(åtta månader tidigare, onsdagen den 16 mars)
Förmiddagen var av den sömniga sorten, disig och våt.
Som en slak lina, tänkte Miljafröken, ett grådaskigt rep slarvigt uppspänt mellan döende vinter och ännu avlägsen vår.
Långt senare skulle hon minnas att hon dagdrömt om att gå hem tidigt, och att hon haft en tydlig plan för hur dagen skulle fortsätta.
Drömmen: lämna kontoret klockan tre och gå de få kvarteren till Akademiska Bokhandeln där i Stockmanns mörkt skinande hus. Köpa en tidskrift, helst det senaste numret av Elokuva-Aitta, det med Rolf Wanka på omslaget. Sedan försöka få manikyr hos fru Tuomisto på Salon Roma trots att hon inte beställt tid på förhand.
Hon hade unnat sig sitt livs första manikyr förra sommaren, i juli, när Hoffman&Laurén gett henne två semesterveckor med full lön. Nu var hennes händer medfarna igen, naglarna skrovliga och ojämna, det var allt hanterande av papper och pärmar hos Thune och det var hushållsarbetet där hemma. Eller varför ljuga: när Miljafröken kände sig illa till mods och ingen såg, då bet hon på dem, det var det som gjorde naglarna fula och så blev det propra fru Wiik som fick skämmas sedan, och dölja skavankerna så gott hon kunde.
Miljafröken bet på fingertopparna också, sent på kvällarna när gardinen var fördragen för natten. Då kunde hon förlora sig i en bok eller försjunka i Miljatankar till den grad att hon inte märkte hur hon tankspritt började hugga in på topparnas yttersta hudlager och dra loss det med tänderna. Huden lossnade i flagor och Miljafröken hade blivit skicklig med åren, hon visste precis när hon skulle sluta dra, hon bet alltid av den tunna hudflagan strax innan fingertoppen började blöda, spottade sedan ut flagan på golvet eller så att den landade bredvid henne i sängen.
Hon hade inte förfallit till det på en tid nu. Naglarna var ojämna, men annars var händerna välvårdade och hela: med dem skulle hon börja läsa filmtidningen redan där i salongen medan fru Tuomisto gav manikyr åt en hand i taget, det gick bra att vända blad med den fria handen. Hon skulle välja ut en artikel för läsning, kanske den internationella krönikan med skvallret från Hollywood och från UFA:s ateljéer i Berlin. Hon skulle titta på idolbilder av Leslie Howard och Cary Grant och bara njuta.
I portmonnän hade hon ett gulnat urklipp med Grant och Randolph Scott i badbyxor, det var tre år gammalt och hon hade aldrig visat det för någon. Hon skämdes. Nästan trettiosju år gammal men Miljafröken vurmade fortfarande för amerikanska skådespelare med pomaderat hår, vita tänder och en perfekt liten grop mitt i hakan. I am a very great lover of your art and I should be the luckiest. Miljafröken ville skriva till Grant och Scott och Howard och de andra och be om idolporträtt. Också till Rolf Wanka – Ich bin eine grosse Verehrerin – ville hon skriva. Men än så länge hade hon inte skrivit till någon alls.
För övrigt så hade Santeri Soihtu en lika perfekt hakgrop som Cary Grant och Rolf Wanka. Men det var inte samma sak. Santeri Soihtu bodde inte i ett palats i en avlägsen och sagolik filmstad utan i en lägenhet tillsammans med sin fru i stadsdelen Tölö. Man kunde få syn på honom i Helsingfors vilken vanlig dag som helst, man kunde se honom gå in på ett bankkontor eller äta middag på Kämp eller Monte Carlo eller någon annan av stadens bättre krogar. På duken spelade Soihtu en modig aktivist som kämpade mot det ryska förtrycket år 1902, eller en rättrådig jägarofficer från vintern 1918, men i verkligheten var han inte spännande alls.
Eller var han det ändå? Elokuva-Aitta hade skrivit att Santeri Soihtu var ett artistnamn och att stjärnan ville hemlighålla vad han hette. För att få vara ifred, hade det stått. Och där kom Miljafrökens tjurighet in i bilden. Det hade inte spelat minsta roll för henne ifall hon fått veta att Cary Grant inte hette Archibald Leach utan Bronimir Mankulovskij, eller att Leslie Howard föddes som Yoram Kardasjian och inte som Leslie Steiner. Men här i Helsingfors ville Miljafröken veta var folk kom ifrån, på riktigt. Om ingen visste Santeri Soihtus rätta namn, då kunde ingen heller veta vad han gjort för tjugo år sedan. Han måste ha varit en pojke då ännu, bara barnet, men tänk om han ändå vistats i något av lägren? Kanske tjänstgjort som springpojke eller putsat soldaternas stövlar för att få pengar till mat? Det rådde kaos då, nöden och rädslan härskade, man gjorde saker som man teg om sedan efteråt.
När manikyren var klar och hon betalat fru Tuomisto skulle hon gå till en kolonialvaruhandel. Till någon av de exklusiva, Klimscheffskys eller Marstios. Hon skulle unna sig något gott till kvällen, en burk konserverade persikor i sockerlag eller en strut med blandade karameller. Eller kanske några Da Capo-konfekter, hon tyckte om det solgula papperet och den mörka chokladen där innanför.
Sedan skulle hon ta spårvagnen ut till Tölö.
Lukten av rostigt järn, våta kläder och otvättade kroppar under färden.
Hon skulle handla i speceriaffären på Caloniusgatan. Laga middag, äta och diska undan. Vänta tills kvällskonserten började i radion, skruva ner volymen lite, tända läslampan, sätta sig i den röda fåtöljen med de ljusa karmarna, svepa pläden om sig och läsa, med chokladkonfekterna eller fatet med persikohalvor inom räckhåll.
Hon skulle drömma sig bort. Till Brentwood och Beverly Hills, till tjugorumsvillor och öppna lyxbilar och swimming-pools, till en värld av välskötta trädgårdar med palmer och akacior och bougainvillea, med chaufförer i fotsida uniformsrockar och frodiga negerhusor som alltid hade en skarp men tröstande replik till hands.
En annan värld än hennes tvära, grymma, gråa.
Hon skulle låta sig uppslukas av artiklarna, haja till först när nationalsången spelades. Sändningen slut, tillbaka till verkligheten. Stänga radion, släcka läslampan, göra aftontoalett, kontrollera att gasspisen var avstängd. Hon var rädd för att bli innebränd, gasexplosioner var vanliga och eldsvådorna förödande, hon kontrollerade spisen varje gång hon skulle gå ut och varje kväll innan hon lade sig.
Det skulle vara kyligt i sovrummet, hennes lilla dubblett var alltid kall och dragig långt in i maj. Sängen skulle vara tom, så som den varit ända sedan Hannes lämnade henne, bara fick nog och gick utan ett ord. Hon skulle breda ut pläden, krypa ner under täcket, lägga sig på sida, dra upp benen, kura i fosterställning, kanske lägga en hand mot magen där mellan täcket och nattlinnet för att få mer värme.
Hon skulle känna ensamheten, visst, hon skulle känna den ända in i märgen.
Men hon skulle också njuta.
Av att hon ändå tagit sig någonstans. Bort från allt det som ingen, framför allt inte advokat Claes Thune och hans förnäma klienter, kunde ana sig till när de kastade sina (inbillade de sig!) förstulna blickar på hennes enkla men välskurna kjoldräkt och hennes glänsande hår och på de smala vristerna som stack upp ur de högklackade skorna.
Och från och med i morgon: på hennes manikyrerade händer, på hennes filade och rödlackerade naglar.
Ja. Ikväll skulle en av de nyskötta händerna vila mot hennes mage för mer värme, och Miljafröken skulle tiga snällt och Matilda skulle somna lugnt och snabbt och fortsätta drömma. Om något bättre. Något ännu bättre än det hon hade.