Statsminister på omöjligt uppdrag

Militären spottade efter honom på gatan. I brev, telegram och nattliga telefonsamtal varnades han för konsekvenserna av att uppvigla folket mot dess konung. Stockholms studenter fick av en professor veta att han förrådde landet. I affärerna såldes porslinsfat med hans porträtt att aska på. Stämningsläget fick polisen att avdela manskap till hans beskydd. År 1914 var Karl Staaff en hatad person i det konservativt borgerliga Sverige. I ett ögonblick av cynisk klarsyn sammanfattade han partiledarens uppgift till att vara fanbärare, medelpunkt – och spottlåda.

Som frontfigur för den borgerliga vänstern utmanade Karl Staaff dåtidens konservativa hegemoni. Han hade ambitionen att modernisera Sverige politiskt och att göra liberalerna till det statsbärande partiet. Som alltid i ödesdramer kan betraktaren se att han var dömd att misslyckas. Ingenstans i Europa lyckades den borgerliga vänstern etablera sig som ett huvudalternativ i politiken. Strukturerna dömde liberalerna till en underordnad position i konfrontationen mellan socialistisk vänster och borgerlig höger.

Om Staaff var ute på ett strukturellt omöjligt uppdrag fanns det manöverutrymme i enskildheter. Han lyckades bättre i opposition än i regeringsställning. I en tid som krävde känslor argumenterade han rationellt. Han gjorde grava strategiska felbedömningar. Han karakteriseras av en nära vän som mer moralist än psykolog. Ändå var han en förebild för många. Han tog ständiga strider och vann flera av dem. I kritiska skeden satte han saken framför personen. För sitt parti var han den obestridde ledaren. Han centraliserade makten i partiet och gick i bräschen för en hård partidisciplin. Inte ens efter förödande valförluster gjorde någon honom rangen stridig. I denna mening hade han en ställning som andra politiska ledare bara kan drömma om.

Under ett decennium när det förra seklet var ungt var han fokalpunkten i svensk politik. »Staaff eller kungen« lät det från högerhåll. »Hellre en högerman än en Staaff-liberal« agiterade den socialistiska ungvänstern. Själv ställde han i en dramatisk riksdagsdebatt »kungamakt med herremakt« mot »kungamakt med folkmakt«. Unionsförhandlingarna i Karlstad, hånskrattet i första kammaren, Tällbergmotionen, Eskilstunatalet, Karlskronatalet och borggårdskrisen är stora och för dåtiden viktiga händelser med Staaff som huvudperson.

Staaff är ensam bland landets statsministrar om att inte ha reproducerat sig. Han var inte gift och möjligen gick han okysst genom livet. Ändå var han en dominerande personlighet och hade stora ambitioner. Hans karriär är enastående mångsidig. Han var framstående jurist och kändisadvokat med egen lukrativ byrå, ungdomsvän och supkamrat med Hjalmar Branting, rådgivare åt Gustaf Fröding, publicerad dramatiker, forskare i statsvetenskap, två gånger statsminister. Som klassisk gentlemannapolitiker saknar han motstycke i Sverige. Tillsammans med Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Olof Palme och bondeförbundaren Johan Johansson i Kälkebo tillhör han en liten grupp av partiledare som avlidit på sin post. Till skillnad från dem dog han en bitter man.

Men det började lugnt.