Dagarna som följde gled snabbt förbi medan Will bekantade sig med sina nya hemtrakter.
Middagen som Ergell höll i slottets matsal var ganska trevlig. Eftersom det var en officiell tillställning var alla slottets riddare där med sina damer. Hantverkarna närvarade också. Det fanns bland annat en mästersmed, en stallmästare och en skrivmästare. Han hade redan glömt av vad de hette, men han visste att han skulle lära känna dem närmare under de kommande veckorna. Då skulle han snabbt börja förknippa varje person med olika särdrag och egenheter. Allihop var nyfikna på den nye spejaren och Will var tillräckligt jordnära för att förstå att de hade hört talas om honom.
Det skulle nog ha räckt att han hade gått i lära hos Halt, som var en av spejarkårens största och mest välkända medlemmar. Men nu var han ju dessutom den som hade avslöjat och omintetgjort Morgaraths hemliga planer när den onde fursten gått till angrepp mot kungariket för drygt fem år sedan. Efteråt hade han skyddat prinsessan Cassandra när hon varit tillfångatagen av de krigiska skandierna. Den episoden i hans liv hade slutat med en stor strid mot temujaierna, det hårdföra ryttarfolket från stäpperna i öst. Efteråt hade ett fredsavtal slutits mellan araluanerna och skandierna. Det var ett avtal som fortfarande var giltigt.
Det var kort efter att fredsavtalet i Hallasholm slöts som Will hade fått sitt efternamn, Treaty. Will hade vuxit upp som föräldralös myndling vid slottet i Redmont och hade som barn bara haft sitt förnamn.
Det var förstås naturligt att folk blev förvånade när de såg hur ung han var. Vissa väntade sig att han var äldre och kraftigare och trodde först att de hade tagit fel. Under åren som Halts lärling hade Will ofta sett folk bli förbluffade när de för första gången träffat den korte mannen med grått skägg och hår som såg ut som om han hade klippt det själv med en kniv. Människor förväntade sig att hjältar levde upp till deras romantiska ideal. De tycktes ha svårt att begripa att de flesta spejare var korta men spensliga, smidiga och snabba.
Will kände på sig att många av Seacliffs invånare blev förbryllade eller till och med besvikna när de fick syn på honom. Det gällde i synnerhet de unga hovdamerna. Seacliff var en riktig håla, precis som han hade misstänkt, och att en känd person kom hit hörde inte till det vanliga. Kung Duncan hade ju personligen tackat den unge spejarlärlingen för att han hade skyddat hans dotter. Men Will brydde sig inte ett dugg om vad folk tänkte. Att deras förväntningar inte motsvarade verkligheten var ju inte hans fel.
Ju mer han såg av Seacliff, desto mer växte hans eget missnöje. Visst var det ett trevligt landskap och det låg i en väldigt vacker del av riket. Men de lugna, fridfulla åren hade fått slottets styrkor att slappna av och missköta sina sysslor. Ytterst var det naturligtvis baronen och Sir Norris som bar skulden för det. Det gjorde att Will hamnade i en lite svår situation. Han gillade och respekterade de två männen, men det var samtidigt uppenbart att beredskapsnivån och standarden på Seacliffs soldater och riddare var oacceptabelt låg.
Will hade i flera dagar funderat på hur han kunde nämna detta för baronen utan att såra honom. Han hade antytt så öppet han vågade att landskapets krigare verkade ta det lite väl lugnt. Ergell och Norris hade bara skrattat. De trodde nog att Will berömde dem för att atmosfären var så avslappnad här i Seacliff.
Alla baroner i kungariket var skyldiga att ha en styrka av riddare och fotsoldater för att bevara freden i landskapet. Om ett krig utbröt skulle alla landskap bidra med mannar till kungens armé som leddes av kung Duncan och hans råd. I stora landskap som Redmont fanns det flera hundra kavallerister och infanterister. Seacliff var ett av de mindre landskapen och behövde inte ha mer än ett halvdussin riddare, tio krigarlärlingar och tjugofem fotsoldater. Det fanns också en grupp med bågskyttar som bestod av femton bybor och bönder från trakten.
Inte ens efter flera veckor i Seacliff såg Will några som helst tecken på att riddarna och soldaterna tränade under ordnade former. De genomförde en del oplanerade vapenövningar, men det fanns inget riktigt träningsprogram. Will visste att krigare behövde öva hela tiden för att hålla sig i form. Dessutom var krigarskolans lärlingar mycket slarviga när de övade tillsammans med Sir Norris och två andra riddare. Will var ingen expert, men såvitt han kunde förstå låg Seacliffs krigarlärlingar långt under resten av landets nivå.
I fråga om maten utmärkte sig dock slottet i Seacliff. Mästerkocken Rollo var en fantastisk kock som var nästan lika skicklig som mäster Chubb i Redmont, som ju ansågs vara en av rikets finaste kockar. Kanske fanns det ett samband mellan detta och landskapets problem, tänkte Will. Livet i Seacliff var alldeles för lugnt och bekymmerslöst.
Alldeles för bekvämt, helt enkelt.
Samtidigt hade han rest till fastlandet flera gånger och besökt några av de andra byar och småstäder som låg inom en dagsresa från slottet. Vid flera av besöken hade han lagt undan sin spräckliga mantel, sin långbåge och sina knivar och låtsas vara en helt vanlig resenär. Människor pratade mer öppet med anonyma vandrare än med de mystiska spejarna. Will fick snabbt en känsla av att allt inte stod rätt till i landskapet Seacliff. Livet i slottet förflöt lugnt, men i byarna och gårdarna längre bort var det annorlunda.
Det gick många rykten om stråtrövare och banditer som angrep ensamma resenärer. Det pratades om vandrare som hade blivit överfallna eller till och med försvunnit spårlöst. Naturligtvis handlade det bara om rykten. Will visste att vardagen var ganska händelselös för vanliga människor och därför brukade de ofta överdriva. Men samtidigt måste det finnas något korn av sanning i ryktena, för han hörde dem ofta. Vid några tillfällen hörde han namnet Buttle. Namnet nämndes nästan alltid med en osäkerhet som gränsade till ren skräck.
En sak som gladde Will var att hunden blev starkare för varje dag och snart hade återhämtat sig helt och hållet efter såret i sidan. Nu när hon åter rörde sig fritt kunde Will konstatera att hon var väldigt ung och ännu inte helt fullvuxen. De nordiska vallhundarna var välkända för sin intelligens och trofasthet, och ryktet tycktes vara välförtjänt. Hunden blev snabbt en ny vän som följde med Will och Tug vart de än gick. Den kunde springa hela dagen bredvid den lilla hästen utan att tröttna.
I början var hästen ganska missnöjd med den svartvita nykomlingen, men allteftersom veckorna gick började han acceptera henne mer och mer. Det var värdefullt att ha ett extra par vaksamma ögon runt lägerelden när Will utforskade sin nya domän. Tug var van vid att hålla vakt åt Will. Spejarnas hästar var tränade till det. Hunden fungerade som ett utmärkt komplement och hennes luktsinne var bättre än Tugs. De två djuren förenades i lojaliteten till sin unge herre och började ganska snabbt fatta tycke för varandra och förstå varandras styrkor.
När Will hade varit tre veckor i Seacliff drogs plötsligt allt till sin spets, åtminstone vad gällde soldaternas otillräckliga träning. Will stod lutad mot sin långbåge och tittade på medan krigarskolans lärlingar övade med träsvärd i eftermiddagssolen. Han var insvept i sin mantel och huva och hade ställt sig i skuggorna under några träd bredvid övningsfältet. Han stod blickstilla och var nästan omöjlig att upptäcka. Hunden låg i det höga gräset bredvid honom. Den hade lärt sig hur viktigt det var att hålla sig tyst och gömd. Den vilade nosen mot framtassarna och ibland ryckte det lite i öronen. Då och då kastade hon en blick på Will för att se om han hade nya instruktioner.
Will lade pannan i djupa veck där han stod och betraktade lärlingarna och deras tränare. Tekniskt sätt gjorde de rätt. Men deras rörelser var långsamma och de verkade inte riktigt engagerade. Det var oroväckande. Det här var enbart övning för dem och de verkade inte ha en tanke på verkliga stridssituationer. Wills gamle vän Horace, som numera var riddare vid kungens hov, hade utfört alla de här rörelserna under otaliga träningspass som lärling. Men han hade utfört dem med kraft. Han hade alltid förstått att hans liv kunde hänga på att han genomförde rörelserna snabbt och instinktivt. Horaces fantastiska träffsäkerhet hade räddat livet på Will mer än en gång under slaget vid Hallasholm.
När Will betraktade den här gruppen såg han inte tillstymmelse till instinkt eller energi. Till och med instruktörerna verkade ointresserade, vilket var ännu värre. De var trots allt fullfjädrade riddare. Han rynkade pannan. Om lite mer än en vecka skulle han skicka sin första månatliga rapport om Seacliff till spejarnas högkvarter. Tyvärr skulle han bli tvungen att vara väldigt kritisk.
Plötsligt hörde han hur någon ropade och snart kom en kraftig gestalt springande mellan träden nedanför slottet. Mannen skrek och viftade med armarna för att påkalla krigarnas uppmärksamhet. Will kunde inte uppfatta några ord, men att döma av tonfallet och kroppsspråket var mannen panikslagen.
Hunden kände det också. Den morrade dovt och började resa sig.
”Tyst”, varnade Will och hunden stelnade omedelbart till. Ljudet av övningsvapnen på fältet tystnade när fler och fler människor fick syn på den ropande, springande gestalten.
Nu hörde Will vad mannen ropade.
”Havets vargar!”
Det var en term som hade fått blodet att frysa till is i araluanernas ådror under flera hundra år. ”Havets vargar” var ett annat ord för skandierna. De seglade ofta från sitt snötäckta, nordliga land och anföll fridfulla byar längs kusten i Araluen, Gallien och ett halvdussin andra länder. Skandierna var riktigt mardrömslika med sina stora, hornprydda hjälmar, sina vargskepp och sina enorma stridsyxor.
Men de borde inte vara här. De hade hållit sig borta från Araluen de senaste fyra åren, ända sedan Erak Stjärnföljare valts till skandisk överjarl och tecknat ett fredsavtal med araluanerna. I och med att avtalet trätt i kraft hade alla former av organiserade angrepp på Araluen blivit förbjudna för skandierna. Den småskaliga plundringen hade också avtagit. Erak kunde inte hindra enskilda kaptener från att plundra, men det var ett välkänt faktum att han ogillade även sådana angrepp. Han stod i tacksamhetsskuld till den lilla grupp araluaner som hade räddat hans rike när temujaierna anfallit. Och så länge Erak ogillade något brukade skandierna undvika det.
Den ropande mannen närmade sig övningsfältet. Att döma av hans klädsel var han bonde och han var alldeles utmattad och andfådd.
”Skandier”, flämtade han. ”Havets … vargar. Vid Bitterrotsån … skandier!”
Mannen lutade sig utmattat mot staketet runt fältet. Hans andhämtning fick axlarna och bröstkorgen att hävas och sänkas. Sir Norris var på väg mot honom över fältet med snabba steg.
”Vad är det du säger?” frågade han. ”Skandier?
Här?” Han lät bekymrad och klentrogen. Norris må ha varit en slapp tränare, men Will visste att han var kompetent. Åren av fred hade fått honom att slappna av, men nu när ett riktigt hot dök upp var han erfaren nog att ta det på allvar. Tyvärr var det tveksamt om hans mannar skulle klara av att ta itu med en riktig fiende.
Bonden pekade åt samma håll han kommit från och nickade häftigt. ”Skandier”, sa han. ”Jag såg dem där Bitterrotsån rinner ut i havet. Hundratals!”
Ett oroligt sorl utbröt bland lärlingarna och riddarna som hade samlats runt mannen.
”Tyst!” röt Norris. Will hade närmat sig obemärkt och stod nu alldeles bredvid bonden.
”Hur många vargskepp var det?” frågade han. ”Såg du dem?”
Bonden vände sig mot honom. Han såg bekymrad ut när han insåg att han pratade med en spejare.
”Ett”, sa han. ”Men det var alldeles enormt stort, med ett jättelikt varghuvud längst fram! Jag såg det med egna ögon!”
Sorlet utbröt på nytt, men försvann genast när Norris vände sig mot männen med bister uppsyn. Will mötte Sir Norris blick.
”Ett fartyg”, sa han. ”Det betyder fyrtio skandier. Högst.”
Norris nickade. ”Runt trettio om de lämnar några för att vakta skeppet”, sa han.
Inte för att det gjorde saken speciellt mycket lättare. Om trettio skandier började härja här på ön skulle de vara nästan omöjliga att stoppa. De otränade soldater och avdankade riddare som utgjorde öns försvar skulle inte ha någon chans mot en grupp vilda pirater, vilket Norris mycket väl visste. Krigarskolans överhuvud såg ut att förbanna sin otur, för han visste att det var han som bar skulden till situationen. Han var skyldig att göra något och han skulle dessutom få bära skulden om hans mannar miste livet. Att leda dem i strid mot en grupp förhärdade skandier skulle vara detsamma som att leda dem rakt in i döden.
Will kände på sig hur besvärlig situationen var för Sir Norris, både ur praktisk och moralisk synvinkel.
”Ni är fortfarande i underläge”, sa han. Det fanns tjugofem soldater till förfogande. Med så här kort varsel skulle Norris knappast få ihop mer än tjugo, samt kanske tre eller fyra riddare. Blotta tanken på att se de här lärlingarna i strid mot hårdföra skandier med yxor var hårresande.
Norris tvekade. Han levde ett bekvämt liv, precis som de flesta adelsmän. Men det var i sådana här situationer de fick betala för sina privilegier. Och nu när landskapets vanliga invånare behövde Norris så var han helt oförberedd och oförmögen att hjälpa dem.
”Det skulle inte tjäna något till att leda dina mannar mot en säker död”, sa Will lågt så att bara Norris kunde höra. Riddaren höll sin hand på svärdsfästet. Han knöt och öppnade den om vartannat.
”Vi måste göra något …”, sa han tveksamt.
Will avbröt honom lugnt. ”Det ska vi också”, förklarade han. ”Se till att byborna förs i säkerhet innanför slottets murar med så mycket förnödenheter de orkar bära. Sprid ut djuren på fälten så att skandierna måste jaga dem om de vill ha dem. Soldaterna måste beväpna sig och göra sig redo. Fråga sedan mäster Rollo om han kan ordna med bankett.”
Norris visste inte om han hade hört rätt. ”Bankett?” frågade han förvirrat.
Will nickade. ”Precis. En bankett. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Jag är säker på att han kan fixa något åt oss. Under tiden ska jag gå och prata lite med skandierna.”
Riddaren tittade storögt på det lugna, unga ansiktet han hade framför sig.
”Prata lite med dem?” sa han. Han sa det lite högre än han hade tänkt sig. ”Tror du att du kan avstyra deras anfall genom att prata med dem?”
Will ryckte på axlarna. ”Jag tänker be dem att lugna sig”, sa han. ”Sedan ska vi bjuda dem på middag.”