Alyss såg sig omkring på den smala stigen mellan träden.
”Kommer du ihåg vilket håll ljusen rörde sig åt?” frågade hon. Will nickade. Han hade räknat med att hon skulle fråga det.
”Jag är inte helt säker”, sa han. ”Men de kan mycket väl ha rört sig längs den här stigen.”
Alyss pekade på marken. ”Jag är inte så bra på att hitta spår, men ni spejare är ju det. Tror du att någon har gått här nyligen?”
Will sjönk ned på ett knä och studerade marken. Han rynkade pannan. ”Kanske”, sa han. ”Det är faktiskt svårt att säga. Visst finns det svaga spår … men det är väl inte så konstigt på en sådan här stig?”
”Men det ser alltså inte ut som om någon har sprungit fram och tillbaka med en lykta”, sa Alyss. Hon lät lite besviken. Will skakade på huvudet. Sedan kom han att tänka på något som Halt redan tidigt hade lärt honom. Han lyfte blicken mot trädkronorna. Kom alltid ihåg att titta upp, hade hans läromästare sagt. De flesta glömmer att titta åt det hållet. Det är ett misstag.
Hans ögon smalnade när han fick syn på något i träden. Något som inte riktigt stämde. Alyss lade märke till hans ansiktsuttryck och tittade också upp.
”Vad är det där?” frågade hon när Will gick fram till ett av de större träden. Han hade redan börjat leta efter fästen för händerna och fötterna.
”Klängrankor”, sa han efter en stund. ”Jag har sett dem hänga ned från trädkronorna, men jag har aldrig någonsin sett dem växa i rät vinkel mot träden.”
Han var en skicklig klättrare och var snart på väg upp i trädet. För Alyss såg det ut som om han gled upp för den nästan helt släta stammen. När han hade kommit fyra meter upp stannade han till och hon såg att han studerade en grön klängväxt som växte längs en av de större grenarna och ledde vidare till ett angränsande träd.
”Det är ett rep”, ropade han. ”Någon har färgat det grönt för att det ska se ut som en klängväxt, men det är utan tvekan ett rep.” Han följde repet med blicken. Det gick från träd till träd bredvid den smala stigen de hade hittat. Han nickade belåtet för sig själv och gled sedan tillbaka ned till marken.
”De behöver inte springa längs stigen med ljuset”, sa han. ”De kan använda det där repet för att dra det fram och tillbaka.”
Alyss klappade hunden på huvudet. ”Och den här unga damen kände det på sig. Hon kände deras lukt eller hörde dem. Det var därför hon morrade. Vet du vad, jag är helt övertygad om att vi kommer att hitta fler stigar och horisontella ’klängväxter’ om vi letar.”
”Men det här förklarar ju inte den mörke krigaren”, påpekade Will och Alyss log mot honom.
”Kanske inte. Men om han var verklig hade det inte funnits någon anledning att bygga upp de här anordningarna för ljusen. Chansen är stor att han också bara är ett trick – ännu mindre äkta än ljusen, att döma av hundens reaktion. Kan du visa mig precis var du var när du fick syn på honom?”
Hon ledde vägen till den större stigen, där Tug väntade. Den lilla hunden tittade frågande på dem, som om han undrade vad han hade missat. Will lossade den hoprullade sovsäcken bakom sadeln. Alyss tittade nyfiket på när han drog fram stålbågens två delar. Han satte ihop dem och strängade bågen med några snabba rörelser. Sedan provade han att spänna den och såg på henne med ytterst belåten blick.
”Det här var bättre”, sa han och lade en pil på strängen. ”Om vi ska leta efter den där mörke krigaren så vill jag helst ha en båge i händerna.”
Han visade vägen och snart kom de fram till kärrets kant. Med draperierna av dimma på motsatta sidan var det en obehaglig plats även i dagsljus. Själva vattnet var lika blankt och ogenomskinligt som svart marmor. Längre ut steg bubblor till ytan, vilket kanske berodde på att djur andades nedanför.
”Här var det”, sa Will. ”Såvitt jag minns. Och skepnaden var där ute … närmare kärrets motsatta sida.”
Alyss spanade i samma riktning som han pekade och följde sedan kärrets kant med blicken. Stigen följde vattnet. På ett ställe försvann den in i en träddunge på en liten udde.
”Låt oss ta en titt där borta”, sa hon.
Will följde efter henne med stigande nyfikenhet. ”Har du kommit på något?” frågade han. Det var uppenbart att Alyss hade någon sorts teori. Men hon höll upp handen för att slippa fler frågor.
”Det är bara en tanke”, sa hon svävande. Hon svepte med blicken över marken framför dem och på båda sidor om stigen. ”Du är bättre på det här än jag är”, sa hon. ”Undersök marken där det går.”
Will gjorde som hon sa och studerade marken med sina tränade ögon. Det fanns svaga spår på att någon hade varit här före dem – kanske så nyligen som för två kvällar sedan.
”Är det något särskilt jag ska leta efter?” frågade han medan han vandrade fram och tillbaka med blicken.
”Brännmärken”, sa Alyss och så fort hon sa det fick Will syn på ett ställe där gräset var brunt och torrt och inte alls passade in bland de fuktiga träden bredvid kärret.
”Här”, sa han. Alyss skyndade fram, sjönk ned på ett knä och drog fingrarna genom det torra, spröda gräset. Hon muttrade belåtet.
”Jaha”, sa Will. ”Då har jag hittat lite bränt gräs. Men vad betyder det?”
”Kommer du ihåg föreställningarna med den magiska lyktan?” frågade hon. Som myndlingar vid slottet i Redmont hade de flera gånger sett kringresande sällskap med så kallade magiska lyktor. De lät figurer som stjärnor, halvmånar, häxor och katter framträda på väggar med hjälp av vaxljus.
”Jag gissar att den mörke krigaren har gjorts på samma sätt”, förklarade Alyss.
”Men han var enorm!” protesterade Will. ”Och han måste ha stått trettio eller fyrtio meter bort. Man skulle behöva en enormt kraftfull ljuskälla för att åstadkomma det.”
Alyss nickade. ”Precis. Och ett kraftigt ljus innebär stark hetta – stark nog att sveda gräset här.”
”Men avståndet …”, började Will. Föreställningarna de sett som barn hade trots allt ägt rum inomhus och skuggorna hade bara varit några meter från ljuskällan.
”Det går att fokusera ljus så att det blir en stråle, Will. Tro mig, det går. Det är väldigt dyrt och det finns bara några få hantverkare som kan framställa utrustningen som behövs. Men man kan göra det. Ett starkt ljus, något som fokuserar strålen och en utklippt figur var allt som behövdes för att få den jättelike krigaren att visa sig trettio meter bort.”
Will var fortfarande förbryllad. ”Men på vad då?” frågade han. ”Det finns ingen vägg där borta.”
”På dimman”, sa Alyss. ”Den är som en tjock gardin och har du sett hur den stiger från kärret? Det var därför figuren fladdrade och flackade! Det berodde helt enkelt på att dimman rör sig.”
Will insåg att det var rimligt. Om Alyss sa att det var tekniskt möjligt så stämde det säkert. Någon skulle få betala dyrt för skräcken han hade känt i förrgår kväll.
”Någon har gjort sig stort besvär för att hålla besökare borta”, sa Alyss tankfullt. ”Jag undrar varför?”
Ilskan steg i Will tillsammans med en stark lättnad. Han kände sig lättad för att det fanns en logisk förklaring till det han hade sett och för att det fanns en människa som kunde ställas till svars. En människa som levde och andades. I det ögonblicket ville han inget hellre än konfrontera den personen.
”Låt oss leta upp honom och fråga”, sa han bistert. Men Alyss kisade mot solen och skakade på huvudet.
”Vi har inte tid”, sa hon. ”Mitt följe kommer tillbaka om några minuter för att hämta mig. Och eftersom de är förföljda kan vi inte låta dem rida runt i cirklar medan jag springer omkring i skogen.”
”Jag förstår”, sa Will. ”Du kan återvända. Jag ska fortsätta att leta efter den här … vem det nu är.”
Alyss lade handen på hans arm och höll kvar den tills deras blickar möttes. Hon skakade långsamt på huvudet när hon såg Wills ilska och beslutsamhet.
”Inte nu, Will”, sa hon. ”Låt det vara. Vi kan komma tillbaka hit senare – tillsammans.”
Han svarade inte. ”Vi behöver göra nya efterforskningar och ta reda på lite mer om allt det här. Ju mer vi vet när vi letar, desto bättre. Som du säkert inser.”
Han nickade motvilligt. Han hade fått lära sig att det var bäst att ta reda på allt man kunde i förväg när man tog sig in på fiendens territorier. Alyss tog handen från hans arm och såg hur ilskan försvann ur hans ögon. Hon log mot honom.
”Låt oss rida tillbaka till skogskanten nu.”
”Du har rätt”, sa han när han satt upp på Tug och sträckte ned handen för att hjälpa henne. ”Jag vill bara ställa den till svars som skrämde mig så!”
Alyss lade armarna runt hans midja och kramade lätt. ”Jag förstår dig”, sa hon. ”Och tro mig, du kommer att få chansen.” Hon var tyst en stund medan de red tillbaka genom skogen. Vid flera tillfällen fick de böja sig för att undvika trädgrenarna och klängväxterna som hängde över stigen.
”Det kanske vore en god idé att skicka en rapport till Halt och Crowley”, sa Alyss efter en stund. ”Så att de får veta vad vi har upptäckt hittills, menar jag. De kanske har några idéer. Vi kan skicka rapporten med en brevduva.”
Will visste att brevduvorna hade tränats av den diplomatiska tjänsten till att alltid återvända hem. Så fort en brevduva hade återvänt hem var den beredd att återvända till platsen där den hade släppts. Ingen visste hur fåglarna orienterade sig, men de var ovärderliga när man behövde skicka meddelanden i fält.
”Mig håller de ögonen på, så jag måste återvända till fästningen. Men du kanske kan rida till mannen med brevduvorna och skicka iväg en rapport.”
Will nickade. Han hade faktiskt mycket att berätta för sina överordnade, även om han hittills inte kunde dra några slutsatser.
”Hur känner jag igen honom?” frågade han.
”Han känner igen dig. Han kommer att ta kontakt när han ser dig.”
De hade kommit tillbaka till skogskanten och stigen var bättre. Will rörde vid Tug med hälarna och den lilla hästen började springa. När de kom fram till den lilla dungen där han hade träffat Alyss gled hon hastigt ur sadeln och blickade oroligt mot platsen där hennes följe skulle dyka upp. Hittills syntes inga spår av dem och det betydde att förföljarna inte heller hade kommit hit.
”Det är bäst att du gömmer dig”, sa hon. Will nickade och tog med sig Tug till skuggorna under träden. Hunden följde med och lade sig på mage i det höga gräset.
Från den här platsen kunde Will se kröken i vägen några hundra meter bort. Nu såg han hur den förste ryttaren i Alyss följe rundade den.
”De är här”, sa han lågt. Alyss skyndade till några tjocka buskar vid trädkanten samtidigt som hon drog av sig manteln och tunikan. Hon hade bara underkläder under tunikan och Will vände sig hastigt bort när han fick en skymt av hennes bara axlar och armar. Han hörde hur det prasslade i buskarna och sedan pratade Alyss igen.
”Du kan öppna ögonen nu”, sa hon. Hon lät lite road över att Will var generad.
Hon hade satt på sig en lång, vit ridklänning över byxorna och ridstövlarna. Manteln, tunikan och bältet med kniven låg i ett bylte vid hennes fötter. Will spanade bort längs vägen. Följet på fyra man red runt hästen med dockan och var nästan jämsides med dem nu. Alyss gjorde tecken åt dem från buskarna. Hon vände sig om och vinkade till Will med ett leende.
”Vi ses i fästningen”, sa hon. Sedan var livvakterna framme. Det var uppenbart att de hade övat på detta innan. Hästarna trampade fram och tillbaka på ett tumultartat sätt och en av männen lossade hastigt en knut så att dockan föll åt sidan. Innan den föll i marken hade Alyss svingat sig upp i sadeln. En annan man böjde sig kvickt ned och drog upp dockan och efter några bara sekunder var sällskapet på väg igen. Dockan var redan hopvikt och helt gömd.
Will väntade tyst mellan träden. Han kunde fortfarande se sällskapet när det började rycka i Tugs öron och en dov morrning hördes från hunden.
”Håll er stilla”, sa Will till dem. Två soldater rundade kröken och kontrollerade försiktigt att de inte hade kommit för nära gruppen de förföljde. Will satt blickstilla när de red förbi. Efteråt väntade han i flera minuter innan han själv red söderut för att leta upp mannen med brevduvorna.