Kapitel 2

Istanbul, Turkiet, februari 2011

Muhammad Ahman al-Rasheed föddes i en förmögen libanesisk familj i västra Beirut i december 1946. Nu satt han på en balkong och lyssnade till böneutropet från minareten i centrala Istanbul. Allahu akbar, Gud är större. Muhammad, som nu gick under kodnamnet Mahdi, kände ett lugn och en frid som han sällan känt i sitt liv. Nu var han säker på att hans heliga uppgift skulle komma att fullföljas. Han såg allt klart för sig. Inget världsligt imperium kunde vara för evigt. Alla världsliga stormakter kollapsade, förr eller senare. Världens hittills största imperium – Djingis Kahns – var i dag ett av Asiens ynkligaste och svagaste länder, Mongoliet. Alexander den stores imperium kollapsade och kvar i dag fanns bara ett europeiskt land som knappt ens européerna visste vad det hette – Makedonien. Rom trodde att Rom regerade världen för evigt. I dag var Rom en stad som mest var känd för sina ruiner och dekadenta politiker. Nu hade turen kommit till USA och dess lydstater i Europa. Världsliga riken gick under, förr eller senare. Bara Guds rike kunde bestå för evigt och snart skulle en ny kraft ta över. En allians av stater som inte besudlats av världslig dekadens, som inte gått på bluffen om demokrati, där folket påstods veta bättre än de ledare som utsetts av Gud.

Muhammad sträckte sig efter sin tekopp och drack en klunk medan han lät tankarna driva iväg, och tillbaka till sin barndom. Den första händelse som skulle forma hans person och livsambition inträffade när han precis hade fyllt fem år. Hans mamma Leyla hade handlat hos charkuteristen på Hamra Street, klev ut på gatan och signalerade till chauffören att hon ville bli upphämtad. I ett gathörn österut stod två beväpnade män ur en shiamuslimsk milisgrupp. I ett annat, västerut, stod tre beväpnade män ur en sunnimuslimsk grupp. Av någon anledning som aldrig kunde klarläggas började de skjuta på varandra precis när Leyla klev ut ur butiken. Hon var död innan kroppen landade på trottoaren. Muhammad såg inte modern falla till marken, men en stund senare lyfte hans far upp honom och kramade honom på ett sätt som han aldrig gjort förut.

Mammans död slog Muhammads liv i spillror och som en liten femårig pojke förstod han inte varför. Vem kunde vilja hans mor illa, och varför hade den gud som hans far pratat så mycket om tillåtit detta? När han långt senare såg tillbaka på sitt liv var han övertygad om att han inte skulle ha överlevt utan pappans stoiska lugn och reservationslösa kärlek och stöd. Muhammad hade förstått långt efteråt att hans pappa, Omar Ahmad al-Rasheed, var förkrossad men avstod från den traditionella libanesiska vägen. Istället för blodshämnd bestämde sig fadern för att viga sitt liv åt att försöka stoppa det vansinne som dödat hans fru, och han hade tagit med lille Muhammad in i det arbetet. För det som han kallade ”vansinnet” bestod enligt Muhammads pappa av konflikten mellan islams största grenar, sunni och shia, vars rötter fanns i islams tidiga historia. Frågan om vem som skulle efterträda profeten Muhammed efter dennes död hade inneburit så mycket lidande mellan de rättrogna.

Omar Ahmad al-Rasheed hade vetat att det skulle kräva enormt mycket energi och många års tålmodigt arbete att skola Muhammad i de rätta tankebanorna. Han hade gjort det till sin livsuppgift att sonen Muhammad skulle gå i hans fotspår och få bästa möjliga förutsättningar att lyckas. Muhammad hade alltid fått veta att han i första hand var muslim, i andra hand shiamuslim. Och han hade tidigt haft all respekt för engagemanget i frågan om profetens rättmätige efterträdare, men menade att Allah och Allahs ord, förmedlade av profeten och nedtecknade i Koranen, måste vara överordnade allt annat. Konflikten mellan sunni och shia gynnade bara islams fiender, och underblåstes ständigt av dessa.

Efter att Muhammads mamma dött hade hans far påbörjat sonens utbildning, och en av de viktigaste insikterna han gett sonen var just denna: att Allahs vilja är ett starkt islam och att det kräver enighet. ”Vi måste lägga historiska oförrätter bakom oss för att kunna besegra dagens”, var ett återkommande och konstaterande mantra hos pappan. Muhammads pappa var advokat, utbildad vid Yale Law School i USA. Faderns arbete ökade familjens redan ansenliga förmögenhet som rådgivare åt Beiruts blomstrande bank- och finansindustri. Muhammad fick också ärva sin fars brinnande intresse för historia och kom att se det libanesiska folket som självklara arvtagare till fenicierna, den lilla folkgrupp som byggde välstånd och högkultur i området redan femtusen år tidigare.

Muhammad mindes hur fadern brukade berätta om den starka symboliken i att en av feniciernas uppfinningar var att använda köl på båtar och att de därmed blev först i världen med att kunna kryssa sig fram i motvind. ”Det är fortfarande så för oss libaneser, Muhammad. Det blåser nästan alltid motvind, men vi använder motvinden för att kryssa oss framåt”, sa hans far och skrattade, och Muhammad tänkte att hans far måste vara den klokaste pappan i världen.

Fadern reste ständigt i sitt arbete, mest i Mellanöstern men också i Europa, Asien och Nordamerika. Efter hustruns död drog han ner på resandet för att få så mycket tid som möjligt med Muhammad. Han gifte om sig några år senare och fick flera söner, men det var Muhammad som han höll högst. Så ofta som det gick tog han med sig Muhammad på de resor som trots allt måste göras. Att se och förstå andra länder och kulturer blev en viktig del i Muhammads fostran och utbildning redan från barnsben, och han hade älskat de där resorna. Hans far var djupt troende muslim, men räknade sig till de moderata. Att respektera alla människor var en hederssak och Muhammads resor i Mellanöstern men också i andra delar av världen öppnade unge Muhammads ögon för hur olika världen kunde te sig men hur lika alla människor ändå var.

För hans far var det viktigt att de som var svaga skulle få hjälp av dem som var starka. Den starka ska alltid försvara de svagare, annars är man ingen god man eller muslim. Så enkelt var det. I Libanon var drygt en femtedel av befolkningen kristna maroniter, och att försvara även deras rättigheter var en självklarhet. Samma sak gällde den mycket lilla men livskraftiga judiska församlingen i Beirut.

”Vi är alla ättlingar till Ibrahim, eller Abraham som kristna och judar säger”, sa alltid hans far, och Muhammad kom ihåg hur naturligt det var att tycka så.

Han delade faderns intresse för historia och den starka tron på islam. Muhammad insåg tidigt att han hade lätt för att lära sig och det gjorde även hans lärare i skolan. De sa till hans far att Muhammad var en stor begåvning och borde ges möjlighet att studera ännu mer. Muhammad kom ihåg hur han formligen sög i sig kunskap och redan före tonåren hade han läst mer än de flesta vuxna gör under en livstid. Muhammad läste det mesta – även skönlitteratur och andra reli­­gi­oners heliga skrifter. Hans studier av Koranen och judarnas och de kristnas religiösa skrifter stärkte honom i tron på islam som den enda vägen.

Muhammads första riktigt stora religiösa och intellektuella upplevelse var när han som femtonåring fick följa med fadern till hamn­staden Tyr i södra Libanon, en gång en av feniciernas viktigaste städer. Där fick han träffa pappans nära vän, allierade och läromästare, Musa al-Sadr, son till ayatollah Sadr al-din al-Sadr. De två männen och Muhammad satt och diskuterade hela dagen, hela kvällen och hela natten, omedvetna om att tiden gick. Imam Musa och Omar Ahmad al-Rasheed behandlade Muhammad som en jämlike när han visade att han inte bara var osedvanligt beläst för sin ålder, utan också var i besittning av ett skarpsinne och en förmåga att argumentera för sin sak som de sällan mött utanför det högsta muslimska ledarskapet. Muhammad reagerade först starkt mot den vrede och det förakt imam Musa riktade mot den palestinska befrielserörelsen PLO och dess attacker mot Israel. Palestinierna är våra bröder, argumenterade han. Deras kamp mot Israel är väl också vår kamp? Imam Musas motargument imponerade på Muhammad och kom att få stor betydelse för den väg han senare valde i livet.

”Ja, palestinierna är våra bröder”, sa imam Musa, ”och Israel är vår fiende. Men PLO:s attacker skadar Israel mindre än en handfull ilskna myggor. Det enda de åstadkommer är att de ger israelerna ständiga förevändningar att slå tillbaka mot Libanon, där de dödar libaneser. PLO drar bara olycka över oss. PLO dödar alltså inte israeler, de dödar libaneser.”

Muhammad hade funderat mycket på just detta. Var det alltså så att man inte skulle föra krig, man skulle vinna krig? Det var dårskap att anfalla en fiende om man ändå inte kunde åstadkomma rejäl skada. Man skulle istället vänta, bygga upp sin styrka och sedan anfalla med full kraft och total hänsynslöshet när man visste att man kunde krossa sin fiende. Där och då väcktes ett intresse för militär­historia. Hade inte historien visat just att de som bestämde och som fick möjligheten att skriva historia var de som vunnit på slagfälten?

Under de följande åren fortsatte Muhammad att växa, både i kunskap och i insikt. Han tog en universitetsexamen i historia och statsvetenskap och utvidgade sitt intresse ytterligare för både militära, politiska och ekonomiska strategier. Var det möjligen här han skulle hitta lösningen på det mysterium som gäckat honom under många år? Mysteriet var varför den muslimska världen fortfarande dominerades av västvärlden, och speciellt USA. Oljan – utan vilken världen skulle stanna – fanns ju i de största mängderna i muslimska länder, så förhållandet borde rimligen vara det motsatta. De muslimska länderna borde vara herre på täppan ...

Strategier och strategiskt tänkande var vad Muhammad i vuxen ålder oftast diskuterade med sin far. De träffades flera gånger i veckan för att prata eller sitta tysta, försjunkna i tankar framför schackbrädet. Att spela schack var bland det första han hade lärt sig av sin pappa. Det var ett spel som båda älskade och som båda hela tiden blev bättre på. De var som förhäxade av spelet och dess krav på utövaren. Där finns ingen tur eller otur, bara skicklighet. Och det räckte inte ens att göra geniala drag. Segrare blir alltid bara den som både kan se helheten och enskilda drag. Att kunna förutse motståndarens drag – ibland innan motståndaren själv kommer på dem – det var det som skapade vinnaren.

Det var just under ett parti schack som katastrofen inträffade. Dess orsak stod att finna i Europa i en händelse som varken Muhammad eller hans pappa var det minsta inblandade i. Den 5 september 1972, under OS i München, stormade åtta medlemmar av den palestinska organisationen Svarta september OS-byn och dödade flera judar, och nu, långt efteråt, drabbade de här händelserna indirekt Muhammad och hans far.

Varken han eller hans far hörde eller såg när de två männen kom in i rummet. Plötslig stod de bara där, på var sin sida om det låga bord där schackbrädet var uppställt. Den ene mannen riktade en pistol mot Muhammad, den andre mot hans far. Muhammad frös till is. Han blev helt paralyserad och fick inte fram ett ord. Det kändes som en evighet av tystnad innan mannen som riktade sin pistol mot Muhammads far sa: ”Vi är här för att du ska betala med ditt liv för München. Den som hjälper Israels fiender dör.”

Sedan sköt han två skott mitt i bröstet på fadern. Muhammad vrålade av desperation och ursinne, sedan fick han ett hårt slag i huvudet och allt blev svart. Svart och sedan skrik av fasa. Sedan bara svart igen. När Muhammad vaknade låg han nedbäddad i en säng mellan rena, svala lakan. Vid sängkanten satt Musa al-Sadr med tårar i ögonen. Muhammad förlorade medvetandet igen. Efteråt mindes han knappt något av veckorna som följde. Det var som att leva i ett töcken, med ett spännband av järn hårt åtdraget över bröstet. Men han återvände så sakteliga till livet, även om det skulle komma att bli ett mycket annorlunda liv. Muhammad visste att fadern inte på något sätt var inblandad i händelserna i München. Han föraktade terrorister och avskydde Svarta september. Fadern var ett oskyldigt offer. Men, tänkte Muhammad, full av cynisk bitterhet, vad är det för nytt med oskyldiga offer i den muslimska världen?

Under en tid efter faderns död ingick Muhammad i mentorn Musa al-Sadrs växande shiamuslimska politiska och sociala rörelse, han spelade en framträdande roll i mitten av 1970-talet när man skapade Amal-milisen, som blev en av de starkaste styrkorna under det libanesiska inbördeskriget. Muhammad lämnade dock Amal-milisen när det blev uppenbart för honom att den i stor utsträckning ägnade sig åt att bekämpa andra muslimska grupper, vilket gick helt emot faderns synsätt. Därmed tappade han sakta men säkert kontakten med Musa al-Sadr. Han sörjde det, eftersom han inte längre hade någon fadersgestalt att ty sig till.

Två av Muhammads yngre halvbröder hade också gått med i milisen. Muhammad var en skicklig strateg medan hans bröder visat sig vara mycket skickliga krigare. Men halvbröderna hade till slut tvingats lämna den ohållbara situationen i Libanon då de haft ett pris på sitt huvud från mer eller mindre alla andra falanger. De hade blivit arbetskraftsinvandrare för fordonsindustrin i Tyskland och bildat familjer där. Muhammad hade först blivit upprörd över att de lämnat hemlandet, men blodsbanden var ändå viktiga och han hade behållit sin relation med den broder som var närmast honom i ålder. Brodern hade haft svårt att acklimatisera sig i Tyskland och den annorlunda kulturen, men hade stått ut för familjens skull.

I augusti 1978 reste Muhammads mentor al-Sadr, som han numera enbart hade sporadisk kontakt med, till Libyen för samtal med landets diktator Muammar al-Khadaffi. Där försvann alla spår efter honom. Ingen vet vad som hände, men bland Libanons shiamuslimer var det dominerande ryktet att al-Sadr mördats på order av al-Khadaffi, som i sin tur uppmanats till detta av PLO:s ordförande Yasir Arafat. Detta ökade hatet mellan shiamuslimer och palestinier, med hårda strider som följd.

Muhammad, som nu återigen var ensam i världen, kände först en oerhörd trötthet inför allt detta. Men snart fylldes han av en kraft starkare än han någonsin känt förut. Han kom till insikt. Nu visste han precis vad han måste göra. Han skulle fullfölja faderns livsuppgift. Han skulle viga sitt liv åt att ena islam och skulle aldrig mer kalla sig för något annat än just en muslim, utan shia eller sunni som förled. Drygt trettiofem år senare fick han den möjligheten, när han presenterade sin plan i Doha. Han tvivlade dock starkt på att planen skulle kunna genomföras, eftersom det inte fanns någon enighet, utan mest misstroende och misstänksamhet mellan länderna.

Vad Muhammad behövde var ett budskap om att planen var sanktionerad av Gud. Något som kunde ena de länder som inte stod bakom Operation Saif. Och Gud svarade! När Muhammad alias Mahdi sett utvecklingen på tv insåg han att Gud sänt ett budskap och att ledarna ändå skulle kunna enas. Den så kallade arabiska våren hade tagit sin början och den skulle skaka om den muslimska världen och skrämma livet ur makthavarna. Allt hade börjat med en enkel grönsakshandlare ...