VEM MÖRDADE Jonatan, Hannas son där han skred fram över Tempelberget år 56 e.v.t.? Det fanns säkerligen många i Jerusalem som traktade efter den girige översteprästens blod och åtskilliga som skulle ha velat sopa bort hela det uppblåsta prästerskapet i templet. Det man alltid måste hålla i minnet när man talar om Palestina under det första århundradet e.v.t. är att detta land – detta helgade land från vilket Guds ande strömmade ut till resten av världen – var ockuperat territorium. Romerska legioner var stationerade i hela Judeen. Sexhundra romerska soldater var förlagda till själva Tempelbergets topp, innanför Antoniafästningens höga stenmurar som stöttade tempelväggens nordvästra hörn. Den orene centurionen i röd kappa och blänkande harnesk som med fasta steg gick genom Hedningarnas gård med handen vilande på svärdsfästet var en otvetydig påminnelse, om nu en sådan behövdes, om vem som i realiteten härskade över denna heliga plats.
Rom tog makten över Jerusalem år 63 f.v.t., då imperiets mästertaktiker, Pompejus Magnus, marscherade in i staden med sina segrande legioner och belägrade templet. Vid det laget hade Jerusalem sedan länge passerat sitt ekonomiska och kulturella zenit. Kanaaniternas bosättning som kung David hade omvandlat till sitt kungarikes säte, den stad han hade lämnat i arv till sin egensinnige son Salomo som i sin tur byggde det första templet till Gud, skövlades och jämnades med marken av babylonierna år 586 f.v.t. Den hade varit det judiska folkets religiösa, ekonomiska och politiska huvudstad i tusen år, men vid den tidpunkt då Pompejus tågade in genom dess portar var den mindre känd för sin skönhet och storslagenhet än för sina svårhanterliga invånares religiösa fanatism.
Jerusalem låg på de snårbevuxna judeiska bergens södra platå mellan Scopusbergets och Olivbergets lika höga toppar, flankerad av Kidrondalen i öster och den branta, skrämmande Gehennadalen i söder. Då romarna invaderade staden uppgick den bofasta befolkningen till omkring hundratusen personer. För romarna var den en obetydlig prick på imperiets karta, en stad den ordrike statsmannen Cicero avfärdade som »ett hål i hörnet«. För judarna var den världens navel, universums axel. Den var unik, och det fanns ingenting heligare och mer vördnadsvärt på hela jorden än Jerusalem. De mörklila vingårdarna där raderna av rankor slingrade och vindlade över de jämna slätterna, de välplöjda fälten och de grönskande fruktträdgårdarna där mandelträd och fikonträd och olivträd trängdes, de gröna papyrusbäddarna som lättjefullt flöt på Jordan – judarna kände och älskade djupt alla detaljer i detta helgade land och mutade in det helt och hållet. Allt från Galileens små jordbruk till Samariens låga kullar och Idumeens fjärran utkanter, där de fördömda städerna Sodom och Gomorra enligt Bibeln en gång låg, var Guds gåva till judarna trots att de inte härskade över någon enda del, inte ens Jerusalem, där den sanne guden dyrkades. Den stad som Herren hade klätt i prakt och härlighet och placerat »i alla folks mitt«, som profeten Hesekiel sade – den eviga mittpunkten i Guds rike på jorden – var bara en anspråkslös provins då det första århundradet e.v.t. grydde. Och en förargelseväckande sådan till på köpet, i det mäktiga romerska imperiets periferi.
Invasion och ockupation var ingenting nytt i Jerusalem. Trots dess upphöjda plats i judarnas hjärtan är sanningen att Jerusalem bara var en obetydlighet som gick mellan kungar och kejsare i en lång serie, där man byttes om med att plundra och skövla den heliga staden på vägen till att förverkliga långt mer storvulna ambitioner. År 586 f.v.t. drog babylonierna – Mesopotamiens herrar – härjande fram genom Judeen och jämnade både Jerusalem och dess tempel med marken. Babylonierna besegrades av perserna, som tillät judarna att återvända till sin älskade stad och bygga upp sitt tempel igen, inte därför att de tyckte om dem eller tog deras kult på allvar utan för att de ansåg Jerusalem vara en ankdamm, av föga intresse eller värde för ett imperium som sträckte sig utefter hela Centralasien. (Profeten Jesaja skulle dock komma att som tack smörja den persiske kungen Kyros till Messias). Det persiska riket, och Jerusalem med det, föll för Alexander den stores arméer, vilkas avkomlingar ingöt grekisk kultur och grekiska idéer i staden och dess invånare. Efter Alexanders död i förtid år 323 f.v.t. vreds staden ur ptolemaiernas kontroll av den seleukidiske kungen Antiochos den store, vars son Antiochos Epifanes ansåg sig vara den förkroppsligade guden och satsade allt på att en gång för alla göra slut på den judiska gudomen i Jerusalem. På denna hädelse svarade judarna med ett skoningslöst gerillakrig anfört av de tappra sönerna till Mattathias hasmonén – mackabeerna – som återerövrade den heliga staden från seleukiderna år 164 f.v.t. och för första gången på fyrahundra år på nytt upprättade den judiska hegemonin över Judeen.
I hundra år framåt härskade hasmoneerna med järnhand över Guds land. De var samtidigt präster och kungar, och var och en tjänade både som judarnas konung och templets överstepräst. Men när inbördeskrig bröt ut mellan bröderna Hyrkanos och Aristoboulos om makten över tronen vände sig båda enfaldigt nog till Rom för att få stöd. Pompejus tog deras vädjanden som en invit att erövra Jerusalem för egen räkning och satte därmed punkt för den korta perioden av direkt judiskt styre över Guds stad. År 63 f.v.t. blev Judeen ett romerskt protektorat och judarna återigen ett lydfolk.
Det var utan all glädje som judarna tog emot den romerska makten efter ett sekel av självständighet. Den hasmoneiska dynastin avsattes men Pompejus tillät Hyrkanos att behålla posten som överstepräst. Det passade inte Aristoboulos anhängare. De inledde en rad uppror men romarna slog ner dem karakteristisk brutalitet – brände städer, dödade rebeller och förslavade stora grupper. Klyftan mellan de svältande och skuldtyngda fattiga som slet ont på landet och den välbärgade provinsiella klass som härskade i Jerusalem blev ännu bredare. Roms standardmetod var att sluta allianser med den jordägande aristokratin i alla erövrade städer och göra dem beroende av de romerska herrarna för makt och välstånd. Genom att rätta in de lokala ledarnas intressen i den härskande klassens garanterade Rom att de utan reservationer gick in för att upprätthålla maktsystemet. I Jerusalem var »den jordägande aristokratin« i stort sett detsamma som prästklassen och i synnerhet den handfull förmögna prästsläkter som ledde kulten i templet och följaktligen fick Roms uppdrag att ta upp skatter och tribut och hålla ordning på den allt oroligare befolkningen. De fick riklig lön för mödan.
De religiösa och politiska krafterna i Jerusalem flöt således in i varandra, och därför måste Rom noga övervaka den judiska kulten och särskilt översteprästen. I sin egenskap av ordförande för Sanhedrin och »nationens ledare« hade översteprästen både religiösa och politiska befogenheter och rätt att fatta beslut i alla trosfrågor, se till att Guds lag tillämpades och rentav gripa misstänkta, dock bara i templets närmaste omgivning. Ville romarna ha kontroll över judarna måste de ha kontroll över templet. Och ville de ha kontroll över templet måste de ha kontroll över översteprästen. Det var därför som de kort efter att ha lagt under sig hela Judeen tog på sig ansvaret att utse och (direkt eller indirekt) avsätta översteprästen, alltså i praktiken göra honom till de romerska myndigheternas arbetstagare. Han fick inte ens behålla sina ceremoniella klädesplagg, som lämnades ut enbart på helgdagar och togs tillbaka så fort gudstjänsterna var över.
Judarna hade det ändå bättre än en del andra romerska undersåtar. För det mesta fick de bedriva sin kult och myndigheterna blandade sig inte i ritualer och offer. De behövde inte ens delta i den direkta dyrkan av kejsaren som påtvingades nästan alla andra religiösa samfund i riket. Det enda Rom begärde av Jerusalem var att en tjur och två lamm offrades två gånger om dagen till kejsaren och hans goda hälsa. På villkor att de fortsatte med de offren, betalade skatt och erlade tribut ordentligt och följde provinslagarna lämnade Rom människorna, deras gud och deras tempel i fred.
Romarna var i själva verket ganska väl insatta i sina lydfolks religiösa trosuppfattningar och praxis. De flesta områden som de hade erövrat fick behålla sina tempel orörda. Rivaliserande gudar avskaffades inte undantagslöst utan assimilerades ofta i den romerska kulten (ett exempel är den kanaanitiske guden Baal som smälte samman med den romerske guden Saturnus). I vissa fall övertog romarna ceremoniellt en fiendes tempel i en så kallad evocatio – och därmed dess gud, för de båda var oupplösligt förenade i antikens värld – och flyttade det till Rom, där det överöstes med gåvor och storslagna offer. Sådana markeringar var avsedda som en tydlig signal om att krigshandlingarna inte var riktade mot fiendens gud utan mot dess krigsmän. Guden skulle fortsätta att hedras och dyrkas i Rom, om bara hans trogna lade ner sina vapen och lät sig absorberas i imperiet.
Lika generellt toleranta som romarna var mot främmande kulter var de, om inte ännu mer, mot judarna och deras trohet mot sin ende gud, det som Cicero förkastade som den judiska monoteismens »barbariska vidskepelse«. Romarna förstod sig inte på den judiska kulten med dess egendomliga riter och allt överskuggande besatthet av rituell renhet – »Judarna anser allt det vi håller för heligt som profant och tillåter allt det som vi avskyr«, skriver Tacitus – men de tolererade den icke desto mindre.
Det hos judarna som mest förbryllade Rom var inte deras säregna riter eller stränga laglydnad utan det man uppfattade som deras outgrundliga överlägsenhetskomplex. Tanken att en obetydlig semitisk stam i ett avlägset hörn av det mäktiga romerska imperiet krävde, och fick, specialbehandling av kejsaren var helt enkelt obegriplig för många romare. Hur vågar de påstå att deras gud är den ende guden i universum? Hur understår de sig att hålla sig avskilda från alla andra folk? Hur kan dessa efterblivna och vidskepliga medlemmar av en obskyr stam vara så förmätna? Den stoiske filosofen Seneca var inte ensam i eliten i Rom om att fråga sig hur det någonsin hade varit möjligt att »de besegrade har gett segrarna lagar« i Jerusalem.
För judarna själva hade denna särställning ingenting med arrogans eller högmod att göra. Den var direkt påbjuden av en svartsjuk gud, som inte tolererade någon främmande närvaro i det land han hade reserverat för sitt utvalda folk. När judarna först kom dit tusen år tidigare hade Gud därför befallt att de skulle döda alla män, kvinnor och barn de mötte, slakta alla oxar, getter och får de stötte på, bränna alla gårdar, alla fält, alla skördar, allt levande utan undantag, för att landet enbart skulle tillhöra dem som dyrkade denne ende gud och ingen annan.
»Men i städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en enda levande varelse«, lydde Guds besked till israeliterna. »I enlighet med Herrens, din Guds, befallning skall du viga dem alla åt förintelse, hettiterna och amoreerna, kanaaneerna och perisseerna, hiveerna och jevuseerna, så att ni inte tar efter alla skändligheter de gör till sina gudars ära, ty då syndar ni mot Herren, er Gud« (5 Mos. 20:16–18).
Det var först sedan de judiska härarna under Josuas befäl hade vigt »allt levande … åt förintelse« i städerna Livna och Lakish och Eglon och Hebron och Devir, i bergsbygden och Negev, i Låglandet och på branterna »så som Herren, Israels Gud, hade befallt« (Jos. 10:28–40), som judarna fick tillåtelse att bosätta sig där.
Och ändå fick denna stam, som gjutit så mycket blod för att rena det Förlovade landet från alla främmande inslag så att den kunde härska över det i sin Guds namn, tusen år senare finna sig i att framsläpa sin tillvaro under en hednisk stormakts häl, tvingad att dela den heliga staden med galler, spanjorer, romare, greker och syrier – alla utlänningar, alla hedningar – och ålagd av lagen att offra i Guds eget tempel till en romersk avgudadyrkare som bodde mer än tusen kilometer bort.
Hur skulle gamla tiders hjältar ha reagerat på sådan förödmjukelse och förnedring? Vad skulle Josua eller Aron eller Fineas eller Samuel ha gjort mot de otrogna som hade besudlat det land Gud hade reserverat åt sitt utvalda folk?
De skulle ha dränkt landet i blod. De skulle ha krossat hedningarnas och de otrognas huvuden, bränt deras avgudar till marken, slaktat deras hustrur och barn. De skulle ha dräpt avgudadyrkarna och vadat i sina fienders blod, precis som Herren hade befallt. De skulle ha ropat till Israels Gud att storma fram ur himlen i sin stridsvagn och trampa ner de syndiga folken och låta bergen skaka av hans vrede.
Och översteprästen – nidingen som hade sålt Guds utvalda folk till Rom för några mynt och rätten att pråla i sin juvelprydda klädnad? Hans blotta existens var en förolämpning mot Gud. Den var en hemsökelse för hela landet.
Den måste utplånas.