PROLOG

Stockholm, tisdagen den 8 november 2016

Rahim tittade ut genom vindrutan och sedan ner på sitt armbandsur, vilket irriterade honom något eftersom han tittat på klockan för bara någon minut sedan. Han var nervös och lyckades inte riktigt dölja det. Fast nervös var kanske inte rätt ord, snarare upprymd uppblandat med en stor portion rädsla. Han visste att de som eventuellt svängde in på rastplatsen skulle se en ung man som satt i förarsätet på en tankbil och väntade på något. Ingen borde reagera över det, eftersom de allt hårdare reglerna för tung trafik tvingade förarna att ta täta pauser. Rahim visste det här, för han hade tidigare suttit och iakttagit förare just på denna plats, för att se hur de agerade. Hade någon av dem knackat på och frågat vad han gjorde där hade den nyfikne hört popmusik när sidorutan vevades ner. Rahim skulle svara med lätt utländsk brytning, inget ovanligt bland lastbilschaufförer, att han väntade på att få köra in i de centrala delarna av staden.

På passagerarsätet låg en karta och något som såg ut som en körorder. Det var inget märkligt med det, och Rahim var säker på att han skulle klara av en ytlig inspektion från Trafikverket eller rent av polisen. Fast inte om de ville inspektera resten av fordonet. Hade någon tittat in i tankbilen hade denne sett att det låg en död man i utrymmet precis bakom föraren. Det var den riktige chauffören, som var skjuten i huvudet. Hade de sedan gjort en mer noggrann inspektion av tankbilen hade de snabbt hittat sprängmedel som var fördelat på flera platser i fordonet och som var riggat för att detonera samtidigt. Fast Rahim skulle aldrig låta någon titta in i hytten eller tillåta någon att inspektera tankbilen. Han skulle skjuta dem och sedan spränga sig själv i luften. Han fick inte röja operationen innan alla delar var på plats.

Rahim Ibrahim hade levt i det här landet i nästan fem år. Att det var hans sista dag i landet hade han inte reflekterat över. Men att det var hans sista dag på jorden hade han vänt och vridit på i flera månader.

Rahim såg bort över gräsmattan mot motorvägen och försökte stilla sina nerver. Han tänkte på sin barndom, på hur lycklig han hade varit tillsammans med sina föräldrar, syskon och syskonbarn. Hans far och mor hade gjort sitt yttersta för att han och syskonen skulle få en bra uppväxt, och lyckats med det, trots stor fattigdom. Minnena sköljde över honom och Rahim blev varm inombords. Han fick tårar i ögonen. Men sedan kom hatet krypande och fyllde honom till brädden. Det kändes som om hela kroppen skakade av ursinne.

Han höll på att förlora kontrollen, blev högröd i ansiktet och märkte att svetten började rinna. Andningen var flåsig, som om han höll på att kvävas. Han blundade hårt och frammanade bilden av sin instruktör, som ständigt upprepade förmaningen: ”Visa aldrig ditt hat innan du slår till. Kontrollera dina känslor, annars blir du avslöjad och allt är förgäves!” Rahim fokuserade på andningen, långsamma och djupa andetag, ända nedifrån magen, så att de sakta dämpade den inre känslostormen.

Han blev åter lugn och fokuserad, trots bilderna som etsat sig fast i hans minne och som aldrig verkade försvinna. Mammans för­­kolnade kropp, bränd till oigenkännlighet, pappan, Fatima, barnen ... Alla döda. Brända, slitna i stycken. Ingen av dem hade varit en del av kriget som rasade. Ingen av dem hade någonsin gjort något ont mot någon amerikansk soldat. Ingen hade sett eller hört de amerikanska stridsflygplanen. Ingen på marken visste att bomberna var på väg, från flera tusen meters höjd. Plötsligt exploderade hela världen, den unge mannens familj utplånades och hans liv förändrades för alltid.

Han hade begravt sina familjemedlemmar allteftersom han lyckades gräva fram dem ur de rykande ruinerna. På den lilla kullen i utkanten av staden hade Rahim stått ensam medan tårarna rann nedför hans kinder. Sedan torkade han tårarna. Där och då lovade han sig själv att hämnas. Han visste inte hur, bara att han skulle hämnas på fienden som invaderat hans land och utan anledning dödat hans familj. Precis i det ögonblicket klev det fram en man, beklagade sorgen och sa rakt på sak att Rahim kunde få sin hämnd om han bara var tålmodig och gjorde exakt som mannen sa. Rahim Ibrahim hade lyssnat och sedan nickat. Kort därefter lämnade han sitt traumatiserade Irak för att bege sig till väst som flykting och där lära sig att leva som en västerlänning tills han blev kontaktad igen.

Nu såg han ner på sin klocka och insåg att det var dags, klockan var 08.40. Om tjugo minuter skulle han möta sin familj i paradiset. Inshallah ... Rahim nickade till mannen i den andra tankbilen som stod en bit bort. Han såg hur mannen som han känt i snart ett år lade en hand på hjärtat och nickade tillbaka. Rahim startade, körde ut från rastplatsen och ökade farten medan han tittade i back­spegeln för att se att den andra tankbilen följde efter. Han var inte ensam, och även om männen hade varsitt mål och satt i olika fordon kändes det tryggt att de var två. De båda tankbilarna lade sig i det högra körfältet medan de i laglig fart körde förbi Scandic hotell och fortsatte bort mot E18 på sin väg in mot Stockholm. Tiden var väl vald för att så många som möjligt skulle vara på plats vid respektive mål. Även om trafiken var i värsta laget så hade den nya tunneln öppnat, och han slapp köra in i city. Den andra tankbilen hade ett annat mål och blev tvungen att välja Valhallavägen. Rahim hann inte se hur tankbilen försvann i en annan riktning efter rondellen, eftersom han var fullt upptagen med att koncentrera sig på sin egen körning. Han växlade ner och svor högt när växeln kärvade och tankbilen ryckte och hoppade. Att köra rakt fram och att svänga var ganska enkelt, men att växla var ett elände och Gud förbjude att han skulle behöva backa ekipaget.

Han körde ner i tunneln och andades ut. Den svåraste delen var nu avklarad. Nästa avfart var vid Värtahamnen. Rahim hade provkört sträckan flera gånger och visste att han skulle hitta utan svårigheter. Han ringde det förprogrammerade numret och när han hörde att någon svarade sa han ”Fem minuter” och lade sedan på. Han ville tända en cigarett för att lugna ner sig men insåg det föga begåvade i detta. Eld och tankbilar var ingen smart kombination. Allah, den allsmäktige, var trött på dumma terrorister. Det hade han fått inpräntat under mer än ett års träning.

Rahim höll lite för hög hastighet vid påfarten till Lidingövägen och fick bromsa häftigt, vilket gjorde att bilarna bakom tvingades tvärnita. Många tutade ilsket, men värre än så blev det inte. Han fick ordning på växlandet och körde långsamt genom rondellen och under bron innan han stannade vid rödljuset på gatan där målet låg. När han stod stilla och väntade såg han hur en minibuss körde ut från tennisstadion bredvid. Föraren blinkade med sina lyktor och vinkade åt honom för att sedan svänga höger och fortsätta rakt fram mot sitt mål, ett par hundra meter bort. Kollegan i minibussen hade som uppgift att slå till mot det militära högkvarteret som de först varit så rädda för, men det hade visat sig att de enda som skyddade Sveriges militära ledning var civila väktare från ett vaktbolag, trots det ökade terrorhotet. Byggnaden hade inte ens fordonshinder i marken som stoppade sådana fordon som han nu körde. Märkligt. Vissa hotell i Mellanöstern hade till och med bättre säkerhetsåtgärder. Men det underlättade förstås för kollegan, som kunde köra förbi vakterna och stanna bredvid den stora tegelbyggnadens entré. Kollegans minibuss var nedtyngd av nästan femhundra kilo sprängmedel.

Rahim svängde in till kanten, slog på sin varningsblinker och väntade i två minuter för att låta minibussen hinna fram till det militära högkvarteret. Sedan körde han in på parkeringen utanför TV4-huset. Rahim fick trycka undan några parkerade bilar som stod i vägen och han stannade när han var precis framför den stora glas­entrén. Oväsendet fick folk att stanna upp och peka, samtidigt som flera inne i byggnaden tittade ut genom fönstren för att se vad det var som lät utanför.

Rahim Ibrahim såg sig omkring på alla människor som stod och tittade på tankbilen. Alla dessa vilsna människor som inte visste att världen nu skulle förändras. Han drog djupt efter andan några gånger och mitt i det kaos av känslor som fanns inom honom, kände han ändå ett slags frid när han tänkte att han snart skulle vara återförenad med sin familj, i paradiset. Han slöt ögonen, viskade trosbekännelsen tyst för sig själv och tryckte sedan på avtryckaren.

Några sekunder senare exploderade fordonet utanför det militära högkvarteret och några minuter därefter exploderade den andra tankbilen utanför Sveriges Television och Sveriges Radio bara ett par kilometer därifrån. Tjugo ton exploderande drivmedel förstörde SVT-huset och skadade svårt radiohuset som låg bredvid. Först en vecka senare kunde man räkna samman antalet döda.

I fjorton huvudstäder runt om i Europa skedde exakt samma sak vid samma tidpunkt. Det var bara början. Attackerna var ingen slump utan resultatet av ett hemligt möte sex år tidigare mellan några av världens mäktigaste män. Det var ett möte som skulle förändra världen. I grunden. För alltid.