Will vände sig om för att titta. En grupp med fem män hade kommit in i rummet medan han sjöng. De var klädda som jägare och applåderade för fullt. Mannen som stod främst tycktes vara deras ledare och han applåderade ivrigast av dem alla.
Mannen var kraftig och muskulös, med ett fyrkantigt, hjärtligt ansikte och ett brett leende. Han klev fram till Will och fortsatte att klappa medan han närmade sig. Han höll fram handen i en hälsning.
”Alldeles förträffligt, gycklare”, sa han. ”I synnerhet med tanke på det kyliga välkomnandet du har fått!”
Will skakade hand med mannen. Mannens handslag var fast och handen kändes hård och valkig. Will visste vad det innebar. Den här mannen var krigare. Valkarna var ett resultat av många års vapenövningar.
”Vad heter du, gycklare?” frågade mannen. Han var längre än Will och verkade vara mellan trettio och fyrtio år gammal. Han var slätrakad och hade mörkt, lockigt hår och pigga, bruna ögon. Bakom honom stod hans fyra följeslagare. Will såg att de också var krigare.
”Will Barton, ers nåd”, sa han. Mannens kläder var av hög kvalitet och Will var säker på att det här var rätt sätt att tilltala honom på. Ändå skrattade mannen.
”Du behöver inte vara så formell, Will Barton. Jag heter Keren. Jag kallas Sir Keren i högtidliga stunder, men för det mesta går det bra med bara Keren.” Han vände sig mot honnörsbordet och höjde rösten.
”Jag ber om ursäkt för att vi är så sena, käre kusin”, sa han till Orman. ”Jag hoppas att det finns lite matrester kvar till oss?”
Så det här var alltså Keren, tänkte Will. Han mindes namnet. Det här var lord Syrons brorson och av rapporterna att döma var det hans förtjänst att fästningen inte förföll totalt nu när Syron var sjuk. Enligt ryktet var han en skicklig krigare och utmärkt ledare. Wills första intryck var att han var raka motsatsen till sin kusin.
”Det är verkligen ohyfsat av dig att alltid komma så sent, kusin Keren”, sa Orman med avsky i rösten. ”Som tur är börjar väl alla vänja sig nu.” Keren tittade på Will med ett slugt leende och höjde sedan teatraliskt på ögonbrynen.
”Sätt er ned så ska jag se till att tjänarna kommer med mat”, sa Orman.
De tomma platserna vid honnörsbordet tillhörde uppenbarligen Keren och hans följeslagare. Keren viftade undan förslaget. ”Vi sätter oss hellre här”, sa han och nickade mot det långa bordet. ”Vi vill gärna lyssna på Will Bartons musik medan vi äter. Det känns välkommet med något som kan lätta upp den hemska stämningen i vår sjabbiga gamla fästning.” Det glittrade i hans ögon. ”Spela något livligt, Will! Kan du ’Gamle Joe’?”
”Ja, faktiskt”, svarade Will. Han var glad att han hade ägnat den senaste veckan åt att öva in rätt text till melodin. Han skulle inte längre begå misstaget att plötsligt sjunga ”Gamle Halt”. Halt var trots allt känd i hela riket och det skulle inte vara så bra att avslöja att det fanns något samband mellan honom och den berömde spejaren.
Det var alldeles otroligt vilken skillnad det blev med en liten grupp intresserade lyssnare. När han började spela den snärtiga melodin kändes fingrarna säkra och hans självförtroende hade kommit tillbaka. Keren och hans vänner stampade takten och sjöng med i refrängen. Snart gjorde alla andra i rummet detsamma.
Utom Orman, förstås. När applåderna efter ”Gamle Joe” dog ut hörde Will hur några stolsben skrapade till vid honnörsbordet. När han vände sig om såg han borgherren gå ut genom en sidodörr med bister uppsyn.
”Det där lättade upp stämningen”, sa Keren glatt. Will var inte säker på om han pratade om sången eller att hans kusin lämnade rummet. Hans leende blev bredare och han höjde rösten.
”En sång till! Vad tycker ni?”
De andra ropade sitt bifall med förnyad iver. Will tittade förvånat på dem. Keren verkade extremt populär bland människorna här. Allt han gjorde verkade de också vilja göra. Will klagade inte. Efter Ormans nedlåtande kommentarer skulle det kännas väldigt trevligt med en entusiastisk publik.
Will log och rörde lite på fingrarna för att värma upp dem. Det här skulle bli en bättre kväll än han vågat hoppas på. Mycket bättre.
Kvällen fortsatte i ytterligare en och en halv timme. Sedan började folk lämna salen för att gå och lägga sig. Will packade ned mandolan och kände sig nöjd med kvällens insats. Han hade precis tänkt återvända till sitt rum när Keren kom fram till honom. Mannens glada leende hade försvunnit och hans ansiktsuttryck var mycket allvarligt när han lade handen på Wills arm.
”Jag är verkligen glad över att ha dig här, Will Barton”, sa han dämpat. ”De stackars människorna här kan verkligen behöva lite avkoppling. Min buttre kusin har tyvärr inte så mycket att erbjuda i den vägen. Tala om för mig om det är någonting särskilt du behöver medan du stannar här.”
”Tack, Sir Keren”, började Will. Mannens grepp om hans arm hårdnade lite. ”Keren, menar jag. Jag ska göra allt jag kan för att era hjärtan ska kännas mindre tunga.” Keren sken upp på nytt.
”Det är jag övertygad om”, sa han. ”Om det är något du behöver är det som sagt bara att säga till.”
Och med de orden gick han ut ur salen tillsammans med sina följeslagare.
Will greps av en plötslig utmattning, precis som alla spelemän gjorde efter en lyckad kväll. Han började långsamt gå upp för trappan till sitt rum. Hunden hälsade honom genom att vifta lite på svansen och titta frågande på honom.
”Det var ingen dålig kväll”, sa han. ”Ingen dålig kväll alls. Du kan arbeta med mig i morgon.”
Hunden lade nosen på tassarna och mötte hans blick. Will såg ett tydligt meddelande i djurets blick.
”Verkligen?” frågade han. ”Kan det inte vänta till i morgon?”
Hundens blick var stadig och Will suckade lågt. Han spände fast den långa kniven och svepte sin svartvita mantel runt axlarna.
”Kom då, så går vi”, sa han till hunden.
Hunden traskade lydigt efter honom när han gick tillbaka ned för trappan och ut på borggården. Det var en kall, klar natt och luften var kylig. Ovanför honom var det stjärnklart och i öst stod månen en kort bit ovanför horisonten. Den såg ut att vara i första kvarteret.
Will andades in den uppfriskande, kalla luften och såg sig omkring på borggården. Stjärnorna och månen lyste starkt och gårdsplanen var full av skuggor. Han insåg att detta var ett utmärkt tillfälle att bekanta sig lite med området.
Den tunna snön på stenarna knarrade under hans stövlar när han gick fram till sidodörren bredvid den enorma porten. Det måste ha snöat medan han var i matsalen, för nu var himlen nästan helt klar. En av vakterna klev fram från sin post bredvid dörren.
”Vart är du på väg, gycklare?” frågade han. Han lät varken vänlig eller ovänlig.
Will ryckte på axlarna. ”Jag kan inte sova”, sa han. ”Och hon är sugen på en promenad.”
Vakten höjde på ett ögonbryn. ”Det här är ingen bra plats för nattliga promenader”, sa han. ”Men om du ändå måste ut skulle jag råda dig att hålla dig borta från Dysterdalsskogen.”
”Dysterdalsskogen?” sa Will med roat tonfall. ”Det är där alla spöken och monster finns, va?” Han log muntert mot vakten för att visa att han inte trodde på några vidskepligheter. Vakten skakade på huvudet.
”Du kan skoja så mycket du vill”, sa han. ”Om du är klok håller du dig i alla fall borta från den skogen.”
”Då kanske jag bör göra det”, sa Will utan att alls låta som om han menade det. ”Var ligger den där skogen? Jag kan ju inte undvika den om jag inte vet var den är.”
Soldaten tittade länge på honom. Han såg att gycklaren inte trodde på några spökhistorier och han var arg över att ha blivit förlöjligad. Gycklare tror alltid att de är så smarta, tänkte han. De måste skämta om precis allt. Efter en liten stund pekade han åt vänster.
”Den ligger åt det hållet”, sa han och pekade. Han försökte undertrycka sin ilska. ”Det är ungefär en kilometer dit. Du kommer att märka den när du ser den, tro mig. Jag ska meddela vakterna på muren att du har tagit en promenad. Ifall du skulle komma tillbaka, alltså.”
Vakten var nöjd med att ha fått sista ordet. Han öppnade den lilla dörren bredvid porten och lät Will och hunden gå ut. Dörren slog snabbt igen bakom dem och Will hörde hur den reglades nästan omedelbart. I ett sådant här område lämnade man inte portarna öppna en sekund längre än nödvändigt efter att solen hade gått ned.
Den stora vindbryggan var uppfälld av samma skäl. Den skulle nog inte fällas ned förrän efter gryningen. Däremot fanns det en smal extrabro på den här sidan av fästningen som bara var några plankor bred. Will gick enkelt över till andra sidan. Hunden följde efter med viss tvekan. Will hade märkt flera gånger att hon inte tyckte om att ha ostadig mark under fötterna.
Will vände sig om och betraktade fästningen. Den såg ut som en oformlig svart massa där den låg. En eller två mörka skepnader rörde sig på murarna och Will förstod att det var nattvakterna.
Han motstod frestelsen att vinka och började gå i samma riktning som vakten hade pekat. Hunden följde efter, men när han knäppte med fingrarna och sa ”fritt fram” så pilade hon iväg och utforskade terrängen ungefär tjugo meter framför Will. Hon sprang i en vid halvcirkel och stannade ofta till för att undersöka nya lukter eller lyssna. Då och då såg hon sig om för att försäkra sig om att Will följde efter.
Det snötäckta landskapet hade en sorts vild skönhet. På själva vägen låg bara ett tunt lager snö som hade fallit under kvällen. Men på fälten och träden bredvid vägen låg det fortfarande tjockt med snö från tidigare snöfall. Will hade alltid älskat att se snötäckta landskap om natten och han kände sig nöjd där han promenerade. Medan han gick tänkte han på kvällens händelser och på hur enormt olika lord Orman och hans kusin var till sättet.
Det öppna landskapet och de vida fälten gav vika för träd och buskar som snart tycktes tränga sig allt närmare inpå vägen. Nu när snön på fälten inte längre reflekterade himlens ljus var det mycket mörkare. Det kändes som om landskapet började omringa honom. Som om det iakttog honom. Will lossade den långa kniven där den satt och kände på kastkniven han hade bakom nacken. Han intalade sig själv att rörelserna inte alls hade med vidskeplighet att göra. Att vara förberedd var vettigt när man rörde sig i marker som kunde vara farliga. Will lade märke till att hundens halvcirklar inte var lika vida som tidigare. Hon hade uppenbarligen också föredragit det öppnare landskapet. Will visste att hon skulle märka ett eventuellt bakhåll och varna honom i tid, så han fortsatte.
Fram till Dysterdalsskogens rand.