Kapitel 43

Stockholm – Bryssel, Belgien

I sin tidiga ungdom närde Sveriges statsminister en dröm om att bli yrkesmilitär. Han hade likt många unga pojkar fantiserat om att snabbt bli hjälte, stiga i graderna och leda människor i strid där ära och berömmelse alltid följde. Sådan var drömmen. Verkligheten blev att ett dåligt knä satte stopp för den militära karriären och istället lyckades han kröna en lång politisk karriär med att bli statsminister.

Nu ledde han sitt land i krig, men inte som han drömt om. Var det förresten krig? Han visste i så fall inte mot vem, och det var väl det minsta man kunde begära av en stor härförare ... eller statsminister. Han hade behållit sitt intresse för det militära, men lagt tyngdpunkten på att studera och lära sig militärhistoria och strategi. Nu kände han ett genuint hat mot de människor som hade angripit hans land. Men samtidigt en motvillig beundran för den hjärna som hade lagt upp strategin. Den hade varit briljant i alla avseenden.

Till och med tidpunkten var vald med djävulsk slughet. Europa hade angripits när vintern var i antågande och behovet av olja var som störst. De olika målen och varierade angreppssätten hade gjort att västerländsk polis och till slut även militär inte lyckades förhindra terrordåden. En ännu obehagligare tanke kom smygande: Kunde det vara så att även anfallet mot USA i Persiska viken var en del av samma strategi? Var det ingen slump att attacken genomförts när en president skulle lämna sitt ämbete och en ny skulle tillträda, just när sårbarheten var som störst? Han ryste ofrivilligt till. Nej, det var inte möjligt. De kunde väl inte veta när amerikanska hangarfartyg var i Persiska viken, eller kunde de det? Det var helt enkelt för komplicerat. Eller? I så fall hade någon manipulerat alla och till och med fått det att se ut som om det var USA:s eget fel att de nu av allt att döma måste lämna Persiska viken med svansen mellan benen. Antingen är det helt genialiskt genomfört eller så ser jag hjärnspöken. Skönt att det är andra som funderar på detta och kan rapportera till mig istället, tänkte statsministern när han avbröts av att sekreteraren öppnade dörren utan att knacka.

”EU kallar till toppmöte i Bryssel på torsdag, om tre dagar alltså, klockan åtta på morgonen. Jag har kollat med Uppsala. Planet är redo när som helst från onsdag eftermiddag. Jag föreslår att du åker tidig kväll, får en god natts sömn och vaknar utvilad på promenadavstånd från mötet.”

Det fanns två personer som statsministern aldrig sa emot. Sin utrikesminister och sin sekreterare. Båda var utpräglade besserwissrar, men med den obehagliga ovanan att nästan alltid ha rätt. Till och med hans fru var lättare att tas med än dessa två kvinnor.

”Okej, vi säger så”, sa han och försökte sig på ett leende.

Europas regeringschefer var lyckligt lottade som disponerade egna flygplan. Det kommersiella flyget hade inte återhämtat sig efter terror­attackerna. Flera flygplatser var fortfarande stängda och bristen på flygplan stor. Samtidigt hade bränslepriserna tredubblats, och experterna befarade att det bara var början. Att flyga krävde alltså en tjock plånbok – och dessutom att man hade mycket gott om tid. Bara att komma ombord på ett plan tog mer än ett dygn på grund av de nya säkerhetsbestämmelser som införts i hela EU-området. Statsministern och inrikesministern hade fått en föredragning av Luftfartsverket och insett att de nya bestämmelserna förmodligen skulle fortsätta att gälla under mycket lång tid framöver.

De som hade råd att flyga körde inte direkt till flygplatsen. Man skulle istället åka till ett hotell i närheten av flygplatsen ett dygn före avresan. Där gjordes en mycket noggrann identitetskontroll och alla passagerare kroppsvisiterades. Sedan följde en intervju som bara den tog cirka trettio minuter, där man fick uppge anledning till resan, vart man skulle, vem man skulle träffa och så vidare. Dessa intervjuer gjordes av poliser, men på grund av den extrema arbetsbelastningen sökte man nu med ljus och lykta efter före detta poliser, helst pensionerade förhörsledare, som kunde gå in och hjälpa till med verksamheten.

Allt bagage kontrollerades in i minsta detalj, varefter väskorna plomberades och bars ut till bevakade lastbilar. Inget handbagage tilläts. Det man ville bära med sig skulle gå ner i fickorna. Bagaget kördes fram till en specialterminal vid gränsen till flygplatsens säkerhets­zon. Där undersöktes varje väska ännu en gång innan den lastades över på en ny lastbil, som bara fick köra inom säkerhets­zonen. Inga bilar fick köra in i säkerhetszonen utan en mycket noggrann kontroll, som i princip innebar att bilen plockades isär i småbitar. Till slut kördes passagerarna fram till en ny plats där de fick vänta på klartecken från flygledarna om att planet fick bordas. Då kördes passagerna ända fram till flygplanet och fick kliva ur precis framför det, där de visiterades en sista gång.

De få passagerare som hade råd och tid att flyga fick dessutom uppleva en start och landning som kunde göra vem som helst flygrädd. Det hade nämligen kommit nya terrorhot, denna gång handlade det om stulna bärbara luftvärnsrobotar som man inte säkert kunde fastställa var de kom ifrån. Med hjälp av denna typ av robotar kunde en ensam person ganska enkelt skjuta ner ett startande eller landande passagerarflygplan och för att minimera risken fick piloterna starta med högre hastighet, använda hela startbanan och tvinga upp planen i en mycket brant stigning för att snabbt komma upp ovanför de bärbara luftvärnsrobotarnas räckvidd.

Landningarna var om möjligt ännu mer påfrestande för passagerarna, eftersom planen inte längre kom in på en rak inflygning. Nu flög man in över flygplatsen och sedan skruvade man sig ner i en så brant dykning som passagerarna tålde och planade ut precis innan man landade. De som inte varit flygrädda tidigare var det definitiv nu.

Statsministern behövde inte bry sig om incheckningsproblematiken men även hans regeringsplan följde samma start- och landningsrutiner och det eskorterades genom Sverige av två JAS Gripen.

Precis som sekreteraren hade bestämt anlände statsministern till Bryssel kvällen före toppmötet. Han åt middag tillsammans med sin kollega från Finland. De hade känt varandra länge och trivdes i varandras sällskap. I vanliga fall brukade de både föra intressanta resonemang och smågnabbas med varandra, men den här kvällen var deras samtal allvarstyngt. De pratade om Europas framtid och det i värsta fall-scenario som båda befarade kunde bli verklighet. I det ingick att oljetillförseln från Mellanöstern ströps som ett resultat av händelserna i Persiska viken.

”Det kommer att bli jäkligt kallt här uppe i Norden”, konstaterade Sveriges statsminister.

”Jo, kyllä”, svarade hans finska kollega. ”Och våra medborgare kommer att bli hungriga. Jag är mycket orolig över logistiken och bristen på matvaror.”

EU-toppmötet nästa dag blev en uppvisning i oenighet. Diskussionen hamnade snett redan från början, då man inte var överens om vad man egentligen skulle diskutera och i vilken ordning. Enligt den förut­bestämda dagordningen skulle man börja med att behandla krisen för flyget. Men den tyska delegationen tyckte att det var fel prioritering.

”Europa står inför sin värsta kris i modern tid”, sa den tyska förbundskanslern. ”Vi måste förbereda oss för ett läge då vi får akut brist på energi. De hot vi har hört om att oljeleveranserna från Mellan­östern eventuellt kommer att upphöra måste vi ta på största allvar. I detta läge måste vi visa solidaritet inom Europa och broderligt och systerligt dela på de resurser vi tillsammans har.”

Den franska delegationen var inte av samma åsikt.

”Trams”, utbrast Frankrikes president. ”I Frankrike har vi tänkt med våra huvuden och satsat enorma resurser på att bygga ut kärnkraften, just för att minska beroendet av oljan. Tyskland däremot har stängt sina kärnkraftverk. Det finns ingen anledning till att Frankrikes folk nu ska betala priset för andra länders oförmåga.”

Den tyska förbundskanslern replikerade att i denna kris måste Europas ledare visa just ledarskap, inte agera som barn i en sandlåda. Italiens president avbröt, utan att ens begära ordet. Högröd i ansiktet sa han: ”Ni träter om kärnkraft och energi när närmare hundratusen européer är döda! Ni vill diskutera problemen med flyget när era länder fortfarande inte har löst situationen med terroristerna. Italien föraktar er för detta och har mer med länderna kring Medelhavet att göra än med de länder norr om oss som försöker pådyvla oss sin vilja. Hade era länder haft en italiensk politik skulle ni inte ha blivit attackerade. I Italien har vi inte utsatts för ett enda terrordåd, vilket styrker mitt påstående!”

Diskussionen höjde sig aldrig över den nivån, snarare sjönk den ytterligare.

Ordföranden denna period var från Malta, och han försökte ta kontrollen över diskussionen men ignorerades av de större ländernas ledare. Efter två timmar avbröt man mötet i förhoppning om att lugna de upprörda känslorna och komma överens om dagordningen för resten av mötet. Man enades om att inte prata med pressen förrän man kommit fram till en gemensam ståndpunkt. I och med det drog sig respektive ledare tillbaka med sina rådgivare för att försöka få grepp om situationen.

Det knackade på dörren hos den svenske statsministern och när en medlem ur hans stab öppnade kom den finske statsministern in tillsammans med den isländske. De satte sig ner och bad att få tala ostört med sin svenske kollega.

”Mina herrar, jag vill prata med er därför att jag är rädd att den information jag har kommer att påverka mötet negativt, om det nu kan bli värre än det är”, sa den finske statsministern och suckade. De andra två log lite.

”Jag har fått reda på att Italien kommer att begära utträde ur EU och att de just nu sonderar terrängen med Grekland, Spanien och Portugal. Min källa bedömer att dessa länder nu för en aktiv dialog med vissa av länderna på andra sidan Medelhavet om att ingå en medelhavsunion.” Han tystnade och såg på sina kollegor.

”Hur trovärdig är din källa?” frågade den isländske statsministern.

”Hundra procent, fast jag vet inte hur Spanien och Portugal kommer att svara. Grekland kommer nog att hoppa över till vad som än erbjuds. De döljer ju inte precis sin avsky för EU.”

”Vet du om de övriga EU-länderna känner till det du nu berättar?” frågade svensken.

”Jag vet inte, min källa rapporterar enbart till mig”, svarade finnen och fortsatte. ”Vi måste se om vårt eget hus, mina herrar. För om råttorna lämnar skeppet, ursäkta liknelsen, så måste vi se till att vi har en plan. Vi klarar oss inte själva, vi är inte längre självförsörjande i något avseende och om EU splittras kommer varje land att vända sig inåt. Eller har jag fel?”

De satt tysta ett slag.

Sedan nickade den svenske statsministern för sig själv och sa: ”Mina herrar, jag tackar er för att ni kom hit. Jag har förstått att dessa terrordåd har haft ett större syfte än att bara slå Europas ekonomi i spillror. Det verkar som om de som planerat detta även vill splittra oss inom Europa. Någon där ute drar i trådarna och vi verkar allihop bara valsa med, utan att styra våra egna öden. Vi behöver ta kontakt med Norges statsminister och sedan fråga oss hur vi gör med Danmark. Måhända känner de sig mer hemmahörande med Tyskland? Jag delar er uppfattning om att vi, EU alltså, inte klarar av att enas. Nu kommer vi att splittras och det kommer att gå fort. I dag svärs den nya presidenten in i USA och gudarna ska veta att hon inte får en lätt start efter det som skett i Europa och i Persiska viken. Jag är rädd att USA kommer att isolera sig och vem ska då vi i Norden göra affärer med när situationen i EU ser ut som den gör. Ryssland?”

De såg på varandra under tystnad. Tjänstemännen som skyndat fram och tillbaka mellan de olika ländernas förhandlingsdelegationer hade nu enats om en agenda och det var dags att gå tillbaka till mötet.

Agendan höll i några minuter, sedan provocerade Frankrikes president de länder som köpt amerikanska stridsflygplan istället för franska och menade att detta återigen påvisade hur korkade flera av de andra EU-länderna var. ”Marionetter till USA”, ropade han, vilket fick flera av de närvarande statscheferna att gå i taket.

Frankrikes president slog ut med armarna i en gest som kunde innebära att han skojat eller att de fick skylla sig själva.

Den svenske statsministern sneglade mot den finske statsministern, som skakade på huvudet åt spektaklet som följde. Onödiga utspel som inte ledde någon vart, tänkte svensken för sig själv. Till slut röt den tyska förbundskanslern ifrån och menade att nu behövdes en enad ledning som drev Europas frågor, och inte enskilda länders agendor.

Tyskland var det ekonomiskt starkaste landet och statsministern visste att tyskarna var redo att leda, men då behövdes ett tydligt mandat från de övriga. Särskilt från de stora länderna, hörde han förbundskanslern säga, i ett försök att blidka de största och därmed viktigaste länderna. Hennes intentioner var goda. Endast med stöd från de största länderna kunde EU agera med kraft och lösa de utmaningar som låg framför dem både på kort och lång sikt.

Men ordspråket som säger att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner visade sig stämma väl. Det blev så upprörd stämning att ordföranden fick ställa sig upp och närmast tvinga alla att lugna sig. Alla fick säga sitt och man gick laget runt. Den tyska idén totalsågades, mest för att den inte hade förankrats innan och inte så mycket för att den var dålig i sig.

Under de fortsatta diskussionerna kom inget nytt fram och de trötta ledarna borde ha dragit sig tillbaka och återkommit dagen efter, men mötet fortsatte och fortsatte. Statsministern insåg att Maltas representant inte hade pondus nog att driva igenom en taktisk paus för att lugna situationen.

Finlands och Sveriges statsministrar satt bredvid varandra i plenisalen, ingen av dem deltog i diskussionen. När mötet pågått i flera timmar var ledamöterna utmattade och sprickan inom EU uppenbar. Var och en fokuserade på sitt, de ansåg att det var viktigare att värna det egna landet än den gemensamma unionen.

”Du, ska vi lämna det här spektaklet? Jag tror det är dags att dödförklara EU nu”, viskade Finlands statsminister till sin svenske kollega.

”Jo, du har nog rätt”, svarade svensken. ”Nu när alla är samlade här skulle vi kanske ta och blåsa liv i det nordiska samarbetet igen? Vi klarar oss kanske bättre på egen hand? Norge har ju en del olja också och det ...”

Längre kom han inte. Ordföranden dängde sin klubba i bordet flera gånger. ”Tystnad! Mina damer och herrar, jag ber er. Tystnad. Vi får viktiga nyheter.”

På de skärmar som normalt användes för att visa Power Point-­presentationer av varierande tråkighetsgrad visades nu istället en direktsändning från den arabiska tv-kanalen al-Jazira. Nyhetssändningen hade uppenbarligen pågått en stund, så det tog ett tag för EU-delegaterna att fullt ut förstå vad de såg. Sakta men säkert klarnade bilden och det blev dödstyst i den nyss stimmiga salen. Två män klev ur ett flygplan, som enligt texten i tv-skärmens nederkant landat i Amman i Jordanien. De två männen log mot kamerorna men inte mot var­andra. De uppträdde stelt när de hälsade på varandra, men det faktum att de hälsade var unikt.

Den ene var den nye saudiarabiska kungen, den andre var ingen annan än Irans president.

”Jösses”, viskade Finlands president. ”Har de två dödsfienderna enats?”

Kameran fortsatte till ett stort mötesrum, inte olikt det som de själva satt i. Speakerrösten förklarade att man just hade utropat en ny union, den Muslimska unionen, som var öppen för alla länder som bekände sig till islam. I den ingick inte bara länderna i Mellanöstern, utan också bland andra Indonesien och Pakistan samt flera av de Nordafrikanska länderna.

”Herregud”, viskade Sveriges statsminister. ”Indonesien är ett av världens mest folkrika länder, med tvåhundrafemtio miljoner invånare. Pakistan har tvåhundra miljoner invånare och dessutom kärnvapen. Kärnvapen ... Gud hjälpe oss.”

En talesman för den nybildade unionen förklarade att detta nu var början på ett enande inom islam. Även om alla visste att det skulle ta lång tid, så var en början ändå en början. Den splittring som väst­världen legat bakom genom principen söndra och härska var nu över. Inom den Muslimska unionen skulle varje nation vara självständig, men man skulle ha en gemensam utrikespolitik, säkerhetspolitik och handelspolitik. Islam och dess humanism utgjorde unionens grundstomme. Ingen västerlänning i ett muslimskt land hade något att frukta. Till skillnad från i Europa behandlade man alla sina gäster med vänlig­het och respekt.

De naturtillgångar Muslimska unionens länder förfogade över skulle i fortsättningen bara komma islams folk och islams vänner till godo. Exporten av olja till stora delar av Europa och till USA skulle successivt minska och helt upphöra om inte de europeiska länderna och USA förändrade sin attityd gentemot den muslimska världen. Hur snabbt exporten skulle strypas berodde på respektive lands inställning till Muslimska unionen.

Talesmannen meddelade att unionens viktigaste handelspartner utanför den muslimska världen i fortsättningen och i framtiden skulle vara de snabbast växande ekonomierna, de så kallade BRIC-länderna – alltså Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. De skulle garanteras olja.

Det blev tyst en stund, sedan såg talesmannen rakt in i al-Jaziras kamera och medan kameran zoomade in honom sa han: ”IS ska upphöra med alla former av väpnad kamp i Irak och Syrien. Muslimska unionen kommer att gripa alla som har varit delaktiga i attackerna mot Europa, men de kommer inte att utlämnas, utan dömas enligt muslimska lagar. Europa får gärna skicka observatörer om man så önskar. IS är från och med nu en fråga för Muslimska unionen. Vi beordrar IS att omgående upphöra med all strid. Gör de inte det, kommer en enig union att attackera IS och förgöra hela organisationen. Dessutom ska alla utländska trupper, västerländska som ryska, i Levanten omedelbart lämna området. Detta gäller även Kurdistan.”

Europas ledare satt som förstenade. De trodde att de hade upplevt en stor kris, men insåg nu att detta bara varit en liten försmak av vad som komma skulle.

Sveriges statsminister lutade sig mot sin finske vän och kollega. ”Kom så går vi. Vi ser till att få med Norge och Danmark. Norden har skog och järn och vattenkraft och kärnkraft och olja och jordbruk och Gud vet vad. Vi klarar oss om vi samarbetar.”

De lämnade mötet.

Det sista i Europeiska unionens historia.