Will höll in Tug och betraktade den övergivna samlingsplatsen. Det kändes konstigt att den var så öde. Nästan melankoliskt.
Under årstinget, när de femtio spejarna träffades, brukade skogsläntan vara full av små gröna tält. Det sprakade om lägereldarna och ljudet av spejarnas övningar blandades med röster och skratt. Gamla vänner hälsade hjärtligt på varandra när de återsågs igen.
I dag var lägerplatsen mellan träden tom. Här fanns bara två tält och de stod längst bort på fältet, där det stora befälstältet vanligtvis stod. Will visste att Halt och Crowley redan var här.
Det hade gått en vecka sedan Alyss varit i Seacliff. Will hade fått noggranna instruktioner av henne. Han skulle vänta i två dagar efter att hon hade rest och sedan så fort han kunde rida mot spejarnas samlingsplats. Det var viktigt att han reste snabbt och att han inte berättade för någon vart han var på väg. När han kom fram skulle han få nya instruktioner av Halt och Crowley. Innan Alyss gick hade hon lagt händerna på Wills axlar och tittat honom djupt i ögonen. Hon var ett halvt huvud längre än Will och hon hade alltid gillat att det inte spelade någon roll för honom. De flesta var längre än Will och han brydde sig inte ett dugg om det. Själv uppskattade han att Alyss aldrig försökte böja sig ned eller dölja hur lång hon var. Hon hade alltid samma stolta, rakryggade hållning.
När de såg på varandra hade Will sett hur sorgsen hon såg ut. Hon hade lutat sig fram och deras läppar hade mötts. Alyss läppar var lätta som fjärilsvingar och otroligt mjuka. De hade stått så där i några sekunder och sedan hade Alyss tagit ett kliv tillbaka. Hon log och verkade ledsen över att redan behöva lämna honom efter det korta besöket.
”Ta hand om dig, Will”, hade hon sagt. Will hade nickat. Han hade haft en klump i halsen och inte vetat vad han skulle säga.
”Du också”, fick han slutligen fram.
Sedan hade han stått och tittat på medan hon ridit in mellan träden med sina två livvakter. Han hade stått kvar långt efter att hon försvunnit.
Nu hade han kommit fram till samlingsplatsen. Han kände sig spänd och lite nervös när han tänkte på sitt nya uppdrag. Tanken på hans sista ögonblick med Alyss och åsynen av den övergivna platsen gjorde honom lite nedstämd, men känslan försvann genast när han fick syn på en välbekant, kortvuxen gestalt som rörde sig utanför ett av tälten.
”Halt!” ropade han glatt. Han pressade knäna mot Tugs sidor och den lilla hästen började galoppera genom den övergivna gläntan. Hunden gav ifrån sig ett förvånat skall och sköt sedan iväg som en pil från en båge.
Den bistre spejaren tittade upp när han hörde sin gamle lärlings röst. Han satte händerna i sidorna och lade pannan i djupa veck när han såg Will och Tug komma farande. Inombords kände han sig lätt om hjärtat, precis som han alltid gjorde när Will var i närheten. Inte för att han tänkte berätta det för pojken, förstås. Mannen, rättare sagt. Will var ung och hade ett pojkaktigt ansikte, men han var inte längre någon pojke. Ingen fick bära eklövet av silver utan att först ha bevisat att han var man.
Tug spände frambenen, sänkte bakbenen och stannade till bredvid spejaren i ett moln av damm. Efter att Will hade kastat sig ned från sadeln fick Halt en björnkram.
”Halt! Hur är det med dig? Vad har du för dig? Var är Abelard? Hur mår Crowley? Vad ska vi göra nu?”
”Det gläder mig att min häst tycks ha större betydelse för dig än stormästaren”, sa Halt. Han höjde ett ögonbryn i en min som Will sett många gånger innan. I början hade Will tolkat ansiktsuttrycket som att Halt var upprörd, men för några år sedan hade han insett att det var en form av leende.
Will släppte sin läromästare och tog ett kliv bakåt för att granska honom. Det hade bara gått några månader sedan senaste gången de setts, men Will konstaterade förvånat att den äldre spejarens skägg och hår tycktes innehålla mer grått än han mindes.
”Vi har verkligen ansträngt oss för att hålla det här mötet hemligt”, sa Halt. ”Ett klokt val, med tanke på hur du kommer dundrande och skrikande för full hals.”
Will log ogenerat. ”Det finns ingen i närheten som kan höra oss”, sa han. ”Jag tog ett varv runt gläntan innan jag red in. Det finns ingen inom fem kilometer från den här platsen.”
Halt tittade på honom och höjde återigen ett ögonbryn. ”Ingen?”
”Ja, förutom Crowley, förstås”, sa Will och viftade lite med handen. ”Han satt och tittade bakom den där gamla huden han alltid använder. Det var ungefär två kilometer bort. Jag antar att han har kommit tillbaka?”
Halt harklade sig ljudligt. ”Jaså, du såg honom? Jag slår vad om att han blir överlycklig när han får höra det.” Innerst inne var han mycket nöjd med sin gamle elev. Trots att Will var spänd och kokade av iver så hade han kommit ihåg att vidta försiktighetsåtgärderna som Halt hade lärt honom. Det bådade gott inför framtiden, tänkte Halt bistert.
Will märkte inte Halts tillfälliga humörförändring. Han hade börjat lossa sadelgjorden. När han pratade dämpades hans röst lite av hästens kropp. ”Crowley börjar bli förutsägbar”, sa han. ”Han har gjort exakt samma sak under de senaste tre årstingen. Det borde vara dags för honom att ändra sina metoder! Det finns väl knappast någon som inte känner till den där huden vid det här laget.”
Spejarna tävlade ofta med varandra och det handlade i regel om vem som först såg den andre. På årstinget var de som mest tävlingslystna. Halt nickade tankfullt. Crowley hade byggt den nästan osynliga observationsplatsen för fyra år sedan. Will var den ende bland de yngre spejarna som hade lagt märke till den redan första året.
Halt hade aldrig berättat för Will att nästan ingen annan kände till Crowleys gömställe. Stormästaren var själv oerhört stolt över observationsplatsen.
”Det finns säkert någon”, sa han. Will kom fram bakom hästen och log åt tanken på att stormästaren trott att Will inte sett honom.
”Tror du inte att han börjar bli lite gammal för att smyga omkring och gömma sig i buskarna?” sa han muntert.
Halt funderade ett ögonblick. ”Gammal? Tja, vad vet jag. En sak är i alla fall säker: han rör sig fortfarande lika ljudlöst som han alltid har gjort.”
Leendet på Wills ansikte försvann långsamt. Han motstod frestelsen att titta sig över axeln.
”Han står bakom mig just nu, eller hur?” frågade han Halt. Den äldre spejaren nickade.
”Och han har stått där en stund, va?” fortsatte Will. Halt nickade på nytt.
”Är han … är han så nära att han hörde vad jag sa?” Will fruktade det värsta. Den här gången behövde Halt inte svara.
”Lyckligtvis inte”, sa en bekant röst bakom Will. ”Den skröplige gamle skojaren börjar visst bli döv.”
Will vände sig om och såg att en man med sandfärgat hår stod bara några meter bort. Det var stormästaren.
Den yngre mannen sänkte blicken. ”God dag, Crowley”, sa han. ”Och, öh … förlåt.”
Crowley stirrade på den unge spejaren i några sekunder, men sedan kunde han inte låta bli att le.
”Ingen fara”, sa han. ”Det är inte så ofta jag lyckas överraska er ungdomar nuförtiden.” Han lät triumferande.
I själva verket var han imponerad av att Will hade sett hans gömställe. Den unge mannen hade riktigt skarpa ögon. Crowley hade ägnat sig åt att iaktta andra utan att synas i över trettio år och oavsett vad Will trodde så var han fortfarande en mästare på att gömma sig och smyga. Han märkte något annat som rörde sig – en viftande svans – och sjönk ned på ett knä.
”Men ser man på”, sa han med mjuk röst. ”Vem är detta?”
Han höll fram handen med fingrarna nedåt. Hunden tog några långsamma steg framåt och började nosa på handen samtidigt som den viftade på svansen. Öronen hade rest sig och djuret såg mycket uppmärksamt ut. Crowley älskade hundar och djuren kände det alltid på sig. De tycktes märka att han var en vän så fort de såg honom.
”Jag hittade henne när jag var på väg till Seacliff”, förklarade Will. ”Hon var skadad och döende. Hennes gamle ägare hade försökt döda henne.”
Crowleys blick mörknade. Blotta tanken på djurplågeri var hårresande för honom. ”Jag antar att du har pratat med mannen?”
Will skruvade lite på sig. Han var inte helt säker på vad hans överordnade skulle tycka om hur han hade hanterat situationen med John Buttle.
”På sätt och vis”, sa han. Han märkte att Halt höjde på ögonbrynen. Hans gamle mästare kände alltid på sig när Will dolde något. Crowley, som höll på att klia hunden bakom öronen, tittade upp.
”På sätt och vis?”
Will harklade sig nervöst. ”Jo, jag var tvungen att ta itu med honom, men inte på grund av hunden. Alltså … inte huvudsakligen på grund av hunden. Jag menar, det var på grund av hunden som han kom till min stuga den där kvällen och hörde vad vi pratade om. Sedan … ja, jag visste ju att jag behövde göra något åt honom eftersom han hade hört för mycket. Alyss sa att vi kunde bli tvungna att … ni vet … men det kändes lite väl drastiskt, tyckte jag. Så i slutändan var det den bästa lösningen jag kunde komma på.”
Han tystnade och var medveten om att båda männen stirrade på honom som om de inte hade förstått ett ord.
”Det jag menar är att jag tog itu med honom på grund av hunden. Men det var inte det främsta skälet, om ni förstår vad jag menar.”
De var tysta en stund. ”Nej, det gör jag faktiskt inte”, sa Halt sedan.
Crowley betraktade sin gamle vän. ”Den här unge mannen var alltså din lärling i … sex år?”
Halt ryckte på axlarna. ”Nästan”, svarade han.
”Brukade du begripa så mycket som ett ord av vad han sa?”
”Oftast inte”, sa Halt.
Crowley skakade förbluffat på huvudet. ”Tur att han inte försökte bli diplomat. Vi skulle vara i krig med ett halvdussin länder vid det här laget.” Han tittade återigen på Will. ”Tala om för oss vad hunden, den gamle ägaren och Alyss har med varandra att göra. Använd så enkla ord som möjligt och försök att avsluta meningarna du påbörjar.”
Will tog ett djupt andetag och började prata. Han märkte att båda männen omedvetet backade bakåt. Han bestämde sig för att försöka göra redogörelsen så kort och enkel som möjligt.
”Hundens gamle ägare var en skurk från Seacliff som heter John Buttle. Han skadade hunden och lämnade den. Jag hittade den på vägen och tog hand om den.”
Han gjorde en paus och tittade på Halt och Crowley för att försäkra sig om att de förstod. De gjorde tecken åt honom att fortsätta.
”Precis när Alyss var i min stuga och lämnade ert meddelande så bestämde sig Buttle för att försöka ta tillbaka sin hund. Han tjuvlyssnade lite utanför dörren innan vi märkte att han var där.”
Halt verkade lite besviken och Will såg ursäktande ut.
”Jag vet. Jag borde ha märkt honom snabbare. Men Alyss och jag är gamla vänner, så jag hade väl tankarna på annat håll.” Han gjorde en paus och Halt viftade lite med handen som för att visa att det hela var förlåtet. ”Hur som helst så hörde han när Alyss nämnde att jag skulle skickas på ett uppdrag.”
Nu hade han båda männens fulla uppmärksamhet. Halt såg lika oberörd ut som alltid, men Crowley verkade mycket bekymrad.
”Och vad gjorde du med honom?” frågade han. Will ryckte på axlarna.
”Han hade ett spjut, så jag avväpnade honom och slog honom medvetslös med min kniv. Alyss hjälpte mig.” Han ville inte ta åt sig hela äran själv. ”Hon distraherade honom så att jag fick ett bra tillfälle. Sedan band jag honom med tumfängsel. Vi funderade på vad vi skulle göra med honom. Alyss sa till och med att vi kanske måste döda honom.”
Crowley nickade tankfullt. ”Hon hade rätt. Inte så mycket som ett ord om det här får läcka ut. Vad gjorde ni med honom?”
Will tvekade. Sedan tog han ett djupt andetag och fortsatte. ”Det skandiska vargskeppet låg fortfarande nere vid vattnet, så jag förde honom dit. De har tagit med honom som slav.”
Han väntade oroligt på deras reaktion. Slavhandel var trots allt förbjudet i Araluen, precis som Alyss hade sagt när han hade berättat för henne om idén.
”Sålde ni honom?” frågade Halt.
Will skakade på huvudet. ”Nej. Jag sålde honom inte. Jag … jag liksom gav bort honom som slav.”
”Gav bort honom som slav?” sa Crowley långsamt. Det lät som om han försiktigt kände på uttrycket medan han sa det.
”Gundar blev ganska nöjd”, sa Will för att det hela skulle verka mer positivt. ”Och på det här sättet kan han inte berätta för någon om mitt uppdrag. Och även om han berättar för skandierna så spelar det ingen roll. De skulle inte lyssna på honom. Och, tja, även om de gjorde det … de kommer att tillbringa de närmaste tre månaderna på Skorghijl!”
Det var tyst en stund medan Crowley och Halt funderade på det han hade berättat. ”Jag hade inget val”, sa Will. ”Enda alternativet skulle ha varit att döda honom. Och jag tyckte inte riktigt att han förtjänade det.”
”Men du tyckte att han förtjänade att … ges bort som slav?” frågade Crowley. Will bet ihop och svarade.
”Ja, Crowley. Det gör jag. Karlen är ökänd för sina våldsbrott. Han har nog gjort sig skyldig till mer än ett mord. Tyvärr finns det inga bevis som skulle hålla vid en rättegång.”
Halt kliade sig i skägget och såg tankfull ut. ”Det ingår ju faktiskt i vår uppgift att ta hand om fall där bevismaterialet inte räcker för en fällande dom”, sa han lugnt.
Crowley gav honom en skarp blick. ”Det där har aldrig fastslagits formellt, som du mycket väl vet.”
Halt nickade, men fortsatte sedan i samma milda tonfall. ”Tycker du inte att historien med Arndor av Crewse är lite av ett precedensfall?” frågade han. Crowley skruvade lite på sig.
Will tittade förbryllat på de två männen. ”Arndor av Crewse?” frågade han. ”Vem är det?”
Halt log mot honom. ”En riktig bjässe till karl – över två meter lång. Och bandit. Han plågade staden Crewse i flera månader tills en ung spejare tog hand om honom … på ett lite ovanligt sätt.”
När Halt såg hur intresserad Will blev och hur illa till mods Crowley var så fortsatte han. Skuggan av ett leende syntes på hans läppar. ”Spejaren band fast honom vid en kvarn och han fick sedan gå och dra kvarnen som en mula i fem år. Det hade en positiv inverkan på hans själ och gjorde dessutom staden ganska rik. Det finmalda mjölet från Crewse blev känt i hela landet.”
Crowley avbröt Halt. ”Det var en mycket speciell situation och jag … det vill säga, spejaren kunde inte komma på något bättre sätt att sköta det på. Men mannen fick sona sina brott hos folket han hade plågat. Han såldes inte som slav till en främmande nation.”
”Inte den där Buttle heller”, sa Halt. ”Som Will påpekade så såldes han inte. Han gavs bort som gåva. En god domare skulle nog hävda att inga lagar har brutits eftersom inga pengar har bytt ägare.”
”En god domare?” fnös Crowley. ”Det finns inte. Nåväl, unge Will, jag antar att det du gjorde var för allas bästa och som den gode domaren här påpekar så har du tekniskt sett inte begått något brott. Men slå upp ditt tält nu, så kan vi talas vid efter maten!”
Will nickade och log mot Halt, som hade höjt ena ögonbrynet igen. När den unge spejaren började slå upp sitt lilla gröna tält gick Crowley fram till sin gamle vän och sänkte rösten så att inte Will kunde höra.
”I vissa lägen är det där ingen dum metod alls”, sa han lågt. ”Du kanske skulle kontakta din vän Erak och fråga om vi kan göra det här regelbundet.”
Halt stirrade på honom utan att svara. ”Visst”, sa han sedan. ”Det här landet har ju inte hur många mjölkvarnar som helst.”