SÖDERMALM, FREDAG 12 JULI
”Var har du gjort den senaste veckan?”
”Ja, du. Vad har jag inte gjort?” säger Modin.
”Berätta”, säger Bergman och fingrar på sitt ölglas. Han och Modin sitter vid ett bord längst in på Gröne Jägaren på Götgatan, bara några gatunummer från Modins lägenhet. Klockan är halv åtta på kvällen och det är varmt i lokalen. De är mestadels omgivna av stammisar som inte räknar veckodagar eller årstider, alla vanliga knegare har åkt från stan för att svalka sig eller bada från klippor i skärgården.
”Äh, du vet, jag kan inte säga något om det. Berätta själv, när har du semester, Bergman?”
”Den börjar idag, faktiskt. Jag fick iväg den sista offerten i eftermiddags, så nu är det rast och vila. Ska vi inte åka till Gotland ändå? Vi kan cykla och campa som förra året.”
”Jag vet inte om jag hinner.”
”Synd, det vore kul. Vi ses ju knappt längre.”
”Nej, jag vet”, säger Modin och sveper sin öl. ”Ska vi ta in en till?”
Han väntar inte på svar utan går bort till bardisken och beställer. Medan han väntar på att bartendern ska hälla upp sneglar han på Bergman. Han skulle kunna passa in var som helst med sin neutrala klädsel och sitt alldagliga utseende, tänker han. Inte konstigt att han är en så bra säljare, han tar inget utrymme från datorerna han kränger. Och han låter även mig ta stor plats. Men han är min bäste vän. Jag måste låta honom få mer utrymme i fortsättningen. Tona ned mitt ego och mina problem och lyssna mer, i alla fall försöka.
Han betalar med en femtiolapp och tar med sig de fuktiga och ljumna ölsejdlarna till bordet.
”Gotland, sa du?”
”Ja, eller så kan vi kanske åka till Västerås och leta efter Mona och Annika. Vi hade kul tillsammans.”
”Jo, men berodde det verkligen på dem? Jag är inte säker på det, Bergman.”
Modin tar en klunk öl och börjar tänka på Bergling, hans medhjälpare på Säpo, och på den döde dykaren han och Jöran hittade i onsdags. Sedan inser han att det har blivit tyst vid bordet, och försöker skärpa sig.
”Jag tycker att vi går på Alexandras ikväll, Bergman.”
”Kommer vi in där?”
”Ja, för fan! Jag fixar det. Dessutom är det semestertider, då är det inte så många stammisar i stan. Mest turister och lantisar.”
”Okej, varför inte? Jag har alltid undrat vad det är som är så speciellt med det stället. Det står ju om det hela tiden i tidningarna.”
”Det beror på kändisarna som går dit, Bergman. Alla vill få en chans att vara nära dem, för att få lite av deras aura, liksom. Björn Borg brukar visst hänga där.”
”Han borde spela tennis istället.”
”Kanske det, men det verkar inte som att han vill det längre. Festandet drar mer. Jag tycker att vi går dit och kollar läget. Vem vet, vi kanske kan få en pratstund med någon celebritet och få veta något intressant om den undre världen? På Byrån sägs det att många kändisar har kontakter där.”
”Varför då?” säger Bergman och ser förvånad ut.
”Jag gissar att de får beskydd eller tillgång till droger. Det ryktas till exempel om att Alexandras beskyddas av juggemaffian, det är därför det är så lugnt där.”
”Men vad fan …”, säger Bergman och ser besviken ut. ”Krossa inte ytterligare en av mina illusioner.”
”Visste du inte det?”
”Nej, och det suger om det är så. Kändisar och maffian, vilken allians.”
”Frank Sinatra hade ihop det med maffian i USA. Tänk vad lite utpressning och pengar kan göra för en artists karriär. Man hjälper någon att bli känd och sedan solar man sig i glansen och tar en del av kakan. Det är genialt. Förmodligen finns det en och annan rysk spion bland dem som styr artisterna också. De har ju samma behov av att bli accepterade av etablissemanget som maffian. Att vara i sällskap med en kändis, Bergman, är en inträdesbiljett till finrummen.”
”Men Björn Borg och andra kända idrottare håller väl inte på så där?”
”Att tjäna pengar på idrottare är ingen konst för maffian. Särskilt inte i USA, med tanke på vadslagningen. Ta brottning, konståkning och fotboll till exempel. Där har man domare, och man är dum i huvudet om man inte tror att sådana kan köpas eller skrämmas till samarbete. Samma gäller idrottarna, som kan tvingas till läggmatcher. Vi kommer att få hit de problemen också, vad det lider.”
”Kanske det, men bara om spel och dobbel släpps fritt i Sverige”, säger Bergman och rapar sedan i knytnäven. ”Det kommer Palme aldrig att tillåta.”
”Alexandras var det”, fortsätter Bergman för att byta ämne. ”Ska vi äta först?”
”Ja, det gör vi”, säger Modin och vinkar på personalen. ”En varm macka, eller vad säger du?”