Hegemonin
Per Albin Hansson började sin politiska bana som revolutionär, men gick till sist hem i alla läger. Den genuina arbetarbakgrunden gav honom en självklar bas i rörelsen, i kontrast till efterföljaren Tage Erlander som var utpräglad akademiker, och Olof Palme som kom från den borgerliga överklassen.
Lantbrukarna vallades in i Per Albins stora flock genom 1930-talets kohandel och koalition. Den växande tjänstemannaklassen vanns genom välfärdspolitiken. Högern och liberalerna förvandlades till partners i samlingsregeringen. Kungen var paradoxalt nog en allierad under motståndet mot republikaner och revolutionärer till vänster. Militär och kapitalägare lugnades hjälpligt av upprustningen inför andra världskriget, av den till synes framgångsrika krisbekämpningen och återhållsamheten i den ekonomiska politiken.
Per Albin fann till och med nåd inför en kritisk intellektuell som Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten. När Tingsten i memoarerna sammanfattade sin »fientliga karaktäristik« av en rad ministrar på ledarsidan konstaterade han att det ändå fanns undantag: »Andra ledande socialdemokratiska politiker behandlades på ett helt annat sätt, med en underton av respekt och uppskattning: så P.A. Hansson (redan före dödsrunan), Axel Gjöres, Gustav Möller och framför allt Ernst Wigforss.«
Per Albins resa från rebellpositionen till landsfadersrollen är också arbetarrörelsens resa. Mellan agitatorn August Palms omstörtande föredrag på temat »Hvad vilja socialdemokraterna?« och Per Albins konsolidering av partiet som det självklara regeringsalternativet ligger bara några decennier, men under den tiden genomgår Sverige en fredlig revolution.
»De sista skola bliva de första«, lovar Jesus enligt Matteusevangeliet. I Sveriges säregna politiska historia skedde denna invertering av makthierarkin – betraktad på ett sekels avstånd – till synes friktionsfritt.
Förklaringarna bakom arbetarrörelsens transformation finns i både inre och yttre processer. Till de sistnämnda hörde den europeiska fascismens uppsving på 1930-talet, vilken i flera avseenden hjälpte Per Albins socialdemokrater på traven mot hegemoni.
Den tyska socialdemokratins kollaps under trycket av nazismen blev en chock för det svenska broderpartiet. Därmed påskyndades arbetarrörelsens integration i samhället. Den politiska självbevarelsedriften tvingade fram konstruktiva, reformistiska lösningar inom parlamentarismens ram, som krisbekämpningen, välfärdspolitiken och samarbetet med bondeförbundet.
Som Alf W. Johansson konstaterar i Den nazistiska utmaningen: »Den indirekta innebörden i Per Albins ideologiska budskap till svenska folket under trettiotalet var att det inte fanns något som nazisterna i Tyskland kunde åstadkomma med diktatur som inte socialdemokraterna i Sverige kunde åstadkomma med demokrati: kort sagt demonstrera fascismens överflödighet i ett land som Sverige.«
Allmän rösträtt gjorde i kombination med hotet från totalitära stater att konflikten socialism-kapitalism ersattes av konflikten frihet-diktatur. För Per Albin var det självklart demokrati som gällde, och därmed förvandlades socialdemokraterna från en angripare till en försvarare av den svenska nationen.
Den totalitära smitta som på 1930-talet förgiftade så många europeiska länder fick i Sverige motsatt verkan, och stärkte parlamentarismen. Nazisterna förblev en marginell politisk kraft, som aldrig vann mer än en procent av rösterna. Socialdemokraternas krisuppgörelse med bönderna 1933 oskadliggjorde också agrarfascismen, eftersom bondeförbundet med sitt bludder om den svenska rasens renhet var det parti som i högst grad låtit sig inspireras av strömningarna från kontinenten.
Per Albins genidrag var att integrera – och därmed desarmera – fascismens lockande, maligna löfte om folkgemenskap i den socialdemokratiska jämlikhetsretoriken. Genom att anpassa sig till tidens trender lyckades han ta kontroll över dem. Den sociala demokratin blev en distinkt tredje väg mellan fascism och kommunism.
Alla kapitalistiska samhällen är inte fria, men alla fria samhällen är kapitalistiska. När Per Albin efter andra världskriget gjorde upp med vad han kallade PHM, »planhushållningsmotståndet«, alltså näringslivets och de borgerliga partiernas ideologiska svar på efterkrigspolitiken, beskrev han den socialistiska offensivens gränser:
Enligt PHM skulle vi emellertid mot vår vilja hamna i ofriheten vid försök att genomföra planhushållning. Så har det gått i andra länder, få vi veta. Vilka? Så vitt jag känner till ha vi icke något exempel på att ekonomisk kontroll lett till allmän ofrihet. I de länder, som lagt sig till med »suverän förvaltningsmakt över näringslivet« har man först upprättat politisk diktatur. Efter denna har följt ekonomisk diktatur, icke tvärtom.
Redan när socialdemokraterna hade accepterat den borgerliga demokratins principer var reformismens räls i praktiken utlagd. Ernst Wigforss försiktiga finanspolitik under 1930-talet blev en bekräftelse på denna logik. Då socialdemokraterna avvek längre åt vänster med 1970-talets skattehöjningar och löntagarfonder kom mycket riktigt en borgerlig mobilisering som satte punkt för det långa maktinnehavet.
Med en tysk parallell kan man säga att Per Albin var den svenska inrikespolitikens Bismarck medan Olof Palme blev socialdemokraternas Vilhelm II. Liksom järnkanslern Bismarck balanserade Frankrike och Ryssland lyckades Per Albin balansera höger och vänster, intuitivt medveten om att en enad borgerlig front bara kunde undvikas om socialdemokratins vänsterfalang hölls i schack. Liksom Tysklands kejsar Vilhelm rubbade den känsliga balansen i utrikespolitiken och därmed banade väg för första världskrigets nederlag, rubbade Olof Palme balansen i inrikespolitiken och banade väg för en borgerlig motoffensiv.
Per Albins efterträdare Tage Erlander blev med sina 192 centimeter och 23 år som regeringschef Sveriges längsta statsminister, 1946 till 1969. Han kom att förvalta arvet från Per Albin, med neutralitetspolitik och utbyggd välfärd, utan förstatligande av näringslivet. Koalitionen med bondeförbundets Gunnar Hedlund 1951–1957 breddade det parlamentariska underlaget, på samma sätt som Per Albin Hanssons samverkan med Axel Pehrsson-Bramstorp på 1930-talet.
Under 1960-talet myntade Erlander begreppet »det starka samhället«, i samma anda som folkhemsvisionen från 1920-talet. Med växande välstånd kom växande krav på välfärd, som i Erlanders modell bara kunde organiseras genom en likaledes växande offentlig sektor. Därmed levererade politiken vad folket efterfrågade, samtidigt som väljarna i ökande grad blev beroende av politiska beslut – en dubbel strategi som tycktes garantera socialdemokratin regeringsmakten på både kort och lång sikt.
Men Erlander var också medveten om riskerna. Redan 1956 varnade han offentligt i riksdagen för »de stora förväntningarnas missnöje«. När anspråken på välfärd sväller med ökad rikedom minskar acceptansen för brister, så att det samlade missnöjet i samhället paradoxalt blir större – ett fenomen som halvseklet senare präglar politiken i alla välfärdsstater.
I sin dagbok den 7/10 1946, dagen efter Per Albins död, skrev Tage Erlander, osentimentalt och med karaktäristisk ambivalens:
Mycket för tidigt kom P.A:s bortgång. Jag stod ju i många avseenden kritisk till honom, men just nu fanns och finns ingen som kunde samla det heterogena partiet så överlägset skickligt som han. Mot mej hyste han en viss misstro, som gjorde det omöjligt för mej att komma honom nära. Men skickligheten och klokskapen hos honom kunde man ju inte komma ifrån […] Frånsett den förfärliga nyheten var min Lundavistelse mycket lyckad.
I Olof Palmes tal- och artikelsamling från revolutionsåret 1968, Politik är att vilja, är inte Per Albin Hansson omnämnd. På 1970-talet sökte Palme däremot stöd hos Per Albin för progressiva reformer, med folkhemmet som metafor för det socialdemokratiska programmet i tre faser: politisk demokrati, social demokrati, ekonomisk demokrati. I det nya idéklimatet efter bakslaget 1976 kom Palme mera att knyta an till Per Albins folkhemstanke om lika behandling av alla medborgare, än till begreppets radikala dimension.
Ingvar Carlsson, statsminister 1986–1991 och 1994–1996, nämner inte heller Per Albin Hansson i sina memoarer, Så tänkte jag. Liksom Palme var Carlsson en av Erlanders pojkar, med blicken mera riktad framåt än bakåt under en epok när moderniteten blev svensk statsreligion. Först genom Ingvar Carlssons efterträdare som partiledare skulle arvet efter Per Albin återigen exploateras på allvar.
Socialdemokraternas effektivaste slogan i valet 1936 var »Vi klarade krisen«. I valet 1998 uttryckte sig Per Albin Hanssons proselyt Göran Persson på samma sätt, och kunde därmed regera vidare också han, efter en likaledes kämpig inledning under ekonomiskt svåra tider.
I sina memoarer Min väg, mina val, skriver Persson att Per Albin var hans förebild som politiker, vid sidan av Gunnar Sträng. Likheterna mellan 1930-talets och 1990-talets breda statsministrar är många: tursam krisbekämpning som i efterhand utnyttjas maximalt för att legitimera partiets maktställning, kohandeln med bondeförbundet/centerpartiet som dels skapade stabilitet, dels splittrade borgerligheten, pragmatisk politik, inrikespolitiskt fokus, landsfaderlig framtoning efter en inledande karriär som makthungrig outsider, ett dominant men raffinerat ledarskap.
Liksom andra världskrigets borgfred lyfte Per Albin till en position ovanför partipolitiken, kom ordförandeskapet i EU och terrorattackerna i USA 2001 att – för en tid – lyfta ordförande Persson på ett liknande sätt. De retoriska parallellerna mellan socialdemokraternas 30-tal och 90-tal, Göran Perssons anspelningar på arvet från folkhemsprofeten och de självuppfyllande profetiorna, kunde ibland föra tankarna till gamla och nya testamentet. Välfärdens förlovade land tycktes dock alltid ligga ytterligare en mandatperiod bort.
Göran Perssons bärande idé i kongresstalet 1996, sedan han valts till partiordförande, var »det gröna folkhemmet«. Som politisk vision var det genialiskt, med rötterna djupt i rörelsens tradition och siktet mot framtidens utmaningar, även om genomförandet sedan blev halvhjärtat. Genom att anknyta till Per Albin Hansson kunde Göran Persson framför allt ta sig ur Olof Palmes stora skugga. Varifrån inspirationen till det gröna folkhemstalet kom rådde det ingen tvekan om, som framgår av följande citat daterat 9/10 1996 ur Erik Fichtelius intervjubok med Persson: »Om min politikergeneration ska formulera någonting av samma slag som Per Albin Hansson formulerade när han talade om folkhemmet, då är det naturligtvis på det här temat. Hur man i ett modernt och avancerat samhälle kan skapa en livsstil som inte fördärvar för dem som kommer efter oss.«
Detta ekologiska konserveringstänkande var en logisk uppdatering av Per Albin Hanssons folkhemsidé, med dess betoning på ansvar, gemenskap och vakthållande om det bestående mitt i den rasande förändringen. Konservativt och progressivt på samma gång.
Ibland har framträdande socialdemokrater betonat Per Albins roll som praktisk nydanare, till exempel när Lars Engqvist liknade Tony Blairs omstöpning av brittiska Labour på 1990-talet med Per Albins motsvarande reformering av socialdemokraterna på 1920- och 1930-talet. För övrigt har landsfadern framför allt fungerat som en mytologisk grundargestalt i den socialdemokratiska historieskrivningen, mera som en övermänsklig ikon än den hårt arbetande vardagspolitiker han i verkligheten var.
I Mona Sahlins bok Med mina ord figurerar Per Albin Hansson över huvud taget inte, mer än indirekt, när den blivande s-ordföranden försvarar sig mot angreppen i samband med den så kallade Sahlinaffären:
I Barometerns ledare skrivs det följande på temat Mona som inget kan: »Statsminister P A Hansson hade trassligt hemliv och smet iväg till spelkompisarna då och då – vad gjorde det så länge han med kraft kunde leda Sveriges politik under andra världskriget? Ett antal tidigare s-ministrar hade med förlov sagt ganska grava spritproblem. Men de kunde sina jobb, just eftersom de inte var en vanlig grabb utan framsållade för sin förmåga att bidra till parti och nation. Vad kan egentligen Mona?« Vilket könsperspektiv! Skulle en spelande och drickande kvinna med dubbla kärleksliv få dessa rader om sig?
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt framstår, paradoxalt, som mer besläktad med Per Albin Hansson än vad Mona Sahlin gör. Delvis beror det kanske på könet – varken högern eller socialdemokraterna har ju haft någon kvinnlig partiledare före Sahlin – men det finns också kulturella och ideologiska aspekter.
Medan Sahlin är modern och urban, EU-entusiast, hbtfrälst, antirasistisk och radikal i fråga om jämställdhet, tonar Reinfeldt fram som en traditionell, patriarkal nationalist med betoning på arbetsmoral och välfärdsgemenskap. Moderaterna erövrade regeringsmakten 2006 genom att framställa sig som ett riktigt arbetarparti. Inför riksdagsvalet 2010 presenteras Fredrik Reinfeldt som en balanserad landsfader i Per Albin Hanssons stil, medan Mona Sahlin opponerar från outsiderpositionen.
Efter mandatperioden 2006–2010, och Mona Sahlins formaliserade samarbete med partierna till vänster, tycks hegemonin från 1930-talet ha kommit till ett slut. Bortsett från den unika relationen till fackföreningsrörelsen framstår socialdemokraterna nu som ett parti bland andra. Den tidigare avgrundsdjupa skiljelinjen mellan arbetarrörelsen och högern har också blivit allt svårare att urskilja. Sakligt sett är moderaterna och socialdemokraterna nu Sveriges breda mittenpartier, stora nog att inom sig härbärgera en mångfald av intressen och åsikter.
»I den mån man numera tänker sig möjligheten av enstaka socialiseringsåtgärder, är det utifrån den allmänna välfärdsideologi, som ersatt den av Marx’ läror präglade socialismen«, skrev Herbert Tingsten redan 1941. Sjuttio år senare står alla svenska partier, från vänster till höger, bakom denna pragmatiska välfärdstanke, demonstrativt representerad av de nya moderaterna under Fredrik Reinfeldt.
Per Albins ande lever vidare, men som ett politiskt ideal för fler partier att exploatera. Svenska väljare uppskattar kompromisser, pragmatism, medelvägar och trygghet. De förväntar sig att parlamentarismen levererar konstruktiva lösningar på problem, som den gjorde 1933, 1939, 1994 och 2009. Med en personcentrerad mediebevakning handlar politiken alltmer om vilken individ som ska axla den stora fixarens och fadersfigurens roll, i signaturen PAH:S efterföljd.
»Per Albin var aldrig mer radikal än som krävdes för att han skulle kunna hävda sin ställning i partiet; men han var heller inte mer konservativ än vad som krävdes för att samverkan skulle kunna uppnås«, skriver Alf W. Johansson. Det är alltjämt ett recept som gäller för varje svensk partiledare som vill bli framgångsrik, inte bara inom socialdemokraterna.
Redan 1904 utropades 1800-talet i ett tillbakablickande bokverk, med Hjalmar Branting som redaktör, till Socialdemokratins århundrade. Nu vet vi att rubriken stämmer ännu bättre på 1900-talet, och att den viktigaste enskilda förklaringen till det hette Per Albin Hansson.
I sista delen av sin biografisvit, Landsfadern, anknyter Anders Isaksson till filosofen Isaiah Berlins kategorisering av människor i grundtyperna rävar och igelkottar. »Räven kan många saker, men igelkotten kan en stor sak«, som det heter i den grekiska fabeln. I detta perspektiv skulle Per Albin, enligt Isaksson, ha varit i gott sällskap med Platon, Hegel, Dostojevskij, Nietzsche och Ibsen som en typisk igelkott, alltså en tänkare med en enda, dominerande vision.
»Demokratin var detta centrum i Per Albins universum, den princip som skulle genomsyra både det politiska handlandet, privatlivet och medborgarnas inbördes relationer«, skriver Anders Isaksson.
Hur mycket jag än beundrar både Isakssons omdöme och Hanssons demokratiska sinnelag, måste jag här anmäla en avvikande mening. I mina ögon tonar den store mannen, på gott och ont, tvärtom fram som en utpräglad räv. I botten fanns en glödande personlig ambition, och en lika glödande politisk vilja att förbättra arbetarklassens villkor. De två krafterna sammanföll. Men vägen till landsfadersrollen och den socialdemokratiska hegemonin präglades av flexibel hänsyn till alla de motkrafter som fanns i det svenska samhället.
Demokratin låg i korten. Om inte Per Albin hade spelat dem skulle någon annan ha gjort det.