VIKBOLANDET, FREDAG 5 JULI
Modin passerar genom Norrköping och fortsätter vidare förbi Kungsängens flygplats som ligger alldeles öster om staden. Strax före Östra Husby svänger han av vänster mot Ållonö. Han har taxikartan i knäet den sista halvmilen och tar sig på krokiga vägar fram till slottets infart som ligger på en liten kulle. Han ringer på snabbtelefonen och den stora elektriska järngrinden öppnas åt honom. Han kör in på området och kommer ut i en enorm park. Längst bort, mot Bråviken till, lyser det skära slottet välkomnande mot honom.
Modin parkerar på den stora grusplanen framför slottet och kliver ur bilen. Loklinth kommer ut genom slottsporten och hälsar honom välkommen.
”Tjenare Modin. Vad bra att du kom redan idag. Följ mig så ska jag presentera dig för din medhjälpare.”
”När kom du?” frågar Modin och skakar hand med Loklinth.
”Igår kväll. Jag ville kolla upp några saker och briefa Jöran.”
”Jöran?”
”Din wingman. Du kommer gilla honom.”
”Jag trodde att ni skulle komma imorgon.”
”Ja, ja. Men nu blev det så här”, säger Loklinth och börjar gå med snabba steg mot slottet.
”Är Levin också här?”
”Nej, han kommer först på söndag. Han blev försenad från ett möte i London. Du ska hämta honom på Kungsängens flygplats. Han kommer i ett privatchartrat plan.”
De går in genom träporten som Loklinth tidigare kommit ut genom och Modin stänger den tunga dörren efter sig. Det är första gången han är på ett privat slott, och han kan inte låta bli att imponeras av den pråliga hallen med stor öppen spis och enorma äkta mattor som täcker nästan hela det svala stengolvet. Två riddarrustningar står i givakt på varsin sida om ingången till en salong på säkert tvåhundra kvadratmeter. Loklinth visar in Modin i salongen där små grupper med bord och stolar i rokokostil står utspridda över det nybonade parkettgolvet.
Modin ställer ned sin sjösäck bredvid en stol.
”Du får bekanta dig med slottet så småningom”, säger Loklinth. ”Du kan välja vilket sovrum du vill. Det finns säkert tjugo stycken.” Han skrattar så att det ekar i den stora salen innan han slår sig ned vid ett av borden.
”Jag tog med inspelningsutrustning. Den ligger i bilen. Om ni har tur får ni några viktiga avslöjanden på band”, säger han sedan.
”Vi får väl se”, säger Modin. Han önskar att Loklinth kunde ge sig av så att han kan börja arbeta. Han måste se till så att allt är under kontroll innan Bergling kommer.
”Oroa dig inte, Modin”, säger Loklinth. ”Slottet är säkrat, och de delar som ni inte kommer att behöva använda är låsta. Ägaren ville mer än gärna tillgodose våra behov.”
”Litar du på honom?”
”Självklart, annars hade vi inte suttit här. Sluta grubbla nu. Det kommer att gå bra.”
”Ni är väl hungriga”, hörs en djup röst från vad som måste vara en serveringsgång till köket. ”Jag såg att vi blev en till, så jag tog fram lite extra mat.”
”Nämen vad bra. Kom in, Jöran”, säger Loklinth och gör plats på bordet.
En man i dryga tjugoårsåldern kommer fram till dem med en stor bricka i händerna. Han är långhårig och ser vältränad ut, axlarna är breda och låren kraftiga. Han ställer ned brickan som är fylld med rostbiff, potatissallad, porslin och bestick på bordet mellan Modin och Loklinth.
”Det här är Jöran”, säger Loklinth och hjälper honom med brickan, ”och det här är Anton.”
De hälsar på varandra efter att Jöran har torkat av sina händer på jeansen.
”Ni äter väl kött?” säger han och skrattar.
”Skojar du”, svarar Loklinth och börjar fylla sin tallrik med mat. ”Bra initiativ, Jöran”, mumlar han och stoppar en hel rostbiffsskiva i munnen.
”Kylen är fylld och det finns färskvaror för en vecka minst. Dessutom har vi torrskaffning och en vinkällare rakt under oss”, säger Jöran.
Modin känner att han iakttar honom. Han väljer att ignorera det och försöker koncentrera sig på maten istället. Han tar rikligt med potatissallad, ett av hans favorittillbehör, och fyller sedan resten av tallriken med rosa rostbiffsskivor och en tomat.
Jöran verkar vara en bra kille, tänker han. Kanske lite framfusig men trevlig, och han verkar ha lätt till skratt. De ska nog komma överens, åtminstone under den vecka som förhören med Bergling är planerade att ta.
”Maten är en present från slottets ägare”, säger Loklinth till Modin med munnen full. ”Vi har en del affärer ihop.”
”Vet han också om att vi ska avprogrammera Bergling?” frågar Modin.
”Nej, han vet inte mer än nödvändigt. Litar du inte på mig?”
”Jo, visst, men jag tycker att det börjar bli många inblandade i det här. Jag trodde att …”
”Tro inte så mycket, gör ditt jobb bara”, avbryter Loklinth utan att se på Modin som blir röd om kinderna. När han tittar upp blinkar Jöran mot honom med ena ögat.
”Har du några vapen med dig, Jöran?” frågar Loklinth som om inget hänt.
”Ja, min egen revolver och lite annat smått och gott.”
”Smått och gott?”
”Några rörelsesensorer, lite allmän skyddsutrustning och elektronik. Inget speciellt.”
”Du, ditt vapen, kan jag få det?”
”Varför då?”
Modin ser hur Jöran skruvar på sig.
”Det ska inte bli något skjutande”, säger Loklinth och håller fram handen.
”Men …”
”Inga men, gör som jag säger. Det är en order.”
Jöran tar fram sin revolver ur ett hölster innanför jeansjackan och lägger den i Loklinths hand. Nu är det hans tur att rodna.