När fru Wiik inte kom på jobb den morgonen blev han först irriterad.
Kanske fanns det en rest av irritation inom honom efter den misslyckade färden ut till Kopparbäck kvällen innan. Han hade tigit om sina tankar för att inte såra Jary, och sedan vakat och grubblat sig genom natten och tagit sig till kontoret nästan två timmar tidigare än han brukade.
Han var utmattad, så enkelt var det. Kvällens klubbmöte kändes som en börda och arbetsuppdragen tornade upp sig. Tre nya klienter på två veckor, ett besvärligt fall i rådstuvurätten, obetalda fakturor, oklara formalia kring Rolles avsked, brev som skulle dikteras och skrivas och skickas iväg: utan fru Wiik stod han sig slätt.
Han hade kommit till kontoret redan halv åtta. Han brukade sällan vara där före nio, han föredrog att arbeta till sent på kvällen. Men han visste att fru Wiik kom prick klockan åtta varje dag, också lördagar.
Irritationen satt i medan han väntade på att hon skulle dyka upp, och den malde fortfarande i honom när klockan blev halv nio och han kom på tanken att han kanske borde ringa hem till henne och försäkra sig om att hon inte brutit benet, eller fått halsfluss och tappat rösten eller så.
Då han slog numret första gången var han okoncentrerad. Medan han väntade på att hon skulle svara tänkte han på kvällens möte och på sådant som han ville tala om i enrum med de andra. Han skulle be Arelius sluta kritisera hans politiska åsikter inför mamma Esther. Och framförallt så måste han tala med Lindemark om Jogi Jary: det måste finnas något de kunde göra.
När fru Wiik inte svarade tänkte han att hon säkert var på väg till kontoret. Han skulle höra stegen i trappan och hennes nyckel i låset när som helst nu.
Men hon kom inte. Och när han ringt tre gånger och hon inte svarat blev han orolig.
Hon var punktligheten själv. Och hon bad alltid om hans tillstånd när hon ville förlänga lunchtimmen eller komma senare en morgon.
Klockan var ännu inte nio, men han bestämde sig för att åka till Tölö och ringa på. När han väl bestämt sig agerade han snabbt. Han drog på sig ulstern och handskarna, tog hatten från hyllan, gick nerför trapporna och halvsprang till spårvagnshållplatsen.
Först när han satt på spårvagnen slog det honom hur dum han varit. Bilen stod ju vid Kaserntorget. Varför hade han inte satt sig i den och kört raka vägen till Mechelingatan? Det hade gått mycket snabbare.