Kapitel 42

Persiska viken

I stridsledningscentralerna i länderna runt Persiska viken utbröt först stor förvirring. Men telefonkedjorna gick snabbt uppåt i hierarkierna och inom ett par minuter fanns entydiga order från den absoluta toppen.

Ett amerikanskt övervakningsflygplan av typen AWACS, som övervakade luftrummet över Persiska viken, anmälde aktivitet vid samtliga icke-amerikanska flygbaser. En radiooperatör meddelade med lugn röst att minst fjorton plan hade kommit upp i luften och accelererade mot hangarfartygsgruppen. Signalunderrättelseoperatörerna på AWACS-planet anmälde att sambandsprov de snappat upp mellan piloter och flygledning visade att ytterligare mellan femtio och sextio flygplan höll på att förbereda för start. Befälhavaren på jagaren USS Lassen, som nu hade befälet över hangarfartygsgruppen, skickade ett topphemligt blixtmeddelande till militärhögkvarteret Pentagon och begärde mandat att aktivera Black Rain om fartygsgruppen attackerades. Ett sådant tillstånd kunde bara ges av överbefälhavaren, det vill säga USA:s president.

Det var bara fem dagar kvar tills den nya presidenten skulle sväras in och den avgående presidenten skulle lämna över till sin efterträdare.

Händelserna i Europa hade tagit alla på sängen och presidenten som nu skulle avgå hade fortfarande makten formellt, men avsåg verkligen inte att göra något radikalt. Det var hans efterträdare som skulle skriva ny historia. Presidenten var rejält sliten. Åtta år vid makten och så denna katastrof i Europa som spridit sig till Mellanöstern, där frustrationen över hur européerna hade behandlat invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet rejält hade försämrat relationerna mellan Europa och de muslimska länderna. Han längtade efter att kliva av, skriva sina memoarer, hålla inspirerande tal och ta hand om sig själv och sin fru.

När chefen för hans militära stab kom in, alldeles vit i ansiktet, och sa att han var tvungen att gå till sitt ledningsrum i källaren insåg han att tankar om ledighet fick vänta. Han briefades på vägen ner och det han hörde var inget annat än en katastrof. Hans första order var: ”Ring min efterträdare. Vad som händer nu kommer att påverka våra relationer med arabvärlden under lång tid. Nästa president måste få vara med och besluta.”

Nyheten om attacken mot USS Stennis kom som en fullständig chock. Presidenten begärde snabbt en telefonkonferens med sin utrikes­minister och sin nationella säkerhetsrådgivare. De var på väg i ilfart mot Vita Huset för att bistå mannen som fortfarande var deras chef. En telefonkonferens med Saudiarabiens och UAE:s försvars­ministrar höll också på att arrangeras. Telefonkonferensen skulle just inledas när det kom ett samtal från Pentagon.

Presidenten visste redan att USS Stennis var försatt ur stridbart skick. Nu hotade minst femtio fientliga flygplan, som skulle kunna utradera återstoden av USA:s flottstyrka i Persiska viken. Han konfererade i trettio sekunder med sin utrikesminister via telefon och meddelade sedan sitt beslut.

”Black Rain får verkställas, men bara om 1) befälet på plats är säkert på att de arabiska flygen har för avsikt att öppna verkanseld och 2) om det inte finns några andra sätt att avvärja attacken mot den amerikanska flottstyrkan.”

Befälhavaren på USS Lassen satt i sin stol på kommandobryggan och fick läget matat till sig av de olika stridsledningsstationerna.

”Inkommande flyg som följer: fem F-16 från Förenade Arab­emiraten, arton F-15 från Saudi och fem F/A-18 från Kuwait.”

De var fortfarande utom räckhåll för planens vapen, men det var bara en fråga om minuter innan de kunde nås av sjömålsrobotar. ­Pentagon var på medhörning och repeterade presidentens order: ”USS Lassen från Pentagon – Stand by! Presidenten och utrikesministern har telefonkontakt med Saudiarabiens försvarsminister och försöker desarmera läget.”

Det övervakande AWACS-planet anmälde samtidigt att över fyrtio plan nu startade från olika flygbaser i närheten. Inom kort skulle det finnas drygt femtio stridsflygplan som kunde verka mot de fjorton fartygen. Fartygen höll just nu på att formera sig i en defensiv position runt det brinnande hangarfartyget.

Befälhavaren på USS Lassen kunde inte vänta längre, utan sände ett meddelande som han visste att alla skulle höra.

”USS Lassen till alla inkommande arabiska flygplan. Ett misstag har skett som har fått katastrofala följder. Vi har ett fartyg som har skadats av Förenade Arabemiratens flygvapen. USA har tvingats försvara sig genom att skjuta ner ett plan. Håll minimiavstånd på tjugo distansminuter från samtliga våra krigsfartyg. Flygplan närmare än så kommer vi att bedöma som fientliga och skjuta ner!”

Han repeterade meddelandet en gång till för säkerhets skull och bad sedan en arabisktalande officer ombord att sända samma sak på arabiska. I helvete att han tänkte tillåta något flygplan komma för nära stridsgruppen. Han såg i kikaren hur flera av fartygen sänkt ner livbåtar och att helikoptrar var på väg mot hangarfartyget, som nu brann och sannolikt inte skulle kunna hålla sig flytande så länge till.

Gode Gud, tänkte han, det fanns ju kärnvapen ombord, och om fartyget sjönk utanför fientliga stater så skulle detta vara en lika stor katastrof som att förlora det. Allt hade varit ett misstag men presidenten var nu i kontakt med gulfledarna och situationen kunde desarmeras.

Befälhavaren hörde hur flera av de ankommande arabiska flyg­planen svarade på anropet och att de talade sinsemellan. Piloterna pratade i mun på varandra, och det var svårt att urskilja allt. Men budskapet var klart, i alla fall för dem. Det han hörde eller fick översatt av sin tolk gjorde att han nästan frös till is.

Budskapet var tydligt: USA hade oprovocerat beskjutit flygplan från Förenade Arabemiraten som haft motorproblem. Piloterna hade använt sin rätt att skjuta tillbaka. Om något ytterligare amerikanskt fartyg öppnade eld skulle det sänkas.

Fartygschefen på USS Lassen bad omedelbart Pentagon att förbereda operation Black Rain. Han tillade med pressad men koncentrerad röst att han med största sannolikhet inte skulle kunna värja sig om över femtio toppmoderna stridsflygplan valde att attackera samordnat.

I telefonkonferensen med den saudiske prinsen fick USA:s president och utrikesminister samma besked som lämnats av de arabiska piloterna: Det var USA som hade inlett fientligheterna, utan någon som helst provokation. Piloten från Förenade Arabemiraten hade använt sitt rätt till självförsvar. Hela ansvaret låg på USA och det var nu USA som skulle visa att man inte hade ytterligare fientliga intentioner. Prinsen sa sig veta att USS Stennis hade två stridsflygplan i luften som inte längre kunde landa på det sargade hangarfartyget. Han meddelade att dessa två flygplan skulle ha fri lejd till närmaste flygbas så länge de flög med säkrade vapen och avslagen målsökningsradar.

Utrikesministern avbröt honom och sa att det faktiskt var ett amerikanskt hangarfartyg som brann, med tusentals skadade och döda, och detta var något som måste göras upp mellan USA och Förenade Arabemiraten. Saudierna borde tänka på vänskapsbandet med USA och låta bli att lägga sig i.

Den saudiske prinsen svarade iskallt: ”USA har återigen utsatt ett muslimskt land för ett övergrepp och Saudiarabien tänker inte överge sina muslimska vänner. Vi har fått nog av amerikanska övergrepp och av amerikansk översittarmentalitet. Ni har fått en varning. Adjö.” Sedan avslutades samtalet.

Prinsen gick in i rummet bredvid, där krigskabinettet just orienterade kungen om läget. När prinsen hade rapporterat om samtalet satt kungen av Saudiarabien stilla och verkade nästan håglös. Sedan sa han tyst ”Vems fel är detta? Hur har det här kunnat ske? Vi måste stoppa detta nu. Vi måste stoppa detta, annars kommer USA att straffa oss.”

Den unge prinsen, som nu var ämnad att ta över, hade väntat på detta. De gamla klarade inte av att leda under svårare kriser eller när det gick för fort. Han visste att det nu var dags. Prinsen nickade mot två av sina närmaste män och beordrade dem att avlägsna kungen från rummet. Han var uppenbart sjuk och behövde läkarvård. Kungen började protestera men fördes bryskt bort. Övriga närvarande hade inte haft en aning om kuppen och de satt blickstilla och vågade knappt andas.

Prinsen väntade tills kungen eskorterats ut och talade sedan med kraftfull stämma.

”Kungen mår inte bra och har inte gjort det på länge. Jag tar nu över tills han blir frisk igen.” Sedan började han ge order. De närvarande hade bevittnat en oblodig kupp. Nu när kungen var borta var det bara att fortsätta.

Prinsen sa högt: ”De som kallat oss vänner så länge har nu visat sitt rätta ansikte. Vi är inte längre i allians med USA, eftersom de inte behandlar oss eller våra bröder med respekt.”

Den saudiske prinsen, som nu ledde det militärt sett starkaste landet i Persiska viken, vände sig mot sin släkting, som också var flyg­vapenchef i landet, och sa att han ville visa amerikanerna att de rättrogna i Saudiarabien minsann inte skulle vika ner sig. Respekt skulle visas det land som försåg USA med så mycket olja.

Man skulle genomföra skenanflygningar som kunde liknas vid en attack, och därmed skrämma amerikanerna. Det skulle lära USA att araberna är kapabla att anfalla fullt ut om så krävdes. En hög saudisk flygvapenofficer räckte upp handen. När prinsens blick föll på honom harklade han sig och sa försiktigt att de amerikanska befälhavarna, som nu var extremt pressade, skulle kunna tolka skenanfallet som ett verkligt angrepp.

Flygvapenchefen svarade honom med tystnad. Att ifrågasätta deras nya ledare var något oerhört. Att dessutom göra det inför andra innebar minst avsked.

Han tittade ilsket på officeren och pekade på dörren. En man utan framtid lämnade rummet.

På USS Lassen rapporterade en radaroperatör att tjugo flygplan som identifierats som saudiska hade formerat sig i grupper om fem och nu flög i direkt kurs mot de amerikanska fartygen. Befälhavaren på USS Lassen lät iskall på rösten när han meddelade Pentagon, och det hela länkades till Vita Huset, att han hade tjugo saudiska F-15 inflygande i stridsformering. För övrigt flög de på precis det sätt som USA hade lärt dem att göra i strid. I vågor, med anflygning från olika håll, för att försvåra för försvaret.

”De kommer att penetrera vårt försvarssystem och vi kommer att förlora fler fartyg. Vi kommer att försvara oss med det vi har. Jag begär nu formellt att ni utlöser Black Rain och beslutet är ert. Jag har ett krig att utkämpa”, sa han. Han tillade att de hade cirka sextio sekunder på sig att fatta beslutet, sedan var de annalkande flygplanen inom räckhåll för att attackera.

Allt gick nu för fort för att de inblandade skulle kunna ta ett steg tillbaka och hinna fatta genomtänkta beslut. Förtroendet för USA i omvärlden skulle aldrig bli detsamma igen.

Pentagon fick orden av presidenten och gps-satelliten tog emot den krypterade koden som sändes från Pentagon. Koden gällde bara för de flyg som fanns i gulfstaterna. Trettio sekunder senare såg operatörerna i stridsledningscentralen på USS Lassen på sina skärmar vad som hände, men de förstod det inte.

Plötsligt störtade de arabiska toppmoderna F-15-, F-16- och de absolut senaste F/A-18-planen från Kuwait mot marken eller i havet. Ingen mer än befälhavarna visste vad kodnamnet Black Rain innebar, men alla såg nu konsekvenserna. Motorerna hade helt enkelt stannat, både på de flygplan som var i luften och på dem som stod på marken. Alla de femtiofyra planen som befann sig i luften kraschade. Piloterna hängde förvirrade i fallskärmar i luften och undrade vad det var som hade hänt. Ingen hade ju självmant skjutit ut sig.

Koden som satelliten hade skickat väckte ett dolt program till liv och det påverkade i sin tur mjukvaran i flygplanen. Via en dold och krypterad fil tog programmet över flygplanens datorer, som omedelbart verkställde den nya ordern. Bränslet ströps, vilket ledde till att planens motorer stannade inom några sekunder. Samtidigt gav programmet order till piloternas raketstolar att omedelbart skjuta ut piloterna.

Bara en handfull människor visste att USA kunde göra alla plan som de någonsin sålt obrukbara. De teknikerteam som USA ställde till sina allierades förfogande såg alltid till att ”mjukvaran var uppdaterad”. Inte ens i sin vildaste fantasi hade USA:s president kunnat föreställa sig att någon någonsin skulle behöva använda detta arv från den förra administrationen. Men nu hade han gjort det. Det var hans ansvar och nu skulle han lämna över detta till nästa president, som precis anlänt till Vita Huset och några minuter senare skulle stiga in i The Situation Room och överta katastrofen.

Presidenten sjönk ihop i sin fåtölj. Vad var det egentligen som hade skett? Förutom alla liv som spillts och förmodligen skulle fortsätta spillas om de inte fick kontroll över detta, så var kostnaderna dessutom omöjliga att överblicka. Vem skulle nu vilja köpa de avancerade vapnen? USA som redan led av dålig ekonomi – man var nästan bankrutt enligt somliga – skulle förlora exportintäkter på hundratals miljarder dollar. De politiska konsekvenserna var kanske ännu värre. Vem skulle våga lita på USA, landet som just hade svikit sin allierade? Gud hjälpe oss, tänkte han.

Dörren öppnades och den tillträdande presidenten klev in. De såg på varandra och sedan satte sig den tillträdande presidenten i fåtöljen bredvid honom. Hon var ingen duvunge, utan en mycket erfaren ledare. Han tackade Gud för att inte den andre kandidaten vunnit. Då hade väl kärnvapenkrig börjat diskuteras direkt.

Den tillträdande presidenten sa bara kort: ”Se till att jag blir fullt uppdaterad, så tar vi det därifrån.”

En timme senare försökte de båda få kontakt med sin viktigaste allierade i Mellanöstern, Saudiarabiens kung, men de fick bara prata med prinsen. Den saudiske prinsen lät hälsa att kungen inte var intresserad av att tala med någon från den amerikanska administrationen.

”Det svek USA har utsatt Saudiarabien och andra allierade för är oerhört och oförlåtligt. Vi förbannar att vi någonsin litat på er. USA har nu visat sitt rätta ansikte och vi vill inte ha mer med er att göra. Inte nu, inte i framtiden. Men en sak ska ni ha klart för er, mister Avgående och madame Tillträdande president. De amerikaner som nu befinner sig i den muslimska världen är säkra. Vi har rådgjort med de andra ledarna här och vi garanterar personligen samtligas säkerhet. Till skillnad från vissa andra stater behandlar vi våra inbjudna gäster med respekt.”

Den saudiske prinsen hade sedan förklarat att de amerikanska militärbaserna i Mellanöstern inte skulle beträdas av araberna om USA i gengäld lovade att inga soldater skulle lämna baserna. Alla trupper som var ute på övningar skulle återgå till baserna och stanna där.

Presidenten hade sammanbitet tackat för prinsens statsmannamässiga hållning. Han lovade att hans styrkor i området skulle följa dessa dekret, så länge inte saudierna och de övriga länderna sköt först. I så fall skulle hela krigsmakten anfalla, och då kunde inga nationer stå emot.

”Mister president”, svarade prinsen, ”vi står nu på randen av krig. Ansvaret ligger helt och hållet på USA. Ni har oprovocerat skjutit ner två flygplan från Förenade Arabemiraten, därefter förstört fler än femtio flygplan som ni själva sålt till era allierade för flera miljarder dollar. Tror ni verkligen att vi kommer att ge oss utan strid? Våra tekniker arbetar för fullt för att säkerställa att de flygplan som inte redan har kraschat omprogrammeras för att kunna flyga igen. Till dess har vi tillräckligt med artilleri, attackhelikoptrar och pansar för att kunna krossa era baser här, även om det kostar oss stora förluster.”

Prinsen väntade till sist med den hårdaste snytingen. ”Slutligen tycker jag att ni ska reflektera över det faktum att er krigsmakt kräver mycket större mängder olja än vad ert land förfogar över på egen mark för att överhuvudtaget kunna fungera. Den oljan finns vid Persiska viken. Adjö.”