”Bra där”, säger Loklinth när Modin kommer in på kontoret med andan i halsen. ”Jag såg dig springa över gården. Du har ett fint löpsteg, unge man.”
”Tack. Jag skyndade mig så mycket jag kunde.”
”Ja, jag antar att du är nyfiken på bilderna.”
”Ja, är inte du det?”
”Jovisst, men de kommer att innebära mer jobb för oss. Jag hade också velat ha semester före september. Kan du stänga dörren, är du snäll?”
När Modin har stängt dörren sträcker sig Loklinth efter kuvertet och sprättar upp det. Han lägger ut de grönskimrande bilderna av skiftande kvalitet framför dem på skrivbordet i en jämn rad.
”Kan du berätta vad de föreställer? Jag har ingen större vana av att tolka undervattensbilder.”
”Det här är kamouflagenätet som omger ubåten, och här ser du det märkliga ubåtstornet”, säger Modin och lutar sig fram över bordet.
”Det där är en Romeoubåt”, säger Loklinth utan någon längre betänketid. ”Det är bara den modellen som har något som liknar en skorsten på tornet.”
”Är den sovjetisk?”
”Ja, eller kinesisk, men det är inte lika troligt. Den här är sovjetisk, inget snack om saken. Men för säkerhets skull ska jag låta en analytiker titta på bilderna, så att vi får det bekräftat. Bra jobbat, Modin. Du kanske får medalj.”
”Kanske det?” säger Modin och ler.
”Ja, det beror på vad regeringen säger. Han är här snart.”
Loklinth tittar på sitt armbandsur.
”Vem?”
”Regeringens man. Eller Palmes man, om du vill. Regeringen kommer inte upp hit. Dem får man aldrig träffa personligen.”
Loklinth ler sarkastiskt mot Modin.
”Har du snackat med amerikanerna?”
”Vi får se vad regeringen säger först. De får bestämma. Det ska bli ett sant nöje att få se statssekreterarens min när vi visar bilderna. De flesta i regeringen tror inte på ubåtar, nämligen. Idioter!”
Det knackar på dörren och den kvinnliga sekreteraren sticker in huvudet.
”Du har besök, chefen.”
En kortväxt man i mörkblå kostym kommer in i rummet och stänger dörren noggrant efter sig.
”Hej, Chris. Vem är det där?” frågar han och gör en gest mot Modin.
”Det är en av mina operatörer. Han är inblandad och behörig.”
Statssekreteraren sträcker fram handen mot Modin.
”Ulf.”
”Eh, Anton”, svarar Modin.
”Okej, vad gäller det?” frågar Ulf sedan och sätter sig ned i den ena av stolarna framför skrivbordet. Modin sätter sig i den andra.
”Jag har två nyheter som rör rikets säkerhet till dig idag”, säger Loklinth. ”Den ena är att Stig Bergling har rymt. Ja, eller snarare blivit fritagen.”
”Han befinner sig nog i Moskva vid det här laget”, säger statssekreteraren och ler. Han verkar inte särskilt förvånad, tänker Modin.
”Vilken är den andra nyheten?” frågar statssekreteraren sedan och lutar sig nyfiket framåt.
Loklinth reser sig upp och går ett varv i rummet. Han rättar till en tavla på väggen föreställande en gammal kung och säger sedan högtidligt:
”Vi har, eller rättare sagt, Anton här har funnit en sänkt ubåt i Stockholms södra skärgård.”
”Ursäkta?”
Statssekreteraren börjar hosta och blir röd i ansiktet. Han tar fram en näsduk ur innerfickan och torkar sig om munnen.
”Ute till havs?” frågar han sedan.
”Nej, inne i skärgården, inte särskilt långt från Berga- och Musköbaserna. Den ligger med tornet bara någon meter under havsytan.”
Loklinth räcker fram bunten med fotografier till honom. Statssekreteraren tar emot den och bläddrar hastigt igenom högen. Han blir alltmer röd i ansiktet.
”Nationalitet?”
”Rysk, eller sovjetisk ska vi kanske säga. En Romeoubåt, knappt åttio meter lång, ungefär som Whiskeyubåten U137 häromåret, men modernare.”
”Finns det kärnvapen ombord?” frågar statssekreteraren, och sväljer så hårt att det hörs ett märkligt ljud från hans strupe.
”Vi vet inte. Anton var aldrig inne i ubåten.”
Statssekreteraren lutar sig framåt i stolen och lägger ansiktet i händerna för ett ögonblick. ”Några döda?” säger han sedan, knappt hörbart.
”Det vet vi inte heller, men ubåtens främre nödlucka var öppen, vilket i kombination med det ringa djupet på platsen tyder på att den övergetts.”
”Vad är det för nät som ligger över den?”
”Det är någon eller några som tycks ha försökt dölja att den ligger där. Förmodligen syntes ubåten från luften. Problemet”, fortsätter Loklinth, ”är att jag tror att det är någon av våra egna som har gjort det. Kamouflagenätet är nämligen svensktillverkat.”
”Det var inte bra”, svarar statssekreteraren och ser upp på Loklinth igen. ”Vilka skulle det kunna vara?”
”Säpo eller marinen, gissar jag, men vi får undersöka det. Men min fråga till dig, Ulf, är: vad gör vi med ubåten?”
Statssekreteraren tar ett djupt andetag. Sedan säger han:
”Jag måste tala med regeringen, med Palme. Det här var sannerligen oväntat. På inre svenskt vatten, sa du?”
”Ja.”
”Kan det ha att göra med Hårsfjärdsincidenten?”
”Ja, eller med det som hände vid Utö 1980.”
”Men du tror att det är våra styrkor som har sänkt den, Chris?”
”Ja, vilka skulle det annars vara?”
”Nej, du har rätt. Det här får under inga omständigheter komma ut, är det uppfattat? Hur många fler än ni känner till ubåten?”
”Än så länge är det bara jag och Anton.” Loklinth nickar mot Modin.
”Bra, låt det fortsätta vara så, och inget jävla skvallrande till amerikanerna. Vi måste kontakta ryssarna, och sedan återkommer jag. Vi kan ha en regeringskris på halsen inom några timmar.”
”Ja, den risken finns”, säger Loklinth och ler försiktigt. ”Sedan var det en annan sak.”
”Vadå?”
”Innan Bergling fritogs så avslöjade han en sak.”
”Och det var?” frågar statssekreteraren och Modin kan se en svettdroppe rinna från hans höga panna.
”Bergling berättade att det finns minst en sovjetisk agent på en chefsposition på Säpo.”
”Det var illa.”
”Ja. Han angav en av sina chefer som medhjälpare, och nu måste vi väl agera. Jag tänkte att du och regeringen ville veta det.”
”Vem är det?” frågar statssekreteraren och gör en grimas.
”Tore Fors.”
”Det var som … är du helt säker på det?”
”Ja, så säker man kan bli i det här yrket.”
”Gör inget innan jag har talat med regeringen, som sagt.”
”Ja, snacka med Palme du, Ulf, och med Pierre Sorman. Det är ju deras man.”
Loklinth ler ett brett leende som får statssekreteraren att titta bort.
”Du, jag måste nog gå nu”, säger han och ser illamående ut.