STÅTHÅLLAREN Pontius Pilatus anlände till Jerusalem år 26 e.v.t. Han var den femte ståthållaren, eller prefekten, som Rom hade gett i uppdrag att övervaka ockupationen av Judeen. Efter Herodes den stores död och sedan hans son Archelaos avskedats som etnark i Jerusalem avgjorde makthavarna i Rom att det vore bäst att styra provinsen direkt och inte genom ännu en judisk lydkung.
Släkten Pontius var samniter, bördiga från bergsområdet Samnium söder om Rom, ett kargt land av sten och blod och hårdhudade människor som hade brutits ner och med tvång absorberats i det romerska väldet på 200-talet f.v.t. Efternamnet Pilatus betyder »förfaren med spjut«, kanske en hyllning till Pilatus far vars ärorika dåd som romersk soldat under Julius Caesar hade låtit Pontierna avancera från sitt enkla ursprung till den romerska riddarklassen. Liksom alla romerska riddare gjorde Pilatus sin värnplikt mot väldet så som det förväntades av honom. Han var dock inte soldat som sin far utan en administratör som trivdes bättre med räkenskaper och kontroller än med svärd och spjut. Men han var lika skoningslös. Källorna beskriver honom som kall, hårdhjärtad och rigid, en högdragen imperialistisk romare som tog föga hänsyn till de underkuvade folkens önskemål.
Pilatus förakt för judarna var uppenbart från allra första dagen han kom till Jerusalem, ståtlig i vit tunika och gyllene bröstplåt och en röd kappa draperad över axlarna. Den nye ståthållaren tillkännagav sin närvaro i den heliga staden genom att marschera genom Jerusalems gator, åtföljd av en romersk legion som bar standar med kejsarens bild – en ostentativ uppvisning av ringaktning för judarna och deras levnadsregler. Längre fram hängde han upp en serie förgyllda romerska sköldar tillägnade Tiberius, »Den gudomlige Augustus son«, i Jerusalems tempel. Sköldarna var en offergåva till de romerska gudarna och att de förekom i det judiska templet var en överlagd hädelse. Hans ingenjörer underrättade honom om att Jerusalems ålderstigna akvedukter behövde renoveras, och då tog Pilatus rätt och slätt de pengar som behövdes från templets skattkammare. När judarna protesterade skickade han ut sina soldater att hugga ner dem på gatorna.
Evangelierna framställer Pilatus som rättrådig men svag och så tyngd av tvivel på att Jesus från Nasaret bör avrättas att han gör allt i sin makt för att rädda hans liv, och till sist avbördar han sig allt ansvar för hela händelseförloppet när judarna kräver Jesus blod. Det är rena fantasier. Vad Pilatus var mest känd för var extrem lastbarhet, fullständig likgiltighet för judisk lag och tradition och en illa dold aversion mot det judiska folket som helhet. Under sin ämbetstid i Jerusalem skickade han tusen och åter tusen judar till korset så ivrigt och utan rättegång att Jerusalems invånare föranleddes att sända en officiell klagoskrift till kejsaren i Rom.
Trots, eller kanske på grund av, sin kalla, hårda grymhet mot judarna blev Pontius Pilatus en av de romerska ståthållare i Judeen som stannade längst på sin post. Det var en farlig befattning utan anställningstrygghet. Ståthållarens viktigaste uppgift var att se till att skatterna oavbrutet strömmade till Rom. För att det skulle ske måste han upprätthålla en fungerande, om än skör, relation till översteprästen, som hade ansvaret för den judiska kulten medan han själv skötte Judeens civila och ekonomiska angelägenheter. Den tunna tråden mellan de båda ämbetena innebar att ingen romersk ståthållare eller judisk överstepräst blev långvarig, i synnerhet inte under de första decennierna efter Herodes död. De fem ståthållarna före Pilatus tjänstgjorde bara ett par år var, med undantag för hans närmaste föregångare Valerius Gratus. Denne utsåg och avskedade fem olika överstepräster under sin tid som ståthållare, Pilatus hade bara en enda att tampas med under sina tio år i Jerusalem. Han hette Josef Kajafas.
I likhet med de flesta överstepräster var Kajafas mycket förmögen, men rikedomarna kan ha kommit genom hans hustru som var dotter till en tidigare överstepräst vid namn Hannas. Kajafas utnämndes troligen inte till sitt ämbete på egna meriter utan tack vare inflytandet från svärfadern, en ytterligt stark personlighet som lyckades föra över översteprästtjänsten till fem av sina egna söner, medan han själv stod kvar som en betydande kraft under hela Kajafas ämbetsperiod. När Jesus hade gripits i Getsemane fördes han enligt Johannesevangeliet först till Hannas för att förhöras innan han släpades inför Kajafas för att dömas (Joh. 18:13).
Gratus hade utnämnt Kajafas till överstepräst år 18 e.v.t., och han hade alltså redan tjänstgjort i åtta år när Pilatus kom till Jerusalem. En anledning till att Kajafas kunde sitta kvar som överstepräst längre än någon annan, i arton år, var att han med tiden knöt nära band till Pontius Pilatus. De båda samarbetade bra. Deras sammanlagda tid vid makten, från år 18 till 36, utgjorde den stabilaste perioden under hela det första århundradet e.v.t. Tillsammans lyckades de kväsa judarnas revolutionära böjelser genom att hänsynslöst slå ner alla tecken på politisk oro, hur små de än var.
Trots alla sina bemödanden kunde Pilatus och Kajafas dock inte släcka det nit som hade tänts i judarnas hjärtan av de messianska uppror som utspelat sig vid sekelskiftet – rövarhövdingen Hesekias, Simon av Pereens, herdepojken Athronges och Judas från Galileens. Kort efter Pilatus tillträde i Jerusalem började en rad predikanter, profeter, rövare och män som sade sig vara Messias dra fram genom det Heliga landet och predika frigörelse från Rom och utlova Guds rikes ankomst. År 28 började en asketisk predikant som hette Johannes döpa människor i Jordan och initiera dem i vad han hävdade var det sanna Israel. När Johannes döparens popularitet blev alltför stark för att hållas under kontroll lät Pilatus tetrark i Pereen, Herodes Antipas, fängsla och avrätta honom någon gång kring år 30. Ett par år senare ledde en snickare från Nasaret som hette Jesus en samling lärjungar i en triumfprocession in i Jerusalem där han gick till angrepp mot templet, vräkte omkull penningväxlarnas bord och bröt upp offerdjurens burar. Även han greps och Pontius Pilatus dömde honom till döden. Tre år senare, år 36, samlade en Messias känd enbart som »samariern« en samling anhängare på Gerisimbergets topp där han sade sig ämna gräva upp »heliga kärl« som Mose hade gömt där. Pilatus beordrade ett förband romerska soldater att klättra upp på bergen och hugga samarierns trogna i bitar.
Det var denna sista akt av obehärskat våld på Gerisimberget som avslutade Pilatus ståthållarskap i Jerusalem. Efter att ha kallats till Rom för att förklara sina åtgärder för kejsar Tiberius kom han aldrig tillbaka till Judeen. Han landsförvisades till Gallien år 36. Med tanke på deras förtroliga samarbete är det kanske ingen tillfällighet att Josef Kajafas samma år avskedades från sin post som överstepräst.
Nu när Pilatus och Kajafas var borta fanns det inte längre något hopp om att judarnas revolutionära lidelser skulle kunna förkvävas. Vid halvseklet surrade hela Palestina av messiansk energi. År 44 krönte sig en undergörande profet som hette Theudas till Messias och förde hundratals anhängare till Jordan, där han lovade att göra en fåra i vattnet så som Mose hade gjort i Röda havet tusen år tidigare. Det skulle bli första steget till att återvinna det Förlovade landet från Rom. Romarna skickade ut en armé som högg av Theudas huvudet och drev ut hans följeslagare i öknen. År 46 startade två söner till Judas från Galileen, Jakob och Simon, en egen upprorsrörelse i sin fars och farfars fotspår. Båda korsfästes.
Det Rom hade behövt för att hålla dessa messianska strömningar i schack var en fast, förnuftig hand, någon som kunnat ta itu med judarnas klagomål och samtidigt upprätthållit fred och ordning på landsbygden i Judeen och Galileen. I stället kom en rad odugliga ståthållare, den ene brutalare och girigare än den andre, till Jerusalem. Med sin korruption och inkompetens förvandlade de den vrede, bitterhet och undergångsbesatthet som i jämn takt hade byggts upp i hela Palestina till en fullskalig revolution.
Det började med Ventidius Cumanus, som stationerades i Jerusalem år 48, två år efter det att Judas söners uppror hade slagits ner. Som ståthållare utmärkte sig Cumanus för tjuvaktighet och enfald. Bland det första han gjorde var att postera romerska soldater på taket till templets portiker, skenbart som skydd mot kaos och oreda under påskfesten. Mitt i de heliga ceremonierna kom en av dessa soldater på tanken att det vore lustigt att dra upp uniformen och visa upp sin nakna bak för församlingen nedanför, och hela tiden skrek han vad Josefus på sitt prudentliga vis återger som »sådana ord som man kan vänta sig vid en sådan kroppsställning«.
Alla blev rasande och kravaller bröt ut på tempelplatsen. I stället för att skapa lugn skickade Cumanus en kohort till Tempelberget som högg in på den panikslagna folkhopen. Pilgrimerna som undkom massakern fångades i de trånga utgångarna från tempelgården. Hundratals trampades ner. Spänningarna eskalerade ytterligare när en av Cumanus legionärer ryckte åt sig en torarulle och rev sönder den inför en judisk församling. Cumanus lät avrätta soldaten i all hast men det räckte inte för att dämpa den stigande vreden och avskyn.
Situationen kulminerade då ett judiskt resesällskap från Galileen attackerades på vägen genom Samarien till Jerusalem. Cumanus avfärdade deras vädjan om rättvisa, enligt vad det påstods därför att samarierna hade mutat honom, och då tog en rövarliga anförd av Eleasar, Dinaios son lagen i egna händer, drog på härjningståg i hela Samarien och slog ihjäl alla samarier de stötte på. Det var mer än en blodig vedergällningsaktion; det var en markering av frihetslängtan hos ett folk som hade tröttnat på att lag och ordning låg i händerna på en kriminell och opålitlig administratör från Rom. Utbrottet av våld mellan judar och samarier blev halmstrået som knäckte kamelens rygg. År 52 dömdes Ventidius Cumanus till landsförvisning av kejsar Tiberius, och Antonius Felix fick resa till Jerusalem i hans ställe.
Felix skötte sig inte bättre än sin företrädare på ståthållarposten. Liksom Cumanus behandlade han judarna med det djupaste förakt. Han utnyttjade penningens makt till att spela ut olika judiska fraktioner i Jerusalem mot varandra, hela tiden till sin egen fördel. Först tycks han ha haft goda relationer med översteprästen Jonatan, en av Hannas fem söner som beklädde ämbetet. Felix och Jonatan samarbetade om att röja Judeens landsbygd från rövarbanden, och Jonatan kan till och med ha haft ett finger med i spelet då Felix grep Eleasar, Dinaios son, som skickades till Rom och korsfästes. Men när översteprästen väl hade tjänat Felix syfte knuffades han åt sidan. Vissa källor uppger att Felix var inblandad i det som sedan hände, för det var under hans ståthållarskap som en ny typ av rövare uppstod i Jerusalem. Det var en diffus grupp judiska rebeller som romarna kallade sikarier, »knivmän«, till följd av deras förkärlek för små knivar, sicae, som var lätta att dölja och som de mördade Guds fiender med.
Sikarierna var seloter som drevs av undergångstänkande och brann för att upprätta Guds rike på jorden. De var fanatiska i sitt motstånd mot den romerska ockupationen men reserverade sina hämndaktioner för de judar, i synnerhet den förmögna prästaristokratin, som villigt underkastade sig Roms välde. Sikarierna fruktade ingen, väjde för ingen och mördade sina motståndare ostraffat, mitt i staden, i fullt dagsljus, mitt i stora folksamlingar, under helgdagar och fester. De smälte in i trängseln med kniven instucken innanför manteln tills de var så nära offret att de kunde hugga till. När den döende segnade till marken, översköljd av blod, smög de kniven i skidan och stämde in i de panikslagna åskådarnas kör av upprörda röster.
Sikariernas ledare vid denna tid var en ung revolutionär som hette Menachem och var sonson till ingen mindre än Judas från Galileen. Menachem delade sin farfars hat mot den förmögna prästaristokratin i allmänhet och de inställsamma översteprästerna i synnerhet. I sikariernas ögon var Hannas son Jonatan en inkräktare, en tjuv och bedragare som hade blivit rik på att exploatera folkets lidanden. Han bar lika stor skuld till judarnas träldom som den hedniske kejsaren i Rom. Hans närvaro på Tempelberget besudlade hela folket. Hans blotta existens var en styggelse i Herrens ögon. Han måste dö.
År 56 lyckades sikarierna under Menachems befäl äntligen med det som Judas från Galileen bara hade kunnat drömma om att uppnå. Under påskhögtiden armbågade sig en lönnmördare fram genom massan av pilgrimer hoppackade på Tempelberget, tills han kom tillräckligt nära översteprästen Jonatan för att ta fram sin kniv och dra den över halsen på honom. Sedan försvann han i mängden.
Mordet utlöste panik i hela Jerusalem. Hur kunde den judiska nationens ledare, Guds företrädare på jorden, mördas i fullt dagsljus, mitt på tempelgården och utan att någon hade lagt märke till gärningsmannen? Många vägrade att tro att den skyldige varit jude. Det viskades att ståthållaren Felix själv hade gett order om dådet. Vem kunde annars ha begått den grova hädelsen att spilla översteprästens blod på templets mark?
Men sikarierna hade inte mer än inlett sitt skräckvälde. De ropade sitt slagord »Ingen herre utom Gud!« och började slå till mot den judiska härskande klassen och plundra medlemmarna på deras ägodelar, röva bort deras anhöriga och bränna ner deras hus. Med den taktiken sådde de skräck i allas hjärtan. »Mer skrämmande än deras brott var den fruktan de väckte där alla varje timme väntade sig döden, som i krig«, skriver Josefus.
Med Jonatans död vitglödgades de messianska förväntningarna i Jerusalem. Det rådde en utbredd stämning bland judarna av att något omvälvande var på väg att hända, en känsla född ur förtvivlan hos ett folk som längtade efter att befrias från den främmande övermakten. Nitet, den anda som hade underblåst rövarnas, profeternas och messiasaspiranternas revolutionära iver, spred sig nu bland folket som ett virus som arbetar sig fram genom kroppen. Det gick inte längre att begränsa det till landsbygden; dess inflytande märktes i byar och städer, också i Jerusalem. Det var inte bara bönderna och de utstötta som viskade om de stora kungar och profeter som hade befriat Israel från dess fiender i det förflutna. De förmögna och de nyrika på sin klassresa eldades också i allt högre grad av denna allt förtärande längtan efter att rena det Heliga landet från de romerska ockupanterna. Tecknen fanns överallt. Profetiorna var på väg att besannas. Tidens slut var nära.
I Jerusalem framträdde plötsligt en helig man, Jesus, Ananias son, och förutsade stadens förstörelse och Messias nära förestående återkomst. En annan man, en mystisk judisk trollkarl omnämnd som »egyptern« i Apostlagärningarna, utropade sig till judarnas konung och samlade tusentals anhängare på Olivberget, där han svor på att han likt Josua i Jeriko skulle befalla Jerusalems murar att störta samman och bli åtlydd. Folkmassan massakrerades av romerska trupper men så vitt man vet undkom egyptern.
Felix oskickliga sätt att hantera dessa händelser fick till följd att han avskedades och ersattes av Porcius Festus. Men Festus skapade inte bättre relationer till den oroliga befolkningen, vare sig på landet, där antalet profeter och aspiranter på messiastiteln som samlade anhängare omkring sig och predikade frigörelse från Rom ökade okontrollerat, eller i Jerusalem där sikarierna, stimulerade av framgången med mordet på Jonatan, nu mördade och plundrade ohämmat. Festus blev så stressad av läget att han dog kort efter att ha tillträtt sitt ämbete. Han efterträddes av den notoriske lättingen, svindlaren och oduglingen Lucceius Albinus, som ägnade sina två år i Jerusalem åt att plundra undersåtarna på deras pengar. Efter Albinus kom Gessius Florus, vars korta, turbulenta period är ihågkommen för det första därför att den kom åren under Albinus att framstå som rent fridfulla i jämförelse, för det andra därför att han skulle bli den siste romerske ståthållaren som Jerusalem fick skåda.
Nu var det år 64. Två år senare skulle vreden, bitterheten och det messianska nit som hade byggts upp i hela landet bryta ut i ett stort uppror mot Rom. Cumanus, Felix, Festus, Albinus, Florus – var och en hade de bidragit till den judiska resningen med sina ogärningar. Statsledningen i Rom bar själv skulden för sitt vanstyre och den betungande överbeskattningen av den hårt ansatta befolkningen. Den judiska aristokratin, med sina oupphörliga konflikter och sitt fjäsk för att skaffa sig makt och inflytande genom att muta de romerska byråkraterna, bar sin del av ansvaret för samhällets sönderfall. Och tempelledningen kunde säkerligen inte heller frikännas från att ha bidragit till den utbredda orättvisan och förkrossande fattigdomen, så att judarna inte hade något annat val än att gripa till våld. Till allt detta kom att privat jord konfiskerades, att arbetslösheten var hög, att bönderna fördrevs och tvingades bosätta sig i städerna och att torka och svält förödde Judeens och Galileens landsbygd. Det var bara en tidsfråga innan upprorets brand skulle förhärja hela Palestina. Hela det judiska folket var redo att kasta sig ut i öppen revolt vid minsta provokation, och den var Florus enfaldig nog att stå till tjänst med.
I maj år 66 tillkännagav Florus plötsligt att judarna var skyldiga Rom hundratusen dinarer i obetalda skatter. Åtföljd av en armé av livvakter marscherade ståthållaren in i templet och bröt sig in i skattkammaren, som han plundrade på de pengar judarna hade offrat till Gud. Det blev kravaller, och Florus satte in tusen man som fick order att gå in i den övre staden och mörda alla. Soldaterna dödade kvinnor och barn. De slog in dörrarna i husen och högg ihjäl människor som låg till sängs. Staden slungades ut i kaos. Krig hotade.
För att återställa lugnet skickade Rom en av judarnas egna till Jerusalem. Agrippa II:s far Agrippa I hade varit en älskad judisk ledare som lyckats bibehålla ett nära band till Rom. Sonen var inte lika populär som sin framlidne far, men han var romarnas bästa chans att lösa upp det spända läget i staden.
Den unge Agrippa skyndade till den heliga staden i ett försök att i sista minuten avvärja krig. Där han stod på taket till det kungliga palatset med systern Berenike bredvid sig vädjade han till judarna att se det hela i ett större perspektiv. »Vill ni trotsa hela det romerska imperiet?« frågade han. »Var är armén, var är det vapen som ni litar till? Var är er flotta som skall sopa de romerska haven rena? Var är er skattkammare som skall bekosta era fälttåg? Tror ni verkligen att ni kommer att gå i krig med egyptier eller araber? Ämnar ni blunda för det romerska imperiets makt? Ämnar ni inte mäta er egen svaghet? Är ni rikare än gallerna, starkare än germanerna, intelligentare än grekerna, talrikare än alla världens folk? Hur kan ni tro att ni skall kunna trotsa romarna?«
Revolutionärerna hade givetvis ett svar på Agrippas fråga. Det var nitet som inspirerade dem. Samma nit som hade förmått mackabeerna att bryta seleukidernas makt tvåhundra år tidigare – det nit som en gång hade hjälpt israeliterna att erövra det Förlovade landet – skulle nu hjälpa denna hoprafsade här av judiska upprorsmän att bryta sönder den romerska ockupationens bojor.
Folkmassan visade tydligt sitt förakt för Agrippa och Berenike, som blev tvungna att fly. Krig med Rom hade ändå kunnat undvikas fram till denna tidpunkt om det inte hade varit för en ung man som hette Eleasar. Han var den präst som kallades tempelkapten och hade behörighet att kväsa oroligheter i trakten kring templet. Med stöd av en samling präster av låg rang tog Eleasar kontroll över templet och förbjöd de dagliga offren till kejsaren. Signalen till Rom var tydlig: Jerusalem hade utropat sin självständighet. Inom kort skulle resten av Judeen och Galileen, Idumeen och Pereen, Samarien och alla byar som låg strödda i Dödahavsdalen följa efter.
Menachem och sikarierna slöt upp vid tempelkaptenens sida. Tillsammans fördrev de alla icke-judar från Jerusalem, precis som skrifterna krävde. De spårade upp och dödade översteprästen, som hade gått under jorden så fort striderna började. Sedan satte de eld på de offentliga arkiven i en djupt symbolisk gest. Uppbördsmännens och penningutlånarnas liggare, lagfarter och offentliga dokument – allt gick upp i lågor. Det skulle inte finnas fler dokument över vem som var rik och vem som var fattig. Alla i denna nya och av Gud ingivna världsordning skulle börja på nytt.
Så snart rebellerna hade tagit kontroll över den nedre staden barrikaderade de sig där inför det ofrånkomliga romerska anfallet. Men i stället för att skicka en stor armé att återta Jerusalem nöjde sig Rom oförklarligt nog med att kommendera en liten styrka till staden. Upprorsmännen slog den tillbaka utan svårighet innan de riktade blicken mot den övre staden, där de få soldater som fanns kvar i Jerusalem hade sökt skydd i en romersk garnison. De gick med på att kapitulera i utbyte mot fri lejd ut ur staden. Men när de lade ner sina vapen och kom ut ur sitt gömställe kastade sig rebellerna över dem och massakrerade dem till sista man. Nu var den romerska ockupationen totalt utraderad ur Guds stad.
Sedan fanns det ingen återvändo. Judarna hade just förklarat krig mot det största välde som världen någonsin hade skådat.