8

Kommunalskatten

Till slut stupade regeringen på kommunalskatten, men uppbrottet hade djupare orsaker än så.

Vid andrakammarvalet 1917 hade en ny generation socialdemokrater kommit in i riksdagen, samtidigt som det gamla gardet runt Branting glesnade. Per Albin Hansson och Gustav Möller slog sig snabbt fram i riksdagsgruppen och kom in i förtroenderådet.

De nya männen ifrågasatte snart samregeringen och ville styra på egen hand. När Branting tillbringade långa tider utomlands passade Hansson och hans vänner på att ge regeringen nålstick. Riksdagsgruppens ledning hade försvagats i och med att Lindqvist blivit talman och Rydén inträtt i regeringen. Per Albin Hanssons angrepp i försvarsfrågan vid 1919 års urtima var ett försök. Han tvingades falla undan, men skulle snart komma tillbaka.

Regeringen var medveten om att den kunde ifrågasättas. Sedan rösträttsreformen drivits igenom hade den förlorat sitt viktigaste kitt. Under hösten 1919 förhandlade man om fortsättningen. Till slut enades partierna om att fortsätta koalitionen med sikte på 1920 års val.

I den kommuniké som då utfärdades räknade man upp en rad olika frågor. En försvarskommission skulle tillsättas, stat och kommun skulle hjälpas åt att avhjälpa nödläget i bostadsfrågan, taxeringsförfarandet skulle förbättras för att göra beskattningen mer rättvis. Man aviserade en rad propositioner, från giftermålsbalken till en ny lag om dikning och invallning.

Kommunalskatten var ett bekymmer redan i dessa förhandlingar. Den gemensamma skrivningen i kommunikén blev snårig:

Kommunalskattefrågan upptages i syfte att söka framlägga förslag till 1920 års riksdag. För detta ändamål fullföljas de inom finansdepartementet påbörjade förarbetena för en definitiv reform. Därest ett sådant förslag icke skulle kunna framläggas, överväges alternativt en provisorisk anordning, genom vilken de största ojämnheterna i nuvarande skattesystem undanröjas. Det slutliga ställningstagandet i denna fråga anstår tills förarbetena slutförts.

BAKGRUNDEN

Med 1843 års sockenstämmoförordning fick socknarna – 1862 omdöpta till kommuner – rätten att beskatta sina invånare. Tidigare hade de kommunala utgifterna delats efter gårdarnas mantal. Nu knöts uttaget till den statliga skattens storlek, även om fastighetsägarna beskattades hårdare kommunalt. Innebörden var att jordbruksfastigheterna stod för en stor del av kommunernas skattebas. När andra grupper fick ökat inflytande i kommunerna befarade bönderna att dessa väljare skulle utnyttja sin ökade makt till att låta gårdarna betala ökade kommunala åtaganden.

Sammankopplingen mellan statlig och kommunal beskattning gjorde det svårt att reformera statsskatten. År 1897 beslöt riksdagen uppmana regeringen att tillkalla en kommitté för att utreda den kommunala beskattningen. När den lade fram sitt betänkande tre år senare utsattes förslagen för skarp kritik, men då frågan åter blev aktuell ett par årtionden senare kom dess överväganden att spela storroll, menar Lars I. Andersson i sin avhandling om kommunalskattefrågan under mellankrigstiden.

Kommittén hade flera olika syften med sina förslag. Den ville sänka skattebördan genom att låta kommunernafå hand om skatten på brännvin och genom att ge dem rätt att ta ut särskilda egna skatter, bland annat på nöjen. Den ville utjämna beskattningen inom varje kommun, men också mellan olika kommuner. Även om utredningen inte ledde till något beslut fortsatte debatten på alla dessa teman.

År 1910 godkände riksdagen finansminister Swartz förslag om progressiv statlig inkomstskatt, förmögenhetsbeskattningen lades om, aktiebolagen blev skattepliktiga och familjeavdrag infördes. Efter att ha klarat av den statliga skatten tillsatte Swartz en utredning om kommunalskatten.

I debatten argumenterade den liberale greven Raoul Hamilton på Ovesholm för att städerna skulle bidra till landsbygdskommunernas kostnader för skola och fattigvård. År 1916 tillsatte regeringen en utredning om kommunal skatteutjämning. Både Hamilton och Erik Palmstierna – som också drivit frågan – blev ledamöter.

Under tiden blev frågan om den kommunala rösträtten allt mer aktuell. Liberalerna insåg att vidgad och utjämnad rösträtt kunde få betydelse för kommunernas utgifter. Inte minst partiets lantmän var bekymrade. I partimotioner 1916 och 1917 föreslog man begränsningar av självstyrelsen kopplade till rösträttskravet. Om kommunalskatten nått en viss höjd borde det krävas kvalificerad majoritet för ytterligare höjningar. Genom att inrätta fullmäktige i stället för stämmor skulle man också kunna dämpa utgiftsivern. Fullmäktigekravet skärptes i samband med rösträttsreformen 1918, men några andra förändringar genomfördes inte. Det ökade trycket på en reformering av beskattningen.

REGERINGEN GÅR ISÄR

I debatten förekom avancerade skatteteoretiska resonemang. Nationalekonomen Knut Wicksell hade i slutet av 1800-talet utvecklat »principer för en rättvis beskattning«. Ingen borde betala mer i skatt än han hade intresse av. Hans lärjunge Erik Lindahl utvecklade resonemanget. Intresseprincipen borde avgöra det samlade skatteuttaget i ett samhälle, medan förmågan skulle bestämma hur skattebördan fördelades mellan skattedragarna.

Begreppen intresse och förmåga turnerades på olika sätt i debatten. Ibland menade man att den statliga beskattningen borde utformas efter förmågan, medan kommunalskatten skulle tas ut efter intresse.

När kommunalskatten kom upp igen 1919 hade Swartz utredning lämnat ett par alternativ, men statssekreteraren Sandler och hans byråchef Torsten Nothin tog över frågan inom finansdepartementet. Tillsammans utformade de ett eget, tekniskt komplicerat förslag. Den förebar intresseprincipen som motiv, men innebar att kommunerna skulle tilldelas flera olika skattebaser. De skulle beskatta näring, inkomst och fastigheter.

Edén hade sökt nå fram till en kompromiss med Thorsson tidigt under hösten. Denne var till en början inte ovillig, men Sandler och Nothin förankrade sig inom socialdemokratin. Några av stridshästarna vädrade morgonluft. Kanske denna fråga var stor nog att spräcka regeringen på?

Reaktionerna inom det liberala partiet var starka, i synnerhet från lantmännen. Sandlers och Nothins förslag hotade att leda till trippelbeskattning av bönderna. Raoul Hamilton och andra bönder gick kraftigt emot, med starkt stöd av Påboda inom den liberala statsrådskretsen. Sedan socialdemokraterna vägrat gå med på en provisorisk kompromiss sade Edén nej till förslaget från finansdepartementet strax efter årsskiftet. Därmed var brytningen ett faktum, även om man fördröjde upplösningen tills medlemskapet i Nationernas förbund hade förts i hamn.

Så småningom drogs kommunalskatten in i valrörelsen, bland annat genom en pamflett av den unge socialdemokraten Per Edvin Sköld. Men frågan blev knappast någon större succé i valkampanjen, och i riksdagen blev det Edéns kompromiss som segrade. Socialdemokraterna hade förlorat frågan, men vunnit makten. För första gången fick partiet bilda regering på egen hand.