STOCKHOLMS SÖDRA SKÄRGÅRD, MÅNDAG 15 JULI
”Vi borde ha haft ett ekolod, Modin. Det skulle ha varit enklare. Kommer du ihåg exakt var ni fann dykaren?”
”Ja, det var ganska precis här.”
”Bra, då släpper vi i ankaret. Det är ju lugnt och inga andra fartyg syns till.”
Loklinth trycker på en knapp och det rasslar till när ankaret försvinner ned i djupet.
”När vill du att jag ska dyka?”
”Det kan du göra med en gång. Så gör jag i ordning lunch under tiden. Vi får räkna med att det kan ta några dyk för att du ska kunna söka igenom området.”
”Hur djupt är det?” frågar Modin, reser sig upp, gäspar stort och sträcker armarna över huvudet.
”Sjutton meter enligt sjökortet.”
”Okej, då gör jag ett entimmesdyk. Det betyder att jag kan jag göra två dyk idag.”
”Bra, bra. Det är du som är dykare. Säg till om du behöver hjälp med något.”
”Du är inte rädd för att vi ska bli upptäckta? Vi är i ett militärt skyddsområde som du vet.”
”Nej, det är lugnt. Det är semestertider”, svarar Loklinth. ”Jag sätter mig med ett metspö på fördäck medan du dyker. Om det blir nödvändigt får jag väl klä av mig naken och ta ett dopp. Det brukar skrämma bort folk.”
Modin nickar och går och byter om. När han är klar ställer han sig och ser ut över havet. Det ligger så stilla och är så vackert. Solstrålarna får de små krusningarna på vattenytan att glittra. Att det skulle kunna ligga något här under som kan påverka världsfreden känns overkligt. Vad sjutton skulle det kunna vara?