”Hittade du något?” frågar Loklinth som hänger ut över relingen i fören.
”Inte ett skit. Det är tomt där nere.”
”Åh fan. Är du hungrig?”
Modin simmar till aktern på båten där Loklinth hjälper honom upp på badbryggan via stegen. Han känner sig svettig och trött. Det ska bli skönt att ta av sig den våta dräkten, tänker han och sätter sig ned på en av bänkarna på akterdäcket.
”Vad blir det för käk?”
”Pytt i panna med rödbetor. Namnam”, säger Loklinth och går in i båten.
Modin tar av sig dräkten och understället. I bara boxershortsen går han sedan fram till relingen och dyker i. Det är skönt att skölja av sig, trots det svala vattnet. Han lägger sig på rygg och försöker slappna av med blicken mot himlen. Dykningen gick trots allt ganska bra, även om han inte hittade något. Han klarade av att göra ett mer avancerat dyk ensam, och utan assistans från ytan.
”Vad gör du?” ropar Loklinth när han kommer ut på akterdäcket.
”Tar ett dopp.”
”Kom upp genast! Du har ingen dykardräkt på dig.”
Loklinth möter Modin med en handduk när han kommer ur vattnet.
”Vad är det? Jag sköljde bara av mig lite.”
”Man vet aldrig. Jag tror inte att man ska bada just här. Inte halvnaken i alla fall, vi vet ju inte vad som finns där nere”, säger Loklinth och går in i kabinen igen. Efter en stund återvänder han med en stor bricka lastad med tallrikar, bestick och mat.
”Vi sätter oss här”, säger han och ställer brickan på ett däcksbord. De tar för sig av maten under tystnad. Loklinth har till och med stekt ägg till pytten.
”Inte visste jag att du kunde laga mat. Det här är riktigt gott”, säger Modin efter en stund.
”Att laga mat är en av livets fröjder. Det och att skita. Man ska ta vara på det.”
Modin kommenterar inte Loklinths märkliga uttalande, istället frågar han:
”Varför ville du inte att jag badade? Är det något farligt i vattnet? I så fall vill jag veta det.”
”Det är bäst att vara försiktig, bara. Låt oss äta nu.”
Loklinth fortsätter att äta med god aptit men undviker Modins frågande blick.
”Vad rör det sig om, Loklinth? Du vet, eller hur?”
”Om det är sant det som mina kontakter har antytt och det ligger något där nere, kan det kanske förekomma strålning. Men jag vet inte”, säger Loklinth motvilligt. ”Alltihop är väldigt hemligt, och inte ens jag har fått veta exakt vad det rör sig om. Men minst en dykare har redan dött här, och det hela är mycket känsligt. Det är därför det bara är du och jag på det här uppdraget.”
”Men skulle det inte vara säkrare om vi tog in en hel dykgrupp med all den utrustning de har tillgång till. Jag menar, om det verkligen är farligt.”
”Nej, det är bra så här. Vi får inte vara fler.”
”Men varför dyker inte dina kontakter själva? Om det nu är så jävla hemligt.”
”De får inte dyka här. Det är militärt skyddsområde, vad tror du?”
”Jag tror ingenting, men jag tycker inte om det”, säger Modin och lutar sig fram över bordet.
”Vi har väldigt knapphändiga uppgifter för att klara av det på bara två man, Chris. Såvida inte du sitter på mer information som du inte vill dela med dig av. Vad rör det sig om?”
”Inte fan vet jag”, fräser Loklinth. ”Jag har inga fler uppgifter. Jag lovar. De vill väl att det ska förbli en hemlighet, oavsett om vi hittar något eller inte. Hela historien är märklig, Modin. Min kontakt sa att jag skulle förstå om vi hittar något.”
”Men varför kunde han inte berätta något mer?” frågar Modin. ”Det rör ju uppenbarligen Sverige, vi befinner oss ju i ett svenskt skyddsområde.”
”För att uppgifterna kommer från en källa som han inte vill eller kan avslöja. Det är därför min kontakt inte kan berätta mer.”