Vinden mojnade kort före gryningen, precis som om den ville dra vidare efter att ha rensat bort alla moln från himlen. Dagen bräckte när Will lämnade det lilla rummet han fått av värdshusvärden. Det såg ut att bli en kall, klar dag. Morgonsolen glittrade i snön och sken in genom fönstren i skänkrummet.
En tjänsteflicka serverade rostat bröd och kall skinka, men det fanns inget Will tyckte bättre om på morgonen än kaffe. Värdshusvärden verkade vara likadan. Han hällde upp en mugg och satte sig mittemot Will. Han smuttade på kaffet och suckade belåtet.
”Lyckad kväll i går”, sa mannen. Will förstod att konstaterandet samtidigt var en fråga. Han nickade.
”Det var det för oss båda”, sa han. Värdshusvärden var tyst en stund och såg ut som om han väntade på att Will skulle säga något mer. När han förstod att gycklaren inte hade något att tillägga sträckte han fram handen över bordet.
”Jag heter Cullum Gelderris”, sa han. ”Vi hann ju aldrig presentera oss i går kväll.”
Will skakade hans hand. ”Will Barton.”
Värdshusvärden nickade flera gånger, precis som om han kände igen namnet. ”Ja, det var verkligen en utmärkt kväll”, sa han.
Will tog en klunk kaffe, men svarade inte. Till sist tvingades Gelderris att själv nämna det han satt och tänkte på.
”I kväll blir det ännu bättre”, sa han. ”Det brukar komma mycket folk så här i slutet av veckan. Och om folk får höra att en gycklare är i trakten så kommer det nog ännu fler än vanligt.” Han tittade på Will över kaffemuggen. ”För du tänker väl stanna en kväll till?”
Will var förberedd på frågan. Trots att han ville fortsätta sin resa och komma fram till Macindaw så snabbt som möjligt så visste han att det skulle vara bäst att stanna minst en natt till på värdshuset. Som han hade sett kvällen innan så fanns det mycket han kunde få reda på i byn. Om Gelderris hade rätt, vilken han säkerligen hade, så skulle Will få reda på ännu mer i kväll. Dessutom hade det verkat konstigt om han tackade nej till chansen att tjäna mer pengar. Däremot väntade sig säkerligen värdshusvärden att han skulle förhandla lite.
”Jag har inte riktigt bestämt mig än”, sa Will. ”Jag förmodar att jag ska fortsätta.”
”Vart då?” frågade Gelderris snabbt. Will ryckte på axlarna som om det inte spelade någon större roll.
”Förr eller senare kommer jag väl till Macindaws fästning”, sa han. ”Spelemän brukar vara varmt välkomna hos lord Syron, har jag hört. Jag antar att folk helt enkelt inte har så mycket att göra där borta när snön börjar falla.” Men Gelderris skakade på huvudet.
”Lord Syron kommer inte att välkomna dig”, sa han. ”Han har nämligen inte sagt så mycket som ett ord på två månader.”
Will rynkade pannan och försökte se ut som om han inte alls förstod. ”Vad då, har han blivit munk? Har han blivit religiös och avlagt ett tystnadslöfte?” Han log för att visa Gelderris att han skojade. Men värdshusvärden såg mycket allvarlig ut.
”Det har ingenting med religion att göra”, sa han bistert. ”Snarare motsatsen.”
”Du menar väl inte … svartkonst?” frågade Will försiktigt. Det var det ordet som lantborna brukade använda när de talade om trolldom. Gelderris tittade sig omkring innan han svarade.
”Jo, faktiskt”, sa han lågt. ”Det sägs att han bara ramlade ihop. Ena sekunden var han frisk som en nötkärna och sedan låg han plötsligt för döden. Han kan knappt andas och ögonen är vidöppna – men han ser ingenting, hör ingenting och säger ingenting.”
”Vad säger helarna?” frågade Will.
Gelderris fnös. ”De begriper ingenting. Som vanligt. De kan varken förklara det som har hänt eller hjälpa honom. Då och då kvicknar han till tillräckligt mycket för att äta, men han är knappt vid medvetande. Efteråt sjunker han omedelbart tillbaka in i dimmorna.”
Will ställde ned sin tomma kaffemugg. Han bestämde sig för att inte fylla på den, trots att han var sugen. Det var dags att skära ned lite på kaffedrickandet. Sedan han blivit fullfjädrad lärling hade han nästan blivit beroende av drycken.
”Har det här någonting med det som berättades i går att göra?” frågade han. ”Du vet, det där med den mystiske krigaren och allt.”
Gelderris tvekade återigen innan han svarade. Men det kändes lite lättare att prata om saken nu när solen hade gått upp. ”Jag tror det”, svarade han. ”Folk säger att Malkallam har återvänt till Dysterdalsskogen.”
”Malkallam?” frågade Will.
”Han är svartkonstnär. Trollkarl. Av den allra värsta sorten, verkar det som. Han låg i fejd med Syrons förfäder redan för två eller tre hundra år sedan …”
”Tre hundra år sedan?” utbrast Will klentroget. ”Hur länge lever trollkarlar, egentligen?”
Gelderris höjde ett varnande finger. ”Tänk dig noga för innan du avfärdar det här som nonsens”, sa han. ”Ingen vet hur länge trollkarlar lever. Jag skulle tro att varje trollkarl bestämmer det själv. Men hur som helst, det finns ingen annan förklaring till det som händer i Dysterdalsskogen. Och inte till lord Syrons konstiga sjukdom heller. Enligt berättelserna drabbades hans förfader av exakt samma sjukdom under sin kamp mot Malkallam.”
”Men om Malkallam är i Dysterdalsskogen, varför skickar de inte dit några soldater från Macindaws fästning och tar itu med honom?” frågade Will. ”För jag antar att någon annan har tagit befälet nu när lord Syron är sjuk.”
”Dysterdalsskogen är ingen skog man bara vandrar in i, Will Barton. Den är ett virrvarr av träd och snår och stigar som slingrar sig fram och tillbaka. Grenarna man har ovanför huvudet är så tjocka att man bara kan se solen mitt på dagen. Och sedan är det kärret. Sätter man foten i det så sjunker man rakt ned till botten och kommer aldrig upp igen.”
Will funderade på saken en stund. Värdshusvärden var verkligen en guldgruva med sina kunskaper om trakten.
”Det finns alltså ingen som styr i Macindaws fästning för tillfället?” frågade han. ”Det var illa. Jag hade tänkt tillbringa vintern där. Eller åtminstone några veckor.”
Gelderris snörpte lite på munnen. ”De tar säkerligen emot dig. Syrons son har tagit över. Han är en lustig prick.” Värdshusvärden lät bister och Will tittade hastigt upp.
”En lustig prick?” frågade han.
Gelderris nickade. ”Vissa menar till och med att det är han som ligger bakom sin fars sjukdom. Han är väldigt tillbakadragen och mystisk. Han går klädd i en mörk kåpa, precis som en munk. Men han är inte någon prästman. Han kallar sig forskare, men jag har ingen aning om vad han egentligen studerar.”
”Tror du att det är han som är …”, började Will. Han låtsades fundera för att komma på namnet, trots att han mycket väl kom ihåg det. ”Malkallam?” sa han till sist. Gelderris såg ut att känna sig lite illa till mods nu när han blev tvungen att uttrycka en åsikt. Han skruvade lite oroligt på sig.
”Jag säger inte att det måste vara så”, sa han till sist. ”Men däremot hade det inte förvånat mig. Det sägs att Orman ofta låser in sig i sitt tornrum och studerar gamla böcker och rullar han har fått tag på. Han kanske är Macindaws herre, men han är ingen ledare. Ingen krigare, helt enkelt. Så det är tur att Sir Keren kan sköta de sysslorna åt honom.”
Will höjde ett ögonbryn.
”Det är Syrons brorson”, förklarade värdshusvärden. ”Ormans kusin. Han är en utmärkt krigare. Sir Keren är några år yngre än Orman, men han är en född ledare som är mycket respekterad av sina soldater. Lord Syron har nog ofta önskat att det var Keren som var hans son och inte Orman.”
”Det behövs en skicklig krigare i fästningen när man är så här nära gränsen till Picta”, sa Will. Värdshusvärden nickade genast.
”Absolut. Vi är många som är glada för att Keren är det. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om skoterna fick veta att vi har en så svag ledare som Orman. Antagligen skulle vi tvingas klä oss i kilt och äta haggis innan månaden är slut.”
Will reste sig och sträckte på sig. ”Politik”, sa han. ”Jag är en enkel man och sådant där är egentligen för komplicerat för mig. Så länge jag får tak över huvudet och några slantar i Ormans fästning så är jag nöjd. Men den här kvällen kommer jag förstås att tillbringa här i din fästning.”
Cullum tycktes nöjd med nyheten. Han gjorde en gest åt kaffekitteln som hängde över elden.
”Utmärkt. Ska du inte ha lite mer kaffe medan det är färskt?”
Will övergav sina planer på att hoppa över påtåren. Det krävdes mycket kaffe när man var ute och samlade information.
”Varför inte”, sa han och höjde muggen.