Medborgare i Guds rike
I plånboken förvarade Felix Hamrin en lapp med instruktioner för sin begravning, där han även angav vad som skulle stå på gravstenen. Den finns på Svanshals kyrkogård i Ödeshögs kommun och sedan dödsåret lagts till fick den följande lydelse:
FELIX HAMRIN
*1875-†1937
Köpman
Riksdagsman
Statsråd
Landshövding
MEDBORGARE I GUDS RIKE
De fyra raderna närmast under levnadsåren sammanfattar i kronologisk ordning Felix Hamrins världsliga gärning, men tveklöst representerade sista raden något som för honom var av mycket större betydelse. På ett kristet ungdomsläger under 1930-talet hade Hamrin sagt:
Ungdom, glöm aldrig att det är eder stolthet att vara medborgare i Guds rike. Av allt det värdefulla som livet skänkt mig, från den ringa uppgiften till landets högsta ämbete, har intet varit så värdefullt för mig som det himmelska medborgarskapet.
Felix Hamrin är den svenska statsminister som innehaft detta ämbete under kortast tid, endast 50 dagar 1932. Även i andra avseenden intar han en särställning. Han är den ende av våra 32 statsministrar som varit frikyrkligt aktiv och den ende köpmannen – han har betecknats som »den förste köpmannen vid konungens rådsbord«.
Hamrin är den ende statsminister som själv har byggt upp ett företag från grunden vilket har kunnat försörja både den egna familjen och flera anställda. Han är också den ende riktige smålänningen bland landets statsministrar. Visserligen föddes både Hjalmar Hammarskjöld och Oscar von Sydow i Småland, men de flyttade redan i unga år därifrån.
Felix Hamrin är en av de tre statsministrar som varit organiserade nykterister – de andra var Rickard Sandler och Carl Gustaf Ekman. Karl Staaff blev absolutist under sin andra regeringsperiod, men han tillhörde aldrig någon nykterhetsorganisation.
Felix Hamrin kom till Jönköping i mitten av 1890-talet. Redan då var staden känd som »Smålands Jerusalem«. Väckelsen hade nått dit i slutet av 1830-talet, vilket delvis kan ha berott på den apokalyptiska stämning som uppstod i staden efter en ovanligt svår koleraepidemi 1834 och en förödande stadsbrand året därpå.
År 1853 bildades Jönköpings traktatsällskap. Det ombildades 1861 till Jönköpings missionsförening, som i sin tur uppgick i Svenska alliansmissionen 1919. Alliansmissionen kan genom traktatsällskapet räkna sig som landets äldsta frikyrka. Nykterhetsrörelsen etablerade sig i Jönköping omkring 1880.
Hamrin fick sin första närmare kontakt med väckelserörelsen genom Frälsningsarmén. Det var dock i Svenska Missionsförbundet, som under Hamrins tid var det i särklass största samfundet i Jönköping, som han fann sin andliga hemvist. Med tiden skulle hans familj fylla en hel bänk i Gamla missionshuset. Felix Hamrin var även medlem i IOGT, KFUM, MHF och Tempelriddareorden. Han var aktiv lokalt och i viss mån regionalt men hade ingen framträdande roll på nationell nivå i de ideella folkrörelserna.
Även om frikyrkomedlemmarna utgjorde en stor grupp i Jönköping, så sågs de ofta med oblida ögon av stadens ledande skikt. Författaren Erik Hjalmar Linder har beskrivit väckelsefolket i staden:
Denna »societet« var till sin framtoning och i sina vanor en rätt anspråkslös medelklasscirkel. Det reste sig höga murar mellan denna grupp och vad som kunde kallas den »riktiga« societeten – hovrättens folk, regementsofficerare, kanske tändstickschefer. Även i denna »läsarstad« kunde »läsare« och »läsarbarn« ses över axeln av dem som ansåg sig vara för mer.
Det fanns också en viss rangordning mellan olika väckelserörelser, där Missionsförbundet stod högre på den sociala skalan än Alliansmissionen och Frälsningsarmén.
Författaren Karl Vennberg kallade Missionsförbundet för Missions- och Köpmannaförbundet. Felix Hamrins bakgrund stämmer väl överens med den beskrivning av väckelserörelsens framväxt som kyrkohistorikern Gunnar Westin har givit:
Det var en stor tid för ambitiösa och energiska män av folket, det var de nya affärsmännens och tjänstemännens tid. De lägre lagren i denna medelklass utgjordes av en här från bondehemmen komna lanthandlare, som inflyttade till staden och uppstego till grosshandlare, större hantverkare, som ofta utvecklade sig till fabrikörer, senare till direktörer, samt skogsköpare, som blevo sågverksägare och, om det ville sig väl, konsuler.
Därjämte kom hela raden av olika arbets- och kontorschefer vid fabriker och sågverk, skogsinspektorer och förvaltare, högre och lägre järnvägstjänstemän o.d. I denna uppåtstigande medelklass, som i hög grad skapats av den ekonomiska liberalismens tillämpande, fick väckelse- och frikyrkorörelsen tidigt ett ganska starkt fäste. Dessa liberalt orienterade folkskikt skattade friheten och broderskapet högt, medan jämlikheten hade mindre plats i den fria konkurrensens gyllene tidsålder.
Jönköpings län är ett exempel på det starka samband som finns mellan frikyrklighet och företagsamhet i många svenska regioner. Inom väckelsen betonas vikten av flit, ansvarstagande, sparsamhet och hederlighet. Ett starkt föreningsliv skapar också sociala nätverk som underlättar samverkan och minskar riskerna för att bli lurad i affärer.
Frikyrkoförsamlingarna har dessutom en tendens att överskrida den sociala skiktningen, vilket minskar klassbundenheten. Detta gör det lättare för en anställd att bli företagare. Påfallande många företag i frikyrkobygder har startats av arbetare i småindustrier. De klassiska bruksorterna präglades av en sträng hierarki, där arbetare som startade eget ofta sågs med misstro både av bruksledningen, som ville kontrollera all aktivitet på orten, och i de egna leden, där företagandet sågs som klassförräderi.
Det är inte den religiösa övertygelsen i sig som skapar ett gott företagsklimat. Kronobergarna var lika troende som invånarna i Jönköpings län och de betonade arbetsamhet och skötsamhet lika hårt. Men företagsamheten blev starkare i Jönköpings län beroende på skillnader i religiös kultur. Jönköpings län (länsbokstav F, som i frikyrklighet) kom att präglas av en folkrörelseanda som gynnade företagande. Kronobergs län (G, som i gammalkyrklighet) och Kalmar län (H, som i högkyrklighet) kom att präglas av mer konservativa värderingar och en anda som inte gav upphov till företagsbefrämjande sociala nätverk.
Frikyrko- och nykterhetsfolket spelade en stor roll inom svensk politik under Felix Hamrins tid. Dessa folkrörelser fungerade som en medborgarskola för många av de politiskt aktiva som skulle driva igenom den politiska demokratin och bemanna dess institutioner. I mitten av 1910-talet hade dessa folkrörelser, liksom fackföreningsrörelsen, ungefär 250 000 medlemmar vardera.
Efter det första andrakammarvalet med allmän och lika rösträtt för män 1911 var nästan två tredjedelar av kammarens ledamöter absolutister och en fjärdedel var frikyrkligt organiserade. Till saken hör att frikyrkomedlemmar fram till 1960-talet regelmässigt var nykterister.
Felix Hamrins politiska hemvist blev Frisinnade landsföreningen, en liberal riksorganisation som bildats 1902. Föreningen samverkade med riksdagspartiet liberala samlingspartiet, som bildats år 1900. En stor majoritet av frikyrkofolket röstade på de frisinnade och stödet var starkt i nykterhetsrörelsen, men här fanns även många socialdemokrater.
Det frisinnade frikyrko- och nykterhetsfolket och dem närstående grupper, framför allt på landsbygden, kallades folkfrisinnade och utgjorde majoriteten i de liberala organisationerna. Under 1910-talet var 70–75 procent av partiets andrakammarledamöter absolutister och 30–35 procent frikyrkliga.
Flera av den tidiga väckelserörelsens ledargestalter blev liberala riksdagsmän: Jakob Byström (baptist), Jakob Erikson (metodist) och E.J. Ekman (missionsförbundare). Flera ordförande i Missionsförbundet har därefter varit liberala riksdagsledamöter: Sven Bengtsson i Norup, Johan Ahlsten i Hemse och Elver Jonsson i Alingsås.
Många liberala nykterister nådde politiska toppositioner, men det är notabelt att så få av dem var frikyrkligt aktiva. I Karl Staaffs, Nils Edéns och C. G. Ekmans regeringar tillhörde 21 statsråd riksdagens nykterhetsgrupp, därav fyra socialdemokrater i Edéns regering.
Endast två statsråd var frikyrkliga: Hamrin och E. A. Nilson, lantförsvarsminister i Edéns regering. Han var grosshandlare, missionsförbundare och nykterist från Örebro men stod i avgörande frågor närmare stadsliberalerna än de folkfrisinnade. Nilson var försvarsvän och röstade mot totalförbudet när Frisinnade landsföreningen sprack på alkoholfrågan 1923. Han anslöt sig sedan till det förbudsfientliga liberala partiet och blev 1924 den förste ordföranden i dess riksdagsgrupp. Paradoxalt nog blev därmed det liberala riksdagspartiet det första svenska parti som fick en frikyrklig ordförande.
De åtta första ordförandena i förtroenderådet för Frisinnade landsföreningen och folkpartiet var alla nykterister, men enbart Hamrin var frikyrklig. Bertil Ohlin blev 1948 den förste icke-nykteristen på denna post.