Det hände allt oftare att Thune vaknade vid fem–sextiden på morgonen. Han kunde sällan somna om, och hade därför blivit morgontidig. Också onsdagen den 19 oktober var han tidig. De hade kommit överens om klockan halv nio, men redan tio över åtta stod han framför Helsingfors Gymnastikklubbs hus på Lilla Robertsgatan och väntade. Det var en mulen och vindstilla morgon: när spårvagnen passerade Hesperiaparken hade Tölöviken legat dimhöljd och nästan osynlig.
Thune kunde inte låta bli att tänka på oktobermorgonen för två år sedan. Då hade han klivit in i Lindemarks bil utanför Brobergska skolan, bara ett kvarter från platsen där han stod nu. Vädret hade varit klart men blåsigt, och under bilfärden hade han avslöjat för sin värd att han kände till dennes förhållande med Gabi. Thune mindes hur han suttit i matsalen i den vackra överläkarbostaden och tittat ut genom fönstret. Sjukhusparkens lönnar hade ristat i vinden, gula och röda blad hade virvlat genom luften och Thune hade varit besatt av tanken på att sticka en kniv i Lindemark.
Lindemark var punktlig som alltid, en minut före halv nio dök han upp i Högbergsgatans hörn och bromsade in framför Thune. Bilen var fortfarande samma Opel Olympia. De tog vägen över Skillnaden och ner längs Södra Esplanaden och vidare genom Kronohagen. Thune hade alltid beundrat Lindemarks körteknik. Robi var en skicklig förare, körde lugnt och säkert, som en man som är säker på sin riktning och bestämmelse. Men det fanns en liten och okarakteristisk ryckighet i hans sätt att hantera bilen nu, han körde aningen för fort, växlade upp lite för snabbt och måste därför bromsa tvärt i korsningarna, som kom tätt.
Thune hade en elak kommentar på tungan – att kritisera en annan mans körstil var som att antyda att han var impotent – men valde att inte påtala ryckigheten. Robi Lindemark och han hade inte umgåtts på tu man hand sedan lunchen två år tidigare, det var bara naturligt att Lindemark var nervös, kanske var han till och med rädd. Själv levde Thune kvar i de tankar han haft när han stod på Lilla Robertsgatans trottoar och väntade, och när de körde uppför Tavastvägens långa backe kunde han inte låta bli att bryta den spända tystnaden genom att säga:
Ja, skilsmässan träder ju i kraft någon gång i december. Sedan är det fritt fram för er.
Lindemark svarade inte, tittade bara tigande ut genom vindrutan. Fabrikskvarteren i Sörnäs var lika dimhöljda och suddiga som Tölöviken varit en knapp timme tidigare. Thune såg att Lindemarks käkar var spända och att knogarna vitnade när han kramade ratten.
Några arbetare var på väg över gatan, Lindemark bromsade in för att låta dem passera, lade i ettans växel, trampade på gaspedalen så hårt att motorn rusade upp i alldeles för höga varv, och sa:
Det där har du fått alldeles om bakfoten. Gabi och jag har det bra som vi har det, vi har aldrig talat om giftermål.
Det tillrättavisande i Lindemarks tonfall fick Thune att tiga ända tills de kommit en bit ut på landsvägen som ledde norrut till Helsinge och vidare mot Tusby och Kopparbäck. Under den långa tystnaden hann han ångra sitt utspel, och när han tog till orda igen sa han:
Jag ber om ursäkt. Det var stillöst av mig. Men jag kunde inte låta bli att tänka på att det är precis två år sedan… du förstår kanske.
Lindemark gav Thune ett uppskattande ögonkast och vände sedan blicken tillbaka till vägbanan igen. Han harklade sig och sa:
Självfallet förstår jag. Och jag har ju sagt dig hur ledsen jag är. Och skamsen, om jag ska vara ärlig. Jag är inte förtjänt av att du sitter här bredvid mig.
Thune blev generad av Lindemarks ord och undrade om han borde berätta för kamraten om fantasierna där han stuckit knivar i honom. Samtidigt visste Thune att det var han och ingen annan som fört förhållandet på tal och att det också var han som måste desarmera och släppa ämnet, annars kunde den pinsamma stämningen vara hur länge som helst.
Han lät ett par tysta minuter passera. Under de minuterna övervägde han om han skulle anförtro Lindemark att han hade bekymmer med både Rolle och fru Wiik på kontoret. Men han avstod och bestämde sig i stället för att gå rakt på ämnet för dagen, han sa:
Låt oss tala om Jogi. Vad är det jag har att vänta i dag? Har jag orsak att vara rädd?
När Thune var ung hade han sett två människor gå in i vansinnet. Den ena var en kvinnlig kusin, den andra en studiekamrat vid juridiska fakulteten, en begåvad ung man från en fattig familj: hans hårda studietakt hade blivit för mycket för hans nerver. Thune hade sett början på bägges själsliga sammanbrott, det hade skett ute i nöjeslivet och han hade aldrig vågat besöka dem på sjukhuset efter att de tagits in. Och de gånger han ätit lunch med Lindemark ute på Kopparbäck hade han inte besökt sjukhusavdelningarna: han hade aldrig varit inne i något annat hus på sjukhusområdet än överläkarens ljusa och trevliga funkisvilla.
Thune stod vettskrämd inför sinnessjukdomarna, inför hela vansinnets idé: detta att den stora berättelsen om människans analytiska och planläggande förmåga, den som så tydligt särskiljde henne från djuren, hade en motberättelse som var så skoningslös. Thunes världsåskådning vilade på en enda bärande grundpelare, och det var rationalitetens princip. Hans inre reste sig till motvärn, ja mer än så, han slets sönder av rädsla och frustration varje gång han påmindes om hur tvärt och ibland oåterkalleligt homo logicus kunde upplösas och ersättas av en nyckfull, lömsk, funktionsoduglig, apatisk eller överaktiv, skevt associerande och obalanserat kännande varelse som var omöjlig att förstå och som inte sällan blev farlig för både sig själv och andra. Men Thune hade inte uppfattat Joachim Jary så, inte i ungdomen och inte senare heller. De två kände varandra alltför väl för att Jogi Jary skulle bli omöjlig för honom att förstå, och i åratal hade Thune hållit fast vid att Jogi bara var olycklig, möjligen lite nervig och överspänd, men inte mer. Först under det senaste året hade Thune tvingats acceptera faktum, och fick man tro psykiatern Lindemark så vandrade deras ungdomsvän nu längs en väg som snabbt och obönhörligt ledde in i mörkret.
Men Thune var inte enbart den ultrarationella jurist och pragmatiker som han så gärna ville vara. Han var också en bildad och konstintresserad man som mot sin vilja utrustats med en god dos fantasi, och när det gällde sjukhuset i Kopparbäck spelade fantasin honom nu ett spratt.
Hela sjukhusområdet – den vackra parken och de krattade grusvägarna, men framförallt huvudbyggnaden med sina vita ytor och snörräta fönsterrader – utstrålade hygien och framsteg på det mest övertygande sätt. Dessutom hade Thune en vag uppfattning om att Lindemark gjort sig ett namn genom att alltid föredra de mjuka, psykoanalytiskt och terapeutiskt inriktade metoderna. Men då Thune aldrig varit inne på avdelningarna och aldrig ens legat på en psykoanalytikers soffa, var hans bild av sinnessjukhusets inre som hämtad från Dante eller Dickens. Han såg framför sig ett Charenton fullt av smutsiga dårar som badade i spruckna kar fyllda med brunaktigt vatten. Bland patienterna fanns markis de Sade och en skabbig Marat som kliade sig så frenetiskt över hela kroppen att stora hudflagor virvlade som snöflingor i luften innan de långsamt singlade till golvet. Thune såg ett Salpêtrière där hysteriska kvinnor svimmade i doktor Charcots armar inför en samling beundrande kandidater, samtidigt som sjukhusets övriga salar ekade av andra kvinnopatienters skrik. Och han såg bilder som föreföll honom mycket äldre, bilder av människospillror som satt fastkedjade vid stenväggar i mörka hålor och tuggade apatiskt eller knyckte okontrollerat, och han hörde klagosång och såg härjade varelser klädda i sönderrivna trasor som knappt dolde deras könsdelar. Thune hade ingen aning om varifrån de grymmaste bilderna kom, men han sammankopplade dem instinktivt med snö och kyla. Kanske, tänkte han i ett försök att förhålla sig analytiskt, hade han dem från Dostojevskij eller Gogol eller någon annan av de stora döda ryssarna, eller möjligen från någon av de svenska proletärförfattarna vars skildringar av fattigfolks lidanden kommit så på modet.
Du har inget farligt att vänta. Och du har inte minsta orsak att vara nervös eller rädd.
Lindemarks ord väckte Thune ur hans rastlöst vandrande tankar. Han sneglade till vänster och såg att Lindemark log, ett återhållet och aningen överlägset leende. Då Thune inte kom på något att säga fortsatte Lindemark:
Jogi är på min öppna avdelning. Du kommer att känna igen honom, både utseendemässigt och i allt han säger.
Då Thune fortsatte att tiga – han anade att han såg bekymrad ut, men han kunde inte göra något åt saken, det var halvannan mil till Kopparbäck nu och han kände hur det började knyta sig i magen – tillade Lindemark:
Jag har tagit in Jogi som privatpatient den här gången. Jag har faktiskt gjort det en gång förut. Jag har tillåtelse till ett begränsat antal egna patienter, sådana som jag bedömer som intressanta för min egen forskning. Jag fick tjata och gnata för att få in det i mitt tjänsteavtal, direktionen var skeptisk. Men det var värt besväret.
Thunes nyfikenhet vaknade till liv och övervann hans rädsla:
Betyder det att du vårdar dem gratis? För Jogi har väl inga pengar?
Lindemark skakade eftertänksamt på huvudet:
Nej, Jogi har sannerligen inga pengar. Han blir snart en angelägenhet för fattigvården. Men jag sköter inga patienter gratis. Det har jag varken tid eller råd med.
Thune lät sin fråga sväva ut i bilen:
Alltså…?
Polle, svarade Lindemark.
Vår Polle? Polle Grönroos? frågade Thune. Han hörde klentrogenheten i sin egen röst och förstod att den inte var särskilt passande när det handlade om en klubbroder.
Polle har sina förmildrande drag, sa Lindemark lugnt. Och förra gången jag tog in Jogi privat så var det Zorro som stod för notan. Så man kan nog säga att Klubben gör vad den kan för att rädda de sina.
Thune kände ett sting av avundsjuka, han kunde inte rå för det.
Han var den som Jogi Jary räknade som sin viktigaste vän, han var den som Jogi frågade efter, men han hade inga pengar att bidra med. Han längtade efter att bli stenrik som Polle Grönroos, eller åtminstone riktigt välbärgad som Zorro Arelius, så att han skulle bli i stånd att hjälpa de människor han ömmade för, sådana som Jogi Jary, med allt de behövde.
Jag kan inte påstå att jag lyckats särskilt väl med att bota Jogi, sa Lindemark. Om jag ska vara ärlig så är han något av ett mysterium för mig.
Hur så? undrade Thune.
Han passar inte in i mönstren, sa Lindemark och fortsatte:
Hur mycket vet du om de psykiatriska sjukdomsdiagnoserna? Om de senaste rönen?
Inte mycket, erkände Thune. Jag har läst om psykoanalysen. Och jag vet att det finns mani och att det finns depressioner. Och att ni säger att de är delar av samma sjukdom.
Lindemark log vänligt:
Lite längre har vi väl ändå hunnit. Problemet med Jary är att han oftast inte passar in i några diagnoser överhuvudtaget. Men sedan finns det dagar då jag gott kunde ge honom flera diagnoser på en gång.
Lindemark hade använt efternamnet i något som kanske var ett sorgset försök att behålla det yrkesmässiga avståndet till fallet. Thune låtsades inte om att han märkt det, utan sa:
Gör ett försök. Ge en diagnos.
Han är kvar… i sig själv, om man säger så, sa Lindemark trevande och fortsatte:
När han sköter vardagsfunktionerna som han ska, sover, äter nyttig mat, tar stärkande promenader… då har han kvar sin koncentrationsförmåga och delar av sin briljans. Då kan faktiskt den gamla Jogi titta fram ibland.
Lindemark tystnade och svängde in på den mindre landsvägen som ledde till Kopparbäck by. Det var bara en mil kvar nu, en knapp mil och därefter den vackra raka allén fram till sjukhuset.
Jag hör ett men fast du inte uttalar det, sa Thune.
Lindemark ryckte resignerat på axlarna:
Jogi är ouppmärksam gentemot andra människor, han verkar inte höra vad de säger. Men trots små skov av tankeflykt så är hans eget tal koherent. Och han talar faktiskt mer än någonsin, det är nästan som om talandet skulle ha blivit själva basen för hans existens. Han talar ännu mer och snabbare än förr och blir ofta mycket uppjagad av det han berättar.
Lindemark tystnade igen och kastade en besvärad blick på sina händer där de höll om ratten. Thune gissade att han övervägde om han kunde säga mer eller om han redan brutit mot sin tystnadsplikt.
Fortsätt snälla du, sa Thune. Det där var bara en beskrivning, inte en diagnos.
Lindemark tittade koncentrerat framför sig. Landsvägen smalnade av alltmer, den höstgula lövskogen lutade sig ut över dikesrenen. Thune kände sig obehaglig till mods, det såg ut som om skogen gjorde sig beredd att sluka vägen. Lindemark fortsatte:
Jogis associationer är oftast klara och logiska. Men han är överaktiv, går sömnlös, pratar för sig själv och ler utan orsak. Ibland blir han euforisk men kan inte förklara varför, när euforin gått över är han apatisk i många timmar. Han är lättkränkt och socialt överkänslig. Han har vanföreställningar och de handlar ofta om att han är missförstådd eller till och med förföljd. Och med tanke på de incidenter vi haft i Klubben så vet jag inte om jag borde säga det här, men…
Ja men det får du verkligen lov att göra! sa Thune skarpt när Lindemark inte slutförde meningen. I stället för att hålla mig på halster!
Lindemark lät rådvill när han sa:
Jogi har också börjat betona sin judiskhet med en envishet som… ja, sådan var han ju inte förr, han har alltid varit irreligiös och var väl så gott som helt assimilerad. Han överbetonar det judiska nu, på ett sätt som känns nästan självdestruktivt i den rådande atmosfären.
Så vad blir diagnosen, undrade Thune. Paranoia?
Han kände sig nöjd över att han minnats ett ord ur den psykiatriska vokabulären, och blev besviken över Lindemarks svar:
Nej. Trots vissa paranoida vanföreställningar så lider han inte av förföljelsemani. Och jag tror inte på schizofreni heller. Han har autistiska och hebefrena symptom men han är för gammal, jag förstår inte varför det skulle bryta ut nu. Han har också skov av klassisk konstnärshypomani, men jag tror mer på att allt bottnar i en depression, en depression som han styr så att dess uttryck blir skeva och ovanliga.
Jag kan inte påstå att jag förstod allt du sa, erkände Thune. Men vad menar du med att han styr sin depression, kan man göra så?
Den som är begåvad med ovanlig intelligens och en stark vilja kan göra det, sa Lindemark. Åtminstone i någon mån. Nu är vi strax framme. Ska vi besöka honom först och få oss en matbit sedan, eller ska vi göra tvärtom ?
Jag vet inte, sa Thune. Vad tycker du?
Då föreslår jag att vi besöker honom genast. På eftermiddagarna tröttnar han mycket snabbare. Medicinerna håller honom lugn, men de dränerar honom också på energi.
Den öppna avdelningen låg i sjukhuskomplexets huvudbyggnad, och under den dryga minut som Lindemark och han stod i hallen och väntade på att Jary skulle komma från sovsalen utplånades den primitiva skräck för Vansinnet som förföljt Thune under hela hans vuxna liv.
Det fanns inget att vara rädd för där inne. Klockan närmade sig tio, och här några mil norr om staden hade morgondimman redan vikit undan: det var ljust och vackert, en frisk bris hade börjat blåsa, träden riste i parken men inte lika kraftigt som under Thunes besök två år tidigare. De flesta löven hade redan fallit, de låg som en gnistrande gulröd matta och dolde det mesta av gräset, som fortfarande var saftigt grönt där under. Ett vitaktigt solljus vällde in genom de högt liggande fönstren i den öppna avdelningens korridor, som mynnade ut i en hall av ansenlig storlek. Några sköterskor skyndade förbi, men gav sig nogsamt tid att niga och hälsa på Lindemark. Nigandet förde Thunes tankar till undersåtlighet och skräckregemente, men han höll god min och sa ingenting. Ett tjugotal patienter satt på glest utplacerade bänkar i korridoren eller vandrade fram och åter i hallen. Också patienterna hälsade mangrant på Lindemark, och Thune såg inget skyggt eller skevt i deras blickar: tvärtom, flera av dem lyste upp när de kände igen överläkaren. Patienterna gick klädda i egna kläder, plaggen var mestadels anspråkslösa men ändå hela och prydliga: det var tydligt att det här var ett sjukhus där man brydde sig om patienternas hygien.
Thune slogs av att alla såg så vanliga ut, hade inte Lindemark och de andra läkarna haft sina vita rockar och sjuksköterskorna sina uniformer så hade det varit svårt att skilja personal och patienter åt. Möjligen var blickarna som patienterna kastade på främlingen Thune lite mer misstänksamma än de skulle varit hos Jedermann, men mer än så var det inte.
Bry dig inte om sköterskorna, sa Lindemark till Thune i lätt ton. Jag har försökt införa mindre rigida arbetsformer och ett mindre strikt umgänge personalen emellan, men det har inte lyckats. Det är ett stramt och blygt land vi lever i, Klabben. Föga esprit, ingen vilja att improvisera. Tror du att vi kan lära oss, kan ett helt folk ömsa skinn och förändras?
Ingen aning, mumlade Thune, vilka jävla frågor du ställer… Titta, där kommer ju Jogi!
Joachim Jary åtföljdes inte av någon sköterska när han kom från sovsalen, han var ensam och han bar en bok under armen. Det var Thunes och Jarys första möte i sjukhusmiljö, men det fanns inget skrämmande med den saken heller. Jary kom gående med säkra och ganska raska steg genom korridoren, men när han var några meter ifrån dem sträckte han inte ut handen för att greppa Thunes hand och skaka den så som de brukade göra, i stället bredde han ut armarna till en omfamning som verkade omfatta både Thune och Lindemark. Ändå var det bara Thune han omfamnade, samtidigt som han log stort och utbrast:
Klabben, din gamla makher! Tänk att du tog dig tid att komma och träffa mig till sist!
Thune lösgjorde sig ur omfamningen, log så vänligt han kunde och ruskade samtidigt avvärjande på huvudet för att uttrycka att besöket var en självklarhet och inte en ynnest. Han var glad över att se Jary, det var han alltid, men Jary hade förändrats sedan senast. Thune och han hade inte mötts sedan kvällen på Stadion, den som slutat i Jarys envisa vädjanden och de övriga onsdagsklubbisternas bara nödtorftigt dolda irritation. Fyra månader hade gått, och Thune såg att Jarys lockiga svarta hår hade börjat gråna under sommaren: det syntes tydligast i nacken, där håret var långt och tovigt.
Jogi Jary hade alltid varit spenslig. Länge hade det funnits något kattlikt och vigt över hans litenhet, men det draget var borta nu. Han såg ännu magrare ut än förr, benen tedde sig nästan fågeltunna i de billiga gabardinbyxorna, axlarna var smala och sluttande inne i den ljusbruna yllekoftan som Jary knäppt i sådan hast att den första knappen gått i fel hål. Den felknäppta koftan fick hela Jarys överkropp att se sned ut, och det skamfilade intrycket förstärktes av hans grova raggsockor och av de slitna och alldeles för stora lädertofflorna han stuckit fötterna i.
Thune tyckte att Jary såg ut som en gammal gråhäger, en kuvad varelse skrämmande olik den unga man som varit en av stadens stora bohemer tio år tidigare, beundrad och älskad men också avskydd av många, så forcerat pratsam och intensiv att han ofta tog mer plats än omgivningen riktigt tålde. Och kanske också mer plats än han tålde själv? Var det därför vägen lett hit till den soldränkta korridoren på Kopparbäck sjukhus, var det därför Jary gjort resan från guldfågel till skadskjuten på bara tio år?
Thune visste att han knappast skulle få några svar på sina frågor. Och mitt i sitt engagemang för Jary insåg han att sorgen över vännens tillstånd drev honom till alldeles för melodramatiska tankar om livet. Kom ihåg att sentimentalitet är en form av grymhet, sa han strängt till sig själv. Det klokaste han kunde göra var att glömma sina grubblerier och nöja sig med att vara en lyssnande vän.
Hur mår du Jogi? frågade han därför enkelt. Vad är det du läser?
Jary svarade genom att sträcka fram boken mot Thune.
Hummelschmitt, sa Thune uppskattande. Den läste jag i somras. Vad tycker du?
Jary kastade en förbryllad blick på boken han höll i sin högerhand och sa:
Tänkvärd, visst är den tänkvärd? Fast lite pretentiös, kanske? Det är klart jag kunde må bättre, visst kunde jag må mycket bättre Robi? Men jag tas väl om hand! Av min kära doktor och undergörare förstås, och av mina generösa mecenater! Tänk att de fortfarande tror på mig! Och jag själv! Jag tror också jag! Och du kära Klabben, jag vet att du gör det du också! Till och med Zorro gör det, fast han drömmer på nätterna att han tvingar mig stå på knä och borsta Henriksgatan med tandborste. Nej skämt åsido, jag omhändertas som av den älskande moder jag saknar så djupt! Hippokrates Lindemark, obestridd härskare över oss schlemiels här på Kopparbäck, han viker aldrig från vår sida!
Frenesin i Jarys svar gjorde Thune stum, han visste inte hur han skulle fortsätta. Lindemark såg hans belägenhet, sökte därför Jarys blick och sa:
Jogi, vill du att vi går till matsalen? Det är inte lunchdags ännu, men jag kan fråga fru Vänttinen om hon vill brygga oss en kanna kaffe. Eller te, du kanske hellre vill ha te?
Ett slugt uttryck spred sig över Jarys ansikte.
Jag mår ju inte bra av kaffe, sa han. Och inte av te heller. Det vet du nog Robi, visst vet du det, det står väl i min journal?
Vi kan stanna här också, sa Lindemark stillsamt. Ska vi slå oss ner på en bänk kanske? Eller sätta oss i hallen?
De började gå mot en anspråkslös sittgrupp – ett runt bord och några enkla vita stolar – som stod i andra ändan av hallen.
Klabben, sa Jary plötsligt, har du kvar din sekreterare som jag träffade i våras då du var på resa?
Du menar fru Wiik, sa Thune. Ja, hon är kvar. Men hon är inte min sekreterare. Hon är kontorist.
En mycket fin person, mumlade Jary. En god lyssnerska.
Han tittade upp och såg Thune rakt i ögonen, hans blick var mörk och intensiv:
Jag ville berätta en historia om brustenhet för henne. Men jag hann inte. Hon var artig men jag såg att hon hade mycket att göra.
Vad var det för en historia? undrade Lindemark. Han hade suttit tyst och lyssnat, men nu föll han in i samtalet och lät intresserad.
Det är en historia om fröken Selma, sa Jary. Fröken Selma Nobelpristagerskan. Och om en man härifrån, en författare som hette Tavaststjerna.
Thune och jag är inte illitterata, sa Lindemark vänligt. Vi vet vem Tavaststjerna var.
Jag hörde den av poeten Gripenberg för många år sedan, mumlade Jary. Han verkade inte ha märkt inpasset, utan fortsatte med samma tankspridda röst:
Eller så var det av Mörne. Eller Hemmer, jag är faktiskt inte säker. Men de hade hört den ur fröken Selmas egen mun. Hon kom över en vinter och höll föredrag på Litteratursällskapets fest.
Berätta! uppmanade Lindemark. Berätta för oss historien som du inte hann berätta för fru Wiik.
Den är ganska lång, sa Jary och tittade först på Thune och sedan på Lindemark. Du säger ju att jag talar för mycket själv och lyssnar för lite på andra, Robi. Är du säker på att du orkar lyssna?
Vi lyssnar, sa Lindemark allvarligt och gav Thune ett snabbt ögonkast. Thune förstod att det var meningen att han skulle ge flankstöd, och sekunderade:
Berätta, Jogi.
Det var en höst för länge sedan, började Jary. Fröken Selma hade åkt till en liten stad i Sverige för att skriva på sin bok om Kristusbilden i Diamante. Jag vet inte vilken stad det var, men den låg vid havet och den var gammal för den omgärdades av en ringmur. Fröken Selma reste med sin väninna fru Elkan och de bodde på ett pensionat, det låg i kanten av en stor park precis som Kopparbäck. Och där på samma pensionat bodde också författaren härifrån, Tavaststjerna, han som skrev Hårda tider.
Jary tystnade och kastade igen en blick på Lindemark, som nickade uppmuntrande. Jary fortsatte:
Fröken Selma och fru Elkan kom till staden i slutet av augusti, hösten var i antågande men värmen dröjde sig fortfarande kvar, havet hade ju samlat sol hela sommaren. Också Tavaststjerna hade kommit till staden för att skriva, och snart var det bara de tre kvar på pensionatet. De blev bekanta, de började samtala vid middagarna och under kvällsteet som de drack på verandan som vette ner mot parken och ringmuren. De talade om skrivandet, och fröken Selma erkände att hon hade det motigt med boken om Kristusbilden. Det här var i slutet av det gamla seklet och fröken Selma hade gett ut boken om Gösta Berling, men hon var inte den stora berätterskan ännu. Hon var en författarinna bland andra, och fru Elkan var nästan lika känd som hon. Så blev det Tavaststjernas tur att berätta varför han var där. Han erkände lika öppet att han hade problem med både hälsan och skrivandet, han sa att han älskade havet och att han kommit till den lilla staden för att vandra längs stränderna och låta sig genomblåsas av starka vindar och återfå fantasin och modet som hade gett honom krafter att skriva romaner och dikter och skådespel. Och, berättade han för fröken Selma och fru Elkan, han hade redan lyckats! Han berättade för dem att han skrev igen, att orden och bilderna flödade ur honom och att han mådde mycket bättre också kroppsligt. Han sa, att om han bara stod ut med det tilltagande höstmörkret och med att staden tömdes på resenärer och bommade igen för vintern, om han stod ut med detta och förmådde stanna på pensionatet och skriva, så skulle han inom en månad eller två ha sin nya berättelse färdig och redo för utgivning. Är ni med?
Jodå, svarade Thune och Lindemark nästan i korus: de satt framåtlutade på varsin stol, båda vilade armbågarna mot låren och hade knäppt händerna till stöd för hakan. En av Jarys medpatienter, en lång och mager man klädd i svarta byxor och skrynklig brun kavaj, hade också stannat för att lyssna. Han hade inte vågat sätta sig på någon av de lediga stolarna utan stod lutad mot väggen halvannan meter från Thune.
Jary fortsatte:
Författarna stannade kvar på pensionatet medan dagarna krympte och vinden tjöt och havets mun fradgade alltmer. Fröken Selma och fru Elkan tog promenader nere vid vattnet, de tyckte om att vandra genom den vackra parken i skymningen och se träd efter träd och buske efter buske gulna och rodna och tappa sina löv. För varje dag som gick svartnade himlen allt tidigare och stormarna blev allt vildare, snart slet vinden ner de allra sista löven från träden och jagade dem sedan längs de gamla kullerstensgatorna, stormen fick pensionatsverandans fönsterrutor att skallra och flaggstångslinorna att slå mot stängerna som piskor i natten. Fröken Selma och fru Elkan såg allt mindre av Tavaststjerna, de mötte honom aldrig nere vid stranden eller i parken längre, såg de en skymt av honom så var det inne på pensionatet, vid huvudmåltiderna men aldrig vid frukosten eller kvällsteet. När han kom ner från sitt rum var han ofta vit i ansiktet men med en karmosinröd blossande fläck på vardera kinden, han gav ett intryck av överspänd yngling fast han var en man som redan närmade sig de fyrtio. Men han fortsatte att berätta för de två damerna hur stark hans ingivelse var, att den hade honom fullständigt i sitt grepp och att scenerna och kapitlen kom till honom utan avbrott och att manuskriptet bara växte och växte, mycket snart skulle det vara klart och han skulle sända det till förläggaren i Helsingfors. Men fröken Selma hade börjat ana oråd. Det är något osunt i hans begeistring, sa hon till fru Elkan, han är som en brådmogen gosse som gått vilse i sin liderlighet och ägnar varje kväll åt självbefläckelse. Här har vi en man, fortsatte fröken Selma, som säger att han älskar havet men han går aldrig ner och möter det, han sitter bara på sitt rum och andas unken luft: den mannen mår inte bra, jag tror inte att han borde skriva. Men fröken Selma nämnde sina farhågor bara för fru Elkan, hon avslöjade dem aldrig för Tavaststjerna. De två damerna och den lite yngre mannen var ju bara pensionatsbekanta, och på den tiden rotade man inte gärna i sin nästas inre. Så fortsatte det ännu några veckor. De två damerna, promenaderna, stormarna, ibland sprack molntäcket upp och lät kvällshimlen glöda i rött och purpur, så upphörde regnen, snart kom den första frosten. Tavaststjerna satt på sitt rum, de sällsynta gånger han kom ner till middagsbordet var han ännu tystare och blekare än förr. Och så en dag var han borta, han hade packat i all hast, beställt droska till hamnen och tagit första bästa båt, sa pensionatsvärdinnan. Då sa fröken Selma till fru Elkan: jag tror inte att det finns någon bok. Och följande vår såg fröken Selma och fru Elkan notisen i stockholmstidningarna att den finländska författaren Tavaststjerna hade dött.
När Jary berättat färdigt var det ingen som sa något på en lång stund. Den långa och magra patienten dröjde sig kvar, han stod lutad mot stenväggen och plockade nervöst med sin ena kavajärm och såg bekymrad ut. Thunes och Lindemarks blickar möttes. Thune såg att det fanns sorg i Lindemarks ögon och gissade att samma sorg fanns i hans egna.
Man bör veta när det är dags att sluta, mumlade Jary. Det är hela saken, man ska veta när det är dags att sluta.
Vår tid har ett janusansikte, den tvingar på oss ohyggliga kontraster, sa Lindemark när de satt i hans tjänstebostad och åt laxsoppa.
De hade tagit avsked av Jary ganska snabbt. Historien om fröken Selma och den olyckliga Tavaststjerna verkade ha tömt honom på hans krafter, för han hade reagerat nyckfullt och irrationellt på Thunes och Lindemarks samtalsförsök efteråt. Precis som Lindemark sagt så svarade Jary inte på frågor. I stället associerade han vilt, så att det som Thune trodde att skulle bli ett svar på frågan hur Jary trivdes på Kopparbäck, eller på frågan om hans idrottande brorsöner slagit några rekord på sistone, kunde omvandlas till precis vad som helst, en klagosång över Österrikes förföljda judar eller en vits om dåliga skådespelare eller en skröna om ett elektroniskt instrument som spelade sig självt. Och ju närmare lunchdags de kom, desto suddigare och mer apokryfiska hade Jarys utsagor blivit. Lindemark hade böjt sig fram och viskat till Thune att det tyvärr var en dålig dag, Jarys förmiddagar brukade vara bättre än så här. Sedan hade Lindemark klappat Jary på axeln och sagt att det var bäst att han drog på sig sin ytterrock och gick till patientmatsalen, där skulle snart vankas lunch. Lindemark hade frågat om Jary ville att Thune och han kom tillbaka till avdelningen efteråt. Jary hade skakat på huvudet och tittat på Thune med en blick så bräddfull av ensamhet att Thunes strupe snörts ihop. Det var roligt att du kom Klabben, hade Jary sagt. Det var fint att få träffa dig Jogi, hade Thune fått fram till svar. Han hade lagt armen om Jarys axlar och tillagt: Se till att bli frisk nu! Snart är du ute igen!
Vad då för kontraster? frågade Thune nu. Du måste förklara dig.
Det finns en verklighet som är grymmare än någonsin, sa Lindemark. Men samtidigt är eskapismen ljuvare och mer lockande än förr. Och mer tillgänglig för massorna! Vi dansar Lambethdansen på det spanska krigets ruttnande likhögar, Dorothy Lamour och Shirley Temple kysser Stalin på hans koppärriga kinder. Men det finns en tristess i alltihop, en olust mitt i nöjeslusten.
Det kanske bara är rädslan för ett nytt krig, föreslog Thune. Rädsla kan ta sig många uttryck.
Naturligtvis, sa Lindemark. Men jag tror att det är något annat också. Jag avslöjar min brist på utblick när jag tar exempel från mitt eget yrke, men på kongresserna de senaste åren, i mina möten med kolleger… det är som om det fanns två tydliga rörelser, och som om de gick i nästan motsatt riktning.
Lindemark tystnade, stack in vänsterhanden i kavajen och drog fram en stålpenna och ett litet block ur innerfickan:
Gör det dig något om jag antecknar medan vi talar? Jag förbereder som bäst ett föredrag och det föds ofta uppslag under goda samtal. Men jag har lärt mig att jag måste skriva ner nyckelord för att tankarna ska finnas kvar.
Varsågod, sa Thune. Ifall ett samtal med mig kan vara till hjälp så blir jag bara glad.
Han var förvånad över hur försonlig han kände sig. Han hade trott att det skulle bli plågsamt att se Kopparbäck igen, men det var det inte. För första gången kände han ett slags värme gentemot både Lindemark och Gabi, och han undrade om han tagit sig igenom skärselden nu.
Å ena sidan, sa Lindemark samtidigt som han rafsade ner några ord i sitt block, är vi på väg mot ett mer självkritiskt sätt att betrakta det som en gång beskrevs med enkla och stigmatiserande ord som vansinne eller galenskap. Det finns en humanism i själva ifrågasättandet av termer och diagnoser. När förvandlas udda och omaka idéer från blott och bart udda till degenererade och sjuka? När övergår förmågan att se dolda samband och hitta djärva lösningar i en tendens att producera strunt och obegripligheter? De flesta människor vet på ett intuitivt plan att kreativiteten och den psykiska ohälsan är kusiner. Men hur ska vi lära oss att förstå var gränsen mellan dem går? Tänk om det inte finns någon naturlig gräns? Tänk om det är vår uppgift att dra gränsen, hur ska vi då göra? Och går det ens att dra en sådan gräns?
Du tänker på Jogi nu, sa Thune stillsamt.
Ja det gör jag förstås, medgav Lindemark. Jag tänker bland annat på Jogi. Har man känt honom under bättre tider så är det omöjligt att inte beröras av det som försiggår inom honom nu. Men du måste komma ihåg att han har många olycksbröder och systrar. Och att jag också har ett rent yrkesmässigt intresse av hans fall.
Thune kom på sig med att undra ifall Lindemark var så professionell att han kunde läsa Gabis erotiska noveller och uppfatta dem på ett beteendevetenskapligt och objektivt sätt, som intressanta exempel på hur en människoindivid använde sin intelligens och fantasi för att framställa verbala artefakter som speglade hennes verklighetsuppfattning, men inte som något mer. Under en kort sekund ville Thune ställa frågan, men så stack svartsjukan och stoltheten upp sina huvuden trots allt, och han förblev tyst. I stället nickade han bekräftande till Lindemark, som fortsatte:
Vi är många inom yrket som tror att de som drabbas av psykisk ohälsa har högre intelligens än genomsnittsmänniskan. Där ligger den empiriska forskningen tyvärr efter. Men låt oss hålla som ett axiom att det stämmer. Då blir steget inte långt till att tänka sig, att de bilder som vi alla ser när vi fantiserar helt enkelt är starkare och mer levande hos dem som insjuknar. Att de sjuka bara betalar ett pris för sin stora psykiska förmåga. Och därifrån kan vi gå ytterligare ett steg. Vi kan förespråka att människan egentligen borde få tro och tycka vad som helst, och se vilka bilder som helst, så länge det som hon tror och tycker och ser inte får henne att handla på ett sätt som gör andra individers och kollektivs liv otryggare och sämre.
Det är en vacker tanke, sa Thune. Men jag ser dessvärre flera problem med resonemanget. Definitionsproblem, för att vara exakt.
Du har rätt, medgav Lindemark. När blir mitt, just mitt liv otryggare och sämre av de annorlunda tankar och märkliga verklighetsuppfattningar som andra människor går och bär på? Det finns inget samförstånd här, svaret på den frågan finns tyvärr inne i vars och ens huvud. Och på sätt och vis för det oss till den andra riktningen jag nämnde.
Lindemark rörde olustigt i soppan och släppte sedan skeden utan att ha fört den till munnen. Han såg betryckt men samtidigt bestämd ut, som om han tog sats för att säga något som han egentligen inte ville säga. Så fortsatte han:
Den stora skiljelinjen i dag finns i synen på människan. Är vi bara komplicerade biologiska maskiner som ska leva upp till vissa minimikrav för att alls få finnas till? De gamla kungarna har störtats, men finns människan nu till för att tjäna staten och partiet? Eller förtjänar hon frihet? När får hon sitt värde? Finns det… finns det alls något okränkbart i själva livet längre?
Det är något som plågar dig, Robi, sa Thune. Du vet något som du inte berättar för mig.
Det är just det, sa Lindemark och hans röst lät verkligen plågad. Jag vet ingenting. Det enda jag har är aningar.
Aningar om vad då? frågade Thune.
På vissa kongresser jag varit på…, började Lindemark, men kom av sig.
Ja? manade Thune.
Det är något med hur somliga kolleger talar, sa Lindemark lågt. Kolleger från… vissa länder. Jag vill inte smutsa ner någons namn, för i den här frågan är det ingen som vågar vara tydlig. Alla går omvägar, alla talar i bilder. Det handlar mer om att föreställa sig de yttersta konsekvenserna av vissa sätt att resonera. Och jag har fått misstanken… du känner kanske till bruket att på medicinsk väg säkerställa att individer som anses undermåliga inte kan föra sina dåliga arvsanlag vidare?
Jag har förstått att det förekommer, sa Thune. Men det är ju inget som kungörs i radion direkt.
Det finns, fortsatte Lindemark, en stark tro på rationaliteten hos oss läkare. Och det händer att man kritiserar oss för den tron. Men du måste förstå att många av oss nästan dagligen tvingas se saker som privatmannen kanske behöver se bara några få gånger i livet.
Du talar om lidandet, sa Thune.
Ja, sa Lindemark. Jag talar om lidandet. Vi tvingas att se mer av det än vi egentligen står ut med. Och du skulle nog tycka att en del av de samtal vi för inom skrået är kallsinniga. Men vi för dem inte för att vi är onda, utan för att överleva som yrkesmän. Vi för dem för att förbli handlingskraftiga inför… herregud, också jag har sett öden så fruktansvärda, varelser så deformerade att de knappt kan kallas människor längre, så att man verkligen… ja, frestas att tänka…
Frestas att tänka vad då? manade Thune igen. Det fanns en stor förtvivlan i Lindemark nu, och Thune anade vart hans resonemang var på väg. En del av Thune ville inte höra Lindemark uttala orden. Men samtidigt kände han att han måste få höra dem: han måste få veta var barndomsvännen och klubbrodern stod.
Att livet är grymt och obarmhärtigt, sa Lindemark. Att vården av dessa varelser bara är en ursäkt och en flykt. Att… att en giftinjektion vore en nåd att be om.
Så vad du försöker säga, sa Thune, är att det finns de som tycker att sterilisering inte räcker, att det finns de som…
Han avbröt sig, han ville lika lite som Lindemark vara den som uttalade orden.
Som vill gå längre ja, sa Lindemark. Som vill förgifta hela läkekonsten.
Han lät rädd när han sa det, som ett barn som varit ute på rövarstråt med större och mer förhärdade pojkar och nu plågades av det han sett dem göra. Thune kände sig lika illamående han. Där ute i parken sken solen fortfarande och höstluften var säkert sval och frisk, men inne i den nyss så trevliga matsalen fanns nu bara unkenhet och skugga.
Det är fruktansvärt, mumlade Lindemark. Det får aldrig bli verklighet.
Det kan inte bli verklighet, sa Thune. Det är för groteskt.
Ja, sa Lindemark. Det vill man gärna tro. Men jag har hört kolleger tala om just barmhärtigheten och nåden… det är som om de hade skygglappar.
De tror på sin egen godhet och ser därför inte avgrunden som öppnar sig? föreslog Thune.
Lindemark svarade inte. Han skrev ner några ord i sitt block igen, sedan lyfte han skeden och var på väg att sänka den i sopptallriken, men ångrade sig i sista stund.
Thune såg att Lindemark var på väg att sluta sig i sig själv, så som han gjort ända sedan de var små. Lindemark hade alltid varit impulsiv och öppen, ett ögonblickets barn vars stämningslägen varit lätta att avläsa för mer strategiskt lagda kamrater som till exempel Arelius och Thune. Lindemark hade förblivit sådan upp i medelåldern, men ibland tycktes han få nog av sin egen direkthet och retirerade då in i sina tankar på ett sätt som utomstående ibland uppfattade som arrogant. Thune visste att tillståndet kunde fortgå i flera timmar, och sa därför:
Tack för lunchen, Robi. Det går en buss till Helsingfors om en halvtimme, vill du skjutsa mig ner till byn?
Naturligtvis, sa Lindemark artigt. Tack för att du ville komma, Klabben.
När Thune satt sig tillrätta i bussen kände han sig fortfarande betryckt. Han hade ett par böcker – en Wodehouse och en nyutkommen diktsamling – i portföljen och hade tänkt ägna resan åt att läsa.
Efter en stunds övervägande bestämde han sig för att låta bli: chauffören körde alldeles för hårt och det otympliga fordonet krängde i kurvorna, om han försökte läsa skulle han bara börja må illa.
Och han skulle ändå inte förmå koncentrera sig.
Färden gick genom det idylliska Tusbylandskapet och Thune försökte förgäves landa i den soldränkta verkligheten igen. Natten och dimman som hade nuddat vid Lindemark och honom fanns kvar, det inre mörkret var starkare än ljuset över åkrarna och skogarna där ute. När landskapet trots alla hans ansträngningar fortsatte att se ut som en kuliss, övergick han till att tänka på uppgifterna han hade framför sig.
Han måste tala med fru Wiik och han måste göra det nu. Han fick inte skjuta upp samtalet en enda dag till, det var obehagligt men han visste för mycket för att bara låta allt passera.
Fru Wiik hade verkat trött de senaste veckorna, hon hade varit tystlåtnare än vanligt. Thune visste att hon var både skarpsynt och lyhörd. Kanske hade han redan – oavsiktligt – avgett signaler av missnöje, och nu gick fru Wiik omkring och oroade sig för vad som skulle ske.
Men troligare var väl att Rolle gett henne en uppsträckning igen, skällt ut henne någon dag när Thune varit upptagen i rådstuvurätten eller ätit långlunch på Kämp med någon av sina klienter. Tänk om Rolle passat på och varit oförskämd mot fru Wiik också nu, när Thune varit frånvarande hela dagen?
Han bestämde sig för att det var dags att tala med Rolle också.
Han skulle säga som det var, att deras samarbete inte fungerade och att det kanske var bäst att Rolle tog några veckors semester med lön medan de bägge funderade på hur de skulle gå vidare. Kanske kunde Rolle rentav fortsätta som delägare samtidigt som han tog anställning vid en annan byrå: både Snellman och Roschier hade annonserat om lediga poster den gångna veckan.