Övergångsåldern utgör hos männen en kritisk period, då allehanda krämpor ge sig till känna, och den i livskampen så nödvändiga mannakraften obönhörligt avtar. Särskilt vissa sexualkomplex göra sig påminda, vilka mer eller mindre bottna i att pubertetskörtlarnas funktioner i avsevärd grad försvagas. Negligera inte denna vitala och ömtåliga fråga, begagna Er i stället av vetenskapens utomordentliga framsteg. ”Dr. Weiss’ VIRILIN” säljes utan recept å apoteken i glas om 40 resp. 100 tabletter. Rådfråga Eder läkare eller tillskriv Dr. Weiss’ kontor, Mikaelsgatan 8, för gratis erhållande av broschyr.
– Annons i Hufvudstadsbladet lördagen den 16 juli 1938
Matilda var så gott som nykterist. Bara sällan tog hon ett litet glas sherry eller rödvin om någon trugade, öl och starksprit drack hon inte alls. Men hon var inte ovetande om de spår alkoholen sätter i människans psyke och fysik. Hon visste att Konni hade perioder då han drack: hon hade aldrig sett sin bror riktigt berusad, men genom Tuulikki och andra visste hon att han blev besvärlig när han tog till flaskan.
De sista åren innan han försvann hade Hannes ibland kommit hem med en flaska eller en plåtplunta, en sparv. Det var förbudslag då ännu, och flaskorna och sparvarna hade innehållit smuggelvodka eller dålig smuggelwhisky. Hannes hade inte varit lätt att tas med de lördagar då han drack. Spriten gjorde honom tvär och nedstämd, och han förbannade då den värld – han var socialist och trodde inte på någon gud – som gett honom en så usel livslott och så få orsaker till glädje.
Matilda hade haft svårt att värja sig mot Hannes när han blev berusad. Vissa lördagskvällar återuppväcktes i honom passionen från deras första tid och då ville han igen, så som han velat då i början. Men de där sista åren kunde Matilda inte mer. Det var inte bara det att hon inte kunde ge sig till Hannes, det hade hon inte kunnat på länge, men hon kunde inte heller sträcka sig till det som hade räddat deras liv tillsammans under några år. När kärleken började bära henne emot hade hon tagit till vana att gripa tag om hans ivrigt famlande händer och viska att det tyvärr var den tiden igen och att hon blödde så förfärligt, eller att hon kände sig lite febrig och misstänkte att hon var fruktsam just då, och de hade ju talat om att de inte hade råd att skaffa barn nu, hade de inte? Hannes ville då att Matilda skulle sträcka ut handen i mörkret och ta fram hans lem och röra vid den, det tog oftast bara en minut eller två, hon ville gärna gå till badrummet och tvätta handen sedan, innan det torkade och blev som klister, men hon tyckte inte att hon kunde, i varje fall inte förrän Hannes somnat.
De sista åren kunde hon inte förmå sig ens till det. Hannes var ingen våldsam man, han blev aldrig brutal och småningom slutade han också att insistera. I stället började han dricka mer, ibland ganska mycket mer. De gångerna var han ful att skåda när han vaknade på söndagsmorgonen, vaknade så långt från henne som det bara gick i den inte särskilt breda sängen. Han satt sedan vid köksbordet med sin kaffekopp och stirrade ner på den folktomma Mechelingatan utan att bevärdiga henne med en blick eller ett endaste ord. Han hade rödsprängda, smala ögon och den unkna spritlukten spred sig ur hans mun över hela den lilla dubbletten. Och det var det minnet av Hannes – det allra tristaste hon hade av honom – som gjorde att Matilda genast såg hur det var fatt när Thune först fumlade med nycklarna ute i trappan och sedan ramlade in på kontoret den fredagen, nästan en timme senare än han brukade.
Thunes ögon var rödkantade och svullna precis som Hannes söndagsögon brukat vara. Han hade försökt kamma håret, antagligen med vatten, men det hade inte lyckats: spretiga tovor stod rakt ut från nacken, som om han sovit ovanför en magnet vars dragningskraft ännu inte släppt. Slipsen var slarvigt knuten och Matilda kunde känna den vassa lukten på flera meters håll. Han hälsade henne med ett lågt och otydligt ”god morgon” och tittade skyggt ner i golvet när han mumlade fram orden. Matilda returnerade hans hälsning vänligt men neutralt, och då verkade Thune dra sig något till minnes. Han stannade upp på vägen mot sin dörr, tog några steg mot hennes skrivbord och sa:
Jag beklagar att jag är så försenad, jag har väl inte missat någon klient bara?
Matilda försäkrade – hon kände sig märkligt överlägsen honom i det ögonblicket, som en storasyster vars lillabror skrapat knät och gråter och vill ha tröst – att ingen skada var skedd, direktör Stjernschantz skulle komma in halv tolv och konsul Gadd klockan tre, de var de enda klienterna den dagen. Hon fick anstränga sig för att inte vända bort huvudet nu när Thune stod bredvid henne, så stark var stanken av gammal fylla. Och det var inte bara spriten, det luktade något annat också, något som förstärkte brännvinsstanken och fick den att framstå som ännu vidrigare: en fruktig men obehaglig odör, som skämda bär eller skämd apelsin.
Thune bugade sig förvirrat och gick in på sitt rum. Efter en stund började musiken ljuda där inifrån, han hade lagt en skiva på grammofonen. Det var ett stycke Thune spelade ofta, ett långt orkesterstycke som upprepade samma stränga melodisnutt hela tiden, fastän högre och högre och med allt fler instrument, så att oljudet till sist blev alldeles öronbedövande. Konni skulle säkert känna igen stycket, tänkte Matilda, han tycker om all slags musik, han skulle veta vem som skrivit det och vad det heter.
Hon såg inte mycket av Thune under fredagen. Vid fyratiden, när allt jobb var utfört och hon längtade efter att få gå, knackade hon försiktigt på hans dörr och frågade om det ännu fanns något han ville att hon skulle göra. Musiken hade tystnat för många timmar sedan, såväl direktör Stjernschantz som konsul Gadd hade kommit och rådslagit med Thune och gått, det hördes inte ett ljud där inifrån och hon skulle just knacka på nytt då Thune äntligen svarade. Rösten lät yrvaken, och Matilda gissade att han suttit och sovit vid sitt skrivbord eller i en mötesfåtölj inne i Kabinettet:
Det är inget mer idag, ni kan gå, tack så mycket.
Och därmed lät hon sig nöjas och gick.
Men när Thune uppvisade samma rödkantade ögon och samma ledsna uppsyn – dock utan tillhörande spritstank – också på lördagsmorgonen, då greps Matilda av oro och sympati.
Det var sista arbetsdagen före semestern. Hur ensam var han, hur illa var det egentligen ställt med honom?
Thune hade förstås oändligt mycket mer pengar till sitt förfogande än hon. En stor lägenhet som han säkert ägde, när han skulle flytta sålde han bara den gamla lägenheten och köpte en ny för pengarna. Och fina möbler hade han, och exklusiva om än sorgligt illasittande kostymer, och dyra eau de cologner och herrparfymer som dolde lukten av sorg och ensamhet.
Men ensam var han. Och ju längre sommaren lidit, desto ensammare hade hon sett att han blivit, ensamheten fanns som ett litet moln ovanför Thunes huvud och molnet blev gråare och mörkare för varje dag. Matilda var bra på att upptäcka ensamheter: hon hade också sett Kaptenens, redan vid deras första möte hade hon sett den.
Och kanske var det just detta, att hon så tydligt såg Thunes ensamhet, som gjorde att hon den eftermiddagen vågade ställa en så opassande fråga. Och inte bara en, utan två.
Thune sov illa också natten till lördag, han svettades och sparkade av sig lakanet i värmen och knäppte upp pyjamasskjortan och tänkte trista tankar om att skaffa sig baksmälla när man fyllt fyrtio.
Framåt gryningen öppnade han fönstret och lät nattluften strömma in. Sedan tog han en nyutgiven diktsamling av Gullberg ur hyllan, pallade upp kudden och lade sig och bläddrade i boken, men utan att fångas av de klingande stroferna. Han mindes hur Gabi och han svept in sig i filtar och högläst för varandra ur ”Kärlek i det tjugonde seklet” under deras första vinter i Stockholm. Han kunde vissa verser utantill fortfarande.
Romeo, Julia, Isolde, Tristan
var mer i våra farföräldrars smak.
Vi har satt romantik på svarta listan,
släpp luft och ljus i unkna sovgemak!
Och:
Vi böjer inte knä för någon präst.
Vi avger inga trohetslöften just.
Så lyder eden vid vår bröllopsfest:
Jag älskar dig, så länge jag har lust.
När diktsamlingen var ny hade Thune kunnat många fler verser utantill – deklamation, ofta med ett stänk av ironi i tolkningen, hade varit hans paradgren när han var yngre – men de flesta stroferna hade förbleknat och försvunnit ur hans minne.
Gabi och han hade tyckt om det raka tilltalet i den unga Gullbergs dikter. Det hade inte funnits någon svartsjuka mellan dem då ännu, och inte någon leda. Thune hade varit stolt över att vara den vackra Gabis make. Och kanske hade Gabi varit lite stolt över honom hon också, trots allt.
De första åren i Stockholm hörde till Thunes bästa år som man. Kanske hade de varit goda år för Hjalmar Gullberg också. I varje fall hade skalden inte presterat något lika kärnfullt och precist sedan dess.
Att Gullberg inspirerat en viss kvinnlig novellist som skulle debutera fem år senare, det var Thune däremot säker på, och den insikten gjorde det inte lättare för honom att somna. Till sist slumrade han ändå in, några oroliga morgontimmar, en ryckig sömn som närmast var ett mellanting mellan vakenhet och dvala, och som perforerades av vagt hotfulla drömmar som alla vette mot det absurda.
I sitt upprivna tillstånd blev Thune ännu mer rörd av fru Wiiks omtanke än han skulle ha blivit annars.
Strax före lunch hade hon gått ut och köpt två ugnsvarma havrebröd från bageriet på andra sidan torget, och fortsatt ner till Saluhallen där hon köpt tre hekto nykärnat smör och pomeransmarmelad och en stor bit av Seecks rökta metwurst. Och Ryker’s russinkakor förstås: den förra burken var nästan tom. Det mesta hade hon handlat på byråns konto, men havrebröden hade hon lagt ut för ur egen portmonnä, något som Thune sedan kategoriskt vägrade att acceptera.
Därefter hade fru Wiik bryggt te och skurit upp det ena havrebrödet, brett smörgåsar, hälften med korv och hälften med marmelad, och sedan lagt upp alltihop på bricka innan hon försiktigt knackade på Thunes dörr och frågade om hon fick bjuda på en enkel telunch de kommande semesterveckorna till ära. Och var ville advokaten i så fall inta den, inne på sitt rum, eller i pentryt eller i entrérummet kanske?
Thune svarade att han gärna åt inne på sitt rum – eller varför inte i Kabinettet! – men bara på det villkoret att fru Wiik höll honom sällskap. Det gick hon med på utan invändningar, och bar sedan in brickan i Kabinettet och ställde den på bordet med stålrörsben, samtidigt som hon plockade bort en dammtuss från den ena läderfåtöljens sits.
När hon hämtat tekannan och sin egen kopp och serverat Thune, slog hon sig inte ner i den lediga fåtöljen utan satte sig på en av de enklare stolarna lite längre ifrån honom. Sedan åt de med god aptit, under en tystnad som till en början bara avbröts av Thunes berömmande ord om hennes smörgåsar.
Ni läste väl i tidningen i morse? frågade Thune när han tyckte att tystnaden började växa sig alltför tjock. Att det är klart nu.
Nej, jag tog en promenad i stället för att läsa, sa fru Wiik. Vad är det som är klart?
Japanerna har fullt upp med att kriga, Tokyo har avsagt sig spelen. Helsingfors blir olympisk stad om två somrar.
Åh, sa fru Wiik men verkade inte särskilt intresserad. Ja, det är väl bra att Stadion kommer till användning när vi nu en gång har byggt den.
Thune kände en våg av lättnad strömma genom kroppen.
Om jag ska vara ärlig så är jag inte särskilt sportintresserad jag heller, medgav han. Han tyckte sig se en road glimt i hennes ögon när han sa det, och letade febrilt efter ett ämne att fortsätta samtalet med:
Det är i Främre Tölö ni bor, inte sant? Brukar ni promenera varje morgon?
Det är väl snarare Bortre, sa fru Wiik. Jag bor ju nere på Mechelingatan, i Tjugotrean.
Men Tjugotrean, är det inte…? började Thune.
Fru Wiik föll honom i talet:
Javisst, det är huset där fru Craucher dog. Vi… jag bodde faktiskt där då redan. Men för att svara på er fråga: på vintern är det inget nöje att promenera, men just nu är nöjet desto större. Jag brukar ta en promenad längs stränderna varje morgon innan jag kommer till kontoret. Man sover så dåligt i hettan.
Ja det gör man…, instämde Thune och skulle fortsätta, men tystnade då en bild av fru Wiik i nattlinne och med sömnsvårigheter fladdrade förbi hans inre syn. Hon vände och vred sig otåligt i sängen precis som han själv brukade göra, hon hade sparkat av sig filten och lakanet, hennes smala vader lyste vita, ansiktet blänkte av nattkräm i gryningsljuset. Han visste att fru Wiik inte kunde veta vilka bilder han såg, ändå fick blygseln honom att lämna meningen på hälft. Inte för att det spelade någon roll: han hade redan glömt vad han velat säga.
I går morse steg jag upp tidigt, återtog i stället fru Wiik. Klockan kan inte ha varit mer än sex när jag gick hemifrån. Och kan ni tänka er, nere vid Edesviken filmade de redan. Och det var riktiga stjärnor!
Kanske för svalkans skull? föreslog Thune. Sminket rinner säkert på dagen nu när det är så hett. Vilka var det, förresten?
De hade rest en kiosk där i parken, sa fru Wiik med ett drömmande tonfall. En sådan där gammal träkiosk, ni vet, på ett ställe där det egentligen inte står någon. Och de var där allihop! Palo och Soihtu och Kalske. Ikonen och Seikkula och Linnanheimo. Det måtte bli alla tiders storfilm sedan när den kommer på bio!
Thune hade aldrig hört fru Wiik så ivrig.
Fick ni något begrepp om vad filmen kommer att handla om? frågade han.
Jag tror att det är en musikfilm, sa fru Wiik svävande. Hennes ansikte var alldeles mjukt nu, för första gången anade Thune hur hon sett ut som ung flicka. Hon fortsatte:
Ansa Ikonen stod inne i kiosken, hon spelar nog försäljerska. Och Santeri Soihtu stod utanför, han lutade sig in mot henne och hon böjde sig ut och lade huvudet på sned som för att se himlen bättre, och så sjöng de tillsammans. Men man hörde inte vad de sjöng, de sjöng så sakta. Eller så sjöng de inte alls, utan rörde bara på läpparna. De såg förälskade ut. Och där omkring kiosken stod alla de andra och tittade på när de sjöng.
Har ni någon favorit bland våra stjärnor? undrade Thune.
Äsch, viftade fru Wiik bort frågan och såg generad ut. Om jag ska vara ärlig så är filmerna från Hollywood och Paris och Berlin mycket bättre. Men jag tycker om Santeri Soihtu. Folk talar alltid om Palo och Kalske men glömmer bort Soihtu. Och Seikkula tycker jag inte alls om, Ikonen gör sig mycket bättre på duken.
Thune kunde inte undertrycka ett litet leende. Hon talade snabbt, nästan andfått, och hade tvärsäkra åsikter. Äntligen en liten reva i fru Wiiks perfekta kontoristfasad.
Hon måste ha lagt märke till hans leende, för hon stramade genast upp sig, lyfte tekoppen till munnen och tog en tyst klunk. Sedan sa hon:
Men som jag går på… förlåt, jag vet inte vad som for i mig.
Be inte om ursäkt snälla ni, sa Thune och bannade sig själv för att han lett åt det hon sa. Det är trevligt att sitta här och prata. Jag tycker själv om att se på film. Men jag hinner så sällan numera, ni vet, jobbet, så mycket att göra. Senast var det Jägarens brud, och…
Hans förklaring dog ut i en hjälplös tystnad. Han gissade att fru Wiik anade hur det var fatt: att det var Gabi som släpat honom på bio, och efter att Gabi lämnat honom så kom han sig inte iväg längre.
Den har jag inte sett, sa fru Wiik med ett tonfall som lät nästan ursäktande. Så blev hon modigare igen:
Det var ett så fint ljus där i strandparken i går morse. Så många vackra människor dessutom, hela världen strålade, det gick inte att föreställa sig att det finns så mycket mord och krig…
Hennes röst hade krympt till en tankspridd viskning, hennes ansikte var mjukt och drömmande igen. Thune letade fortfarande efter något lämpligt att säga när hon fortsatte:
Men en sak undrar jag. De använde lampor och strålkastare, och stora dukar som skärmade av ljuset. Behövs det verkligen, en morgon då det är så vackert som igår?
Thune kunde se sceneriet framför sig, och av någon orsak gjorde bilden honom sorgsen.
Det kanske är en av verklighetens brister, sa han. Att vi måste snygga upp den också när den är som vackrast.
Han funderade några sekunder, sedan tillade han:
Eller om bristen inte finns i verkligheten utan i oss. Om det är vi som aldrig vågar lita på att skönheten finns och att den bär?
Som Garbo kanske, föreslog fru Wiik. Hela världen beundrar hennes perfekta profil, men hon tänker bara på att hon har så stora fötter?
De satt där i Kabinettet länge. Det fanns nästan inget arbete att göra, fru Wiik sa till Thune att hon hade två brev att frankera och posta, det var allt. Thune hade tänkt förbereda ett faderskapsmål som skulle komma upp i rätten efter semestern, han representerade en ingenjör Wilhelmsson som hoppat över skaklarna och nu försökte neka. Men han kände inte minsta entusiasm för fallet Wilhelmsson, det var som om semestern börjat redan.
Fru Wiik gick ut i pentryt för att skära upp det andra havrebrödet och breda fler smörgåsar. Jag tar mina med marmelad tack! ropade Thune efter henne när hon gick: medan hon var borta rökte han en Chesterfield och åt två russinkakor.
När fru Wiik kom tillbaka serverade hon mer te och blev sedan talför igen. Hon berättade om sin bror Konni, som spelade ett halvdussin olika instrument och ledde orkestern Arizona som hade fått engagemang på Mikado. Fru Wiik hade velat gå och lyssna till Konnis orkester redan länge, och nu hade hennes väninna Fanny återvänt till staden och restaurangkvällen skulle äntligen bli av. Konnis hustru Tuulikki hade kommit med tåg från Åbo och skulle också följa med. Mikado var ju, betonade fru Wiik, ett ställe dit det inte var lämpligt att tre damer gick på egen hand, men Fannys bror Reinhard och Tuulikkis kusin Heikki hade lovat följa med som sällskap.
Thune lyssnade artigt och hann till och med fråga fru Wiik om hon tyckte om att dansa – jag vet inte, för jag har inte dansat särskilt ofta, svarade hon – innan en bild från s/s Archimedes fördäck dök upp och han började förbinda hennes ord med sina minnen.
Vänta ett ögonblick! sa han så abrupt att hon hajade till. Vad sa ni att er brors orkester hette?
Arizona, svarade fru Wiik.
Och er bror heter Konni… Ahlberg?
Inte Ahlberg, sa hon. Ahlbäck. Så då känner ni till honom ändå?
Hon lät förvånad men också glad när hon ställde frågan.
Egentligen inte, sa Thune, och så berättade han hela historien om båtresan i april och mötet på fördäck och hur han sedan suttit i förstaklassalongen och druckit whisky och lyssnat till Arizona, men inte kommit sig för att bjuda upp någon av damerna till dans,
Jag är ingen Fred Astaire direkt, tillade han, för den skull att hon undrade.
Fru Wiik hade lyssnat till hans berättelse med glittrande ögon – det märktes att hon beundrade sin bror – men nu sa hon:
Ja, jag minns att de skulle över till Sverige och spela in skivor. Han var väl inte ovänlig mot er?
Nej, hur så? undrade Thune förvånat. Han var vänligheten själv.
Konni är egentligen hur snäll som helst, sa fru Wiik. Men han kan vara lite burdus ibland.
Jag såg nog att han hade smakat, sa Thune. Det hade de förresten allihop, hela Arizona. Men de var hur hyggliga som helst.
Han teg ett ögonblick och sa sedan:
Då hette ni alltså Ahlbäck som flicka?
Ja, sa fru Wiik motvilligt. Just så hette jag.
Thune hade väntat sig att hon skulle säga något mer, kanske berätta något om sin och Konnis mamma och pappa, och var hon vuxit upp och så. Men efter att hon bekräftat namnet slöt hon sig inom sitt skal igen.
Han kände sig lite sårad över att fru Wiiks bror tydligen inte nämnt honom efteråt. Det var uppenbart att syskonen höll ganska tät kontakt, och man kunde ju tycka att Konni skulle ha nämnt för sin syster att han spelat hot-fox och tango för hennes arbetsgivare, det var ändå ett sammanträffande som hette duga.
Thune nämnde sin förundran för fru Wiik men försökte dölja att han var stött.
Hon log resignerat och sa: Om ni visste hurdan Konni är så skulle ni inte undra. Och inte bli sårad heller. Han har inte frågat mig något om er. Han vet inte vad ni heter, han vet inte ens att jag jobbar hos en advokat. Konni är sådan, han lever för musiken och för sina barn. Och för Tuulikki. Oss andra ser han knappt.
Thune förde upp händerna i en avvärjande gest, som för att uttrycka att det inte varit hans mening att trycka på en öm punkt. Han ville säga något urskuldande, men orden svek honom: på sistone hade han börjat tycka att de gjorde det oftare än förr.
Fru Wiik tycktes märka hans förlägenhet, för hon sa:
Men han är en duktig musiker, det är han. Och han skriver fina sånger också, han har sålt flera till Dallapé och till filmen.
Plötsligt ljusnade hennes ansikte och så rann det ur henne, ivrigt och impulsivt, med ett eftertryck som fick Thune att ducka där i sin fåtölj:
Men kan inte advokaten följa med! Vi saknar en kavaljer, Konni spelar ju hela tiden så han kan inte sitta vid bordet och inte dansa med Tuulikki. Ni har nära till Mikado, det är bara för er att gå hem om det blir tråkigt!
Thune svarade först ingenting. Han kände hur han började svettas, men visste inte om det var på grund av den kvava luften eller de många kopparna te eller hennes obekväma förfrågan. Fru Wiik tycktes märka hans belägenhet, för hon försökte genast retirera och släta över:
Förlåt herr Thune, jag vet inte vad det är med mig i dag. Jag beter mig opassande hela tiden, det är ju klart att ni inte…
Nej nej fru Wiik, det är inte det! avbröt Thune. Det var inget fel på ert förslag. Jag blev överraskad bara.
Jag förstår vad ni måste tänka, sa fru Wiik. Men Fanny är en riktig dam. Om jag inte visste det så skulle jag aldrig gissa att hon är dotter till en sjåare i Åbo hamn.
Hon tystnade – Thune tyckte sig se att hon ångrade de sista orden – men tillade sedan tafatt:
Och Tuulikki är en trevlig flicka hon också.
Thune höjde händerna avvärjande igen:
Snälla fru Wiik, jag ser inte alls ner på arbetarklassen. Ett… stort tack för er inbjudan. Jag kommer gärna. Bara ni… ifall ni är alldeles säker på att herr Wiik inte har något emot det?
Fru Wiik log, men leendet slocknade snabbt. Sedan sa hon, med ett tonfall som Thune just då fann onödigt kort:
Jag försäkrar er, herr Wiik har absolut inget emot det.
När Thune sagt ja ville han genast ta orden tillbaka. Men han var en principernas man, och han var också (han erkände det för sig själv, men aldrig för andra) fåfäng och naiv i sin liberalism. Han hade alltid röstat borgerligt, men tyckte om tanken att han var småfolkets lojala vän och förtrogna. Därför kunde han inte backa från löftet när han väl givit det.
En förlägen tystnad lade sig över Kabinettet. Några plötsliga infall och repliker hade lett till något som helt nyss varit alldeles otänkbart – att de skulle fira kvällen tillsammans – och också fru Wiik verkade lamslagen av det skedda. En utomstående skulle nog gissa att de ångrade sig båda två, tänkte Thune och letade frenetiskt efter något att säga.
Men igen var det fru Wiik som repade mod först, och dessutom så grundligt att hon kom att föra arrangemanget ett steg längre:
Vi ska träffas hemma hos Fanny innan vi går till Mikado. Ja inte Konni förstås, men vi andra. Bara dricka en skål i all enkelhet, sommaren till ära.
Hon tvekade ett ögonblick, så fortsatte hon:
Fanny bor i Sörnäs, centralt på Tavastvägen. Inte skulle ni vilja…?
Och Thune, fortfarande överrumplad av den vändning samtalet tagit, hörde till sin förfäran sin egen röst svara:
Ja, det… det kanske jag vill. Tack, jag kommer.
När Thune stod i sovrummet och började plocka fram kläder ur garderoben – han tvekade: sommarkostym och slips, eller rentav smoking med koboltblå fluga – ville han fortfarande inget annat än ringa fru Wiik och lämna återbud.
Klockan var sju, och solstrålarna som träffade grannhuset på andra sidan Högbergsgatan var rödskiftande och sorgmodiga på ett sätt som fick honom att minnas junikvällen då han vandrat hem från Brunnshuset genom en stad som doftade av Gabi.
Varför skulle han ge sig ut på stan och göra sig till åtlöje, tänkte han, och varför skulle han låtsas att han var kapabel att roa sig på de gängse sätten: det var han ju inte.
Fru Wiik hade nyligen köpt en telefonaktie och med prydlig handstil antecknat sitt nummer i boken med byråns viktiga uppgifter. Och inte nog med det, hon hade också hämtat en hopvikt papperslapp till Thunes rum, sagt att Telefonföreningens nummerkatalog för år 1938 tyvärr hann utkomma innan hon blev abonnent, men här var numret, för advokatens personliga bruk: han kunde naturligtvis konsultera henne eller kalla in henne för arbete när nöden så krävde, vid behov också på lördagskvällar och under långhelger.
Nu stod Thune halvklädd i hallen och tittade på fru Wiiks lapp som legat på telefonbordet i över en vecka: han hade inte kommit sig för att föra in numret i sin privata anteckningsbok. Lusten att ringa var nästan oemotståndligt stark, hans läppar rörde sig när han repeterade fraserna han skulle säga, han skulle anföra illamående eller ett plötsligt påkommet sjukbesök hemma hos mamma Esther som orsak, han ville bara slippa alltihop, slippa presenteras för människor som han inte kände och som sannolikt var av en sort han inte var van vid, han ville ge efter för sin litenhet och sina sociala fördomar, bara ringa återbud och få det överståndet och sedan slå sig ner i soffan med en bok och kanske ett glas läskande öl, det var bara att lyfta luren och vrida på nummerskivan och samtidigt samla sig, man behövde inte meddela numret till någon nyfiken telefonist längre, det som hade varit en sådan plåga för blyga unga män under hans lärdomsår, nu var det bara att ringa upp och sedan anberopa laga skäl, skäl som fru Wiik knappast skulle betvivla, och som hon i vilket fall som helst aldrig skulle ha resurser att misstänkliggöra eller underkänna.
Men Thune ringde inte.
I stället klädde han sig färdig – han valde det diskretare alternativet, vit skjorta, tunn grå sommarkostym, mönstrad slips – och höll sedan två fingrar mot eau de toilette-flaskans öppning och vände flaskan upp och ner. Han klappade in väldoft i kinderna, drog på sig skorna, öppnade dörren, klev ut i den öde trappan, tryckte upp hissen och tog sig sedan ner till Skillnaden och klev in i en hyrbil – han åkte sällan spårvagn, och linjerna norrut till Sörnäs kunde han inte alls.
Klockan var några minuter över sju och Matilda satt i spårvagnen på väg till Fanny, hon hade ringt och sagt att hon skulle bli lite försenad. Väskan med dansskorna och portmonnän och läppstiftet och det andra höll hon i famnen. Den mörkblå och vitprickiga sommarklänningen var fyra år gammal men satt snyggt på henne, det visste hon: hon var smärt och ganska lång och kunde fortfarande bära upp en klänning. Också nu, i spårvagnen, tittade en av de manliga passagerarna på henne men hon brydde sig inte om honom, bevärdigade honom inte med en blick.
Hon grubblade på det som skett tidigare under dagen på kontoret.
Thune hade blivit chockerad, och undra på det: hon hade blivit överraskad själv, och då var det ändå hon som satt igång alltihop, och som sedan sett till att allt blivit bara värre.
Hennes samröre med Thune var strikt yrkesmässigt. Ändå hände det allt oftare att hon bröt mot hur hon föresatt sig att vara. Hon blev pratsam och oförsiktig på ett sätt som hon inte kunde minnas annat än från de allra första åren med Hannes. Eller kanske hade hon någon gång, när de gått hem till den som bodde närmast och druckit några glas portvin och pratat om filmen de nyss sett, varit lika öppen och meddelsam tillsammans med Fanny: hon var inte säker.
Varför blev hon så lösmynt i Thunes sällskap?
Hon hade fattat en viss sympati för honom, visst, men sådant brukade inte göra henne pratsjuk.
Hur som helst så var det farligt. Inte för att hon löpte risk att prata bredvid mun om sina planer, för några sådana fanns inte. Hon visste fortfarande inte vad hon skulle göra åt situationen som uppstått, hon anade bara att det redan var för sent att dra sig ur.
Mer då, att det fanns så mycket som hon inte ville att Thune skulle få reda på. Och ju mer hon talade, desto större risk att hon undslapp sig något som ledde honom på spåren.
Hon var arg på sig själv för somliga saker hon sagt under lunchen. Det hon berättat om filminspelningen nere vid Edesviken hade varit våpigt och svamligt och hade säkert fått Thune att le i mjugg trots att han hållit masken väl och ställt artiga frågor.
Men det där med Fannys pappa och hans jobb i Åbo hamn var värre.
Fanny hade berättat om sin pappa sjåaren i största förtroende: hur kunde Matilda Wiik, dotter till verkstadsarbetaren och järnvägaren Adolf Ahlbäck och hans Zaida, svika en väninnas förtroende på det sättet?
De avgörande frågorna till Thune grämde hon sig inte över lika mycket. De hade bara slunkit ur henne.
Den om Mikado när hon såg att hans ansikte fått den där hundlikt ledsna uppsynen igen.
Och den andra frågan, den om han ville skåla för sommaren hemma hos Fanny?
Den var nog Miljafrökens verk, en Miljafröken som visade upp sin mest retsamma sida.
Och vem hade kunnat föreställa sig att Thune skulle svara ja på båda två.
När det var några hållplatser kvar till Aspnäs där hon skulle stiga av, slog henne tanken att hon kanske betedde sig som hon gjorde för att hon anade att hon redan förlorat, om inte på det ena så på det andra sättet.
Hon tänkte sig att öppenheten, orden som rann ur henne innan hon hann stoppa dem, var ett slags nonchalans, en medveten oförsiktighet: som om hon ville bli avslöjad. Hon mindes en fras från magister Strangs lektioner i engelska vid Handelsinstitutet:
Catch me if you can. Fånga mig om du kan.
En fras för Miljafröken, men inte för försiktiga fru Wiik.
Det var det där med hennes förra arbetsgivare, direktör Hoffman.
Den som kände till hela Helsingfors men inte riktigt hörde hemma någonstans, den som tog sig upp i Stadiontornet och lät sin blick svepa över Tölö och de södra stadsdelarna, sedan vidare över centrum och över Sörnäs och Berghäll och de andra arbetarkvarteren i norr, över nya förstäder som Kottby och över självständiga villasamhällen som Brändö och Munksnäs, den förleddes att se en stor och modern stad med flera hundratusen människor, en stad där både förfärliga och underbara ting kunde ske i skydd av anonymiteten.
Matilda var en del av den stora och bullrande staden. I hennes stad var människorna främlingar för varandra. Där flyttade sig Någon åt sidan så att Ingen kunde ta plats på spårvagnssätet bredvid.
Men hon visste att det också fanns en annan stad, en ort för de invigda, en alldeles liten stad. Den staden låg huvudsakligen söder om centrum, med förgreningar i Främre Tölö, i Munksnäs och på öar som Drumsö och Brändö. I den staden härskade svenskan fortfarande oinskränkt, språket talades både hemma och på kontoret, människorna höll noga reda på varandra och deras nyfikenhet var både en trygghet och ett ok. Och den lilla staden var också i mångt och mycket en männens stad: i dess kärna fanns Svenska Klubben, Handelsgillet, Advokatförbundet och några herrsällskap till.
Sin ensamhet till trots så hörde Thune till den staden. Det hade Matilda förstått redan marsdagen då hon hörde onsdagsklubbisterna bullra i entrérummet – i hennes rum! – och det hade hon fått bekräftat många gånger sedan dess. Thune var en del av den lilla staden trots att det var uppenbart att den skavde i hans inre. Och i den staden pratades det vitt och brett och obetänksamt. Förr eller senare skulle någon berätta för Thune om de omständigheter som tvingat henne att lämna Hoffman&Laurén.
Och så var det Kaptenen.
Han var bortrest nu, och skulle inte återvända till Helsingfors förrän i augusti.
Men innan han reste hade de haft ett andra möte. På English Tea-Room, vid Unionsgatan nära Edlundska hörnet. Mitt i borgarnas bästa promenadstråk: så djärv hade han varit den här gången.
Hon gissade att djärvheten bottnat i att Kaptenens fästmö inte befunnit sig i staden – kanske hade fästmön redan rest till semesterorten. Matilda hade räknat ut att det fanns en fästmö eller käresta nu. Hon hade inga ledtrådar till vem det var, men små felsägningar från Kaptenen hade gjort henne säker på att det fanns en annan kvinna.
Hon visste att hon skulle träffa Kaptenen igen, om inte genast i augusti så senare. Hon kände hur hon slets sönder inuti, känslan var nästan plågsamt konkret men det var som att hon inte kunde backa.
Mötena var förknippade med fara. Och det handlade inte bara om risken för skvaller. Matilda visste inte om hon skulle vara förfärad eller lättad över att Kaptenen förskjutit sin egen historia till den grad att han inte kände igen henne, inte förstod vem hon var. Men förr eller senare skulle hon försäga sig, något skulle undslippa henne och Kaptenen kunde då börja ana vem hon var. Eller så skulle han se henne ur någon ny vinkel, kanske iaktta hennes ansikte i närgången profil, synen skulle aktivera en gammal och gömd minnesbild och då skulle ett ont, mörkt ljus gå upp för Kaptenen.
Dagen då Kaptenen och hon träffades på English Tea-Room hade ett plötsligt lågtryck svept in över staden från nordväst. Det hade skett på natten, det hade spöregnat hela morgonen och temperaturen hade sjunkit med nästan femton grader. Efteråt hade värmen återkommit lika snabbt som den försvunnit, men just den eftermiddagen hade varit rå och kylig, rentav höstlig.
Kaptenen hade haft handskar, svarta läderhandskar.
De hade suttit längst inne i terummets mörkaste hörn, regnet hade vräkt ner där ute. Matilda hade hajat till vid en fräsande blixt och en kraftig åskknall, ovädret befann sig precis ovanför dem. Kaptenen hade lett lite snett och sagt: Den där slog nog ner i Storkyrkan den.
Matildas händer hade legat stilla på bordet medan de talat om ditt och datt, hon mindes att händerna varit knäppta men det betydde ingenting, hon var inte religiös, hon tyckte bara om att sitta med händerna så. Kaptenen hade talat om vetenskapsmannen Fleming som upptäckt ett fantastiskt läkemedel för snart tio år sedan: nu drömde man redan om att massproducera medicinen. Matilda hade frågat om Flemings medicin bet på tuberkulosen också, hon hade särat på händerna och lagt dem på bordet på varsin sida om den ångande tekoppen, då hade den stora knallen kommit. Kaptenen hade tystnat mitt i sitt svar, snabbt sträckt fram sin behandskade vänsterhand och resolut lagt den på hennes bara handrygg, den högra. Hon hade ryst till lite, men hon trodde inte att han märkt det.
Kaptenen hade hållit kvar handen en god stund, sett henne i ögonen och lett och sagt ingen fara, när det åskar kan man inte vara tryggare än i ett höghus i en storstad. Hon hade varit som förlamad och inte kunnat förmå sig att dra undan handen, men när hon äntligen gjorde det hade han inte protesterat eller insisterat, och han hade inte heller gjort några nya försök.
Natten efter det andra mötet med Kaptenen hade hon legat vaken.
Försökt att inte klia sig fast det kändes som om klådan fanns överallt, försökt skjuta bort minnena, försökt mana fram andra bilder i stället, bilder av Cary Grant och Greta Garbo och Santeri Soihtu och andra stjärnor i filmer som hon tyckte om.
Det gick inte.
Undersökningen, den första, den som skedde genast efter ankomsten till lägret.
De hade anvisats en kasern omedelbart, en där det redan bodde kvinnor som flyttats dit från fängelset i Tavastehus. De hade fått finna sig till rätta och leta upp en sovplats på egen hand: så hade det gått till också i svältlägret när nya fånggrupper anlände.
När en av dem, den gravida Lea, sa till vakterna att det blev för trångt och att alla inte skulle rymmas i samma kasern, dök en officer upp och samlade ihop ett trettiotal av dem och förde dem till en annan byggnad. Milja Matilda och Lea hörde till de trettio. I den andra kasernen fanns också manliga fångar, men kvinnorna fick en egen sal och och ett mindre rum därtill, och officeren försäkrade att deras utrymmen skulle bevakas.
I det nya lägret fanns inte bara vita, utan också tyska officerare och soldater: tyskarna hade snygga uniformer, och alla deras soldater bar hjälmar.
Övervakningen var noggrannare och disciplinen stramare här än i svältlägret. Där i väster hade fångarna levt som i ett eget, avskilt samhälle, utom vid matutdelningen och när de kallades till arbetstjänst eller fördes in till Ekenäs för att ställas inför riksrätt. Det hade varit ganska lätt att rymma, åtminstone om man var manlig fånge med förtroendeuppdrag, och ingen i ledningen hade verkat veta hur många fångar det fanns i lägret och var de kom ifrån och vad de hette. Därför hade fångarna utsett en egen Dödsminister: det var inte den egentliga titeln, men det var det smeknamn funktionären småningom fick. Dödsministern var en fånge som fick i uppgift att gå runt bland de sjuka och nosa sig till vem som var riktigt illa däran. Sedan skulle han ta reda på den döendes namn och hemort medan den döende ännu orkade tala, och rapportera uppgifterna till lägerledningen.
I det nya lägret verkade fångarna vara färre och bättre registrerade. Kvinnorna var däremot fler än i svältlägret. Det fanns en mängd fasta britsar och rangliga sängar i kasernerna, alla behövde inte sova på golvet. Men hungersnöden verkade vara svår också här: när de tog den första kasernen i besittning hade Milja Matilda sett genom ett fönster hur två utmärglade fångar stupat i hettan, den ena mannen låg medvetslös ovanpå sin spade och den andra hade fallit framstupa över en kärra.
Efter några timmar kom tre officerare för att förbereda dem för en hälsokontroll. Kvinnorna i Milja Matildas sal delades upp i två grupper, och hennes grupp fick order att ta sig till läkarmottagningen i en kasern på andra sidan fältet. Alla huvudbonader, sjalar, koftor, förkläden och andra onödiga plagg kunde de med fördel lämna i sovsalen.
Den första som kallades in var en blek svarthårig flicka. De andra satt tysta i väntrummet, som vaktades av två unga pojkar som stod på varsin sida om ytterdörren med bajonettförsedda gevär.
När de hörde flickgråt inifrån mottagningsrummet uppstod oro. De mötte varandras blickar, någon förskrämt och någon trotsigt, men ingen vågade säga något.
Oron stegrades när följande patient kallades in utan att den svarthåriga flickan kommit ut. Den storväxta Lea steg upp från sin plats på bänken, stirrade på de två pojkarna vid dörren och såg ut som om hon tänkte säga något. Pojkarna höjde med uttryckslösa ansikten sina gevär så att piporna och bajonetterna pekade rakt mot kvinnorna. Kvinnan bredvid Lea ryckte skräckslaget i hennes blusärm, och Lea satte sig igen. När en handfull kvinnor kallats in utan att någon kommit ut, förstod de andra att mottagningen hade två dörrar och att det inte var meningen att de skulle få veta vad som skedde där inne förrän alla i gruppen undersökts.
När Lea kallats in fick de kvarvarande en aning om vad som pågick på mottagningen. Milja Matilda kände inte Lea väl, men visste att hon hade ett häftigt temperament. I svältlägret hade hon fräst åt en av vakterna när hon stod i matkön, med påföljden att vakten slog Lea i huvudet med gevärskolven. Han hade slagit så hårt att Lea stupat till marken som en klubbad kviga och legat stilla ett par minuter innan hon kvicknade till.
Nu hörde de hennes röst där inifrån, den var hes och kraxande, mer en väsning än ett skrik.
Och några ögonblick senare, efter att de först urskiljt låga mansskratt där inifrån:
Ni är inga män, ni är djävlar.
Milja Matilda kallades in sist av alla. Törsten hade blivit olidlig nu, strupen var så torr och hopsnörd att det kändes som om hon skulle kräkas när som helst. Värken i magen var värre än någonsin, den både molade och högg. Hon visste inte om det var av hunger eller trötthet eller skräck, antagligen av allihop.
Det spelade ingen roll längre, det enda hon ville var att lägga sig ner på ett golv eller en brits och låta sig domna bort.
Sova.
Sova länge, länge, kanske dö.
En man satt bakom ett skrivbord. Han bar vit rock men hade uniformsbyxor och stövlar där under. Snett bakom honom, lutad mot väggen, stod en tysk officer, han såg ganska gammal ut och hade ett både lystet och högdraget uttryck i sitt fårade ansikte.
Det fanns ytterligare två män i rummet, finska soldater eller officerare, hon uppfattade inte deras rang, tröttheten och skräcken gjorde att hon inte tänkte så klart som hon brukade. Men hon såg att de var unga båda två, fjuniga pojkar. De satt på ett par enkla trästolar nära fönstret, en bit från hörnet där Stolen stod.
Hon kallade den så. ”Stolen”, trots att den egentligen var ett mellanting mellan en stol och ett undersökningsbord.
Vill hon vara så vänlig och klä av sig, sa den vitrockade vid skrivbordet.
Milja Matilda stod kvar på golvet framför skrivbordet. Blickstilla. Gjorde inte minsta åtbörd för att efterlyda läkarens order.
Hon vred på huvudet och såg ut genom fönstret. Eftermiddagen var redan långt liden men solljuset var fortfarande vitt och obarmhärtigt. På andra sidan övningsfältet – det kändes som om världen där ute låg oändligt långt borta – fanns träd och buskar och till och med blomrabatter, och en liten grusväg slingrade sig bort mot några gulrappade hus som såg vänliga ut: hon gissade att officersmässen låg där, kanske också de högre officerarnas bostäder.
Sätt fart nu! snäste läkaren.
Hon ville inte. Hon var oändligt trött på att straffas så skoningslöst och hårt trots att hon aldrig begått något brott, bara försökt få ihop till mat och husrum efter att hon blivit ensam med Konni.
Hon tittade dit ut igen. Solstrålarna lekte i den resliga björken som stod där grusvägen började, vägen bort, vägen till friheten, hon tittade på den ranka vita björkstammen och på vägbanan som ringlade sig bort mot de vänliga gula husen, hon gick där, hon gick ute i friheten, hon bar en tunn kjol och vinden var varm mot de bara benen och gruset rasslade mot skosulorna. Det var vackert. Sommaren var vacker. Solen vacker. Träden, den blå himlen, allt var så vackert. Och samtidigt: så utan mening.
I ögonvrån såg hon hur tysken böjde sig fram över läkarens axel och mumlade något.
Vad heter hon! Nu!
Läkarens röst lät som ett piskrapp och hon kände hur rädslan fick grepp om henne igen.
Milja… Milja Matilda… Ahlbäck, fick hon fram.
Får jag be henne att sluta förhala nu, sa läkaren och rösten var fortfarande skarp. Om hon inte klär av sig självmant så måste vi göra det.
Varför ska jag klä av mig?
En av de unga pojkarna skrattade till och glodde hånfullt på henne.
Hon undrade själv varifrån hon fått modet att ställa frågan.
Sova. Sova tills hon fick dö.
Vi vill bara utesluta vissa veneriska sjukdomar, sa läkaren. Hon visste inte vad ordet betydde, men gissade.
Men jag kan ju inte… har ju inte…
Invändningarna flög genom hennes huvud, men krafterna var slut: hon fick inte fram ett ord. Hon fumlade med knapparna och spännet, började långsamt ta av sig den smutsiga och fransiga kjolen, försökte föreställa sig att hon gick längs grusvägen igen.
Det gick inte. Bilden var borta och hon vågade inte titta ut genom fönstret igen, hon var rädd att reta upp männen.
Blusen. Strumporna. Stengolvet var kallt trots hettan där ute, hon kände hur kylan letade sig från fotsulorna upp i kroppen. Hon hade börjat darra nu, högerhanden som höll i blusen och strumporna darrade, hennes ben darrade och hon visste att männen såg det. Hon kunde inte låta bli att tänka på magen som inte hade tömt sig på flera veckor, på värken och hur uppspänd buken var men det enda som emellanåt flydde ur henne var luft. Med ens blev hon rädd för att något pinsamt skulle hända, blotta tanken fick henne att vilja sjunka genom golvet.
Seså, sa läkaren tonlöst och gjorde en otålig gest mot Stolen. Underbyxorna också. Och så är hon så god och tar plats.
Hon lät plaggen falla ur sin högerhand, tog av sig det sista och stod blottad inför dem.
Läkaren drog på sig ett par ljusa skyddshandskar. De var tunna, hans nakna vita fingrar syntes tydligt där inne. Hon tittade på Stolen och förstod inte varför den fanns där, i en militärförläggning. När hon satte sig började lädret omedelbart klibba mot ryggen och låren. Fotstödet var av metall och kändes lika kallt mot fotsulorna som golvet nyss. Det molade till i magen av skräck och samtidigt hördes ett pipande ljud, det kom från hennes tarmar. Ljudet varade flera sekunder och hördes tydligt i det tysta rummet. Sedan steg det i tonhöjd och försvann.
Sådär, sa läkaren, nu ska vi titta.
Matilda spärrade upp ögonen och såg sig förvirrat omkring i spårvagnen. Det satt en tung och kall sten i magen, hon kände sig illamående i den klibbiga värmen. Hon förde försiktigt en hand till pannan och kände efter. Pannan var fuktig av svett.
Det var lördag kväll och spårvagnen var full av glada och förväntansfulla människor som ägnade sig åt sitt, den enda som tittade fundersamt på henne var mannen som kastat beundrande blickar när hon klev på.
Hon tittade ut genom fönstret och såg att de var långt ute i Vallgård redan. Hon hade missat hållplatsen och inte nog med det: hon hade missat två hållplatser till.
Det var inte värt att vänta på nästa vagn i motsatt riktning, om hon gick raskt skulle hon vara hos Fanny om tio minuter. Och promenaden skulle hjälpa henne att skingra tankarna, hon hade väntat så länge på den här kvällen och glatt sig åt att den äntligen skulle bli av.