Haiti

Det redan fattiga och sargade landet Haiti drabbades klockan 16.53 den 12 januari 2010 av en kraftfull jordbävning som raserade stora delar av huvudstaden Port-au-Prince.

Uppskattningsvis omkom 200 000 människor och ännu fler uppges ha skadats. Situationen under den första månaden efter jordbävningen var extremt kritisk.

Eldsflammor slår upp tillsammans med ett stinkande rökmoln. Jag hostar till och sliter ut kontakten medan jag förbannar att jag ännu inte bytt ut den trasiga brödrosten. Jag öppnar fönstret för att skingra rökdimman som fyllt köket.

På P1 tjatas det om en hästköttskandal. Jag byter irriterat kanal tills det kommer musik. Jag fryser till med fingret på kanalväljaren: musiken har jag hört förut. Den franska schlagern Je l’aime à mourir strömmar ur radion, och allt kommer tillbaka till mig.

Förra gången jag hörde melodin var på Haiti efter jordbävningen. Nu flera år senare tvingas jag ta stöd för att kunna sätta mig.

Det var på cykeln hem jag nåddes av larmet om jordbävningen.

Medan snön vräker ner stannar jag på Odengatan och trycker mobilen hårt mot örat och lyssnar på rapporten. Det är Eugene på svenska Läkare Utan Gränser som meddelar att det är stort behov av kirurger för att operera dem som skadats på Haiti. Kan jag åka?

Jag blir stående med telefonen i hand och stirrar på stockholmarna som hukande i januarisnön hastar hemåt. Under en kort stund brottas jag med motstridiga tankar om jag ska åka eller inte. Men efter ett snabbt samtal med Susanne cyklar jag hem genom snömodden för att packa.

Tillsammans med ett tiotal MSF-läkare och sjuksköterskor kliver jag på flygplanet med destination Haiti. Men vi når inte hela vägen fram. Planet får inte landningstillstånd i det jordbävningsdrabbade Port-Au-Prince, i stället tvingas vi landa i grannlandet Dominikanska republiken. Det återstår sex timmars bilresa.

I gryningen efter några timmars sömn ger vi oss av i en rostig skolbuss som hastigt har hyrts in. Det råder en rastlös stämning bland medresenärerna när bussen med vrålande motor tar sig över bergssluttningarna mot gränsen till Haiti. Den sista sträckan av vägen är igenkorkad av bilar och blockeras av raserade hus. Längs vägen som kantas av bråte irrar människor omkring släpande på sina ägodelar. Varje gräsplätt upptas av tillfälliga boningar tillverkade av tygskynken och gamla kläder.

På kvällen ska sjukvårdspersonalen organiseras för att lösa den ofattbara mängd uppgifter som väntar. Vi är ett femtiotal nyanlända från hela världen som måste komma överens i det kaos som råder. Men var ska vi börja? Utanför muren till det raserade hotell vi slagit läger vid skriker folk efter hjälp. På mötet tar jag på mig att ansvara för kirurgin på det nya fältsjukhuset som ska sättas upp nära jordbävningens epicentrum. Det hypereffektiva mötet avbryts ideligen av en man i trettioårsåldern från Belgien som stör med frågor om fåniga detaljer. Helst vill han diskutera vilken motorolja som behövs till MSF-bilarna som är på väg hit med fraktflyg. Efter en tillsägelse försvinner han, bara för att strax återvända: nu med en fråga om vilket lufttryck det ska vara i däcken. Han kom hit strax efter jordbävningen och har sedan dess slitit dygnet runt med att lasta av och sortera medicinerna som anlänt med inkommande flyg. Han uppvisar klassiska tecken på utbrändhet, men ingen reagerar, alla är upptagna och fokuserade på sin egen uppgift. Efter mötet tar jag honom avsides och försöker få honom att sitta ner för ett samtal. Men han fortsätter att rabbla upp allt som måste göras, men som han inte hunnit med. De första dygnen har varit överväldigande och han har inte sovit. Han har tappat förmågan att sortera stort från smått. Jag ger honom en sömntablett och nästa dag evakueras han till Belgien.

Det är omöjligt att slappna av trots att jag är helt slut och borde sova. Adrenalinet gör att hjärtat rusar. I huvudet snurrar allt som ska uträttas i morgon. Jag skriver ner uppgift efter uppgift i den svarta anteckningsboken. Trots att det är efter midnatt är det fortfarande hett. Mina kläder är genomsura av svett och luften står still. Jag rullar ut liggunderlaget som jag släpat med mig hemifrån och lägger mig men får ingen ro. Rastlös tar jag en runda bland hotellruinerna. I ett hörn står en teve påslagen med hög volym. CNN visar filmsekvenser på skadade människor och kullvräkta hus. En journalist i New York intervjuar den amerikanska ambassadören på Haiti. Den upphetsade journalisten frågar varför hjälparbetet går så långsamt:

– Varför gör ni inte mer för att flyga ut de stackars föräldralösa barnen till de kärleksfulla familjerna i USA som öppnat sina hem?

Jag skakar på huvudet i desperation över den provocerande frågan och lägger den på minnet.

I den gigantiska lagerbyggnaden vid flygplatsen lastar min grupp på fyra personer kirurgiska instrument och lådor med mediciner på lastbilsflaket. Vägen mot vår blivande arbetsplats är fylld av bråte från hus som kollapsat. Vi får långsamt sicksacka oss fram. Drygt två timmars resa söderut ligger spillrorna av missionssjukhuset som ska bli vår bas. Men det för farligt att arbeta i byggnaden, som kan rasa under efterskalven som regelbundet får marken att skälva. Vi beslutar oss för att sätta upp ett tältsjukhus på gårdsplanen. Det raserade missionssjukhuset drevs fram till för fem år sedan med kollekten från en amerikansk baptistkyrka i Södern, tills någon förskingrade kassan. Tiden har inte varit nådig mot byggnaden. Dörrarna hänger på ett gångjärn och salarna används som toaletter. I operationssalen har en råtta byggt bo i narkosapparaten. Först tänker vi använda operationssalen men planerna ändras snabbt när ett kraftigt efterskalv får ena väggen att spricka. I stället får en fyrtio kvadratmeter stor betongplatta med korrugerat plåttak bli operationssal, eller snarare den plats där vi placerar fyra britsar som operationsbord. För att sätta upp och driva ett fältsjukhus krävs ett helt maskineri. MSF har via sitt globala nätverk rekryterat tjugofem erfarna katastrofspecialister från femton länder. De har med en dags varsel lämnat familj och arbete och är nu i ilfart på väg hit. Det räcker inte med läkare och sjuksköterskor och mediciner. Det krävs också logistiker som kan fixa vatten och elektricitet och tält till patienterna, men också se till att latriner grävs, sovplatser ordnas och mat lagas till personalen. Redan första dagen anställs ett trettiotal lokala snickare, rörmokare och vakter.

Medan mina kollegor bygger klart fältsjukhuset så att vi kan börja operera, ger jag mig iväg i en bil lastad med gips, medicin och omläggningsmaterial. Till slut hittar jag den förbandsplats som satts upp av några frivilliga haitiska läkare och sköterskor. De har sina familjer i byn men arbetar till vardags på annan plats. Efter jordbävningen skyndade de sig hem och på en stor bakgård vid floden har de öppnat förbandsplatsen. Materialet de lyckats skrapa ihop är slut, så benbrotten spjälas med trädgrenar och packtejp.

Vi hjälps åt att lasta av. Mitt i det kaos som råder vid förbandsplatsen börjar en av sjuksköterskorna noggrant upprätta en inventarielista på det nya materialet. Den ordentliga sjuksköterskan visar sig vara ett administrativt geni. Hon delar ut kölappar till nyanlända som strömmar in och registrerar både namn och ålder i en liggare. Jag ordinerar antibiotika och smärtstillande till höger och vänster medan jag hastar mellan bårarna som utan avbrott bärs in. Mina byxor är stela av spilld gips och blodfläckarna blir allt fler. Jag rengör sår fyllda med jord och murbruk, lägger om och rätar ut brutna ben och gipsar utan avbrott. Det finns ingen tid att ens hämta andan. På de tre behandlingsstationerna löper arbetet på. De två unga haitiska läkarna klarar sig bra, trots att de saknar kirurgisk vana. Jag hjälper dem att prioritera och utföra behandlingar. Någon röntgen eller andra hjälpmedel finns inte. Det gäller att höfta till, tänker jag när jag drar den brutna foten i rätt läge. Det är bättre att foten pekar utåt än inåt. En inåtvriden fot är svår att gå på, man snubblar lätt. En utåtvriden däremot, fungerar även om stegen ser konstiga ut. Det handlar om enklast möjliga lösningar och snabba behandlingar, trots den oändliga mängden av komplicerade spiralfrakturer och infekterade sår. Det finns varken tid eller material för avancerad behandling. Jag snabbutbildar två sköterskor i att gipsa och hastar vidare. Dagen går i ett ursinnigt tempo och det är först när mörkret faller som jag kommer på att jag inte ätit på hela dagen. Vi stänger den enkla sjukstugan när batterierna i ficklamporna tagit slut, något elektriskt ljus finns inte. En äldre kvinna kommer bärande på en stor kastrull med linsgryta hon lagat till oss som tagit hand om de skadade. Det har bildats en stark lagkänsla. Trots de svåra omständigheterna har vi behandlat över trehundra patienter. Utanför porten är det fortfarande kö, men de måste vänta till i morgon. Våra mediciner, vårt material och våra krafter är slut.

Det hinner bli kolmörkt innan jag är tillbaka vid fältsjukhuset och trött kliver ur bilen. Inne på sjukhusområdet pågår arbetet för fullt med att få upp tält och sätta upp byggplast för att skärma av operationsplatsen. Det ekar från hammarslag och en generator mullrar i bakgrunden. En strålkastare lyser upp gräsmattan framför det raserade sjukhuset, där nu tält efter tält reses. I ett hörn gräver några män latriner medan en grov vattenledning dras fram. I morgon bitti kan vi sätta igång att operera, men redan nu har tälten fyllts med skadade som burits in. Efter en snabb rond hamnar femton av dem på morgondagens operationslista. Jag stupar trött ner på en tunn madrass i tältet som satts upp en bit bort från fältsjukhuset. Jag ser till att myggnätet sluter tätt innan jag somnar. Ett enda myggbett kan ge mig både malaria och denguefeber.

Stående sveper jag den sista klunken kaffe och går med snabba steg mot sjukhuset. Det har redan bildats en lång rad av nyanlända sårade som ligger på bårar eller sitter på marken. De viftar och ropar på mig för att fånga min uppmärksamhet. Men jag går beslutsamt förbi. De måste vänta. Ropen från männen som reser nya sjukhustält blandas med oavbrutna skrik från barnen som får såren omlagda. Hela tiden kånkas nya bårar med skadade in. Min uppgift är att snabbt bedöma de nyanlända och besluta vem som ska opereras först och vem som måste vänta. Däremellan opererar jag infekterade sår och gipsar krossade ben. En lastbil med förnödenheter direkt från flygplasten backar in. Fraktflyg med medicin och material från MSF:s europeiska förråd landar dagligen. Det tar inte lång tid att få upp ännu ett tält men det går ännu snabbare att fylla det med skadade. De ständiga efterskalven skapar oro, det ges ingen möjlighet att slappna av.

Den första tiden består av artontimmarsdagar med ändlösa operationer och slitet med att få fältsjukhuset att fungera. På bara några dagar har flera hundra människor flyttat in i tälten på sjukhusområdet. Anhöriga trängs med de skadade. Ett tiotal stora tält med väggar och tak av vit plastduk har rests.

En man kommer flåsande inspringande på operationsområdet med två nyfödda barn i famnen. Jag tvingas avbryta gipsandet av en bruten arm, när han med vilt uppspärrade ögon håller fram de båda livlösa kropparna mot mig. Det är tvillingar. Jag rycker tag i ett av barnen och börjar återupplivningen.

Jag knäböjer på madrassen och täcker det lilla barnets mun och näsa med en genomskinlig gummimask. Mina händer är kletiga av gips. Det hörs ett väsande när luften pressas ner i de små lungorna. I ögonvrån noterar jag hur narkosläkaren Joe kämpar med att få liv i den andra tvillingen. Rytmiskt pressar han pek- och långfingret mot barnets bröstkorg. Trots att jag borde tänka på annat noterar jag att hans fingrar ter sig groteskt stora mot den späda flickkroppen som ser lika skör ut som en porslinsdocka.

Efter några sekunder hörs ett skrik från barnet jag sliter med. Hon börjar ryckigt andas. Hudfärgen ändras på en kort stund från sjukligt blek till livligt varm. Jag vittrar segerkänsla, och håller nästan på att dunka mina kollegor i ryggen för att gratulera oss själva. Men det gör jag inte. Jag har lärt mig att inte ta ut någon seger i förskott.

Joe torkar pannan och reser sig med det andra barnet i famnen. Han ser nöjd ut och gör tummen upp. De båda spädbarnen ligger invirade i gröna operationsdukar och andas själva, om än med korta och snabba andetag. Narkossköterskan Sonja dyker upp och tar över mitt arbete med flickan. Kvinnan vars arm jag höll på att gipsa har följt dramatiken och ler uppskattande mot mig när jag återvänder till henne. Jag formar den kletiga gipsen runt den brutna armen, snurrar lindorna varv efter varv. Det hörs upphetsade rop från britsen där tvillingarna ligger. De har slutat andas igen.

– Merde! ropar Sonja när hon börjar ge hjärtmassage. Jag håller andan och fortsätter koncentrera mig på gipsandet. Oddsen för tvillingarna försämras för varje hjärtstopp. Jag slits mellan hoppet om ett mirakel och den krassa verkligheten. Låter jag tron på mirakel ta över är risken överhängande att bli besviken. Att ideligen få hoppet släckt tär på krafterna. Jag måste hushålla med mina känslor. Kanske är det därför jag snabbt gör krassa beräkningar för barnens chans att överleva. Som ett skydd mot att ha offrat för mycket känslor på hopplösa fall. I mitt ansvar ingår att styra verksamheten på ett optimalt sätt. Resurserna räcker inte för sjuka med låga odds att överleva. Det innebär att de sjukaste ges en eller möjligen två chanser, mer än så kan vi inte erbjuda. Jag tvättar bort gipset. Mina händer är alldeles röda och huden har flagnat av det frätande gipset. Jag förbannar mig själv för att jag inte använt handskar. När jag torkar händerna hörs tvillingarnas skrik igen.

Medan jag gör mig redo för nästa benbrott följer jag med blicken hur Sonja och Joe sliter med barnen. Sjuksköterskan Melanie springer fram och åter mellan dem med sprutor och mediciner. Trots deras insatser återkommer hjärtstoppen och det blir allt kortare perioder som tvillingarna andas på egen hand

Mellan två operationer hastar jag förbi platsen där kampen pågår för att rädda liv. Sonja är trött. Hon skriker i vanmakt och krossar i vrede en glasampull mot betonggolvet. Hennes frustration går ut över Joe och Melanie. I stället för att bli ledsen blir hon aggressiv. Det skapar en obehaglig stämning runt dem som kämpar med att rädda tvillingarna.

Det börjar bli kritiskt att hinna med operationerna som väntar. Vi andra har tvingats jobba dubbelt så hårt för att kompensera för dem som är upptagna med barnen. Det håller inte i längden, för det fortsätter att anlända kvinnor som behöver kejsarsnitt och gamlingar med brutna ben och ruttna sår som behöver tas om hand.

De nyfödda tvillingarnas andnöd har bytts mot ett väsande. Slutet är nära. Jag kämpar mot uppgivenheten. Egentligen borde jag slita av mig munskyddet, skrika högt och förbanna alla orättvisor. Hemma i Sverige hade de inte dött, där hade det funnits personal och resurser som hjälpt dem att överleva. Men jag får inget utbrott. I stället börjar jag formulera orden som ska få Joe och Sonja att förstå att det är över, att de måste avsluta återupplivningsförsöken. De behöver höra från någon annan att det är slöseri med resurser att fortsätta. Barnen har fått sin chans. Nu måste krafterna läggas på dem som har större möjligheter att överleva.

De båda kropparna viras in i varsin operationsduk. Instrumenten packas samman. Skräpet från medicinförpackningarna sopas upp och madrassen där barnen behandlats torkas av. En av städarna har under kampen tagit hand om tvillingarnas pappa som nu leds in. Jag skakar uppgivet på huvudet, och som för att visa att vi gjort allt vi kunnat, pekar jag på gummibälgen som använts för att ge luft åt barnen och alla medicinampuller som ligger i en hög på marken. Vad förväntade han sig när han kom springande? Trodde han att det skulle gå vägen? Hans fru födde tvillingarna flera månader för tidigt. De föddes på golvet i ett tält några hundra meter bort. Kanske var det stressen från jordbävningen som utlöste den för tidiga födseln. Jag beklagar än en gång den misslyckade insatsen och överlämnar de invirade kropparna. Pappan tar knytena i famnen och utan att säga något tränger han sig förbi lådorna med mediciner och försvinner.

Jag ligger sömnlös i tältet. Madrassen är så tunn att jag hela tiden måste ändra ställning. Jag tätar en glipa i myggnätet. Öronpropparna lyckas delvis stänga ute de nattliga ljud som ekar i den tystnad som annars råder. Hundskall avlöses av vrål från förlossningstältet där en kvinna ligger i värkar. Jag är fruktansvärt trött efter att ha arbetat nästan dygnet runt de senaste veckorna, men kan inte somna. Huvudet är som en tryckkokare. Trötthet, frustration och sorg blandas med stolthet över det vi lyckats åstadkomma. Till vardags, hemma i Sverige, analyserar jag regelbundet det som sker runt mig, men här finns ingen tid. En minut här är som dagar hemma. Lukter, ljud och öden går in utan att jag har möjlighet att sortera. Det är övermäktigt att ständigt fatta avgörande beslut för människors framtid, om vad vi kirurgiskt kan göra och vad vi bör göra. Det är oavbrutet svåra dilemman som måste lösas, situationer som inte har acceptabla lösningar.

När jag arbetade i Afghanistan många år tidigare tvingades jag välja mellan att amputera båda benen och en arm på en man eller låta honom dö. Han bars in svårt sargad efter att ha kört på en stridsvagnsmina. Kroppen såg eländig ut och det fanns inget blod att ge. För afghaner är en amputation hela släktens angelägenhet. Därför krävdes det att jag fick familjens godkännande innan jag klev in i operationssalen, annars var det risk för mitt eget liv.

Jag lade fram dilemmat för den sårades bröder:

– Ni måste hjälpa mig att bestämma, sa jag. Den enda chansen är att jag amputerar tre av hans fyra extremiteter. Hur vill ni att jag ska göra?

Utan längre diskussion fick jag deras medgivande att genomföra den stympande operationen. Det var vidrigt och bar mig emot. Men utan operation hade han dött. Efter några veckor på sjukhuset var han på väg hem. Under en kort stund möttes våra blickar och det var ingen tacksamhet jag såg i hans ögon. Han bars ut och surrades likt ett kolli på åsneryggen för hemtransport.

För att inte gå moraliskt vilse måste jag ständigt rannsaka för- och nackdelarna med mina till synes goda handlingar. Som kirurg är det lätt att uppfatta sig som gud, som den som äger makten att bestämma över liv och död. Det blir speciellt påtagligt i katastrofer när livsavgörande beslut snabbt måste fattas. Jag måste nypa mig själv i skinnet för att påminna mig om den makt jag äger över andra människors liv.

För att skingra tankarna börjar jag räkna dagens operationer. Jag har kommit till elva när marken under mig börjar kränga av en ursinnig kraft. Och fastän jag ligger i ett tält som inte kan raseras reagerar jag reflexmässigt. Blixtsnabbt trasslar jag mig ur myggnätet och kryper på alla fyra ur tältet. Urkraften som fått jorden att skaka gör mig löjligt liten. Efteråt blir det inte lättare att somna.

På morgonen är jag sliten av brist på sömn men måste gå upp. Jag måttar upp rejält med pulverkaffe och växlar några ord med psykiatern José från Brasilien. Han rör sig i bakgrunden, jag vet egentligen inte vad han gör, men han verkar ha blick för det som pågår. Vid sin sida har han psykologen Mary från Peru. Deras uppgift är att försöka ge tröst till dem som under resten av livet kommer att tyngas av förluster som ingen människa kan glömma. Men ibland tvivlar jag på att deras ansträngningar betyder något för de drabbade. Det är lätt att lägga armen om någon och lyssna på problemen. Men här krävs praktiska snarare än psykologiska lösningar.

Som frågorna jag får från de amputerade:

– Dr Johan, när kommer protesen?

Och alla de outtalade frågorna: Hur ska jag få pengar att bygga upp mitt hus? Hur ska jag få råd att begrava min man?

Det är ibland svårt att veta vad jag kan bidra med. Visst är det viktigt att gipsa ben och operera bort sådant som annars skulle ge blodförgiftning. Men de kroppsliga skadorna är bara en liten del av tragedin jag bevittnar. Under de första dagarna är jag nöjd över att ha en så tydlig uppgift, inte bara för mig utan för alla som arbetar på fältsjukhuset. Men redan efter någon vecka, när det mest akuta är över, dyker det upp problem som hänger ihop med fattigdom. Vi syr ihop sår och fixar brutna lemmar. Men sedan då? Patienterna stapplar stödda på kryckor ut från sjukhuset, tillbaka till den brutala fattigdomen, som dessutom förvärrats av att jordbävningen förstört allt de ägde. De tvingas röja i bråten bland det som återstår, på jakt efter sitt gamla liv i kaoset.

När jag går förbi henne vid ronden måste jag stanna. Det är något i hennes blick som fängslar och får mig att dröja kvar, som om den ropade: Se mig! Lyssna på mig! Det är jag som är Haiti! Det är mig du är här för. Men den gamla kvinnan som ligger i sträck med brutet lårben säger inte mycket. Jag sätter mig på huk vid sängkanten. Det tog ett dygn innan grannarna lyckats gräva fram henne under rasmassorna. Nu har hon bara en ägodel, resten ligger begravt under betongen. Hon pekar på det tummade fotografiet. På den suddiga bilden sitter fem personer runt ett matbord. Hon visar med fingret på en efter en av dem och säger Paul, Pierre … Jag repeterar lydigt namnen efter henne, men vågar inte fråga vilka de är. Men med tanke på att ingen ännu besökt henne gör det tragedin sannolik. Men jag vill inte veta, därför frågar jag inte.

Det spelar ingen roll hur mycket eller hur bra jag jobbar, det kan alltid göras mer och bättre. Så visst, kanske ändå, kan en stund på huk eller en arm runt en axel lindra något?

Vid lunchtid springer en upphetsad sköterska in på sjukhuset. Hon kommer från ett nyuppsatt kanadensiskt fältsjukhus några hundra meter bort och är nersölad med blod. Hon ropar desperat på hjälp. En nyförlöst kvinna håller på att förblöda. Läkarna hon arbetar med kan inte få stopp på förlossningsblödningen. Hon måste ha hjälp. Min kirurgkollega Jan tar en låda med instrument under armen och följer springande efter sköterskan mot det andra sjukhuset. Efter en timme kommer han svärande tillbaka. Bakom honom bärs båren med kvinnan som höll på att blöda ihjäl. I sista stund fick Jan stopp på blödningen.

Efter förlossningen, som ägt rum i ett ruckel, började det forsa blod ur den nyförlösta. Hon släpades akut till det kanadensiska fältsjukhuset där det blev kaos. Ingen av ortopederna kunde stoppa förlossningsblödningen. Därför sprang sköterskan till oss. En kirurg här måste kunna allt. Som att stoppa en blödning, oavsett vilken kroppsdel det sprutar blod ifrån. Jan satte ett stygn på det brustna kärlet på livmodertappen. Det räddade hennes liv.

De kanadensiska läkarna och sköterskorna kastade sig iväg hit efter att ha sett tevebilderna på jordbävningens offer, på alla skador och brutna ben. De är duktiga ortopeder, men de har inte arbetat utanför sitt hemland tidigare. De saknar erfarenhet av att behandla fattigdomens vanliga åkommor. Även om man bara är här för att laga brutna ben, måste man också klara av att behandla barn med lunginflammation eller malaria och kvinnor som blöder efter en förlossning.

Situationen får mig att minnas CNN-reporterns fråga den första kvällen om varför föräldralösa barn inte snabbt skickas till kärleksfulla hem i USA. Frågan avsåg en tillsynes god handling. Men det naiva förslaget var en enkel lösning på ett komplicerat problem och saknade insikt om att en god gärning kan ha motsatt effekt. Att hastigt rycka bort ett litet barn som blivit föräldralöst skapar problem som inte löses av att de adopteras bort till USA, tvärtom. Under min tid på Haiti är jag med om situationer när utlänningar, i godhetens namn, tillåter sig bestämma vad som är gott, utan att fråga om mottagarens åsikt.

Det finns en aningslöshet bland många av de läkare som rest hit för att hjälpa till. Haiti ligger bara någon timmes flygresa från USA. Regelbundet landar nya läkarteam som redan på flyget har klätt om till gröna operationskläder. Dagligen bankar det på sjukhusporten och en ny delegation operationssugna kirurger anmäler sig för tjänst. De har gott uppsåt. För några dagar har de stängt sina privatmottagningar för att rädda liv här. Men de har inte förstått att det krävs ett helt maskineri av material och erfarenhet för att göra ett bra arbete. Det är inte lätt att vara god.

En amerikansk ortoped försöker ivrigt övertala mig att få operera de tjugofem patienterna som är inlagda på vårt sjukhus med lårbensbrott.

– Jag har materialet med mig, säger han och pekar på två överfyllda trunkar med skruvar och spikar som han släpat med sig. Det är en gåva från mitt sjukhus i Florida. Jag skakar hand med tevejournalisten som kommer i hans släptåg. Han ska filma ortopedens operationer.

Jag tackar bestämt nej till erbjudandet och förklarar att MSF inte utför operationer som vi inte vet effekten av: att det saknas beprövad erfarenhet av konsekvenserna av att operera in skruvar och spikar i brutna ben i den orena miljö som råder här. Det kan bli infektion med efterföljande benröta, som i värsta fall kan leda till amputation.

Men han har inget till övers för mina farhågor. I stället blir han upprörd över att jag inte låter honom operera. När han inser att jag inte tänker ge mig, lommar han besviket iväg släpande på de tunga väskorna. Måhända hittar han något annat utländskt fältsjukhus som låter honom operera.

Fyra män bär in en medvetslös man. Han har dragits fram ur rasmassorna. De har fraktat hit honom på en motorcykel och berättar att de sett honom gå in i ett hus som sedan rasade samman. När de lagt honom på britsen ger männen sig av utan att vi fått veta den skadades namn.

Det sipprar blod från ett sår på sidan av skallen och han andas rossligt. Vi gör snabbt plats på ett av operationsborden och börjar undersöka honom. Han har drabbats av en blödning i hjärnan. En vindpust blåser genom den öppna operationssalen. Under en kort sekund överväger jag att operera. Men att borra upp skallen är inte bara en kirurgisk utmaning utan också en behandling som kräver intensivvård. Vi har tillräckligt med narkosmedel och sterila instrument, men bara det enklaste och mest nödvändiga. Vi saknar röntgen och möjlighet att analysera blodprover. Även om operationen skulle gå bra, klarar vi inte att ta hand om honom efteråt. Jag stämmer av med Renate som är en nypensionerad operationssköterska från Österrike. Hon avslutar just steriliseringen av kirurginstrumenten. Hon lyfter de ångande verktygen ur tryckkokaren medan hon skakar på huvudet:

– Ser inte bra ut, men jag har hittat en kraniumborr. Jag ska precis sterilisera den, säger hon och ler mot mig över glasögonen som halkat ner på näsan.

Vi måste göra allt för att hålla honom vid liv, åtminstone tills vi fått tag på hans familj.

Narkosläkaren Joe sprintar iväg för att försöka ordna överföring av den svårt skadade till den amerikanska marinens hangarfartyg. Det är ett fullt utrustat sjukhus som till och med har datortomograf. De har mer än tusen patientbäddar och gott om personal.

Vad skulle hända om jag borrade upp mannens skalle för att stoppa den misstänkta blödningen? En kirurg måste vara redo att göra heroiska ingrepp, det svåra är att avgöra när man inte ska operera. Hur skulle hans familj reagera om de hittar honom död med borrhål i huvudet? Jag släpper planerna på operation, oddsen att den skulle lyckas är för låga. Nästa fråga är om vi ska intubera honom om andningen försämras? Ett sådant beslut skulle kräva en extra sköterska på heltid. Det har vi inte. I sådana fall tvingas man ibland låta patientens anhöriga sköta andningen. De får krama gummibälgen för att trycka ner luft i lungorna.

Masurce är snickare och säkrar taket inför nya jordbävningar. Han har från en stege följt dramatiken och kommer fram till mig.

– Ni vill att hans familj ska komma, eller hur? Jag nickar. Han erbjuder sig att köra till den lokala radiostationen och sända ut ett meddelande för att få tag i anhöriga till den okände patienten.

Joe kommer högröd i ansiktet tillbaka efter kontakt med den amerikanska marinen:

– Vilka idioter! De har tusen sängplatser men bara fyrtio patienter och ändå påstår läkaren jag pratade med att de har fullt! Att de inte kan ta emot fler skadade! Och dessutom underströk läkaren sin ovilja att ta över vår patient genom att påpeka att marinens uppdrag bara gällde vård till dem som skadats av jordbävningen den 12 januari, inga andra! Så han kvalar inte in, säger Joe och stryker den skadade över pannan.

Den skadades andning blir allt sämre, det rosslar vid varje andetag. Det har börjat sippra blod ur munnen. Joe ser på mig,

– Ska jag intubera?

Joe är erfaren narkosläkare och var amerikansk marinkårssoldat i Vietnamkriget. Han hatar republikaner. I MSF har han hittat gemenskapen han saknat sedan han i vredesmod lämnade marinkåren i samband med USA:s invasion av Irak. Vi kommer överens om att den skadade mannen ska ges fortsatt maximal vård tills vi ser åt vilket håll det lutar. Men framför allt måste vi snabbt hitta hans familj innan det är för sent. Så trots de dåliga oddsen och att vi egentligen inte borde, så intuberas han. Elegant och utan några sofistikerade hjälpmedel lyckas Joe på första försöket få ner andningstuben via näsan. I brist på sköterskor får en av snickarna ta över gummibälgen och fortsätta att hålla mannen vid liv.

Jag gör mig redo för att operera ett krossat lårben. Under tiden funderar jag på hur den amerikanska marinen resonerar när de inte tar emot skadade. Hur är det moraliskt försvarbart att vägra ta emot patienter? De vet uppenbarligen inte hur arbetet på vårt sjukhus ter sig, och de dilemman vi ständigt måste hantera. Kanske är det en fördel att ha sitt sjukhus på ett hangarfartyg långt ut till havs, tänker jag och tittar på den raserade muren som omger sjukhuset. Det enda som håller hundarna borta är ett orangefärgat staket av plast som hjälpligt spänts upp som skydd runt sjukhuset. Patienterna kan i stort sett kliva rakt in från gatan. Framför mig läggs den tjugosjätte personen med brutet lårben upp på operationsbordet. Behandlingen är enklast möjliga: de får ligga i sträck.

Det går trögt att få stålpinnen genom skenbenet. Den ska borras in strax nedanför knät, där benet är som kraftigast. Det skvätter ur handskarna när jag pressar pinnen genom benet.

Jag knipsar av den med avbitartången och fäster en lina i pinnen. I andra änden av linan fäster jag en påse fylld med några nävar sand. Påsen hängs över sängkanten och med hjälp av tyngdkraften dras det brutna benet på plats. Det är en gammalmodig men beprövad behandling som dock kräver två månaders sängläge för att benet ska läka.

En skärrad äldre kvinna och två unga män kommer in. Jag sköljer händerna och går fram till dem. Med en frågande min pekar jag på den medvetslöse mannen. Kvinnan ger mig ett snyftande svar:

– Det är min son. Det är David. Han har två barn, är det enda hon får fram.

Mamman och bröderna har försökt få med sig Davids fru, men hon orkade inte. Frun har nyligen begravt sin mamma och pappa, som båda omkom i jordbävningen.

Jag har som målsättning att vara ärlig och uppriktig även när det gäller brutal information. Jag gör inget undantag på Haiti. Men det är smärtsamt att inte kunna erbjuda någon hjälp utan i stället leverera beskedet att inget finns att göra. Det är svårt att finna ord för den hopplösa situationen.

– Vi har varit i kontakt med amerikanerna. Men sjukhuset på hangarfartyget har bara sängplatser åt dem som skadades i jordbävningen i januari.

Och, hade jag velat säga: ”Så det är deras fel att din son håller på att dö. Om de ville kunde de rädda honom.”

Men i stället säger jag:

– Det är stor risk att han dör.

Sedan torkar jag lite mörkt blod som rinner ur Davids ena mungipa. Hans mamma håller sig på avstånd. Jag har sett den reaktionen tidigare, där skräcken inför svårt sjuka får anhöriga att backa undan. Hon lutar sig mot väggen med en näsduk tryckt mot munnen. Att desperat slänga sig runt sonens hals och skrika tycks inte ligga för henne. Bröstkorgen höjs och sänks, allt eftersom luft pressas genom plastslangen i näsan. Plötsligt slås jag av att vi är lika gamla och båda har två barn. Tänk om det var jag som låg på båren och han som tittade på! Jag slår undan den omtumlande tanken och tar i stället mamman försiktigt under armen och leder henne fram till sonen. Jag lägger hennes hand mot bröstet som oroligt häver sig upp och ner. Hennes anletsdrag slappnar av något, som om verkligheten börjar nå in. Jag skyndar vidare.

Det finns ett ögonblick som markerar när livets låga är på väg att slockna. När hoppet är ute. Sjukvårdens uppgift övergår då från livräddande till att söka lindra mötet med döden. Det är ofta svårt att få de anhöriga att förstå och acceptera förändringen och att ytterligare behandling är meningslös och bara skulle skapa mer lidande. I det här fallet är det annorlunda. När jag en stund senare återvänder tycks familjen redan ha accepterat den hopplösa situationen. Som om de var beredda på att livet när som helst kan ta slut. I fattiga länder reagerar patienter och anhöriga inte som hemma, på ont och gott. Att ständigt tvingas vara beredd på döden är inget avundsvärt. Men kanske gör beredskapen det lättare att acceptera döden när den väl kommer. Efter någon timme är det över, med familjen vid sin sida dör David.

Efteråt pratar jag med brodern som är ledsen och bekymrad.

– Det blir svårt att få hem honom, säger han och tar lite tafatt i sin döda broders byxben. Vi har ingen transport.

Då bestämmer jag mig för att bryta mot reglerna. Att frakta döda kroppar från ett sjukhus är farligt och därför förbjudet. Det kan uppfattas som att vården har misslyckats. Flera MSF-bilar som forslat hem döda patienter har attackerats av upprörda familjemedlemmar.

Men klockan är elva på kvällen och för att få hem kroppen skulle det kosta hundratals dollar som familjen behöver för annat. Jag kan inte svika dem på grund av principer, alla regler måste väl ha undantag. Jag låter mitt samvete bestämma och är redo att stå för eventuella konsekvenser.

– Kan du köra dem hem? frågar jag MSF-chauffören som kommer emot mig med en cigarett i handen. Han nickar, drar ett halsbloss och säger:

– Jag känner hans bror.

Vi hjälps åt att trä en liksäck över kroppen. Jag kastar en sista blick på den döde innan blixtlåset dras igen. För att minimera säkerhetsriskerna enas vi om att chauffören ska släppa av familjen vid närmaste stora vägskäl. Jag följer bilens röda baklampor när den försvinner genom stålgrindarna.

När jag arbetade i Pakistan 2005 efter jordbävningen bröt jag också mot reglerna. Jag gav bort ett tält till en familj som inte hade någonstans att bo:

Det är sent på kvällen i utkanten av staden Bagh i Kashmir i norra Pakistan. För att hålla värmen är alla samlade runt den öppna elden. Det är minusgrader och det finns ingen annan plats att värma sig på. I eldskenet ser jag raderna av tält som är bostäder för de inhemska pakistanska läkarna och sjuksköterskorna och för oss som åkt hit för att arbeta för MSF. Vi har etablerat vår bas där jordbävningen dödat mer än sjuttiotusen och skadat hundratusentals och lämnat ännu fler hemlösa och utfattiga.

Ett anrop knastrar till i walkie-talkien. Det är från sjukhuset.

Ännu ett brännskadat barn har burits in, sjukhuset behöver förstärkning. Jag åker med narkosläkaren genom den mörklagda staden. Elektriciteten har slagits ut av jordbävningen. Staden är jämnad med marken, endast betonghögar återstår. Vägen kantas av eldar och fotogenlampor som dinglar framför nödtorftigt hopsnickrade kojor där folk kurar ihop sig mot kylan. MSF har tagit på sig att hjälpa det lokala hälsoministeriet genom att sätta upp ett fältsjukhus bredvid ortens raserade sjukhus. På håll ser jag ljuset tränga ut från tältet där de svårast sjuka vårdas. Det surrar från generatorn.

Den femåriga pojken har svåra brännskador. Hans små öron är mer eller mindre förkolnade. Med uppspärrade ögon möter han min blick medan han kippar efter luft. Den australiensiska narkosläkaren Kevin sprutar in en rejäl dos morfin. Pojken sövs och den brännskadade huden klipps försiktigt bort. Kevin stannar hos pojken under natten, på morgonen är han slutkörd. De sista timmarna har han fått kämpa för att hålla pojken vid liv. Den pakistanska sköterskan med ansiktet täckt av en slöja pumpar ner syrgas i pojkens lungor. Kevin skakar uppgivet på huvudet medan han mäter upp ännu en spruta morfin:

– Det krävs intensivvård.

Efter radiokontakt med MSF-kontoret i huvudstaden lovar de att skicka en helikopter för transport till ett bättre utrustat sjukhus. Men innan helikoptern hinner landa dör pojken.

– Vi gjorde det vi kunde, förklarar jag urskuldande för pojkens pappa som bedrövad stirrar på mig. Han gömmer ansiktet i händerna och började mumlande berätta:

– Han frös i tältet, det var iskallt och vi hade inga filtar. Jag gjorde upp eld på marken för att värma honom. Lågorna tog tag i tältduken när jag hämtade vatten. Sedan snyftar pappan:

– Nu har vi ingenstans att bo.

Utan att tänka reser jag mig och går till förrådet och hämtar ett tält som jag ger honom. Den är den mest naturliga handlingen, en medmänsklig reflex, men den bryter mot reglerna. Jag är medicinskt ansvarig men saknar makt över hur tält och förnödenheter ska fördelas. Den som är ansvarig har bestämt att vi inte får ge bort några fler tält, det är förbjudet. De få som återstår måste behållas i lager av säkerhetsskäl.

På kvällsmötet blir jag utskälld för att ha brutit mot reglerna, den ansvariga är ursinnig och skriker åt mig:

– Jag har ju bestämt att ingen får ge bort fler tält, hörde du inte det?

Jag har varken ord eller ork att ta diskussionen. Visst blir jag förbannad, men hon är inte intresserad av varför jag gav bort tältet. Att jag inte hade något val, att om jag avstått hade jag gjort våld på mitt samvete. För henne är brottet mot reglerna det enda som är viktigt. Och så kan man se det. Visst ska det finnas regler, men samtidigt utrymme att bryta mot dem om samvetet så kräver. För när mottot att följa reglerna blir det som styr, och inte behoven hos de drabbade, är det lätt att ge upp ansvaret för sina handlingar. Moralen och samvetet måste ha företräde framför de regler som chefen satt upp.

På mitt operationsbord på Haiti ligger kvinnan som efter flera dagar under rasmassorna just dragits fram. Kring den sargade kroppen surrar flugor. Hon har hög feber och yrar. Skadorna har gett henne ett groteskt utseende. Ska hon överleva måste dödköttet bort. Det är lätt att bli kräkfärdig av att som en simpel slaktare avlägsna ruttnande kroppsdelar. Men jag vet att jobbet måste göras. Slamsorna i plåthinken under bordet är resultatet av min stympande men livsnödvändiga operation. Hur kroppen ser ut efter att jag skurit bort den döda vävnaden spelar mindre roll. Katastrofkirurgi är fjärran från fåfängans skönhetsoperationer med silikonimplantat. Mina operationer vanställer men räddar liv.

Jag koncentrerar mig för att inte kapa några av de stora blodkärl som ligger dolda i vävnaden. Patienten har tappat mycket blod och är anemisk. En större blödning kan kosta henne livet och det finns inget blod att ge.

Jag är långt inne med kniven för att skära ut den sista biten död muskel, ska bara ta bort en liten bit till. Då händer det! På en sekund fylls den djupa sårhålan till brädden. Blodet svämmar över kanterna och rinner ner på marken. Jag hör hur det pulserar från artären som jag just råkat kapa. Reflexmässigt kör jag ner knytnäven allt vad jag orkar mot blödningen. Narkosläkaren Joe ger mig en blick som betyder att det inte finns några marginaler. Han utgår från att jag snabbt får stopp på blödningen. Jag byter ut min knytnäve mot en packe vita kompresser och pressar dem hårt mot området där jag misstänker att blödningen uppstått. Det är nu det gäller. Som det avgörs om jag är kirurg eller klåpare. Försiktigt avlägsnar jag de blodfyllda kompresserna och tycker mig ana ett pulserande kärl på djupet, innan sårhålan ånyo är fylld till brädden. Belysningen är usel och jag svär frustrerat medan dropparna som rinner från pannan blandas med blodet. Operationssköterskan Jannike trampar frenetiskt med foten på bälgen som driver sugen. Det sörplar när blodet sugs upp. Men lika snabbt fylls blödningen på. Joe tömmer blodet från sugens överfyllda plastbehållare. Jag trycker ner ännu en bunt med kompresser och pressar hårt. Allas blickar är riktade mot mig. Jag tar ett djupt andetag och ber Joe lysa med sin stora ficklampa rakt ner i det djupa hålrummet. Medan jag försiktigt tar bort kompresserna med ena handen öppnar jag peangen med den andra. Jag kan se kärlet som spottar blod. Snabbt trycker jag ihop peangens käft mot blödningen men jag träffar inte rätt, det fortsätter att forsa blod med samma intensitet. Jannike följer mina ansträngningar och lyckas suga upp blödningen och det ger mig en andra chans. När jag pressar samman peangens skänklar denna gång upphör blödningen.

Jag pustar ut och ber Joe torka mig i pannan. Att operera är att ständigt umgås med paniken. För att inte paralyseras av den krävs erfarenhet och kyla i de mardrömslika situationer som ständigt uppstår under operationer. Men ångesten över att det är jag som är ytterst ansvarig, att någons liv ligger i mina händer kan jag inte undkomma. Ansvaret är tungt att bära och förutsätter att jag alltid gör mitt bästa. Trots risken för fler blödningar ger jag mig inte förrän den sista biten död vävnad är bortskuren.

När jag tagit av mig handskarna och munskyddet tittar jag på kvinnan. Hon håller på att vakna ur narkosen och vrider sig på britsen. Huvudet är inlindat i bindor kors och tvärs över ansiktet. Det finns en liten glipa för det vänstra ögat. Hon har förlorat nästan halva ansiktet och blivit av med mycket vävnad på ryggen och ena höften. Jag funderar på hur hennes liv kommer att bli: Hur många månader, operationer och smärta kommer att krävas innan hon har läkt? Finns det någon operation som kan återställa hennes stympade ansikte? Kommer hon att få ett värdigt liv? Jag slår snabbt bort tankarna och kastar handskar och munskydd i hinken. Det finns jobb att göra.

Vid midnatt går jag rond genom de vita tälten som står tätt uppslagna på gårdsplanen. Försiktigt sätter jag ner fötterna mellan madrasserna där patienterna ligger sida vid sida på plastmattan. Den nyopererade kvinnan har fått en av de få sängarna som räddats ur sjukhuset. Hon är vaken men kan inte prata. Kompresserna som täcker såren har färgats röda av blod. Jag kupar handen mot hennes öra och frågar högt om det är något hon önskar. Till min förvåning reagerar hon på frågan och med sitt kvarvarande öga naglar hon fast min blick. Mellan glipan i bandaget väser hon fram sitt svar:

– S’il vous plaît, une bière, j’ai soif. Var snäll och ge mig en öl, jag är törstig.

Till slut minskar inflödet av nya sårade. Den mest akuta fasen av katastrofarbetet är över. Men det innebär inte att det råder arbetsbrist, bara att tempot blir måttfullare och tillåter mer än några timmars sömn. Det finns andrum, vi hinner pusta ut. Trots att det är varmt har en vakt tänt en brasa. De som arbetar på sjukhuset sitter runt elden och pratar. Det bultar på sjukhusporten. Utanför väntar en grupp haitiska män med trummor och gitarrer. De har släkt som vårdas på vårt sjukhus. De har kommit för att spela för oss. Medan de slår sig ner ser jag konturerna av grannhuset som är en raserad skola. Väggen till det som varit klassrum har i stort sett kollapsat men griffeltavlan hänger ännu kvar. I mörkret anar jag siffror skrivna med vit krita på den svarta tavlan. Siffrorna lyser i mörkret. Det sista som barnen lärde sig innan skolan rasade var multiplikationstabellen.

Gitarrerna ackompanjeras av rytmiska trumslag. Musiken fyller den ljumma natten och tonerna skärmar av vrålen från sjukhuset. Sångarens släpiga röst repeterar monotont refrängen som ljuder ”Armageddon, Armageddon”, tidens slut är här. Sista låten de sjunger är Je l’aime à mourir, den franska schlagerdänga som jag något år senare kommer att ratta in på radion hemma i Stockholm. Vi sitter tysta runt elden och lyssnar på musiken. Sorgen på Haiti är ofattbar och så stor att den är ohanterlig. Den är omöjlig att förstå och sätta ord på. Sångens vemod väcker min sorgsenhet. Att stänga ute smärtan som bor i varje skrymsle här är en strategi jag utvecklat för att klara av jobbet i katastrofer. Men det är en svår balans att hålla empatin vid liv och att inte bli känslokall. Utan inkännande blir jag farlig. Musiken öppnar spjället till mitt innersta och stämmer till eftertanke. Jag blickar som hypnotiserad in i eldsflammorna och känner hur tröttheten värker i kroppen.

En efter en lämnar det hitresta läkarna, sjuksköterskorna och logistikerna Haiti. Kärnan av teamet splittras. Vår uppgift här har fram till nu varit tydlig, det har inte rått någon tvekan. Vi har arbetat hårt och målmedvetet och lyckats undvika personliga konflikter som normalt sett borde ansatt en så blandad grupp. Det är svårt att förstå hur människor med olika bakgrund från femton länder och med varierande yrken utan problem kan arbeta ihop. Kanske är det just olikheterna som fått det att fungera så bra. Det har inte krävts några personalmöten för att fördela arbetet, alla har haft sin tydliga roll och intuitivt vetat vad som ska göras, det har bara löpt på. Teamarbetet ger energin som behövs för att trotsa tröttheten och eländet vi bevittnat.

När jag landar i Stockholm är det fortfarande snöslask. Det erbjuds psykologsamtal för att bearbeta det jag varit med om. Men jag är tveksam, förra psykologkontakten var när jag kom hem från arbetet i Rwanda. Det samtalet skapade mer frågor än svar. Då berättade jag om folkmordet och dem som dött på operationsbordet. Men psykologen hade ingen erfarenhet av de våndor jag varit utsatt för och hade aldrig känt stanken av lik. Orden jag använde för att beskriva de dilemman jag stått inför kunde han inte relatera till. Samtalet efter Rwandauppdraget gav mig ingen vägledning i det som vid hemkomsten upptog mina tankar: varför grymheten slår rot.

Trots den tidigare besvikelsen går jag ändå till psykologen för debriefing. Men även denna gång blir jag frustrerad. Kanske är jag orättvis, men samtalet ger mig inga verktyg för att bearbeta de existentiella frågorna jag brottats med på Haiti. Det hjälper mig inte att svara på frågorna om liv och död och brist på resurser och om jag fattat rätt beslut när jag valt bort en patient för en annan. De frågor jag vill diskutera är av etisk snarare än psykologisk natur och kräver annan kompetens än den som en psykolog kan erbjuda. Det är möjligt att man kan psykologisera våndorna kring de dilemman jag ställts inför, men det saknas realistiska val. Jag vill ha stöd som hjälper mig att fatta moraliskt välgrundade beslut och behöver diskutera om jag tänkt och handlat rätt, inte prata om mina psykologiska försvar. Behoven i en katastrof är så ofantliga att det är svårt att avgöra vad som är rätt och fel, ont och gott. Därför behöver jag etisk, inte psykologisk debriefing. Jag lämnar mottagningen med samma irritation som efter Rwandasamtalet.

Det som förutom vardagslivet med barnen och min fru Susanne hjälper mig att hantera upplevelserna från Haiti är ett krogsamtal med andra MSF:are som också var där: Vi träffas på restaurang Wasahof i Stockholm. Efter några öl blir redogörelserna från fältet allt mer detaljerade. En efter en berättar läkarna och sjuksköterskorna om hur de prioriterat bland de sår de lagt om och ben som behövde kapas. Utan att vi märker det, skapas ett avstånd mellan vårt sällskap och övriga gäster. Det är inte förrän vi ska gå som jag förstår att vårt högljudda samtal har hörts över hela krogen. De bargäster som fått lyssna till detaljerna om vårt arbete på Haiti ser bleka ut.

Hemma i köket tonar Je l’aime à mourir bort medan oset från de brända brödskivorna lägger sig. Jag tänker på mamman till David, han som dog av skallskadan. Undrar vad hon gör nu? Jordbävningen raserade hela hennes värld, det enda som återstod var sorg.