”Har ni hört om gamle Halt,
en mästare med bågen
de säger att han klipper sig
med täljkniven och sågen
Farväl, farväl, gamle Halt
Farväl, farväl, min vän
Farväl, farväl, gamle Halt
i morgon ses vi nog igen.”
Will slog an det avslutande ackordet på mandolan och lät det klinga ut samtidigt som han sjöng det sista ordet. Delia klappade i händerna och skrattade muntert.
”Du är verkligen bra”, sa hon. Hon lät förvånad. ”Du borde komma över till värdshuset och sjunga någon gång.”
”Knappast”, sa Will och skakade på huvudet. ”Om jag började spela och sjunga där inne skulle det snart bli alldeles tomt! Din mor skulle nog inte uppskatta det.”
I själva verket visste han förstås att det var djupt olämpligt för en spejare att sjunga underhållande folkvisor på ett värdshus. Det passade helt enkelt inte ihop med spejarnas hemlighetsfulla framtoning. Vid närmare eftertanke var Will inte ens säker på att han borde spela för Delia. Men hon var söt och snäll, och han var ung och lite ensam. Han tyckte att han kunde ta sig den här friheten.
De satt på verandan utanför hans stuga. Det var sent på eftermiddagen och höstsolen höll på att försvinna bakom de allt kalare trädgrenarna i väst. Under veckan som gått sedan banketten med skandierna hade Delia varje dag kommit med kvällsmaten i stället för sin mor. I kväll hade han suttit och övat på sin mandola när hon kommit. Han hade spelat ett stycke från ”Gamle Halt” – ett komplicerat och rytmiskt parti som var uppbyggt av sextondelsnoter. Delia hade bett honom att spela det igen och dessutom sjunga. Det var en gammal folkvisa som egentligen hette ”Gamle Joe” och handlade om en otvättad herde som sov bland sina djur för att hålla sig varm. När Will hade börjat spela sitt instrument hade han skämtsamt gjort om sången till ”Gamle Halt”.
”Vad säger spejare Halt om att du driver med honom på det här sättet?” frågade Delia med stora ögon. Enligt ryktena var Halt en barsk man som helt saknade humor. Att skoja om honom kändes som en mycket dålig idé.
Will ryckte på axlarna. ”Halt är inte så allvarlig som alla tror”, sa han. ”Han har sinne för humor.”
”Han drog i alla fall lite på mungiporna när du satt i det där trädet”, sa någon bakom dem. ”Där du fick sitta hela natten som straff för att ha sjungit den där sången, alltså.” Det var en välbekant, lite mörkare kvinnoröst. Den var melodisk och fick Will att tänka på en bäck som rann över blanka stenar. Han reste sig omedelbart och vände sig mot talaren som klev upp på den lilla verandan.
”Alyss!” utbrast han och log brett. Han klev fram för att möta henne och sträckte fram händerna i en hälsning. Hon tog dem och ställde sig framför honom.
Hon var en lång och elegant flicka som var klädd i en vacker, vit klänning. Det var klädseln som användes av den diplomatiska tjänsten. Klänningen var enkelt skuren men passade perfekt för hennes smala figur och långa ben. Alyss raka, askblonda hår ramade in ett ansikte med grå ögon, rak näsa och fast haka. Ögonen glittrade som åt något hemligt skämt mellan henne och Will och de breda läpparna var krökta i ett leende.
De stod tysta en stund och var glada att återse varandra. Alyss var en av Wills äldsta vänner. Hon hade varit myndling på slottet i Redmont, precis som han själv. När Will hade kommit tillbaka till Redmont efter sina äventyr i Skandia hade han varit förkrossad över att ha tvingats lämna prinsessan Cassandra. Men snart hade han träffat Alyss igen och de hade långsamt blivit lite mer än vänner. Den eleganta diplomatlärlingen hade känt på sig att Will behövt värme, uppmärksamhet och en flickas sällskap. Och hon hade mer än gärna bjudit på alla tre sakerna. Det hade inte blivit mer än några kyssar i månskenet och det kanske var därför det kändes som om något var oavslutat.
Delia såg hur lyckliga Will och Alyss verkade och drog sig undan lite. Hon kände på sig hur saker och ting låg till. Hon var tillräckligt jordnära för att förstå att hon var söt och livlig och antagligen den mest attraktiva flickan i sin ålder på ön. Men den eleganta unga kvinnan i den mjuka, vita klänningen var mer än bara söt. Hon rörde sig med elegans och värdighet och var helt enkelt vacker. Delia suckade uppgivet. Hon skulle inte ha en chans. Det var just typiskt att detta skulle hända precis när isen började smälta mellan henne och den intressante unge spejaren.
”Vad gör du här?” frågade Will. Han visade Alyss till platsen där han och Delia hade suttit. Flickan från byn såg att han fortfarande höll i Alyss ena hand och hon gjorde inget för att bryta kontakten.
”Äh, det är bara ett diplomatiskt rutinärende.” Hon slängde lite med huvudet som om hon ville markera att uppdraget var oviktigt. ”Meddelanden från kungen till ungefär hälften av landskapen. Det är inga särskilt omvälvande grejer. När jag hörde att du var i Seacliff bytte jag uppdrag med en annan kurir så att jag skulle få träffa dig.”
Hon tittade över hans axel och höjde ett ögonbryn som för att tillrättavisa Will. Spejaren insåg att han hade glömt Delia helt och hållet och nu vände han sig om så hastigt att mandolan som stått lutad mot stolen ramlade omkull. Det var tyst i några sekunder medan han plockade upp den. Äntligen hade han blivit tvungen att släppa den där perfekta flickans hand, tänkte Delia.
”Förlåt!” sa han hastigt. ”Alyss, det här är Delia, en vän från trakten. Delia, detta är kuriren Alyss, som är en av mina äldsta och käraste vänner.”
Ordet ”käraste” fick Delia att rygga tillbaka omärkligt, men hon log ändå tappert när hon tog Alyss hand. Den var naturligtvis slät och varm och hennes handslag var förvånansvärt kraftfullt.
”Trevligt att träffas”, sa Delia. Alyss log. Hon förstod att den andra flickan inte tyckte att detta var det minsta trevligt.
”God dag”, sa hon. Will betraktade dem båda och gned nervöst handflatorna mot varandra medan han funderade på vad han skulle göra härnäst. Sedan tog glädjen att återse Alyss överhanden.
”Ska du stanna länge?” frågade han. ”Hinner jag visa dig runt på ön?”
Alyss skakade på huvudet och såg besviken ut. ”Bara i natt och i morgon”, sa hon. ”Det ska hållas en formell bankett i morgon, men jag är ledig i kväll så jag tänkte …” Hon avslutade inte meningen, men Will tog genast tillfället i akt.
”Ät med mig i kväll!” Han tecknade med handen mot stugan bakom dem. ”Jag ska fråga Edwina om hon kan laga mat till ytterligare en person.”
”Edwina?” frågade Alyss med ett leende. Hon såg sig omkring som om hon undrade om Will hade en hel hop med kvinnor här. Delia svarade innan Will kunde förklara.
”Det är min mor”, sa hon. ”Vi driver byns värdshus.” Hon log brett mot Will. ”Det blir nog inga problem för henne och det är ändå dags för mig att lämna dig nu.”
Will tvekade. Han var inte helt säker på hur han skulle hantera situationen. ”Åh … bra … utmärkt”, sa han. ”Men kom hit du också”, fortsatte han efter en obekväm tystnad. ”Vi kan ju äta tillsammans, alla tre.”
Delia kände sig triumferande när Alyss leende försvann. För ett kort ögonblick kände hon sig frestad att tacka ja. Men hon insåg nästan omedelbart att det här skulle bli hennes enda ögonblick av triumf den här kvällen.
”Nej. Jag är övertygad om att ni har mycket att prata om. Ni vill nog inte att jag är med.”
Delia märkte att Alyss inte gjorde något för att säga emot. ”Om du säger det, så …”, sa Will lite nervöst. Han kände att atmosfären var spänd, men visste inte vad han skulle göra åt saken. Delia hade redan plockat upp det lilla lerkärlet hon hade burit dit Wills kvällsmat i.
”Jag tar med mig den här tillbaka”, sa hon. ”Det är bara en gryta och jag är säker på att min mor vill laga något alldeles speciellt till en av spejarens bästa vänner.”
”Fantastiskt”, sa Will automatiskt. Han missade helt ironin i Delias röst. Hans blick var fortfarande fäst vid Alyss.
Delia väntade i en sekund eller två. ”Hur dags hade ni tänkt äta?” frågade hon.
Will tvekade återigen. ”Jag måste träffa baronen först”, sa Alyss. ”Dessutom vill jag komma i ordning på mitt rum och bada. Kanske om två timmar?”
”Två timmar”, sa Delia. Hon tittade på Will. ”Ska jag be Denis att ta hit några flaskor vin?” Denis var värdshusets källarmästare. Will nickade och log.
”Det låter utmärkt”, sa han. ”Tack, Delia.” Hon log och nickade kort mot Alyss. Sedan vände hon sig om och började gå tillbaka mot byn.
”Varför i hela fridens namn föreslog du det där?” frågade hon sig själv medan hon gick. Det var ju nästan som om hon försökte göra situationen ännu värre. ”Du kanske vill tända några romantiska ljus för dem också?”
Hon tittade sig över axeln när hon kom till gläntans kant, men Will och Alyss såg henne inte. Delia konstaterade surt att de höll varandras händer igen.
*
”Du har blivit ganska känd”, sa Alyss och log mot Will över matbordet.
Han tvekade och fyllde på hennes glas med det utmärkta vita vinet. Lustigt nog hade Delia valt ut det bästa som fanns i hennes mors vinkällare.
”Ja, det har ju blivit så”, sa han. ”Det är faktiskt lite omtumlande.”
Alyss tittade på honom med stadig blick och Will förstod att hon visste att hans blygsamhet var låtsad.
”Du bjöd alltså in vargskeppets besättning till en bankett”, sa hon. ”Du förhindrade en förödande strid genom att lämna över lite boskap och några vinläglar. Det där tycker jag att du skötte bra!”
”Skandierna är inte så svåra att handskas med när man väl känner dem”, svarade Will. Han log brett. Han var faktiskt ganska stolt över hur han hade hanterat den farliga situationen. ”Dessutom var det värt besväret att få se de stela riddarna och deras damer äta mat med ett gäng blodtörstiga sjörövare!”
Alyss såg tankfull ut och drog fingret runt vinglasets kant. ”Var inte det lite farligt?” frågade hon. ”Vad som helst hade ju kunnat hända när de där människorna träffades.”
Will skakade bestämt på huvudet. ”Gundar gav sitt löfte som kapten. Ingen skandier bryter det löftet. Och jag visste att Norris skulle hålla riddarna under kontroll – han var helt enkelt tvungen.” Alyss hörde undertonen i det Will sa och höjde frågande på ögonbrynen. Will tvekade ett ögonblick. Han visste att han inte borde avslöja Seacliffs smutsiga insida offentligt. Sedan mindes han att Alyss arbetade inom den diplomatiska tjänsten och var van vid att höra betydligt viktigare hemligheter än den här.
”Norris och baronen hade låtit saker och ting förfalla en del. De hade inte klarat en strid. Deras krigare var undermåligt tränade, uselt ledda och i dålig form. Till sist insåg Norris det och gick med på min idé med banketten.”
”Och det var en mycket god idé”, sa Alyss lågt.
Will såg tankfull ut. ”Det hjälpte nog att jag var på andra sidan Stormhavet vid precis rätt tillfälle”, sa han. ”Jag insåg att de hade ont om förnödenheter och att de skulle få svårt att klara vintern. Genom att göra på mitt sätt slapp de slåss och de fick dessutom vara med på en bankett.” Han log återigen vid minnet.
”Har de rest än?” frågade Alyss försiktigt.
Will skakade på huvudet. ”De håller fortfarande på att slakta djuren och röka köttet inför vintern”, sa han. ”De kommer att vara där borta vid Bitterrotsån i två eller tre dagar till innan de reser.”
”Innebär det att de fortfarande utgör en fara för landskapet?” frågade hon. Men Will var snabb med att lugna henne.
”Gundar håller sitt löfte”, sa han. ”Jag har fullt förtroende för honom.” Han log. ”I synnerhet eftersom han känner till att jag är god vän med skandiernas överjarl.”
”Men du tänker väl rapportera att Norris har misskött sig?” frågade Alyss. Kurirerna var först och främst lojala mot kungen, precis som spejarna. Will nickade.
”Jag har inget val”, sa han. ”Som tur är kan jag ju också rapportera att han har lärt sig sin läxa. Hans mannar har tränat oavbrutet sedan morgonen efter banketten – och att sätta igång precis då var inte populärt, kan jag avslöja! Om en månad eller två kommer de att vara i utmärkt form.”
”Läget är alltså under kontroll?” frågade Alyss långsamt. ”Du hade alltså kunnat lämna området för en tid?”
Will sträckte sig mot vinflaskan medan hon sa de sista or den. Han stelnade till och betraktade henne. Hennes blick var allvarlig och där fanns inte längre några spår av den humor och värme hon visat tidigare under kvällen. Alyss pratade affärer nu.
”Lämna Seacliff?” frågade han.
Hon nickade. ”Det är ingen slump att jag är här, Will. Jag har visserligen lämnat över några dokument till baronen, men det finns en annan anledning till att jag har kommit hit. Halt och Crowley bad mig att ta det här uppdraget så att jag kunde lämna ett meddelande till dig. Du ska placeras någon annanstans.”
Will kände sig plötsligt tveksam. Kanske hade han inte hanterat situationen med skandierna så väl som han trodde. Alyss såg hur bekymrad han verkade och skyndade sig att lugna honom.
”Det är ingen bestraffning, Will! De var väldigt nöjda med hur du hanterade situationen – i synnerhet Halt. Men de har ett annat, mer tillfälligt uppdrag åt dig.”
Will kände sig lättad. ”Vad då för uppdrag?”
Alyss ryckte på axlarna. ”Jag känner inte till detaljerna. Alltihop är hemligt. De ville att jag skulle lämna meddelandet eftersom jag är en gammal vän. Om du plötsligt försvann efter att ha fått besök av en okänd kurir skulle folk bli misstänksamma. Nu kommer de bara att se det som typiskt, hemlighetsfullt spejarbeteende. De kommer att tro att jag besökte dig av rent personliga skäl, i synnerhet eftersom din flickvän Delia säkerligen kommer att spä på ryktena.”
Will rodnade lätt. ”Hon är bara en vän!” protesterade han generat.
Men Alyss svarade inte. Hon pekade på hunden, som fram tills nu hade legat och vilat belåtet på stengolvet framför eldstaden. Den var yrvaken och tryckte öronen mot huvudet medan den blottade tänderna. En dov morrning började någonstans djupt nere i bröstkorgen. Djurets blick var fäst vid stugans dörr.
”Det är någon utanför”, sa Will lågt. Han gjorde tecken åt Alyss att sitta kvar, reste sig långsamt och smög tyst fram till dörren.