Will stannade till i de djupa skuggorna vid murens fot. Det var här han skulle klättra, i vinkeln mellan muren och tornet. Varken mannen på tornet eller de två vakterna på muren kunde se honom här. Enda faran var soldaten på det andra tornet som låg trettio meter bort. Men den mannen stod fortfarande lutad mot bröstvärnet och stirrade ut i natten.
Will utforskade murens yta med händerna. Han hade tagit av sig handskarna och hängt dem i bältet. Stenarna såg mjuka och jämna ut på avstånd, men var egentligen ganska grova och ojämna. Det fanns gott om sprickor, springor och små utskjutande partier där en skicklig klättrare kunde få fäste för händerna och fötterna. Dessutom skulle vinkeln mellan tornet och muren underlätta klättringen ytterligare. Will log. Han skulle utan problem ha kunnat klättra upp här redan som elvaåring.
Han hade ett långt rep över axeln under manteln, men det tänkte han använda för att hjälpa Alyss ned från tornet, inte för sin egen klättring. Dessutom kunde han knappast riskera att kasta upp ett rep medan det fanns vakter på murarna. Han slöt och öppnade händerna några gånger och sträckte sedan upp armarna. Han hittade snabbt två bra grepp i den kalla stenen och hävde sig upp.
Han rörde sig långsamt men smidigt upp på muren. Vid några tillfällen fick han röra sig lite till höger eller vänster om sin ursprungliga position för att få så bra fäste som möjligt. Hans fingrar värkte av kyla och ansträngning, men de många åren av träning hade gjort dem starka och härdade.
När han närmade sig klättringens slut hörde han att vakten var på väg åt hans håll. Will stannade till och klamrade sig fast vid muren med fingrar och tår. Han måste ha sett ut som en jättelik, spräcklig spindel. Hans fingrar värkte och han tryckte ansiktet mot den grova stenen. Fotstegen, som knappt var två meter bort, tystnade när vakten nådde fram till tornet.
Om soldaten hade bestämt sig för att bryta mönstret och titta över muren så skulle han inte kunna undgå att se gestalten nedanför. Will klängde sig fast vid muren med ömmande muskler och vågade knappt andas. Sedan hörde han hur vakten stampade en eller två gånger med sina tunga stövlar och vände sig om för att återvända till murens mittpunkt. Will satte igång att räkna så fort mannen började gå.
När han kommit till fem klättrade han upp den sista biten till muren. Han ålade sig in mellan två tinnar och sänkte sig ned på murkrönet med huvudet först. Det var det farligaste av allt. Vakten längst bort hade naturligtvis ansiktet vänt rakt mot honom. Men den närmaste vakten skymde sikten för honom och skapade fokus för hans uppmärksamhet. Will hukade sig och gled som en skugga mot en mörk alkov bredvid en strävpelare på tornets vägg. Han hade räknat till tjugofem och hörde hur de två vakterna pratade lågmält med varandra där de sammanstrålat på muren. Han tryckte sig in i alkoven, som var en knapp halvmeter djup. Han svepte in sig i manteln och väntade. Han var helt orörlig och andades så lågt att det knappt hördes. För att inte bli upptäckt skulle han vara tvungen att hålla sig blickstilla.
Rösterna tystnade och han hörde det rytmiska ljudet av stövlar mot stenen igen när vakten gick tillbaka. Will stelnade till och försökte försvinna i stenen och skuggorna runt omkring medan vakten kom närmare. Nu kunde han tydligt se mannens ansikte. Hans skägg var spretigt och behövde trimmas. Will kom att tänka på Halts skägg och eftersom han var så spänd fick han kämpa emot frestelsen att fnissa till.
Vakten vände sig om igen och började gå bort från Will. Den unge spejaren mindes vad han hade fått lära sig. Folk ser bara vad de förväntar sig att se. Vakten hade inte räknat med att en inkräktare skulle stå orörlig i det svaga ljuset bara två meter bort.
Will hade tur. Trappan som ledde ned till borggården var nära. Den här gången väntade Will tills de två vakterna möttes igen. De tittade bort från fästningen och pratade lågt. Som en ljudlös vålnad gled Will ut ur skuggorna och fram till trappan. När han gick ned för den såg det ut som om han sjönk ned under murkrönets yta.
Han stannade till vid trappans fot. Det fanns inga vakter på borggården, men det fanns alltid en risk att någon skulle komma ut genom dörrarna till kärntornet eller porthuset. Will betraktade området i flera minuter. Det öppna området utanför kärntornet lystes upp av facklor på väggarna. Det skulle antagligen vara bäst att gå fram till tornet utan att försöka gömma sig. En gestalt som gick mot dörren var inte alls någon lika misstänkt syn som någon som uppenbarligen smög. Will drog tillbaka huvan på manteln, tog fram en mjuk mössa med fjäder från en ficka i tunikan och satte den på huvudet. Sedan gick han lugnt och utan några som helst försök att gömma sig fram till trappan som ledde till kärntornets dörr.
När han kom fram till trappan gled han åt vänster och smälte in i skuggan bredvid trappan. Han satte sig på huk och studerade muren mitt emot för att se om någon hade sett honom. Men vakternas uppmärksamhet var riktad utåt, inte inåt. Och några andra personer än vakterna fanns inte i närheten.
När Will var säker på att ingen hade sett honom gick han runt tornets bas till en punkt precis mellan två facklor. I utkanten av facklornas ljuskrets var ljuset mycket svagt. Han tog ett djupt andetag och kontrollerade att Malcolms läderflaska satt säkert i korsryggen. Sedan påbörjade han klättringen.
Kärntornet var byggt av samma grovhuggna sten som muren, precis som han hade räknat med. Det var inte svårt att få fäste för händerna och fötterna. Will klättrade längre och längre upp. Trots att han inte var höjdrädd så motstod han frestelsen att titta ned. Man visste aldrig när man skulle gripas av svindel. Muren hade bara varit åtta meter hög. Det här tornet var över tre gånger så högt – nästan trettio meter. När Will klättrade högre tilltog vinden i styrka och ven omkring honom som om den försökte rycka loss honom ur de provisoriska fästena.
Tre av fyra, tänkte han för sig själv. Det var en teknik han hade utvecklat redan som liten pojke. Den gick ut på att han aldrig flyttade en hand eller fot till en ny plats om han inte hade ordentligt fäste för de andra tre. Det fanns åtskilliga tända fönster i tornet och Will klättrade runt dem. Det var frestande att titta in, men han visste att det kunde få allvarliga konsekvenser. Om någon tittade ut genom fönstret skulle larmet snart gå om de fick syn på ett främmande ansikte.
Vinden blåste allt hårdare ju högre upp han kom och den redan kyliga luften kändes ännu kallare. Wills händer började bli stelfrusna och det oroade honom. Han hade inte räknat med kylan när han hade planerat klättringen och det var viktigt att han hade känsel i fingrarna när han letade efter nya sprickor i stenen. Med nedsatt känsel ökade risken för att han fick tag i en lös sten som lossnade. Men det fanns inget han kunde göra åt den saken nu. Han hade dessutom redan kommit tre fjärdedelar av vägen. Han sneglade åt sidan och skymtade det snöklädda landskapet långt nedanför. Flera kilometer bort kunde han ana den mörka Dysterdalsskogen. Trädtopparna var alldeles vita där snön hade samlats. Om han hade klättrat för nöjes skull kanske han hade stannat till för att beundra utsikten. Han log sorgset. Klättra enbart för nöjes skull hade han inte gjort på länge.
Will tittade hastigt upp och såg att det bara var några meter kvar till den smala avsatsen runt tornets topp. Han klättrade den sista biten och sträckte försiktigt upp handen. Man visste aldrig vad som väntade på sådana här avsatser. Vissa arkitekter lät montera spetsar av järn för att avskräcka inkräktare.
Här fanns inga vassa spikar, men Will rynkade pannan när han kände på den kyliga stenen. Is, tänkte han. Regnvatten hade samlats på avsatsen och sedan frusit när temperaturen sjönk. Det här skulle bli riktigt lurigt. De flesta klättrare hade glatt gripit tag i kanten och försökt häva sig upp. Med en istäckt avsats kunde det bli ett ödesdigert misstag. Will behöll tyngden på fötterna och letade efter ett bra grepp. Han fick böja tårna av ansträngning och han kände hur han började få kramp i vänster fot. Till sist hittade han en plats utan is med höger hand och hävde sig upp lite högre samtidigt som han letade efter ett lämpligt fotfäste med vänster fot. Tre av fyra, tänkte han på nytt. Han flyttade vänster hand till avsatsen och lät den glida fram och tillbaka tills han hittade ett ställe utan is. Sedan fick han upp höger fot och lyckades häva sig upp. Han vände sig försiktigt om och satte sig ned med ryggen tryckt mot väggen bakom. Rörelsen var kraftigare än han hade planerat och han kände plötsligt något i korsryggen. Han fick hjärtat i halsgropen när han mindes den lilla flaskan med syra. Eftersom hans mantel var i vägen skulle han inte hinna göra sig av med den om den gick sönder nu. Han ändrade ställning så att han inte tryckte ryggen rakt mot väggen och började räkna sekunderna. Tio. Femton. Tjugo. En hel minut gick och han kunde inte känna någon syra äta sig igenom huden. Han drog en lättnadens suck.
”Då ska vi se om vi kan hitta Alyss”, mumlade han för sig själv.
Precis som vid klättringen på muren hade han klättrat fram och tillbaka på tornets vägg för att få så bra fäste som möjligt, så han var inte längre rakt ovanför platsen där han hade påbörjat klättringen. När han tittade åt höger såg han att fönstret till det han förmodade var Alyss cell var ungefär tre meter bort. Han började hasa åt sidan för att komma närmare. Hans ben dinglade över kanten. Han rynkade pannan när han närmade sig fönstret. Det var mycket is på den smala avsatsen och det skulle bli svårt för honom att ställa sig upp och titta in genom fönstret.
Han skulle förstås åtminstone kunna gripa tag i stängerna. Han stannade till när han var nedanför fönstret. Underkanten var en liten bit ovanför hans huvud. Han sträckte upp höger hand, trevade längs med fönstret och fick till sist tag på en av järnstängerna.
Om det var någon annan än Alyss i rummet kunde det här bli livsfarligt. Alla som tittade mot fönstret skulle se hans hand och när han reste sig upp skulle han synas helt och hållet. Han behövde stålsätta sig innan han gjorde det här. Med tanke på det istäckta underlaget hade han förstås inget annat val.
Han kanade åt höger på baken och satte vänster fot på avsatsen. Nu bar han nästan hela sin tyngd med höger hand och eftersom ingen hade ropat till från rummet så förmodade han att den som var där inne inte hade blicken vänd mot fönstret. Avsatsen var livsfarlig att stå på, tänkte han när han flyttade över mer tyngd till vänster ben. Han vände sig långsamt åt höger och rätade ut sitt böjda knä så att han lyftes högre.
Hans hjärta var nära att stanna när han kände hur foten började glida åt sidan på isen och han vände sig snabbare och kastade upp vänster arm så att han fick ett ordentligt grepp om en annan stång. Det var i sista sekunden. Hans vänstra fot gled ut över kanten och han hängde och dinglade med händerna om gallrets stänger. Will grymtade lågt av ansträngning och hävde sig uppåt. Han hittade kanten med höger fot och lät den bära en del av hans tyngd – men inte för mycket, eftersom han inte alls litade på underlaget.
Han kände sig djupt tacksam för de många åren han hade ägnat åt att träna med sin båge. Tack vare den träningen hade han fått starka muskler i armarna och ryggen. Nu fick han upp vänster fot på avsatsen igen och han lade lite tyngd på den också.
Han lyfte långsamt huvudet tills ögonen var på samma nivå som fönstrets underkant. Snart kunde han titta in i rummet, där Alyss satt lutad över ett litet bord med ryggen mot fönstret och huvudet i händerna.