STOCKHOLMS SÖDRA SKÄRGÅRD, MÅNDAG 15 JULI
”Vad är klockan?”
”Halv fem. Du har sovit i över två timmar, Modin.”
Loklinth ställer ned en kopp med hett te bredvid honom.
”Nyponte, tycker du om det?”
”Javisst”, svarar Modin, gäspar och lyfter yrvaket på huvudet. Han tvingas kisa mot solen som står betydligt lägre nu än när han somnade.
”Tack”, säger han sedan, sätter sig upp och lägger undan filten. ”Har det hänt något?”
”Nej, inte mer än att några mindre motorbåtar har gått igenom sundet”, säger Loklinth och sätter sig ned på bänken mitt emot Modin som börjar sippa på sitt te.
”Hur kom du in på det här, Loklinth?” frågar han. ”Jag menar, jobbet på SSI.”
”Ha, det minns jag knappt. Det var i mitten av 1960-talet som jag kom i kontakt med den svenska underrättelsetjänsten första gången.”
”Berätta. Vi har tid på oss. Jag kan inte dyka förrän ikväll ändå.”
”Jag vet inte om jag kan det … Det är fortfarande kvalificerat hemligt det jag gjorde.”
”Kom igen, vi är ensamma ute på havet och ska dyka efter något som ingen annan i Sverige känner till. Vad kan vara hemligare än det? Vi sitter bokstavligen i samma båt. Gör vi inte?”
”Jo, uppenbarligen”, säger Loklinth. Sedan fortsätter han:
”Så här var det. Jag hade nyligen muckat från lumpen och jobbade på ett försäkringsbolag som nyutexaminerad jurist …”
”På Skandia?” avbryter Modin.
”Ja. Försäkringsbolagen Skandia och Thule hade nyligen slagits samman då och jag fick en tjänst på Sveavägen i det så kallade Thulehuset.”
”Var det inte P-G Gyllenhammar som var chef där?” frågar Modin.
”Nej, det var hans far, Pehr Gyllenhammar senior. Den Gyllenhammar du känner till tog över Skandia 1970 och är idag chef för Volvo. I alla fall så fick jag via en person som heter Alvar Lindencrona ett erbjudande om att tillsammans med Birger Elmér vara med och starta Stay Behind-nätverket i Sverige. Jag blev inbjuden till Lindencronas stora paradvåning på Stureplan och fick frågan där. Då kände man sig viktig, kan jag lova.”
”Men hur hamnade du på SSI?”
”1965 bildades som du kanske vet IB, som var föregångaren till SSI. Jag blev ursprungligen värvad dit av Birger Elmér. Han ville ha någon med erfarenhet från Stay Behind-verksamheten, och jag blev övertalad att tillsammans med honom bygga upp ett motsvarande nätverk som det Lindencrona basade över. Regeringen tyckte att det var för mycket näringslivsfolk från Svenska arbetsgivarföreningen i Stay Behind, och de ville förmodligen själva ha kontroll över den nya verksamheten. Vi bildade en avdelning som hette IB-03 men internt kallades Krigs-IB, och som var organiserad under Försvarsstaben och tillhörde det stora IB. Det var alltså en militär organisation.”
”Men ni värvade civila då också, precis som nu”, säger Modin och sträcker sig efter sin tekopp.
”Ja, vi värvade politiker, chefer inom kommuner och alla möjliga som vi ansåg lämpliga. Totalt runt åttahundra personer.”
”Vad skulle ni med alla dem till?”
”Först var tanken att de bara skulle sättas in i händelse av krigstillstånd, men redan efter några år började Elmér och andra att använda gruppen för att spionera på arbetsplatser med mera. Man var rädd för sovjetisk infiltration, särskilt inom fackföreningsrörelsen.”
”Men militären får ju inte spionera inrikes officiellt. Hur löste ni det?”
”Det är riktigt, men som du vet gör vi det ändå. Gränserna mellan utrikes- och inrikesspionage är flytande. Särskilt som öststaterna är så aktiva på våra arbetsplatser och myndigheter. Vi blev tvungna att börja med inrikes säkerhetstjänst, regeringen litade inte på Säpo.”
”Du menar att IB-03 var regeringens eget Säpo?”
”Ja, det kanske man kan beskriva det som.”
”Och SSI är det idag? I så fall är det ju precis som i Ryssland och Östtyskland. SSI är Sveriges Stasi och styrs av regeringen”, säger Modin upphetsat. ”Bryter inte det mot vår grundlag?”
Loklinths berättelse både fascinerar och skrämmer honom, men han är glad över att han har fått förtroendet att få höra den.
”Ja, det är emot svensk grundlag, med vad skulle regeringen göra”, säger Loklinth och tittar ut över havet. ”De kan inte lita på Säpo, som du vet, och har aldrig kunnat göra det.”
”Men vem var det som godkände den här dolda inrikes spionverksamheten?”
”Det var Palme. Han var statssekreterare åt Tage Erlander då, så man får anta att det var på hans uppdrag. När Palme själv blev statsminister 1969 ökade verksamheten, eftersom han redan från början var regeringens man i IB. Det var hans direktiv vi följde.”
”Olof Palmes?” säger Modin och höjer ögonbrynen.
”Ja. Samma person som vissa på SSI misstror idag.”
”Misstror, ni tror att han är sovjetisk spion.”
”Inte jag, men några gör det. Personer utan insikt.”
”Så från början jobbade du åt Palme och sossarna. Då förstår jag varför du är som du är, Chris.”
”Vad menar du? Jag gör bara mitt jobb.”
”Du skyddar regeringen och Palme. Det var därför jag inte fick jobba vidare med Cats Falk-ärendet. Eller hur? Jag börjar få ihop bilden nu. Man biter inte den hand som föder en”, säger Modin och följer en mås med blicken.
”Håll käften! Du är ung och förstår ännu inte hur det fungerar. Vänta några år så kommer du också att inse att det är enda sättet att skydda Sverige från anarki. Vill du ha anarki i Sverige, Modin?”
Han har ställt sig upp nu och stirrar ilsket på Modin.
”Ta det lugnt! Du ser inte längre klart. Du har jobbat med det här så länge att du har blivit fartblind”, säger Modin. Han tycker inte om att säga emot sin chef och har ingen aning om vad det kan få för konsekvenser, men han kan inte hejda sig.
”Jag ser nog klarare än du tror, grabben. Mitt jobb är att hålla ihop det här landet. Det är det viktigast av allt”, säger Loklinth och drar några djupa andetag som för att lugna ned sig.
”Men Palme då?” frågar Modin. ”Om han jobbar för ryssarna var IB deras skapelse. Du har aldrig tänkt på det?”
”Klart som fan att jag har! Jag gör bara det bästa av situationen. Annars faller Sverige ihop. Men som sagt, jag tror inte att Palme är spion. Han är en realpolitiker och patriot som gör vad som krävs. Han är ju för i helvete adlig!”
”Men amerikanerna som vi arbetar så tätt tillsammans med, har de aldrig diskuterat det här med dig? De måste ju känna till det.”
”De vet säkerligen om det, men vad ska de göra? CIA lägger sig betydligt mer sällan i inrikespolitik än vad folk tror. De anpassar sig istället till den. Det är mycket enklare och ger oftast bättre resultat. Det har de lärt sig den hårda vägen. Det är bara i nödfall de går in och intervenerar i ett lands inre angelägenheter.”
”Man kan undra om Palme är medveten om att många ser honom som Moskvas man?” säger Modin och tar tag i relingen när några svallvågor får båten att gunga.
”Palme vet nog och gör så gott han kan”, säger Loklinth. ”Han blir orättvist hårt behandlad, särskilt av näringslivet. Han måste både vara lojal med sina väljare och samtidigt hålla kommunisterna på mattan. Det är ingen enkel balansgång, och framförallt Säpo förstår inte det här.”
”Men nu är ju även Säpo infiltrerat”, säger Modin och sträcker sig efter filten och lägger den över axlarna. Det har blivit svalare ute.
”Ja, men bara delvis. P-G Näss finns ju kvar, och han kommer att ta itu med Fors.”
”Sovjet kommer att göra allt för att få bort Näss under de närmaste åren”, säger Modin. ”Han verkar vara deras enda kvarvarande hinder för att Säpo inte helt ska hamna under sovjetiskt inflytande.”
”Och bli som säkerhetstjänsten i Finland”, säger Loklinth uppgivet.
Det blir tyst en stund ombord på Storebrobåten. Solen sjunker sakta bakom Utö och kvällen närmar sig.
”Nej, nu går vi in och brassar middag”, säger Loklinth och reser sig upp. ”Gillar du isterband, Modin?”
Källa till kapitlet: IB – ett svenskt Stasi, www.jallai.se