Kapitel 1

Sex år tidigare, Doha, Qatar, oktober 2010

”Vi riskerar att förlora allt. Våra ledare står inför fruktansvärda hot. På sikt kommer det som skett göra att vi inte finns kvar som självständiga stater om vi fortsätter att låta oss splittras av väst. Våra regimer riskerar att störtas, och internet gör att medborgarna förslavas av västerländska tankar. Blotta tanken på demokrati är en styggelse och inte förenligt med islam.”

Den kortvuxne mannen med de alldeles för stora hornbågade glasögonen och den illasittande gråa kostymen utstrålade inte direkt någon auktoritet. Utanför det här rummet var han okänd för de flesta och få, om ens någon, skulle ha brytt sig om honom. Men i det här rummet visste alla att han var en av den egyptiske presidenten Muhammed Hosni Said Mubaraks förtrogna. Därför lyssnade alla till en man de annars inte skulle ha brytt sig om.

Egyptiern lät blicken svepa över rummet och iakttog tyst de tio männen. De satt i bekväma fåtöljer längs med tre av rummets väggar. Mellan fåtöljerna stod små bord med förfriskningar och golvet täcktes av tjocka, vackra, handvävda mattor. Luftkonditioneringen surrade knappt hörbart och skapade en behaglig atmosfär, men den kunde inte avhjälpa det mentala klimatet, som präglades av misstro och i något fall av illa dold misstänksamhet. De elva männen kom från världens elva största muslimska länder. De och deras ledare pratade ofta och gärna om muslimsk enighet, men det var just prat. I handling var det oftare fråga om att motarbeta och ibland med våld bekämpa andra muslimska riktningar än den egna.

Mannen från Egypten tog till orda igen: ”Vi hade olika uppfattningar om Saddam Hussein, det är ingen hemlighet. Vi reagerade också olika på den amerikanska invasionen i Irak. Vi blev chockade när vi såg hur snabbt och enkelt USA besegrade de irakiska styrkorna. Ingen tvivlar längre på att USA:s krigsmakt är ett dödligt hot mot alla länder i vår del av världen. Ingen kan i dag stå emot USA militärt. Inte utan allierade eller bättre utrustning. Men som vi alla har sett under de senaste åren, är det här inget annat än en fullständig katastrof för USA. De vann kriget, om man nu kan kalla det för ett krig, men de förlorar nu freden och det inbördeskrig som härjar i Irak riskerar att sprida sig. Hur ska vi hantera detta?”

Mannen stod tyst en lång stund, sedan avslutade han sitt anförande. ”Vi måste ha kraft och mod att lägga våra meningsskiljaktigheter åt sidan och undanröja USA:s dominans i området. Mina herrar, vi låter vår framtid dikteras av andra och väst har alltför länge tillåtits att splittra oss genom att satsa på den ena, för att sedan, några år senare, satsa på den andra. Allt i syfte att ingen ska bli för stark och att vi ska förbli dem trogna, trots att vi inte vill.” Han tystnade i några sekunder medan han lät budskapet sjunka in innan han avslutade: ”Mina herrar, de muslimska länderna kan inte längre bli utnyttjade på detta sätt. Vi måste bli starkare och det blir vi bara om vi agerar tillsammans.”

De flesta av åhörarna nickade försiktigt medan egyptiern satte sig. Den saudiska delegationens ledare reste sig upp. Till skillnad från föregående talare var detta en mycket respektingivande man, både på grund av sin utstrålning och sin position. Den saudiske prinsen Hassan bin Ahmed al-Kharj visade redan med sin klädsel att han tillhörde eliten. Bara de styrande fick bära den bruna klädedräkten med broderad guldkant. Han var gammal nog att förtjäna respekt genom sin ålder, men ung nog att inte sitta i den styrande kretsen ... ännu. Det ryktades att han var en möjlig efterträdare i kungariket Saudi­arabien men man visste inte säkert. Det var många prinsar i Saudi­arabien som aspirerade på tronen.

Mannen stod helt tyst, lät blicken mycket långsamt svepa från väns­ter till höger och tog ögonkontakt med var och en av de tio männen innan han öppnade munnen. ”Allah, den allsmäktige, prövar oss i denna stund”, började han. ”Vi muslimer har blivit vilsna genom åren, förledda av den enorma rikedomen som oljan gett oss. Vi som sitter här vet alla att vi tagit makten genom styrka och kraftfullt agerande, men vi måste erkänna att vi också blivit berusade av makten. Jag erkänner detta, inför er och inför Allah.” De inbjudna männen satt som förstenade. Detta var det mest häpnadsväckande någon av dem varit med om. Att en representant för det saudiska kungahuset erkände att de gjort fel hade aldrig tidigare hänt. Och det skulle komma mer.

”Kungahuset Saudi inser att vi har gett oss i kast med djävulen och att vi nu står inför valet att antingen totalt underkasta oss de otrogna, eller göra någonting åt saken. Det saudiska kungahuset medger att vi har en betydande skuld i att de otrogna kunnat bygga upp en stark maktposition i Mellanöstern, även om vi hade fog för detta då Saddam invaderade Kuwait. Vi ber därför här och i denna krets om ursäkt för detta och ber er också att lyssna på de tankar som växt fram hos oss under de senaste två åren.”

Han tystnade och under en lång stund iakttog han de häpna åhörarna. Egentligen hade han inte velat be om ursäkt för att man upplåtit sitt land till USA. Men han och kungen hade efter långa diskussioner kommit fram till att detta var det pris de måste betala för att få de andra att lyssna. Hans uppdrag var att sälja in en plan, en långsiktig plan, som skulle säkerställa att USA och alla andra västländer som kränkt och sugit ut deras länder skulle straffas. Fick den vansinniga idén om demokrati som USA tvingat igenom i Afghanistan och Irak slå rot i den muslimska världen kunde konsekvenserna bli ohyggliga. Nej, detta skulle stävjas, blotta tanken på att folket skulle kunna veta mer än dem som styrde var en hädelse.

Det fanns ett folkligt missnöje i hans land och i andra likasinnade länder, och om folket tilläts få ventilera dessa tankar så visste man aldrig vad pöbeln kunde hitta på. Nu såg han sig om bland männen som alla tillhörde sina respektive länders styrande elit. Var och en av mötes­deltagarna skulle rapportera till sitt lands ledare när de återvände. Den plan prinsen nu skulle presentera var på alla sätt nydanande. Den krävde dock att alla i rummet under några timmar kunde lägga egna agendor och gamla oförrätter åt sidan, och bara lyssna med öppet hjärta. De enorma meningsskiljaktigheterna i ländernas syn på islam och klyftan mellan shia och sunni var så djupt rotade att han egentligen inte trodde att det här var möjligt. Men han hade fått sina order av dem som härskade i landet och nu var han deras talesperson. Han slöt ögonen, tog ett djupt andetag och började sedan tala igen.

”Saudiarabien har bett om detta mycket speciella möte eftersom vi har en plan som vi vill presentera för er. Jag ämnar inte göra detta själv utan har bett en ärbar man att göra det åt mig. Han väntar utanför. Det är en man som flera av er känner och som haft ett hemligt uppdrag under två år. Vi har gett honom kodnamnet Mahdi, men hans verkliga namn är Muhammad Ahman al-Rasheed. Hans uppdrag har varit att få fram en plan med målet att ta tillbaka initiativet från väst, nu när USA:s invasion av Irak visat på deras arrogans och oförmåga att skapa ordning där. Målet är att återskapa de muslimska folkens storhet. Jag ber er att öppna era sinnen för det han har att säga.”

Med det reste han sig upp och gick bort till den stora, rikt utsmyckade trädörren. Han öppnade och nickade åt någon utanför innan han gick tillbaka till sin plats och satte sig ner. Det första man lade märke till hos mannen som kom in genom dörren var den genomträngande men samtidigt varmt vänliga blicken. Han var i sextioårsåldern, klädd i en skräddarsydd kostym av västerländskt snitt, ungefär 185 cm lång, normalt byggd och hade kortklippt mörkt hår med insprängt grått vid tinningarna. Han hade ett välansat skägg som även det visade tecken på en tilltagande grånad. Några av männen i rummet kände omedelbart igen honom, trots att de tidigare bara sett honom i halvlångt hår och i traditionell religiös klädsel. Mannen stannade mitt i rummet och bugade lätt.

”Mina högt vördade herrar, jag är här för att redovisa mitt uppdrag. Innan jag börjar vill jag be er att enbart göra eventuella anteckningar i de block som ligger på borden. Inga av dessa anteckningar får tas med härifrån, ni blir tvungna att memorera mitt budskap. Som ni kommer att förstå är det av yttersta vikt att enbart era respektive ledare och vi i detta rum tar del av det som avhandlas här.” Mahdi nickade först mot den qatariske värden och sedan mot den saudiske försvarsministern, som med en gest bad honom att fortsätta.

”Den plan jag snart ska redovisa är mycket komplicerad, den kräver både tålamod och stor skicklighet av dem som ska utföra den. Men den är genomförbar förutsatt att tre villkor uppfylls. Jag vill understryka detta. Alla tre villkor måste uppfyllas, annars misslyckas vi. För det första krävs absolut sekretess. Jag återkommer till detta. För det andra måste jag ha hundra procent personlig tillgång till era respektive länders högsta ledare. Detta för att kunna avrapportera samt be om stöd vid de tillfällen som planen kräver era ledares personliga engagemang. För det tredje måste ni och era ledare visa tillit mot planen oavsett vad som händer i området och oavsett vad som händer i världen. När denna plan väl är i gång så låter den sig inte hindras av något. Ni måste våga lita på dem som får i uppdrag att genomföra planen.”

Det tog honom närmare två timmar att förklara den plan som han tillsammans med en grupp särskilt handplockade män tillbringat två år med att utarbeta. Männen i rummet hade suttit stilla och lyssnat. Några av dem hade antecknat, men de flesta hade suttit blickstilla. Häpna, nästan som paralyserade. Detta var något som de aldrig hade kunnat föreställa sig. Planen var helt otrolig, storslagen och genial, men ändå helt galen. Inte kunde den väl genomföras?

De flesta var minst sagt mycket tveksamma. Mahdi kände av deras tveksamhet och var inte det minsta förvånad. Han vände sig mot den saudiske prinsen och bugade sig djupt. Prinsen tackade Mahdi, som bugade sig igen, först mot prinsen och sedan mot de övriga. Därefter lämnade Mahdi rummet för att låta dem smälta allt de precis hade hört.

Den saudiske prinsen vände sig mot männen i rummen. Han stod med uttryckslös min i några sekunder, sedan log han brett och lät till slut leendet övergå i ett hjärtligt skratt. Den tryckta stämningen i rummen lättade något. ”Mina högt vördade muslimska bröder. Ni skulle se era ansikten nu! När jag hörde detta för första gången reagerade jag precis som ni gör nu. Det kändes nästan otroligt att inse att vi faktiskt kan återerövra vår värdighet, men samtidigt som om planen är för stor och för komplicerad för att kunna genomföras. Men när vi vänt och vridit på det här har vi faktiskt inte kunnat finna några egentliga hinder för varför vi inte skulle gå vidare med planen. Det mest fundamentala i den är att inget enskilt land kan ställas till svars om planen mot all förmodan skulle avslöjas i förtid. Det finns också flera steg där vi kan avbryta om vi inte längre är motiverade att fortsätta. Men låt oss nu ta en paus och fortsätta diskutera om en halvtimme. Mat och förfriskningar finns utanför, i nästa rum.”

Männen reste sig upp och gick med dröjande steg för att besöka toaletten, äta lite och framför allt för att smälta all information de just hade fått. Det var fortfarande nästan för stort för att ta in. Direkt utanför dörren ställde sig den libyske representanten nära den egyptiske och de förde ett viskande samtal tills det var dags att gå in igen. När pausen var över gick männen tillbaka och slog sig ner i sina fåtöljer. Efter att dörrarna hade stängts om dem bad libyern genast att Mahdi skulle återkomma för att svara på frågor. Mahdi kallades tillbaka och ställde sig mitt på golvet.

Den libyske representanten inledde efter en nick från den saudiske prinsen.

”Mahdi, om vi nu ska kalla dig för det? Gratulerar. En mycket väl genomförd presentation. Jag förstår också, likt övriga här i rummet, varför man valt just det kodnamnet för dig. Om denna plan skulle effektueras skulle du onekligen vara islams Mahdi! Just detta begrepp är för shia lika viktigt som för sunni, även om vi har minst sagt olika syn på vem denne islams frälsare kommer att vara ... Att du skulle vara den tolfte imamen Muhammad al-Mahdi, den som ska ena hela den muslimska världen inför striden mot de otrogna är roande men förhoppningsvis inget som någon här tror på. Våra ledare skulle kanske tro att du är ute efter deras makt?”

Innan den saudiske prinsen hann försvara det valda kodnamnet fortsatte libyern: ”Hur jag än vrider och vänder på det du sagt har jag i nuläget inget att ta upp när det gäller detaljerna. Jag har istället två övergripande frågor, eller snarare påståenden. I din plan beskrev du hur slutmålet skulle se ut. Du beskrev också tidslinjen. Vad du inte tog upp är att under de år som förberedelserna kommer att ta så kan mycket hända i vår omvärld och i våra respektive länder. Min första fråga är: Hur ska vi agera om våra länders agendor hamnar i konflikt med planen? Min andra fråga är: Hur ska varje lands suveränitet garanteras när slutmålet är nått?”

Mahdi nickade åt frågan och tänkte efter i några sekunder för att formulera sig på bästa sätt. Han behövde inte längre saudierns tillstånd att svara. ”För det första måste varje land självklart agera på det sätt som är bäst för det egna landet. Planen bygger, som jag förklarat, på att våra länder, som är representerade här, agerar precis som vanligt oavsett vad som sker i omvärlden. Era ledare måste dock hela tiden ha planen i bakhuvudet för att försöka manövrera förbi saker som kan påverka de olika faserna i planen. Ett sådant exempel är Irans önskan att framställa kärnkraft. Här kan övriga muslimska grannar officiellt beklaga sig och kräva att USA förser dem med sofistikerade vapen för att skydda sig själva, detta är faktiskt en viktig förutsättning, men det återkommer jag till. Samtidigt ska de göra allt för att förhindra att USA ingriper mot Iran med militära medel.”

”Varför det? Vinner inte vi övriga på det?” frågade representanten från Kuwait.

Mahdi dolde sitt förakt. ”Nej, det gör vi inte. Tänk er om USA bombar och sedan får för sig att följa upp med en invasion. De skulle behöva alla era baser, och Iran skulle slå tillbaka med allt de hade. Iran är ett stolt land och iraniernas vilja att offra sig själva och sitt folk för att försvara sig är inget någon bör ta lätt på. Eller hur?”

Kuwaitiern nickade. Irans försvar och hur landet offrat så många i Saddams anfallskrig på 1980-talet sände kalla kårar nedför ryggen hos dem som var gamla nog att komma ihåg.

Mahdi fortsatte: ”Vad gäller er nästa fråga, om varje lands suveränitet, så är den enkel att besvara. Varje muslimskt land ska behålla sin suveränitet och styra precis som de själva vill internt. Endast utrikes- och säkerhetspolitiska frågor av stor vikt ska behandlas av den union som vi ämnar skapa.”

Den indonesiske ledaren harklade sig och begärde ordet. ”Varför behöver det ta så lång tid att genomföra planen? Borde vi inte kunna agera snabbare om nu planen är så väl genomtänkt?” Mahdi var förberedd på den frågan, den hade känts självklar redan i förväg. ”Mina herrar, varför har de muslimska länderna förlorat vid varje tillfälle då de mött västerländska eller israeliska soldater? Svaret är enkelt: Därför att deras soldater är bättre utbildade än våra muslimska soldater samt att de har mer avancerade vapen. Så enkelt är det, även om vetskapen svider i våra själar. Om vi ska kunna vinna måste våra krigare vara lika välutbildade som fiendens. Dessutom måste våra krigare vara väl förtrogna med fiendens sätt att tänka, fiendens kultur, språk och geografi. Våra krigare måste alltså leva under falsk identitet i fiende­land innan de kan slå till. Därför tar planen många år att genomföra.”

Här avbröts han av flera av männen som protesterade mot att det skulle ta så lång tid att utbilda självmordsbombare och soldater med handeldvapen. Varför kunde inte respektive land bidra med ett antal färdigtränade soldater direkt? Eller, avbröt en annan, varför inte satsa mer på al-Qaida, Dawlat al-’Iraq al-Islamiyya eller al-Shabab istället för att skapa något nytt? Mahdi såg på dem och suckade inombords innan han fortsatte.

”Mina herrar, om ni skickar soldater från era reguljära förband så kommer väst att kunna identifiera dem och därmed har de bevis som de kan använda som alibi för att hämnas på era länder. Om vi istället använder flyktingar, som egentligen är utan nationstillhörighet, kan inget land ställas till svars. Särskilt intressant är det att plocka krigare som flytt från länder där USA startat krigen.” Männen nickade åt det logiska i detta och Mahdi fortsatte. ”Att träna en blivande professionell soldat från grunden tar minst ett år. För att samträna dessa soldater till enheter krävs ytterligare ett år. De ska vara lika duktiga som västerländska specialenheter för att kunna tillfoga maximal skada med minimala resurser. En självmordsbombare kan nyttjas en gång, medan en professionell krigare kan nyttjas igen och igen. Om vi inte får den tiden som behövs för att låta våra krigare bli hemtama i re­spektive land och för de förberedelser och den träning som krävs är denna plan inte genomförbar. Mina herrar, avseende frågan om al-Qaida eller andra grupperingar så är det hela mycket enkelt. Låt väst fokusera på dessa nätverk. Hjälp rent av väst att tro att ni också deltar i jakten på dem. Om fokus ligger på dem kommer vi att kunna genomföra vår plan under radarn. Vi kan till och med utnyttja västvärldens erfarenheter till vår fördel och lära oss mer av hur de har arbetat efter attackerna mot dem.”

Alla representanter fortsatte att ställa frågor under ytterligare två timmar och för varje fråga fanns ett genomtänkt och fullt acceptabelt svar. Till slut reste sig den saudiske prinsen upp och såg på mannen som han känt i närmare ett decennium. ”Jag tror att vi börjar bli klara så här långt. Jag vill bara att du nu förtydligar svaret på en fråga och visar oss här i rummet det sista och avgörande som måste klaras ut för att denna vision ska bli en realitet.”

Mahdi nickade långsamt innan han svarade. Detta var verkligen sanningens minut.

”Vi har under drygt hundra år varit föremål för västvärldens maktspel i våra länder. Vi har aldrig stått enade och vi har tillåtit andra att spela ut oss mot varandra. De enda som tjänat på detta har varit västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet samt ...” Han tystnade i några sekunder och såg sedan den saudiske prinsen i ögonen och sa: ”… de styrande, som tjänat enorma summor på allt som pumpats in. Och då har jag inte ens nämnt den djupa splittring mellan shia och sunni som får bröder att döda andra bröder. Alla känner till det här och alla vet att vi inte kan fortsätta så om vi vill få till en långsiktig förändring till allas fördel.”

Detta blev för mycket för flera av männen i rummen. Representanterna för Pakistan och Libyen reste sig samtidigt och började upprört prata i munnen på varandra. Efter visst tumult gav den saudiske prinsen ordet till libyern.

”Mina herrar. Det vi hört har varit fascinerande men det som ni presenterat är en omöjlighet och rent ut sagt slöseri med vår tid. Vi kan inte se annat än att detta är ett sätt för övriga att stärka just sina länder medan Libyen och förmodligen också Iran skulle få bära ansvaret oavsett hur det skulle gå. USA och väst har alltid skyllt på våra länder och kommer att göra så även den här gången. Vi kommer absolut inte att vara med på detta och vi kommer dessutom att protestera öppet om vi märker att ni fortsätter med detta vansinne.”

Den pakistanske representanten reste sig och sa ungefär samma sak, även om han var mer diplomatisk i sitt ordval. Pakistan balanserade på en skör tråd i sina relationer med USA, där situationen i Afghanistan och pakistaniernas förhållande till talibanerna var mycket komplicerade. USA:s illegala intrång på pakistanskt territorium när amerikanerna dödade Usama bin Ladin, hade inte förbättrat relationen. Dessutom hade ju Pakistan kärnvapen, vilket gjorde dem till ett prioriterat mål för USA om de fick nys om att Pakistan planerade något så allvarligt som det som just beskrivits. Pakistaniern tillade att det viktigaste nu var att se till att USA:s ockupation av Irak förblev ett misslyckande. Här borde alla länder lägga sina resurser, eftersom en lyckad ockupation av Irak inte var till gagn för något muslimskt land. Istället för den fantasiplan som just målats upp borde man satsa på verkligheten.

Luften gick ur mötet och det avslutades efter ett kort anförande, där prinsen beklagade att man inte kunnat enas. Han påminde om de villkor som man ställt inför mötet, inklusive den absoluta sekretessen och att var och en skulle rapportera till sin ledare, inte till någon annan.

Alla utom fem av männen reste därefter hem. Dessa fem återsamlades hos emiren av Qatar, Hamad bin Mustafa, som styrt sitt lilla land sedan mitten av 1990-talet. De sex nu närvarande kallade in Mahdi för att fortsätta samtalen. De hade förutsett att stormötet skulle sluta just som det gjort, men det hade ändå fyllt sitt syfte genom att så ett frö av tvivel och samtidigt också ett visst hopp. Därmed satt företrädarna för Kuwait, Förenade Arabemiraten, Saudi­arabien, Qatar och Egypten nu tillsammans och fortsatte plan­läggningen. De samtalade i flera timmar, utanför övergick den arabiska natten i gryning när solen gick upp över Persiska viken. Innan de skiljdes åt bad ledaren för Qatar, som varit värd för mötet, att få välja ett lämpligt namn på det som man nu kommit överens om. Han ställde sig upp, nickade mot männen och föreslog Operation Saif. De skrockade och nickade instämmande. Det arabiska, böjda svärdet var en perfekt symbol.

Medan de övriga deltagarna flög hem igen stannade Mahdi kvar i Qatar för att prata mer med landets ledare. De behövde göra upp detaljerna för finansieringen och hur Mahdi skulle avrapportera på vilket sätt pengarna spenderades. De visste båda två att just ekonomiska transaktioner var av största intresse för de västerländska underrättelsetjänsterna i deras jakt på terrorister. Det krävdes stor för­slagenhet och list för att hantera penningströmmarna utan att bli avslöjad.

Qatariern tog sedan upp en känslig fråga. ”Pakistaniern har rätt i att vi inte får låta USA lyckas i Irak. Den nya presidenten verkar hålla sitt vallöfte och flaggar för att dra sig ur Irak, och opinionen i USA är mycket krigstrött. Våra källor i Irak menar att USA har för lite trupper i landet för att kunna dominera längre. Vi borde ta tillfället i akt och göra det som iranierna självklart kommer att göra med sina intressenter i Bagdad, och med Asad. Vi borde alltså själva ge stöd till de sunnimuslimska motståndsorganisationerna. USA har efter hårt arbete odlat goda relationer med sunniterna i nordvästra Irak, men vi bedömer att de relationerna är mycket ömtåliga. Med den nya shiadominerade regeringen i Bagdad så växer sprickan för varje vecka. Vi överväger att stödja al-Tikriti och hjälpa honom att bygga sitt kalifat i Irak. Det gynnar våra intressen i området och det stävjar den shiamuslimska dominansen som Iran nu mer eller mindre stödjer fullt ut. Vi måste göra precis som de gör, eller hur?”

Mahdi såg på qatariern men visade inte med en min vad han kände inombords. Insåg inte mannen att om saudierna genomförde detta så skulle det vara som att hälla bensin på en redan brinnande eld? Det var en styggelse och en hädelse att orkestrera så att muslimer slogs mot muslimer. Allah den allsmäktiges vrede skulle inte låta vänta på sig om man gjorde detta. Mahdi visste att saudierna inte skulle lita på iranierna och vice versa. Enda sättet att ena islam var genom den operation som han planerat så länge. Bara genom verkliga framgångar och ett tryck underifrån, från folket, skulle ledarna ändra sig. I det här läget var Mahdi dock tvungen att spela med, det insåg han med en gång, och tillåta planerna för Irak – för att sedan på sikt vända tidvattenvågen i rätt riktning. Mahdi såg mannen stadigt i ögonen när han svarade.

”Ers nåd, jag har vissa synpunkter och några frågor. Jag är rädd att det kommer att bli mycket värre i Irak än vi någonsin kan föreställa oss. Min oro är att shia- och sunnifalangerna skadar varandra så illa att hoppet om att ena oss som muslimer kommer att vara helt ute. Även om det är er åsikt att alla ska bli sunniter så är Iran givetvis av motsatt åsikt. När det gäller förberedelserna i Irak har jag redan flera rekryterare inne i landet, precis som jag har i Afghanistan, och de rapporterar om de gryende motsättningarna. De väntar på order om att börja rekrytera och jag vill helst göra det så snart som möjligt, innan de ansluter sig till någon annan falang. Gör de det är de inte längre lämpliga för Operation Saif.” Mahdi insåg hur viktigt det var att nå fram med det han ville ha sagt, och vägde sina ord noga. ”Jag inser att Saudiarabien kommer att fördjupa sprickorna i Irak men har ni tänkt på vad som händer om det här sprider sig till angränsande länder? Syrien? Jordanien? Turkiet? Det kanske till och med slår tillbaka och hotar saudierna? Jag ber er ta i beaktan vilka stenar ni sätter i rullning och fundera på om ni verkligen kan stoppa dem när ni vill.” Mahdi tystnade i några sekunder för att låta budskapet sjunka in. Sedan fortsatte han.

”Min fundering gäller det som vi kom överens om med de övriga länderna. Alltså frågan om vår plan att köpa USA:s mest sofistikerade krigsmateriel och exempelvis låta våra piloter tränas av dem. Kommer våra muslimska officerare, piloter och annat manskap att slåss på vår sida när det väl gäller? Jag undrar också om Iran inte måste informeras om att våra länders upprustning inte har något att göra med Iran, utan enbart hör till den här operationen. Jag är rädd att missförstånd under de närmaste åren i Persiska viken mellan Iran och någon gulfstat återigen kan innebära oöverskådliga konsekvenser.”

Mahdi var inte av qatarierns folk, han delade inte heller hans syn på islam. Mahdi var shia, men hans far, som varit en ärbar man, hade uppfostrat sonen att bara se islam som en enda religion, inte som en delad. Därmed hade man från både sunni- och shiahåll accepterat honom och genom åren hade han vunnit båda sidors respekt.

Nu svarade Mahdi med låg röst att dessa frågor krävde en hel del tankeverksamhet innan han kunde ge ett tydligt svar. Tills vidare skulle han koncentrera sig på att färdigställa allt inför den händelse att Operation Saif ändå skulle få klartecken.

Mahdi hade önskat att mötet i Doha hade varit mer fruktbart, men han hade förutsett att vissa länder inte skulle nappa på idén. Han hade dock krattat för ett enande av islam. Det skulle nu krävas många möten för att få med de verkligt betydelsefulla religiösa ledarna. Det skulle behövas tålamod, förhandlande och övertalning, men det var den enda rätta vägen!

Mahdi var helt säker på sin sak. Vad hade annars islam för framtid? För Mahdi var det ändå ett steg i rätt riktning att han fått klartecken att inleda den första fasen av Operation Saif. Men utan godkännande av de stora sunnimuslimska länderna skulle han aldrig få fortsätta planera, och än mindre genomföra, det hela. De övriga länderna skulle ansluta sig när allt föll på plats, det var hans övertygelse, även om Iran kanske skulle visa sig vara en omöjlig nöt att knäcka. Å andra sidan, om han kunde visa resultat så skulle de kanske förstå och acceptera, och det var ju ändå en början.

Mahdi tittade upp på natthimlen som färgades ljus av lamporna från staden. Han insåg att han borde genomföra en hajj till i Mecka för att blidka Gud och rena sig själv. För det var endast genom Guds vägledning som han skulle kunna lyckas. Han skrockade tyst för sig själv när han tänkte tillbaka på libyerns reaktion över valet av kodnamnet Mahdi. Den qatariske ledaren såg undrande på honom när han hörde honom skratta, och Mahdi förklarade vad han skrattade åt. Qatariern såg länge på honom innan han svarade på ett sätt som gav Mahdi rysningar.

”Min vän, vi kanske valde namnet eftersom vi tror att du är just den tolfte imamen. Sa inte profeten Muhammed, frid över honom, att mahdin skulle bära hans namn? Nå, du bär profetens namn och din plan leder onekligen tankarna mot en förändring i världen som, om den genomförs, skulle ha likheter med mahdins återkomst. Har du inte reflekterat över att din far var shiamuslim, vilket gör att du också är det? Fast vi har aldrig sett dig så, vi har alltid sett dig som muslim och inget annat. Vem skulle kunna bli uppfattad så om inte just en mahdi ...” Qatariern skrattade gott, men blev sedan allvarlig.

”Det jag säger till dig nu, säger jag bara en gång och aldrig mer. Det iranska Väktarrådet består av gamla män som aldrig kommer att ändra sig. Exakt samma sak gäller de gamla männen i den saudiska kunga­familjen. De skulle aldrig själva erkänna att de kan ha fel, särskilt inte som åttiofem procent av världens muslimer är sunniter. Du måste därför satsa på nästa generation av saudiska prinsar, de som kommer att ta över inom några år. Det är dem du ska kultivera, och detsamma gäller de framtida iranska ledarna. För bara hos de yngre kommer du att få gehör för ett närmande mellan shia och sunni. Satsar du på befintliga hästar kommer du aldrig att nå i mål, och Operation Saif förblir en dröm.”

De två männen såg allvarligt på varandra innan qatariern fortsatte.

”Så här långt är du säkert med, men det finns saker som inte ens du vet om. Anledningen till att vi stödjer dig i detta har faktiskt att göra med vår överlevnad. I alla fall ser saudierna det så, och jag är själv benägen att hålla med dem. Vi kommer inte att ha olja i all evighet och vi har inte så mycket pengar som alla tror. Vi subventionerar så mycket för våra medborgare för att behålla deras lojalitet, men våra ekonomer säger att detta inte håller hur länge som helst, antagligen bara tio–femton år till, och då enbart om oljepriset är kvar på en hög nivå. Vad jag säger är att du sitter här och har fått klartecken för att arbeta vidare med planen för att Saudiarabien på sikt ska fortsätta vara en viktig del i världen. Tar oljan slut är de och även vi i Qatar snart tillbaka i beduintälten, och rider på kameler istället för att glida runt i en ny Ferrari. Detta förstår inte de gamla männen, men den yngre generationen kommer att inse det, och de skräms av det, mer än du någonsin kan förstå. Satsa på rätt häst, annars misslyckas du.”

Mahdi kunde knappt tro sina öron. Men nu fick han en ny förståelse för varför vissa av ledarna som han kommit att lära känna under flera decennier plötsligt blivit så positiva till hans plan. Deras över­levnad var och förblev knuten till det svarta guldet, och utan oljan var de inget värda. Iran satt på andra sidan sundet med enorma olje­fyndigheter som de inte fått exportera på grund av sanktioner från väst. Om saudierna inte hade olja och inget annat att erbjuda skulle Iran glida upp som den nya giganten i området. Han suckade. Ledarna såg bara till sig själva och inte till sitt folk eller till Gud. Hade inte historien alltid påvisat detta?

Att han nu, som Mahdi, skulle kunna göra något åt detta krävde så mycket tilltro till hans gud. Att han inte var en mahdi visste han själv. Den gången då mördarna kom till hans hem hade han inte haft modet att stoppa dem. Han hade fryst inombords och det hade väl knappast islams tolfte imam gjort? Han insåg att han behövde bearbeta och utveckla sina relationer i framför allt två länder. Först Turkiet, det land som gränsade mot öst och väst, som gränsade mot både kristendom och islam och som dessutom var med i Nato. Turkiet var en nyckel till hur efterverkningarna av Operation Saif skulle kunna hanteras av de styrande. Sedan skulle han göra samma sak i Iran. Han behövde kultivera dem som redan ansåg att splittringen inom islam var en hädelse, och samtidigt behövde han få mycket bättre insikt i det mystiska och svåråtkomliga Väktarrådet, för hos dem låg nyckeln till Irans agerande både på kort och lång sikt. Till dess behövde han handla tålmodigt. Oändligt tålmodigt! För det var just genom tålamod som han kommit så här långt. Hans far skulle ha varit stolt över honom. Mahdi hade så mycket att göra och så många saker att få på plats, men han fick inte stressa, inte tappa kontrollen.