NÄR ALLT KOM omkring var de bara tusen män, kvinnor och barn – de sista rebellerna som överlevde det romerska anfallet. Året var 73. Det var i sin ordning att det som hade börjat med sikarierna skulle sluta med sikarierna. Jerusalem hade redan bränts ner till grunden, murarna var störtade, befolkningen dödad. Hela Palestina låg på nytt under Roms häl. Det enda som återstod av upproret var dessa få sista seloter som hade flytt från Jerusalem med hustrur och barn och tagit skydd inne i fästningen Masada vid Döda havets västra strand. Nu var de här, fast högst upp på en isolerad bergstopp mitt i en steril öken, och såg hjälplöst på medan en romersk falang sakta men säkert tog sig uppför bergväggen, med lyfta sköldar och dragna svärd, färdiga att slutgiltigt krossa den resning som hade börjat sju år tidigare.
Sikarierna kom ursprungligen till Masada de första dagarna efter det att kriget mot Rom hade brutit ut. Som ett naturligt befäst och praktiskt taget ointagligt fort beläget mer än trehundra meter ovanför Döda havet hade Masada länge varit en tillflyktsort för judarna. David kom hit för att gömma sig undan kung Saul, som hade sänt sina män att söka upp den herdepojke som en dag skulle beröva honom kronan. Mackabeerna använde Masada som militärbas under sitt uppror mot den seleukidiska dynastin. Hundra år senare förvandlade Herodes den store Masada till en sannskyldig fästningsstad, jämnade ut den båtformade toppen och omslöt den med en kraftig mur av vit jerusalemsten. Herodes lade till förvaringslokaler och spannmålsmagasin, regnvattencisterner, till och med en bassäng. Han placerade också en väldig vapenarsenal i Masada som sades räcka för att utrusta tusen man. Åt sig själv och sin familj lät han anlägga ett monumentalt palats i tre våningar som hängde från bergväggens norra stäv, alldeles nedanför den utskjutande toppen, med badrum, blänkande kolonnader, mosaiker i många färger och en bländande 180 graders utsikt över den gråvita Dödahavsdalen.
Efter Herodes död föll Masadas fästning, palats och vapenförråd i romarnas händer. När det judiska upproret bröt ut år 66 erövrade sikarierna under Menachems ledning Masada och förde tillbaka vapnen till Jerusalem, där de förenade sig med tempelkaptenen Eleasar. Efter att ha tagit kontroll över staden och bränt tempelarkivet började rebellerna slå mynt för att fira sin mödosamt vunna självständighet. Mynten etsades med segersymboler – bägare och palmgrenar – och graverades med slagord som »Sions frihet« och »Jerusalem är heligt«, inte på grekiska, hedningarnas och avgudadyrkarnas språk, utan på hebreiska. Varje mynt daterades självmedvetet »År ett«, som om en helt ny tidsålder hade börjat. Profeterna hade haft rätt. Visst var detta Guds rike.
Men mitt i allt firandet, medan Jerusalem säkrades och ett bräckligt lugn långsamt lade sig över staden, gjorde Menachem något oväntat. Han höljde sig i en purpurfärgad mantel och tågade segervisst in på tempelgården, där han omgiven av sina beväpnade sikarier öppet utropade sig till Messias, Judarnas konung.
I vissa avseenden uppträdde Menachem precis som han skulle. Guds rike hade ju upprättats, och då var det dags för Messias att framträda så att han kunde härska över det i Guds namn. Och vem hade rätt att svepa sig i den kungliga manteln och sitta på tronen utom Menachem, sonson till Judas från Galileen, sonsonsson till rövarhövdingen Hesekia? I hans trognas ögon var Menachems messianska pretentioner ingenting annat än uppfyllandet av profetiorna, det slutgiltiga steget in i de yttersta dagarna.
Det stämde inte med tempelkaptenen Eleasars syn på saken. Han och hans anhängare i det lägre prästerskapet blev chockerade över vad de uppfattade som ett fräckt maktrov. De gjorde upp en plan att döda den självutropade Messias och befria staden från hans följeslagare som blandade sig i allting. Medan Menachem kråmade sig kring templet i sin kungliga utstyrsel stormade Eleasars män plötsligt fram över Tempelberget och övermannade hans livvakter. De släpade ut Menachem i det fria och torterade honom till döds. Sikarierna kom med knapp nöd undan med livet. De samlades återigen på sin bas i Masada, där de bidade sin tid tills kriget var över.
De fick vänta i sju år. Medan romarna omgrupperade sig och återvände för att vrida Palestina ur rebellernas händer, medan den ena byn och staden efter den andra i Judeen och Galileen jämnades med marken och deras invånare tämjdes med svärdet, medan Jerusalem självt var omringat och dess invånare långsamt svalt ihjäl, avvaktade sikarierna i sitt bergsfort. Först när alla upproriska städer var raserade och landet än en gång låg under deras kontroll vände romarna blicken mot Masada.
Det romerska regementet kom fram till Masadas fot år 73, tre år efter Jerusalems fall. Soldaterna kunde inte attackera fästningen direkt utan fick först bygga en kraftig mur runt hela bergets fot, så att ingen rebell kunde undkomma obemärkt. Med området säkrat anlade romarna en brant ramp uppför den gapande klyftan på bergväggens västra sida och skrapade bort tusentals ton jord och sten i veckor, medan rebellerna kastade sten på dem uppifrån. De sköt ett väldigt belägringstorn uppför rampen, och därifrån bombarderade de rebellerna med pilar och klot. Så snart Herodes perimetermur till sist hade störtat till marken var en i all hast rest inre mur det enda som skilde romarna från de sista rebellerna. Romarna satte eld på muren och återvände sedan till sina läger, där de tålmodigt väntade på att den skulle rasa av sig själv.
Sikarierna höll sig tätt intill varandra inne i Herodes palats. De visste att slutet hade kommit. Romarna skulle säkerligen låta dem och deras familjer lida samma kval som de hade utsatt Jerusalems invånare för. I den behärskade tystnaden reste sig en ledare och tog till orda.
»Mina vänner, eftersom vi för länge sedan beslöt oss för att aldrig bli romarnas tjänare, och inte heller någon annans utom den Väldiges, som är människosläktets ende och rätte Herre, har tiden nu kommit att göra verklighet av beslutet. « Han drog kniven ur skidan och kom med en sista vädjan. »Gud har gett oss kraften att dö modigt och i frihet, vilket inte gällde dem [i Jerusalem] som besegrades plötsligt och oväntat.«
Talet hade önskad verkan. Medan romarna gjorde sig redo för det slutliga anfallet på Masada kastade rebellerna lott sinsemellan om i vilken ordning deras desperata plan skulle genomföras. Sedan drog de sina knivar – de knivar som hade gett dem deras identitet, den kniv som med ett drag över översteprästens hals hade inlett det olycksaliga kriget mot Rom – och började döda sina hustrur och barn innan de vände bladen mot varandra. De tio sista männen valde ut en som skulle döda de återstående nio. Han gjorde som han blivit ålagd och antände palatset. Sedan tog han sitt liv.
Morgonen därpå stod romarna triumferande ovanför den dittills ointagliga fästningen Masada. Men det enda de möttes av var ett spöklikt lugn: niohundrasextio döda män, kvinnor och barn. Kriget var äntligen slut.
Varför hade det tagit så lång tid?
Nyheten om det judiska upproret hade snabbt nått kejsar Nero, som genast befallde en av sina mest betrodda män, Titus Flavius Vespasianus, att återerövra Jerusalem. Vespasianus tog befälet över en armé på mer än sextiotusen stridande och begav sig genast till Syrien, medan hans son Titus for till Egypten för att samla ihop de romerska legioner som var stationerade i Alexandria. Titus skulle föra trupperna norrut genom Idumeen medan Vespasianus drog söderut in i Galileen. Far och son skulle pressa judarna mellan sina båda härar och kväsa upproret.
En efter en kapitulerade de upproriska städerna för Roms övermakt medan Titus och Vespasianus brände en förödelsens gata genom det Heliga landet. År 68 låg hela Galileen liksom Samarien, Idumeen, Pereen och hela Dödahavsregionen utom Masada stadigt i romarnas händer igen. Det enda som återstod för Vespasianus att göra var att låta sina arméer tåga in i Judeen och ödelägga den plats där revolten hade ägt rum: Jerusalem.
Medan Vespasianus förberedde slutanfallet fick han emellertid bud om att Nero hade begått självmord. Oron svallade i Rom och inbördesstrider rasade. Under några korta månader utropade sig tre män, Galba, Otho och Vitellius, till kejsare, var och en störtad i våldsamma former av sin efterträdare. Lag och ordning bröt samman fullständigt och tjuvar och huliganer plundrade invånarna utan att behöva frukta några konsekvenser. Inte sedan kriget mellan Octavianus och Marcus Antonius hundra år tidigare hade romarna genomlidit sådana oroligheter. Tacitus beskriver det som en period »rik på katastrofer, fruktansvärd i terror, söndersliten av inbördes strider, ohygglig även i fred«.
På uppmaning av sina legioner gjorde Vespasianus halt i Judeen och skyndade till Rom för att själv pretendera på tronen. Han hade inte behövt göra sig någon brådska. Långt innan han nådde huvudstaden sommaren 70 hade hans anhängare tagit makten i staden, mördat hans rivaler och utropat honom till kejsare.
Det Rom som Vespasianus nu härskade över hade emellertid förvandlats i grunden. Invånarna hade blivit förskräckta över de omfattande oroligheterna och börjat undra om imperiet var på väg att förlora makt och inflytande. Situationen i det fjärran Judeen var särskilt irriterande. Det var illa nog att de simpla judarna hade gjort uppror överhuvudtaget och fullkomligt ofattbart att det fortfarande inte hade krossats efter tre långa år. Andra lydfolk revolterade förstås också då och då, men här var det inte fråga om galler eller britter, vidskepliga bondtölpar som kastade sten. Själva omfattningen av den judiska revolten, och det faktum att den hade skett under en period av djupa sociala och politiska påfrestningar i Rom, hade gett upphov till en identitetskris hos stadens invånare.
Vespasianus visste att han måste vända folkets uppmärksamhet bort från deras inrikespolitiska bekymmer till en riktigt ståtlig militär erövring i utlandet. En obetydlig liten seger dög inte. Vad kejsaren behövde var en total tillintetgörelse av en fientlig styrka. Han behövde en triumf: en magnifik uppvisning av Roms makt med allt som hörde till, fångar, slavar och byte, för att vinna sina missnöjda undersåtars aktning och fylla deras hjärtan med skräck. Så fort han hade tillträtt sitt ämbete grep han sig an med att fullfölja den uppgift han hade lämnat oavslutad i Judeen. Han skulle inte bara kväsa det judiska upproret, det räckte inte för att han skulle visa vad han ville. Han skulle utrota judarna till sista man. Utplåna dem från jordens yta. Ödelägga deras marker. Bränna deras tempel. Tillintetgöra deras kult. Döda deras gud.
Från sitt säte i Rom sände Vespasianus bud till Titus att genast marschera mot Jerusalem och till varje pris snabbt och definitivt sätta punkt för judarnas uppror. Vad kejsaren inte kunde ha vetat var att upproret stod på gränsen till att falla samman av sig självt.
Kort efter mordet på Menachem och fördrivningen av sikarierna från Jerusalem började rebellerna förbereda sig på den romerska invasion som de var säkra på skulle komma. Murarna kring staden förstärktes och man började lagra så mycket militär utrustning som fanns att få. Svärd och pilar samlades ihop, rustningsplåtar smiddes, katapulter och klot staplades utefter stadsmuren. Unga pojkar utbildades i all hast i närstrid. Hela staden greps av panik medan rebellerna bemannade sina ställningar och väntade på att romarna skulle återkomma och än en gång göra anspråk på Jerusalem.
Men romarna kom aldrig. Rebellerna var fullt medvetna om förstörelsen som fortgick runt omkring dem. Varje dag strömmade en hord blåslagna och blodfläckade flyktingar in i Jerusalem; staden bågnade. Men romarnas repressalier var än så länge koncentrerade till landsbygden och större upprorsfästen som Tiberias, Gamala och Gischala. Ju längre rebellerna väntade på att romarna skulle visa sig i Jerusalem, desto mer splittrad och instabil blev stadsledningen.
Redan tidigt hade ett slags övergångsregering bildats, huvudsakligen sammansatt av dem i prästaristokratin som hade gått med i upproret, många motvilligt. Denna »moderata« fraktion ville ha en överenskommelse med Rom, om någon sådan alltjämt var möjlig. De ville kapitulera utan villkor, vädja om nåd och på nytt underkasta sig romerskt styre. De moderata hade en hel del stöd i Jerusalem, särskilt bland de förmögna judar som såg sig om efter möjligheter att behålla status och egendom, för att inte tala om livet.
En ännu större och mer högljudd fraktion i Jerusalem var övertygad om att Gud hade lett judarna i krig mot Rom och att Gud skulle leda dem till seger. Läget må ha varit dystert just då och fienden osynlig. Men det ingick i Guds plan. Varslade inte profeterna om att »de sådda ställena skall te sig osådda och förrådshusen skall befinnas tomma« (2 Esdras 6:22)? Men om judarna bara fortsatte att vara Herren trogna skulle de inom kort se Jerusalem höljt i ära. Trumpeterna skulle ljuda och alla som hörde dem skulle bäva av fruktan. Bergen skulle jämnas ut och jorden öppna sig och uppsluka Guds fiender. Det enda som fordrades var trohet. Trohet och nit.
Främst i detta läger stod en koalition av bönder, präster av låg rang, rövarband och nyanlända flyktingar som gemensamt bildade en avgränsad revolutionär fraktion, selotpartiet. De var fromma och fattiga och hade ingenting till övers för aristokratin. De ville hålla fast vid den ursprungliga avsikten med upproret, att rena det Heliga landet och upprätta Guds välde på jorden. De motsatte sig med all kraft övergångsregeringen och dess planer på att överlämna staden till Rom. Det var hädelse. Det var landsförräderi. Och alla i selotpartiet visste mycket väl vad straffet för båda var.
Selotpartiet tog över templets innergård där endast prästerna hade tillåtelse att vistas, och därifrån släppte de loss en våg av terror mot dem som de inte ansåg var nog lojala mot upproret: de förmögna aristokraterna och överklassjudarna, de gamla ädlingarna från Herodes tid och templets tidigare ledning, de förnämsta prästerna och alla som hörde hemma i det moderata lägret. Selotpartiets ledare satte upp sin egen skuggregering och drog lott om vem av dem som skulle bli näste överstepräst. Lotten föll på en bonde som varken kunde läsa eller skriva. Han hette Fanni, Samuels son. Han kläddes i översteprästens brokiga skrud, placerades framför ingången till det allra heligaste och fick lära sig att utföra offren medan resterna av prästaristokratin stod ett stycke bort och såg på. De grät över vad de ansåg vara vanhelgandet av deras heliga arv.
Medan blodsutgjutelsen fortgick och fraktionsstriderna rasade vidare strömmade ännu fler flyktingar in i staden och underblåste den splittring och osämja som hotade att förgifta hela Jerusalem. Med de moderata satta ur spel var det nu tre läger som tävlade med varandra om kontroll över staden. Selotpartiet, som bestod av cirka tvåtusenfemhundra personer, höll templets innergård, och de yttre gårdarna föll i händerna på ledaren av upproret i Gischala, en välbärgad stadsbo som hette Johannes och som med en hårsmån till godo hade undkommit när romarna lade hans stad i ruiner.
Först gjorde Johannes från Gischala gemensam sak med seloterna. Han delade deras trohet mot revolutionens religiösa principer. Huruvida han själv kunde betecknas som selot är svårt att säga. Han var utan tvivel en ivrig nationalist med ett djupt hat mot Rom vid en tidpunkt då patriotism och messianska förväntningar var oupplösligt förenade. Han gick så långt som till att smälta ner templets heliga kärl och tillverka vapen av dem att sättas in mot Roms härar. Men en konflikt om kontrollen över templet tvingade Johannes att till sist bryta med selotpartiet och bilda en egen koalition, som bestod av cirka sextusen krigsmän.
Det tredje och största upproriska lägret i Jerusalem anfördes av Simon, son till rövarhövdingen Giora som hade slagit ner Cestius Gallus första anfall mot Jerusalem. Simon hade tillbringat upprorets första år med att härja på Judeens landsbygd, plundra de rikas marker, befria slavar och skaffa sig rykte som de fattigas förkämpe. Efter en kort vistelse hos sikarierna i Masada kom han till Jerusalem med en stor egen armé på tiotusen man. Först togs han emot med öppna armar av stadsledningen, som hoppades att han skulle kunna tygla selotpartiets excesser och klippa vingarna på Johannes från Gischala, som betedde sig alltmer auktoritärt. Simon lyckades inte vrida templet ur händerna på någondera rivalen men tog kontroll över större delen av övre och nedre staden.
Det som verkligen skilde ut Simon från de övriga upprorsledarna i Jerusalem var att han från allra första början oförväget presenterade sig som Messias och kung. Liksom Menachem på sin tid klädde sig Simon i kungamantel och skred omkring i staden som dess frälsare. Han gav sig själv titeln »Jerusalems herre« och utnyttjade sin ställning som smord till att gripa och avrätta de överklassjudar som han misstänkte för landsförräderi. Följden blev att Simon, Gioras son till sist erkändes som det splittrade upprorets högste befälhavare – och det i sista minuten. Han hade inte hunnit mer än befästa sin auktoritet över de övriga fraktionerna förrän Titus stod vid stadsportarna med fyra romerska legioner bakom sig och fordrade att Jerusalem ofördröjligen skulle kapitulera.
Splittringen och de interna fejderna upphörde genast och följdes av frenetiska förberedelser inför det överhängande anfallet. Men Titus hade ingen brådska. I stället befallde han sitt folk att bygga en stenmur runt Jerusalem så att alla innanför fångades i en fälla och all tillförsel av mat och vatten skars av. Sedan slog han läger på Olivberget. Därifrån hade han obehindrad utsikt över stadens invånare medan de långsamt svalt ihjäl.
Hungersnöden blev ohygglig. Hela familjer dog i sina hem. Gränderna var fyllda av de dödas kroppar. Det fanns ingen plats att begrava dem ordentligt och ingen orkade heller. Jerusalems invånare kröp genom kloakerna och letade efter något att äta. Man åt kodynga och torra grästuvor. Man tog av sig kläderna och tuggade på lädret i bälten och sandaler. Det finns några uppgifter om att somliga förföll till att äta de döda. De som försökte fly fångades utan svårigheter och korsfästes på Olivberget inför allas ögon.
Det borde ha räckt för Titus att vänta tills alla hade dött av sig själva. Han hade inte behövt dra sitt svärd för att besegra Jerusalem och avsluta upproret. Men det var inte vad hans far hade skickat dit honom för att göra. Hans uppdrag var inte att svälta judarna till underkastelse; det var att utplåna dem från det land de påstod var deras. I slutet av april år 70, då döden vandrade genom staden och invånarna dog i hundratal av hunger och törst, ställde Titus upp sina legioner och stormade Jerusalem.
Romarna anlade skyddsvallar utefter den övre stadens murar och började bombardera staden med tungt artilleri. De konstruerade en kraftfull murbräcka som utan svårighet bröt igenom den första muren. När rebellerna drog sig bakom en andra inre mur slogs bräscher också i den och portarna stacks i brand. Medan lågorna sakta dog ut låg staden blottad för Titus trupper.
Soldaterna kastade sig över alla – män, kvinnor, barn, de rika, de fattiga, de som hade deltagit i upproret, de som hade förblivit Rom trogna, aristokraterna, prästerna. Alla var fritt byte. Allt brändes. Hela staden stod i lågor. Flammornas dån blandades med dödsskrin medan den romerska soldatesken svepte genom den övre och nedre staden, strödde lik efter sig, vadade genom strömmar av blod och bokstavligt talat trampade fram över högar med döda i jakt på rebellerna, tills de fick templet i sikte. Med de sista upprorsmännen fångade på innergården antände romarna grunden så att det såg ut som om Tempelbergets fot kokade över av blod och eld. Lågorna svepte in det allra heligaste, Israels Guds boning, som störtade till marken i en hög av aska och stoft. När branden äntligen slocknade gav Titus order om att allt som var kvar av staden skulle jämnas med marken så att ingen framtida generation ens skulle minnas namnet Jerusalem.
Tusentals miste livet, men Simon, Gioras son, den självutropade Messias, greps levande så att han kunde släpas till Rom i kedjor inför den segerfest som Vespasianus hade lovat sitt folk. Med Simon följde templets heliga skatter: det gyllene bordet och skådebrödet som offrades till Herren, lampstället och den sjuarmade menoran, rökelsekaren och bägarna, trumpeterna och de heliga kärlen. Allt detta bars i triumftåg genom Roms gator medan Vespasianus och Titus, krönta med lagerkransar och klädda i purpurfärgade mantlar, såg på med tyst beslutsamhet. Längst bak i processionen kom det sista bytet som bars högt så att alla skulle se det: ett exemplar av Toran, den judiska religionens förnämsta symbol.
Alla förstod vad Vespasianus ville säga: Detta var en seger, inte över ett folk utan över dess gud. Det var inte Judeen utan judendomen som hade besegrats. Titus framställde offentligt Jerusalems förstöring som en from handling och ett offer till Roms gudar. Det var inte han som hade uträttat arbetet, sade han. Han hade bara överlämnat sina vapen till sin gud, som visat sin vrede mot judarnas gud.
Som ännu en markering underlät Vespasianus att genomföra den sedvanliga evocatio, en ceremoni som gav en besegrad fiende möjlighet att dyrka sin gud i Rom. Judarna skulle inte bara förbjudas att återuppbygga sitt tempel, en rätt som nästan alla andra lydfolk i imperiet erbjöds: de skulle nu tvingas betala en skatt på två drakmer om året – exakt lika mycket som judiska män tidigare hade betalat i sikler till templet i Jerusalem – för att bidra till återuppförandet av Jupitertemplet, som hade råkat brinna ner under det romerska inbördeskriget. Alla judar, var i imperiet de än bodde, hur lojala mot Rom de än fortsatte att vara, oavsett om de hade deltagit i upproret eller ej – alla judar, även kvinnor och barn, var nu ålagda att bidra till underhållet av den hedniska kultens centrum i Rom.
Hädanefter skulle judendomen inte längre anses vara en värdig kult. Judarna var nu Roms eviga fiender. Massförflyttningar hade aldrig ingått i Roms politik men nu fördrevs alla överlevande judar från Jerusalem och dess omgivningar. Med tiden fick staden namnet Aelia Capitolina och hela regionen lades under direkt kejserlig kontroll. Hela Palestina blev Vespasianus privata egendom medan romarna gjorde vad de kunde för att skapa ett intryck av att det aldrig hade funnits några judar i Jerusalem. År 135 var namnet Jerusalem utstruket ur alla officiella romerska dokument.
För dem som överlevde blodbadet – de som kurade ihop sig nakna och utsvultna utanför de sammanstörtade stadsmurarna och till sin fasa såg hur de romerska soldaterna urinerade i den rykande askan efter Guds hus – stod det fullständigt klart vem som bar skulden för dödandet och förödelsen. Det kunde omöjligt vara härskarornas Herre som hade dragit sådan förstörelse över den heliga staden. Nej. Det var lestai, rövarna och rebellerna, seloterna och sikarierna, de nationalistiska revolutionärerna som hade predikat självständighet från Rom, de så kallade profeter och falska messiasfigurer som hade utlovat frälsning från Gud i gengäld för trohet och nit. Det var de som bar ansvaret för det romerska anfallet. Det var dem som Gud hade övergett.
De följande åren började judarna avlägsna sig så mycket som möjligt från den revolutionära idealism som hade lett till kriget mot Rom. De tog inte helt avstånd från sina apokalyptiska förväntningar. Tvärtom kom en ström av undergångsskrifter under nästa sekel som avspeglade deras aldrig upphörande längtan efter gudomlig befrielse från Roms övermakt. De kvardröjande effekterna av denna messianska glöd utlöste ett kortvarigt andra krig mot Rom år 132, under befäl av en aspirant på messiastiteln känd som Simon bar Kokhba. I regel tvingades dock 100-talets rabbiner av omständigheterna och av fruktan för repressalier från Rom att ta fram en tolkning av judendomen som inte poängterade nationalismen. De kom att tala om det Heliga landet i mer transcendentala termer och spred en messiansk teologi som förkastade öppna politiska ambitioner, efter hand som goda gärningar och studiet av lagen ersatte offren i templet i den fromme judens liv.
Men allt detta låg många år fram i tiden. Denna dag, då de misshandlade och blodiga resterna av den gamla judiska nationen rycktes från sina hem, sitt tempel, sin Gud och med våld tvingades ut ur det Förlovade landet till hedningarnas och avgudadyrkarnas land, visste de bara en enda sak: att deras värld hade upphört att existera.
Kort efter det att Herrens tempel hade vanhelgats, det judiska folket skingrats för vindarna och dess religion smutsats tog juden Johannes Markus enligt traditionen fram sin gåspenna i det segerrika Rom och skrev de första orden i det första evangeliet om den Messias som hette Jesus från Nasaret – inte på Guds språk hebreiska, inte på Jesus språk arameiska utan på hedningarnas språk grekiska. De orenas språk. Segrarnas språk.
Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.