STOCKHOLMS SÖDRA SKÄRGÅRD, MÅNDAG 15 JULI
”Du, Modin!”
”Ja”, svarar Modin och trampar vatten medan han rättar till sitt cyklop i pannan.
”Var försiktig. Om du hittar något där nere, rör det inte.”
”Varför inte?” frågar Modin.
”Jag vet inte riktigt. Var bara försiktig, helt enkelt.”
Loklinth ser sammanbiten ut, tänker Modin när han släpper ut luft ur sin väst och sjunker ned under ytan. Han tänker vara försiktig av flera anledningar. Dels dyker han ensam, och dels är han orolig för att han ska reagera på samma sätt som han gjorde när han och Jöran dök här förra gången. Men han bestämmer sig för att inte tänka mer på det, för vad hjälper det? Nu måste han fokusera på det han ska göra.
Han följer ankarlinan nedåt, och när han når botten fäster han en egen lina runt ankarets högst liggande del. Han behöver inte ha lampan tänd, sikten är på runt tio meter och ljuset från ytan reflekteras i de ljusa sandkornen. Han påbörjar en så kallad cirkelsökning. Han simmar i cirklar runt ankaret och släpper för varje varv ut mer lina ur sin linrulle. Sökningen förutsätter att botten är relativt jämn och utan hinder som exempelvis stora stenar.
Han sveper med blicken längs botten men hittar inget, förutom några mindre stenar och en flundra som ligger platt mot sanden, knappt synlig. Det snurrar till i huvudet ibland så att han får svårt att hålla sig på rätt köl. Det är balansen som spökar. Några gånger tvingas han sjunka ned på botten för att återfå kontrollen.
Strax innan linan på rullen tar slut stannar han till och vänder sig om och tittar i den riktning han kom ifrån. Kan det verkligen ligga något intressant här nere? Han ser inte ett spår av varken nät eller något annat.
Han sträcker på linan och börjar sedan rulla in den igen. När han är klar och återkommer till utgångspunkten vilar han en stund vid ankaret. Dykaruret visar att dyktiden snart är slut, han kan inte vara nere längre än i femtio minuter för att inte riskera nästa dyk. Han bestämmer sig för att göra en långsam uppstigning längs ankarlinan. Han vänder blicken uppåt och ser efter en stund båtens konturer strax under ytan. På tre meter stannar han till en stund för säkerhets skull och vädrar ut det sista kvävet ur blodet. Sedan bryter han försiktigt vattenytan och bländas av solen.