Funkisfesten
Varje människa är fången i sin tid. Så var det med rebellen, folkrörelsemannen, partiledaren, statsministern och landsfadern Per Albin Hansson – och så är det med oss som lever i landet han skapade.
Innan jag påbörjar denna berättelse om Socialdemokraten med stort S, kan det vara på sin plats att redovisa mina egna, biografiska och ideologiska, utgångspunkter. När jag växte upp på 1960-talet var tre begrepp heliga i det svenska folkhemmet: demokratin, välfärden, alliansfriheten. I världens mest sekulariserade land hade den treenigheten ersatt fadern, sonen och den helige ande.
Ingen annan politiker har som Per Albin bidragit till att kanonisera dessa begrepp i Sverige. Efter 44 års socialdemokratiskt styre tog vi dem lika för givna som solen på sommarlovet, men när man betraktar landet från andra hållet, med utgångspunkt från 1917 eller 1932, ter det sig annorlunda. Vår moderna historia är då resultatet av ideologiska vägval, politiska strider, yttre tillfälligheter och personliga temperament – en slingrande väg där inget var givet på förhand, och där Per Albin Hansson spelade huvudrollen.
Under uppväxten präglades jag av en viss skepsis mot socialdemokratin, det låg i tiden och det låg i mitt sociala arv. Min far var lärare och skolchef. Hans yrkesliv sammanföll med partiets långa maktinnehav, och han var kritisk på flera punkter: dramatiskt fallande relativlöner för akademiker, lika dramatiskt ökande skatter, och politiska experiment i skolan som fick en del negativa konsekvenser.
Parallellt med detta borgerliga missnöje fanns tidens radikala kritik, från vänster för att socialdemokratin hade svikit sina progressiva ideal, från det gröna hållet för att centralisering och industrialisering ansågs leda till ett ohållbart samhälle. Andra sköt in sig på det standardiserade livets alienation, som poeten Gunnar Ekelöf:
Att äga din folkhemskhet
Är utan tvivel avundsvärt
Att göra insats i den
Är för många enda möjligheten
Men att bo i den!
Vårt husorgan under min uppväxt var Expressen, den liberala kvällstidningen som gjorde till sin uppgift att exponera välfärdsstatens baksida. Pomperipossadebatten om Astrid Lindgrens 102-procentiga skatt, Sveriges ekonomiska balansproblem, skandaler kring vapenexport och säkerhetspolitiskt dubbelspel, kollektivistiska övergrepp på individen – efter ett halvsekel av socialdemokratisk dominans tycktes balansräkningen tippa över på den starka statens minussida, åtminstone att döma av valresultatet 1976.
Som opinionsjournalist på Expressen och Dagens Nyheter från 1990 och framåt utmanade jag arvet efter Hansson, Erlander och Palme, med all den indignation som en ung ledarskribent kan uppbringa. Neutralitetspolitiken var hycklande, och Sveriges agerande under världskriget hade varit skamligt. Ungdomsarbetslösheten sköt i höjden. Välfärden krackelerade och den ekonomiska tillväxten avtog när skatter och regleringar lade en död hand över näringslivet, eller drev rika ägare ur landet. Skrev jag.
Mycket av denna kritik står jag fortfarande för, men kan också se hur tids- och klassbunden den var. »Varje generation är sig selv nok, mäter andra med sitt eget mått«, som Anders Isaksson skrev i sin Per Albin-biografi, apropå eftervärldens tendens att döma landsfadern med ett annat facit än det som förelåg under de ödesdigra åren 1940–1941.
»Ingenting görs för sina fels skull«, poängterade diktaren Thomas Thorild. Det är inte svårt att hitta fel hos Per Albin Hansson. Mannen levde i bigami. Han lät sig smörjas på ett sätt som vore otänkbart för dagens politiker. Han var en tuff maktspelare som ofta definierade det ideologiskt riktiga utifrån vad som gynnade honom själv, och han svek sina demokratiska ideal genom samlingsregeringens eftergifter åt nazisterna.
Man kan, på det viset, vara »sig selv nok« och fokusera på moraliska brister och inkonsekvens. Mera fruktbart är kanske att sätta in makthavares handlande i tidens sammanhang.
Per Albin Hansson var, utifrån sina egna och arbetarrörelsens utgångspunkter, en osannolikt framgångsrik politiker, kanske den skickligaste Sverige någonsin har haft. Hans egen ohotade ställning i partiet vid 1940-talets mitt efter alla de hårda striderna, och 30 års oavbrutet maktinnehav därefter, talar sitt tydliga språk.
Per Albins särpräglade ledarstil var också en orsak till, och en spegling av, Sveriges unikt gynnsamma 1900-talshistoria. Utan hans moderation och grundmurade respekt för demokratin kunde händelseutvecklingen ha blivit mer uppslitande, såväl när det gäller den inre sociala och konstitutionella utvecklingen, som när det gäller de yttre relationerna.
Kompromisser, pragmatism, konsensus, rationalitet, återhållsamhet, jämlikhet, fred, sociala framsteg – alla de politiska begrepp som är så positivt laddade i vårt land tog kropp i honom. Han var nästan alltid före sin tid, nästan alltid på den sansade och upplysta sidan i tidens bataljer. När det gällde mörka inslag i det svenska samhället, som steriliseringar och andra medicinska övergrepp, rasbiologi, presscensur och eftergifter till Hitlerregimen, tycks det ha varit andra än han som drev på.
I det långa perspektivet är Per Albin Hansson den politiska länken mellan vår på samma gång frihetliga och kollektivistiska tradition i ett land av självägande bönder, och den moderna välfärdsstaten på industrins bas. Han är också länken mellan arbetarrörelsens två centrala idéströmningar – å ena sidan den syndikalistiskt influerade folkrörelsesocialismen, van att verka i minoritet, å andra sidan den statssocialism som under 1900-talets lopp skulle bli alltmer dominerande.
Genom att betona begreppet folk snarare än klass bidrog Per Albin till att det socialdemokratiska Sverige drog åt vänster under ett 1930-tal när de flesta andra länder drog åt höger, varigenom vi undgick den fascistiska smittan. Genom tur och smidighet höll han Sverige utanför andra världskriget.
Per Albin tillhör vår första generation av demokratiska yrkespolitiker. Han var naturligtvis en maktmänniska av stora mått, som fick kämpa hårt för att ta sig till toppen, men väl där demonstrerade han en sällsynt kombination av gott omdöme och politisk fingertoppskänsla.
Han var en produkt av Sverige, och Sverige blev en produkt av honom. Som denna berättelse kommer att visa, formades Per Albins politiska arv lika mycket av yttre händelser och av de borgerliga motkrafterna, som av den egna rörelsen.
Det är den 28 oktober 1935, klockan sex på morgonen. Statsminister Per Albin Hansson vacklar sömndrucken ut i gryningsljuset utanför radhuset i Ålsten, för att ta emot de första gratulanterna på 50-årsdagen.
Målbrottsröster från Brommas SSU-klubb sjunger »Ja må han leva«. Delegationer av släktingar, grannar, partimedlemmar och fackföreningsfolk avlöser varandra under morgontimmarna. Födelsedagsbarnet bjuder själv på kaffe och konjak, medan fotografernas magnesiumblixtar lyser upp scenen.
Den blivande landsfadern håller öppet hus i sitt blygsamma men moderna funkishem. Landet har kravlat sig upp på fastare mark efter världskrig, rösträttsstrid, depression och Kreugerkrasch. Även om molnen samlas ute i stora världen ser framtiden ljus ut för Sverige, där demokratin har slagit rot och exportindustrin varvar upp.
Denna arla morgonstund i förorten väster om Stockholm blir storpappan ett med sitt folk, och det är särskilt en detalj som ska gå till historien.
Den spräckliga morgonrocken.
Per Albin tar under ett par timmar emot besökarna insvept i en blå rock, som fullbordar bilden av hans gemyt. Mot bakgrund av tidens umgängeskoder är det enastående djärvt av en regeringschef, som förväntas leva hela sitt offentliga liv i mörk kostym. Intimiteten signalerar att en ny tid har inträtt, där avståndet mellan hög och låg inte är så stort, och där medial image blir lika viktigt för politiker som resultat, om inte viktigare.
Per Albin förstår medielogiken, innan begreppet är uppfunnet, långt före politikens televisering. Den folkliga morgonrocken är en blinkning direkt till medborgaren, över snipiga eliters huvuden. Jag är som du, säger statsministern till undersåten som förundrad betraktar bilderna på jubilaren i tidningen. Primus inter pares. Den främste bland likar.
»Per Albin gjorde utan några åthävor narr av etiketten«, konstaterar Anders Isaksson i Landsfadern: »Morgonrocken reducerade hela detta lysande skådespel med rikets uppvaktande höga herrar till de alldagliga, anspråkslösa proportioner som i all hans ovanlighet tycktes prägla honom själv.«
Vid premiären på Karl Gerhards nyårsrevy satt Per Albin sedan på första parkett och applåderade i kapp med en förtjust publik, när skåningen Edvard Persson gjorde entré som statsminister och sjöng I min blommiga blå morgonrock. En stjärna var född, och 50-årsdagen framstår i många avseenden som den positiva kulmen på landsfaderns karriär.
Sitt bästa valresultat skulle han göra fem år senare, 1940, med 53,8 procent för socialdemokraterna, och sin mest upphöjda position skulle han nå ytterligare fem år senare, i slutet av andra världskriget. Men 1935 var det fest i stället för krig; den skinande framtiden väntade runt hörnet på en funkisbox med fyra rum och kök.
Per Albin tonade fram som en spännande ledare på uppgång, beundrad i nästan alla läger. Han var den förste politiker i Sverige som omtalades och tilltalades med enbart förnamn, en intimitet som tidigare bara hade varit förknippad med monarker. Redan 1920 uppfattade tidningen Söndags-Nisse detta som ett förebud om kommande storhet. »Det fina med den nye krigsministern är att han inte kallas med det tråkiga namnet Hansson, utan helt kungligt – Per Albin.«
Vid tiden för 50-årsfirandet var partiledaren och statsministern redan en sorts kompis, enligt den moderna medieprincipen »alla känner apan«. Arbetare runt om i Sverige samlade ihop till en födelsedagscheck på 51 342 kronor, som om det hade gällt vilken jobbarpolare som helst, och statsråden skramlade till en exklusiv fåtölj från NK. Dessa generösa gåvor kan jämföras med presenten på 60-årsdagen som blev – en kikare.
Tre speciella omständigheter gjorde 1930-talet till socialdemokratins decennium i Sverige: den internationella ekonomiska krisen, hotet från fascismen och Per Albin Hanssons förtroendeingivande karaktär. Inom loppet av några år förvandlades arbetarrörelsen från en misstrodd, revolutionär kraft till den legitima bäraren av Sveriges nationella intressen i både inrikes- och utrikespolitiken.
Det var en mirakulös metamorfos, som hösten 1935 tog gestalt i denna morgonrock.
Strax före 50-årskalaset skrev Social-Demokraten i en hyllningsartikel till den store ledaren:
Per Albin är en farlig påg. Bara ett par decennier tillbaka var han en spottkopp för både höger och vänster. Nu är han en idol nästan för ett helt folk. Han är den store charmören i det politiska livet. Alla sträcka vapen för hans glada gemyt och soliga leende. Han erövrar alla med sitt öppna och chosefria väsen. Och en motståndare sätter han ur stridbart skick med sina raka stötar. Han är en riddare utan fruktan och tadel.
Det var ingen hejd på lovorden i svensk press. De gulnade klippen i Arbetarrörelsens arkiv talar sida upp och sida ned samma språk. Födelsedagsgratulationerna upptar två tjocka pärmar, med återkommande formuleringar som de i Piteå-Tidningen:
Hur otroligt det än låter fyller Sveriges statsminister, excellensen Per Albin Hansson i dag 50 år. Det låter otroligt ur två synpunkter. De som kommit i personlig beröring med dagens 50-åring känna honom som en yngling, med ungdomens stämningsläge och optimism, medan de som icke kommit honom personligen nära utan känna honom från tidningarnas spalter måste fråga sig hur det kan hänga ihop att han bara är 50 år då man i tre årtionden hört hans namn nämnas i vårt politiska liv.
Även borgerligt sinnade tidningar uttryckte motvilligt sin beundran, som till exempel Jönköpings-Posten: »På en punkt mötas alla i fullständig enighet. Det är en karl som ärligen förtjänat den framgång han vunnit.«
De få pressröster som vädrade lite skepsis i samband med högtidsdagen gjorde det inte med hänvisning till politiken, utan till ledarstilen. Det var något med tidens dyrkan av starka män som gav obehagliga vibrationer. Kalmar Läns-Kuriren noterade till exempel: »Man kan se hur partiapparaten under månader har arbetat för att låta 50-årsdagen bli kulminationen av den ledarkult […] man ser och blir imponerad, samtidigt som man frågar sig vad som från socialdemokratiskt håll skall kunna anmärkas mot de kärleks- och trohetsbetygelser, som kamrat Stalin får mottaga från parti och klass.«
Andra sköt in sig på paralleller till det nazistiska Tyskland, som till exempel Nationell Tidning: »Boken om den socialdemokratiska Führern är ur reklamteknisk synpunkt så skickligt gjord, att knappast Goebbels berömda propagandaministerium skulle ha kunnat åstadkomma något bättre om Hitler […] Per Albin Hansson är en farlig karl, just därför att han kan konsten att verka så ofarlig.«
Här fanns kvardröjande ekon av den konservativa misstron mot socialdemokraterna, förstärkta av tidens totalitära trend. Men vid tiden för 50-årsfirandet hade Per Albin redan lugnat det borgerliga Sverige. Han framstod som portalfiguren i den svenska demokratins utveckling, och som en ny typ av ledargestalt, på samma gång avspänt modern och tryggt patriarkalisk.
När Per Albin gick bort elva år senare var den vanligaste metaforen i tidningskommentarerna »en folkets man«. Den politiska modell som han, tillsammans med framför allt Ernst Wigforss och Gustav Möller, hade skapat, lade grunden för ett socialdemokratiskt maktinnehav och tolkningsföreträde som i princip skulle bestå till 2006, alltså i ytterligare drygt 60 år.
Sverige framställs ofta som mellanmjölkens Landet Lagom. Politikern Per Albin Hansson tycks vid en ytlig betraktelse smälta in i denna medelvägens kulturatlas, med sin pragmatism och kompromissvilja, men är samtidigt en symbol för tendenser som internationellt sett känns tämligen extrema.
Sverige har gått ifrån en ytterlighet till en annan. Stormaktstidens militariserade, utfattiga, kollektivistiska och djupt religiösa land blev några hundra år senare ett av världens rikaste, fredligaste, mest sekulariserade, utåtriktade och individualistiska.
I mätningar av medborgarnas värderingar tenderar Sverige att hamna längst upp i matrisens högra hörn: minst orienterat mot konservativa familjevärderingar, mest orienterat mot frihet och självförverkligande. Samtidigt har Sverige ofta beskrivits som ett socialistiskt experiment, med världens högsta skatter, långt driven statsdirigering och heltäckande välfärdssystem.
Hur ska man förstå denna paradox?
En möjlig tolkning finns i Henrik Berggren och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? De pekar på starka drag av folklig frihetlighet i den svenska traditionen, en självägande bondeklass och frånvaron av feodala strukturer, lokalt självstyre genom by- och sockenstämmor, en historia av politisk jämvikt där kungamakt och bondestånd tillsammans balanserade adeln.
De bägge historikerna prövar tesen att folkhemssocialismen i själva verket är en förlängning av den gamla frihetstraditionen. Svenskens strategi har varit att skaffa sig så mycket svängrum som möjligt på det individuella planet. En stor offentlig sektor, neutral i förhållande till livsstil och personliga omständigheter, alltså den generella välfärdspolitiken, har då varit ägnad att öka individens frihet. Framför allt har den gjort oss oberoende av familj, släkt, grannar, vänner och – i viss mån – oberoende av arbetsgivare.
»Sverige är mindre av ett kollektivistiskt projekt framvuxet ur varm solidaritet och mer en fusion av en individualistisk människosyn och en stark jämlikhetstradition«, konstaterar Berggren och Trägårdh, och sammanfattar därmed den folkliga grundstämning, fjärran från utopierna, som tidigt fick Per Albin Hansson att överge det kommunistiska spåret.
Friheten, tryggheten, moderniteten och ensamheten är sidor av samma kulturdrag, utvecklade i växelverkan med varandra.
De flesta länder har andra modeller än detta kontrakt mellan stat och individ. I Tyskland är den offentliga välfärdens förmåner riktade till familjen. I USA bygger den sociala tryggheten på samspel mellan individ och familj, med staten som en mera anonym aktör.
Så länge folkhemssocialismen har gagnat individens oberoende, alltså svenskens önskan att vara fri från familjeband och någorlunda i fred för överheten, har hon och han också accepterat högt skattetryck och stor offentlig sektor. När etablissemanget misstolkat stämningen i folkdjupet och velat gå längre i politisk makt, så att den individuella friheten i stället hotats, då har det folkliga stödet ersatts av borgerlig mobilisering, som på 1970-talet.
Per Albin Hanssons grundläggande instinkt som partiledare var, enligt historikern Alf W. Johansson, att hålla vänsterkrafterna kort för att undvika en borgerlig motoffensiv. Detta ledde logiskt till en försiktig reformism i den ekonomiska politiken, och till samverkan med de partier högerut som för tillfället var tillgängliga – bondeförbundet under 1930-talet, men även liberaler och konservativa under andra världskriget. Per Albin fullföljde därmed linjen från Hjalmar Branting, professorssonen och partiledaren som på fredlig väg fick igenom den allmänna rösträtten i nära samverkan med Karl Staaff och liberalerna.
Som samlande gestalt i ett land i snabb förändring spelade Per Albin virtuost på svenskarnas kluvna längtan efter både frihet och trygghet i gemenskapen. Socialism var visserligen arbetarrörelsens mål, men landsfaderns kompromisser och pragmatism blev medel som kom att leva sitt eget liv.
De bastanta rötterna bakåt i tiden och i den folkliga myllan förankrade strävan mot framtidslandet. Dagen efter sin 50:e födelsedag, den 29 oktober 1935, svarade Per Albin så här på Arbetarbladets fråga, vad det väsentliga i hans ideologi kunde anses vara: »Rätt, frihet och ansvar. I det gamla samhället fanns ju något av denna socialism.«
Före industrialismen fanns också godsherren, patriarken, som till skillnad från de rastlösa, rotlösa kapitalisterna sörjde för sina fattiga undersåtar. När Per Albin åkallade »det gamla samhället« tilldelade han sig själv något av denna urgamla fadersroll.
Historikern och genusvetaren Yvonne Hirdman har jämfört Per Albin Hanssons retorik om det goda hemmet med den samtida Ellen Keys, och funnit en intressant skillnad. Medan Key var den tuktande och ovanifrån omformande kulturradikalen var Hansson den beskyddande och förlåtande patriarken – en konservativ snarare än progressiv arketyp.
Till storpappans uppgifter hörde att jämka samman viljestarka barn, att skapa endräkt i folkhemmet. I sina utgivna tal 1935, under den symboliska titeln Demokrati, återkommer Per Albin gång på gång till tanken på samförståndet som demokratins kärna.
I ett tal i Köpenhamn samma år som han fyller 50, konstaterar Per Albin att Sverige är ett så lyckligt lottat land, just för att:
Socialism och borgerlig demokrati […] aldrig kommit i motsättning till varandra, de borgerliga demokraterna ha icke av socialistskräck låtit sig drivas från sina demokratiska ideal, socialdemokraterna ha icke av fruktan för besmittelse undflytt den borgerliga demokratin. I stället ha krafterna kunnat förenas kring lösning av demokratiska uppgifter, som äro gemensamma.