”När jag kom hem till Sverige efter flykten i augusti 1994 sa Tore Forsberg till mig: Ta det lugnt bara. Du får två år - sedan kommer du ut.”
Stig Bergling hade själv räknat med tio års påbackning på straffet efter sin rymning, men Forsbergs förutsägelse 1994 kom att slå in. Han fick exakt två år i fängelse. 1997 när Bergling var frigiven blev han hembjuden till Forsberg som då av okänd anledning hade blivit omplacerad från Ryssroteln till en administrativ tjänst. De två åt middag, drack whisky och pratade gamla minnen hemma i Forsbergs vardagsrum. ”Förmodligen som ett tack för att jag hållit tyst”, var Berglings kommentar till händelsen.
(Från författarens intervju med Stig Bergling på Ersta sjukhem 2013)
”Nej, nu vill jag äta”, säger Bergling och sträcker på sig.
”Fortsätt, Stig. Du har så mycket att berätta, du är rena datorn med all din kunskap.”
Stig lutar sig bakåt igen och ler nöjt.
”Nu förstår du väl varför du inte kan jobba kvar inom SSI, Anton? Du kommer förr eller senare att stöta på de här nätverken, om du inte redan har gjort det, och då kommer din tillvaro att kompliceras betydligt.”
”Hur, menar du?”
”De kommer förr eller senare hitta en hållhake på dig, blotta en svaghet, hjälpa dig ur en knepig situation eller liknande, och sedan är du fast i deras nät och tvingas gå deras ärenden. Då blir du livegen och ditt gamla liv försvinner upp i det blå, för alltid.”
”Det låter som en sekt i mina öron.”
”Det är en sekt, min vän.”
”Men de går väl att bekämpa?”
”Sverige har ungefär åtta miljoner invånare, Anton. Sovjet har nästan trehundra miljoner. Vet du hur många av dem som jobbar inom den sovjetiska underrättelsetjänsten?”
”Många”, svarar Modin.
”Ja, närmare en miljon. Och de blir bara fler hela tiden. Nätverken går i arv, och många gånger tar barnen över. De har ingen möjlighet att tacka nej då Moskva frågar.”
”Jag förstår vart du vill komma, Stickan. Men om vi bara gav upp skulle allt arbete med säkerheten i landet vara förgäves. Jag menar, om man resonerar som du.”
”Du måste själv söka svaret på om kampen är värd det. Är du skyldig Sverige det? Fundera på det i några dagar. Se vad du kommer fram till, och ta sedan det beslut som är bäst för dig, inte för landet. Ska vi äta nu?”
”En sak till bara.”
”Okej, men bara en.”
”Jag lovar”, svarar Modin. ”Berätta allt du vet om Tore Fors.”
”Det var rakt på sak”, säger Bergling och ler. Sedan dricker han lite vatten igen, som för att samla sig.
Kom igen nu, Bergling din jävel, tänker Modin utan att med en min röja vad han tänker.
”Det finns en mycket hemlig grupp på Säpo som Tore Fors leder …”
”Vänta”, säger Modin och slår på rullbandspelaren igen. ”Fortsätt.”
”Nej, du. Så lätt ska du inte få mig att begå självmord. Jag litar inte på någon. Det där bandet kommer med all säkerhet att hamna i Moskva vad det lider, och då är jag körd.”
Berling reser sig upp och stänger av bandspelaren igen.
”Men …”
”Så får det bli unge man. I alla fall, off the record, Fors hemliga grupp håller på med olagliga buggningsoperationer och annat som inte har något stöd uppifrån.”
”Så Näss känner inte till den?”
”Gruppen känner han nog till, men inte vad den gör. Fors skyller säkert på sekretessen, och därför vågar ingen av de som är med snacka om det. Det är täta skott inom säkerhetstjänsten, som du vet.”
”Men vem rapporterar gruppen till, justitieministern?” frågar Modin.
”Nej.”
”Till Palme då?”
”Nej, inte till Palme heller. Statsministern övervakas nämligen själv av den här gruppen och har så gjort sedan åtminstone 1969 då jag började på Säpo.”
”Jag känner till att Säpo hade en akt på honom, men de måste väl ha slutat övervaka honom efter att det kom ut i tidningarna? Och att det skulle ha pågått så länge låter helt absurt. Hur skulle det ha gått till, under alla dessa år?”
”Det handlar främst om att de skuggar honom. Ofta är det hans egen livvakt som gör jobbet, åtminstone vet jag att några av livvakterna tillhör Fors grupp.”
”Du sa att Fors blev omvänd i Leningrad när han gjorde lumpen förut. Vet du hur det gick till?” frågar Modin.
”De gjorde ett statsbesök där när han låg vid flottan. Det var då ryssarna tog den första kontakten med honom. Tore har berättat det själv för mig. Han har stått under påverkan från öst under hela sin karriär. I sin ungdom var han närmast radikal, men när han blev chef på Säpo tonade han ned det där.”
”Du är säker på det här, Stickan? Att Fors värvades av Sovjet redan som ung.”
”Ja, ja. Det har han berättat. Går vi och äter nu?”
”Men du var inte lika säker förut.”
”Nej, vad tror du? Det här är farliga saker, även för dig, nu när du vet.”
Modin häller upp mer vatten till Bergling.
”Var Fors övertygad kommunist som ung, alltså?” säger han när han har ställt ned vattenkaraffen.
Bergling är tyst en stund och iakttar Modin.
”Ja. På den tiden var det vanligast”, säger han sedan. ”Pengar kom in långt senare. Man jobbade tillsammans för en bättre och mer jämlik värld. Inget fel i det, så tyckte jag också men sedan, efter Tjeckoslovakien 1968 …”
Bergling skakar på huvudet och ser ut att försjunka i djupa tankar. Blicken är frånvarande och han befinner sig antagligen någonstans i sin röda ungdom.
”Hur är det med SSI?” säger Modin i skarp ton för att kalla tillbaka Bergling till nuet. ”Är vi också infiltrerade på ledningsnivå?”
”Jag tror inte att SSI är infiltrerat, däremot den militära säkerhetstjänsten där jag jobbade eller försvarsstabens säkerhetsavdelning som det formellt heter.”
”Vem där?”
”Sten Kjellander var han som fixade jobbet åt mig där.”
”Vem är det?”
”Chefen för militära säk.”
”Du tror att han kan …”
Bergling nickar.
”Men du har inga bevis?”
”Nej, inget konkret men kolla upp honom.”
”Så chefen för Ryssroteln på Säpo är spion och kanske chefen för militära säkerhetstjänsten. Hur fan ska man kunna jaga spioner då?”
”Det är just det som är meningen”, säger Bergling och ler snett. ”Sekten du vet. Akta dig, Anton. De finns överallt.”
Modin sväljer hårt och känner sig illamående. Vad fan har jag gett mig in på, tänker han. Sedan samlar han sig och fortsätter utfrågningen.
”Har du något mer att berätta om Hans Holmén, förutom att du tror att han skyddar ett illegalistnätverk i Sverige och kanske skyddade dig också?”
”Jag vet att han försökte ta över ledningen för Säpo”, säger Bergling. ”Han konspirerade mot Olof Frånstedt när han var högste operative chef. Holmén ville ha en omorganisation som skulle ha inneburit att han själv fick ansvaret för Säpos operationer ute på fältet.”
”Hur gick det?”
”Oturligt nog för Moskva är Frånstedt en tuff jävel”, säger Bergling och ler. ”Han lyckades avstyra Holméns maktkamp den gången, och nu är han hos polisen och konspirerar. Jag tror, som vi pratade om, att han har skaffat sig ett rejält nätverk av likasinnade inom kåren. Kanske under falska förespeglingar.”
”Hur menar du?” frågar Modin och lutar sig framåt.
”Han behöver ju inte säga rakt ut till alla åt vilka han jobbar. Det går att bilda nätverk ändå. Kanske är det till och med ännu enklare om man samlar individer med extrema åsikter, vilket ju Holmén har gjort.”
”Du menar att inte alla av Holméns basebollpoliser vet vad han egentligen har för agenda, trots att de har viktiga positioner i hans nätverk? Förutom Carl Gustaf, då.”
”Precis. Allt är inte vad det ser ut att vara, Anton, det ska du ha jävligt klart för dig. Det är spionens första lektion.”
Bergling skrattar högt och börjar hosta.
”Varför tror du att Stig Wennerström bodde i Djursholm med en överklassfru, spelade golf, curling och red?” säger han när han har hämtat sig något. ”Varför tror du att jag gick med uniform och blanka stövlar, gjorde honnör och anspelade på högeretablissemangets symboler?”
”Du har rätt, Stickan. Det är så man ska göra för att undgå att bli upptäckt. Ingen letar efter Sovjetspioner på Djursholm eller på Östermalm där du bodde.”
”Nej, precis, unge man. Du börjar förstå, märker jag.”
”Vad hade du för kodnamn, Stickan?”
”Jag kallades för Sven.”
”Bara Sven? Det var inte så exotiskt.”
”Nej, jag vet. Jag är väl inte så exotisk heller. Jag har förmodligen bara blivit utnyttjad.”
”Hur menar du?”
”För att skydda andra. Det behövs alltid en syndabock, och den här gången blev det jag … och Stig Wennerström, på hans tid.”
”Tror du att han också bara var en syndabock?”
”Ja. Han greps för att man ville skydda andra, viktigare spioner. Det är jag säker på. Man offrar en lägre pjäs för att skydda en högre, helt enkelt. Man ville hålla nätverket intakt.”
”Vet du vad?” säger Modin.
”Nej, vadå”, frågar Bergling och tittar upp på Modin med oskyldig blick.
”Det tror jag också.”
Bergling ler mot honom. Modin blir varm om kinderna. Bergling framstår med ens som mänsklig och personlig. Masken är borta och han är sårbar. Ska jag utnyttja det? tänker Modin för ett ögonblick.
”En sista sak Stickan … Modin tvekar men säger sedan: ”Den tredje mannen på Säpo. Du snackade om tre personer förutom dig. Vem är den tredje spionen?”
”Danielsson, Ludvig G Danielsson”, säger Bergling och drar på orden.