»MED HIMMELRIKET är det som när en kung höll bröllop för sin son«, säger Jesus. En mäktig kung har ordnat en ståtlig bröllopsmåltid för sin son och skickar ut sina tjänare till rikets alla hörn att bjuda in ärade gäster till den glada festen. »De gödda oxarna och kalvarna är slaktade. Allt är färdigt. Kom och fira med oss.«
Tjänarna går ut och sprider kungens inbjudan, men den ene efter den andre avböjer. »Jag har just köpt mark och måste ta hand om den«, säger en. »Jag måste tyvärr tacka nej.«
»Jag har köpt fem par oxar och måste se vad de duger till«, säger en annan. »Jag hade så gärna velat komma.«
»Jag har just gift mig«, säger en tredje. »Jag kan inte komma.«
Tjänarna kommer tillbaka och ger kungen besked om att ingen har tackat ja till hans inbjudan och att några inte har nöjt sig med att avböja utan också fängslat kungens tjänare, misshandlat dem, till och med dödat dem.
Kungen blir rasande och befaller tjänarna att gå ut på rikets gator och gränder och samla ihop alla de stöter på- unga och gamla, fattiga och svaga, lytta och blinda och utstötta – och ta med allesammans till festen.
Tjänarna lyder och festen börjar. Men mitt i glammet lägger kungen märke till en objuden gäst. Han är inte iförd bröllopskläder.
»Hur kom du in här?« frågar kungen.
Mannen svarar inte.
»Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret där ute«, befaller kungen. »Där skall man gråta och skära tänder. Många är bjudna, men få är utvalda.«
De som hade blivit inbjudna men inte velat komma, de som hade gripit och dödat hans tjänare råkade illa ut. Kungen befallde sina soldater att fördriva dem från deras hem, slakta dem som får och bränna ner deras städer.
»Hör, du som har öron att höra med« (Matt. 22:1–14 | Luk. 14:16–24, 34).
Det kan inte råda något tvivel om att det centrala temat och det sammanhållande budskapet under Jesus tre korta år som predikant var löftet om Guds rike. Praktiskt taget allt Jesus sade eller gjorde i evangelierna utropade offentligt rikets ankomst. Det var det allra första han förkunnade efter separationen från Johannes döparen: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.« Det var kärnan i Herrens bön, som Johannes lärde Jesus och Jesus i sin tur lärde sina lärjungar: »Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma …« (Matt. 6:9–13 | Luk. 11:2). Det var vad Jesus anhängare uppmanades att eftersträva mer än allt annat – »Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också« (Matt. 6:33 | Luk. 12:31), för endast om de övergav allt och alla för Guds rike kunde de hoppas gå in i det (Matt. 10:37–39 | Luk. 14:25–27).
Jesus talade så ofta och så abstrakt om Guds rike att det är svårt att veta om han själv hade något enhetligt begrepp om det. Uttrycket, jämsides med Matteusevangeliets motsvarighet »himmelriket«, förekommer knappast i Nya testamentet utanför evangelierna. Det finns många avsnitt i den hebreiska bibeln som beskriver Gud som kung och ensam härskare, men orden »Guds rike« nämns bara i den apokryfiska texten Salomos vishet (10:10), där riket framställs som fysiskt beläget i himlen, där Guds tron står, där änglakören lyder alla hans befallningar och där hans vilja alltid och utan undantag sker.
Det gudsrike som Jesus predikar är inget himmelrike beläget i världsalltet. De som säger något annat brukar peka på en enda otillförlitlig passage i Johannesevangeliet där Jesus säger till Pilatus: »Mitt rike hör inte till denna världen« (Joh. 18:36). Det är det enda ställe i evangelierna där Jesus påstår detta, och dessutom är det en luddig översättning av originalets grekiska. Frasen ouk estin ek tou kosmou bör snarare översättas med »ingen del av denna ordning [för hur staten styrs]«. Även om man går med på att orden verkligen uttalades (och det gör ytterst få forskare), sade Jesus inte att Guds rike var ojordiskt. Han sade att det var olikt alla riken eller statsskick på jorden.
Inte heller framställde Jesus Guds rike som något avlägset framtida rike som skulle upprättas vid tidens slut. När han sade: »Guds rike är nära« (Mark. 1:15) eller »Guds rike är inom er« (Luk. 17:21), syftade han på Guds frälsande gärning i hans egen tid. Han talade visserligen om krig och uppror, om jordbävningar och svält, om falska frälsare och profeter som förutsade att Guds rike skulle upprättas på jorden (Mark. 13:5–37). Men han spådde ingalunda någon framtida undergång utan beskrev med stor precision den tid han levde i: en era av krig, hungersnöd och falska messiasgestalter. I själva verket tycks han ha väntat sig att Guds rike skulle etableras när som helst: »Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt« (Mark. 9:1).
Om Guds rike varken är en fysisk företeelse i himlen eller fast förknippat med jordens undergång, måste det som Jesus predikade om ha varit ett påtagligt och närvarande rike: ett verkligt kungarike med en riktig kung som snart skulle finnas på jorden. Det var så judarna säkerligen uppfattade hans uttalanden. Jesus begrepp om Guds rike må ha skilt sig från andra förkunnares och varit något för sig, men sammanhanget var inte obekant för hans åhörare. Han upprepade bara vad seloterna hade predikat i åratal. Enkelt uttryckt var Guds rike syntesen av tanken om Gud som den oinskränkte suveränen, den ende härskaren, inte bara över Israel utan över hela världen. »Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting« (1 Krön. 29:11–12; se även 4 Mos. 23:21, 5 Mos. 33:5). Idén om Guds allmakt låg bakom alla de stora profeternas budskap. Elia, Elisha, Mika, Amos, Jesaja, Jeremia – alla lovade de högtidligt att Gud skulle bryta judarnas träldom och befria Israel från främmande förtryck, om de bara vägrade att tjäna någon jordisk herre eller att buga för någon annan kung än den som ensam härskade över världsalltet. Samma övertygelse var underlaget för så gott som alla judiska motståndsrörelser, från mackabeernas som kastade av det seleukidiska oket år 164 f.v.t., sedan den galne grekiske kungen Antiochos Epifanes hade krävt att judarna skulle dyrka honom som en gud, till de revolutionärer som motsatte sig romarnas ockupation – rövarna, sikarierna, seloterna och martyrerna i Masada – hela vägen till den siste av de stora falska profeterna, Simon bar Kokhba, vars anhängare i upproret år 132 e.v.t. använde uttrycket »Guds rike« som ett stridsrop för frihet från en främmande övermakt.
Jesus syn på Gud som allhärskare var i stort sett densamma som profeternas, rövarnas, seloternas och messiasaspiranternas som kom före och efter honom, något som framgår av hans svar på frågan om huruvida man skulle betala skatt till kejsaren. Hans uppfattning om Guds rike skilde sig inte heller särskilt mycket från hans mästares, Johannes döparen, som troligen hade lärt honom uttrycket »Guds rike«. Till skillnad från Johannes var han enig med seloterna om att Guds härskarmakt fordrade en inre omvandling i synen på rättvisa och rättfärdighet och ett totalt avståndstagande från det rådande politiska, religiösa och ekonomiska systemet: »Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta« (Luk. 6:20–21).
Dessa löften i saligprisningarna är mer än allt annat en utfästelse om att befrielsen från underkastelse och främmande välde är nära. De förutsäger en radikalt ny världsordning där de ödmjuka får ärva jorden, de sjuka botas, de hungriga blir mättade och de fattiga blir rika. I Guds rike omfördelas välståndet och skulderna efterskänks (Matt. 5:3–12 | Luk. 6:20–24).
Det betyder också att de rika blir fattiga, de starka blir svaga och de mäktiga får lämna sin plats åt de maktlösa. »Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!« (Mark. 10:23). Guds rike är ingen utopisk drömvärld där Gud tar hand om de fattiga och egendomslösa. Det är en kall ny verklighet där Gud öser sin vrede över de rika, de starka och de mäktiga. »Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta« (Luk. 6:24–25).
Innebörden i Jesus ord är tydlig: Guds rike upprättas inom kort på jorden; Gud står i begrepp att återställa Israels ära och härlighet. Men det kan inte ske utan att den rådande ordningen bryts sönder. Guds välde kan inte upprättas såvida inte de nuvarande härskarna utplånas. Att säga att Guds rike är nära är alltså ungefär detsamma som att säga att det romerska imperiets tid strax är ute. Det betyder att Gud kommer att ersätta kejsaren som landets härskare. Tempelprästerna, den förmögna judiska aristokratin, den herodianska eliten och den hedniske usurpatorn i det fjärran Rom – alla ska de få känna av Guds vrede.
Talet om Guds rike är en rak och enkel maning till revolution. Och vilken revolution, särskilt en mot ett välde vars arméer har härjat det land som Gud reserverat för sitt utvalda folk, kan ske utan våld och blodspillan? Om Guds rike inte är ett luftslott, hur ska det då upprättas i ett land ockuperat av en massiv imperialistisk närvaro, om inte med våld? Profeterna, rövarna, seloterna och de falska messiasgestalterna på Jesus tid visste detta, och det var därför som de inte tvekade att ta till våld för att upprätta Guds välde på jorden. Frågan är om Jesus delade den uppfattningen. Var han enig med de andra som sade sig vara Messias, rövarhövdingen Hesekia, Judas från Galileen, Menachem, Simon, Gioras son, Simon bar Kokhba och alla de andra, om att våld var nödvändigt för att Guds rike skulle upprättas på jorden? Anslöt han sig till seloternas princip att landet måste renas med våld från alla främmande inslag, precis som Gud hade krävt i de heliga skrifterna?
Det finns nog ingen viktigare fråga än denna för dem som försöker bända loss den historiske Jesus från den kristne Kristus. Den gängse bilden av Jesus som osviklig fredsstiftare, som manade alla att »älska sina fiender« och »vända andra kinden till«, har mestadels byggt på föreställningen att han var en apolitisk predikant som varken var intresserad av eller insatt i den politiskt turbulenta värld han levde i. Den bilden av Jesus var, som vi har sett, fabricerad från början till slut. Historiens Jesus hade en långt mer komplicerad inställning till våld. Det finns inga belägg för att Jesus själv öppet förordade våldshandlingar. Men någon pacifist var han inte. »Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd« (Matt. 10:34 | Luk. 12:51).
Efter det judiska upproret och Jerusalems förstöring gjorde den äldsta kristna kyrkan desperata försök att distansera Jesus från den lidelsefulla nationalism som hade utlöst detta förfärliga krig. Följden var att uttalanden som »älska era fiender« och »vänd andra kinden till« avsiktligt rycktes ut ur sitt judiska sammanhang och förvandlades till abstrakta etiska principer som alla folk kunde rätta sig efter, oavsett deras etniska, kulturella eller religiösa tillhörighet.
Om man emellertid vill uppdaga vad Jesus själv verkligen trodde får man aldrig förlora ett grundläggande faktum ur sikte: Jesus från Nasaret var först och sist jude. Som sådan var han engagerad uteslutande i sina judiska bröders öde. Israel var det enda som betydde något för honom. Han hävdade med bestämdhet att han »inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk« (Matt. 15:24) och befallde sina lärjungar att inte dela med sig av det goda budskapet till några andra än judar: »Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad« (Matt. 10:5–6). Så fort han själv mötte hedningar höll han dem alltid på avstånd, och det var för det mesta med tvekan som han botade dem. Som han förklarade för den syrisk-fenikiska kvinna som kom till honom med sin demonbesatta dotter: »Låt barnen [det vill säga Israel] äta sig mätta först. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna [det vill säga hedningar som hon själv]« (Mark. 7:27).
I fråga om den judiska trons hjärta och själ, Moses lag, var Jesus obeveklig: hans uppdrag var inte att upphäva lagen utan att uppfylla den (Matt. 5:17). Denna lag drog en klar gräns som skilde relationer judar sinsemellan från judars relationer till icke-judar. Det ofta upprepade budet att »älska din nästa som dig själv« gällde från början strikt i samband med interna relationer inom Israel. Versen i fråga lyder: »Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv« (3 Mos. 19:18, min kursivering). För israeliterna liksom för Jesus egen omgivning i Palestina betydde »nästa« judiska landsmän. Med avseende på hur främlingar och utomstående, förtryckare och ockupanter skulle behandlas kunde Toran inte vara tydligare: »Du skall inte sluta något förbund med dem och deras gudar. De får inte bo kvar i ditt land« (2 Mos. 23:32–33, min kursivering).
För dem som anser Jesus vara bokstavligt avlad av Gud spelar det faktum att han var jude ingen roll. Om Kristus är gudomlig står han över alla lagar och seder. Men för dem som söker efter den enkle judiske hantverkaren och karismatiske predikanten som levde i Palestina för tvåtusen år sedan finns det inget viktigare än denna oavvisliga sanning: samme Gud som Bibeln kallar »en kämpe« (2 Mos. 15:3), den Gud som gång på gång befaller att alla främmande män, kvinnor och barn som ockuperar judarnas land ska massakreras utan förskoning, Abrahams och Moses och Jakobs och Josuas Gud vars dräkt fläckats av blodet från dem han trampat ihjäl i sin vrede (Jes. 63:3), den Gud som »krossar huvudet på sina fiender«, låter sina krigsmän vada i fiendens blod och hundarna slicka det i sig (Ps. 68:22–24) – det var den ende Gud som Jesus kände och den ende Gud han dyrkade.
Det finns ingen anledning att tro att Jesus syn på sin nästa och sina fiender var mer eller mindre omslutande än någon annan judes på hans tid. Hans bud om att »älska era fiender« och »vända andra kinden till« måste läsas som riktade enbart till hans trosfränder och avsedda som ett mönster för fredliga relationer uteslutande i det judiska samhället. Buden har ingenting att göra med hur icke-judar och utomstående skulle bemötas, särskilt inte de blodtörstiga »utplundrare av världen« som besatte Guds land i direkt strid med Moses lag, den som Jesus ansåg sig uppfylla. De får inte leva i ditt land.
Hur som helst är varken budet att älska sina fiender eller uppmaningen att vända andra kinden till detsamma som en vädjan om icke-våld eller icke-motstånd. Jesus var inte dum. Han förstod det som alla andra som gjorde anspråk på Messias mantel förstod: Guds härskarmakt kunde inte upprättas annat än med våld: »Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld« (Matt. 11:12 | Luk. 16:16).
Det var just som förberedelse för de ofrånkomliga konsekvenserna av att Guds rike etablerades på jorden som Jesus handplockade sina tolv apostlar. På hans tid trodde judarna att den dag skulle komma när Israels tolv stammar återupprättades och på nytt bildade en enda, enad nation. Profeterna hade förutsagt det: »Ty det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall vända ödet för mitt folk … Jag skall föra dem tillbaka till det land jag gav åt deras fäder, och det skall bli deras egendom« (Jer. 30:3). Genom att välja ut de tolv och lova att de skulle få »sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar« (Matt. 19:28 | Luk. 22:28–30) sade Jesus i själva verket att den dag de hade väntat på, då Herren Sebaot skulle »lyfta oket från [judarnas] nacke« och »slita av« deras band (Jer. 30:8), var inne. Återupprättandet och återfödelsen av det sanna Israel, som Johannes döparen hade predikat om, ägde rum. Guds rike hade kommit.
Det var ett djärvt och provocerande budskap. Som profeten Jesaja förvarnade om skulle Gud »friköpa dem som är kvar av hans folk« i fångenskap i andra länder i ett enda syfte: krig. Det nya, återskapade Israel kommer att med profetens ord »höja ett fälttecken för folken«, det ska »slå mot filisteernas sluttning i väster« och »plundra folket i öster«. Det ska återta det land Gud gav judarna och för alltid utplåna den vidriga stanken av främmande ockupation (Jes. 11:11–16).
Att de tolv kallades är, om inte en maning till krig så ett medgivande av att det var oundvikligt, vilket är anledningen till att Jesus uttryckligen förvarnade dem om vad som låg framför: »Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig« (Mark. 8:34). Detta är inte något uttryck för självuppoffring, en vanlig tolkning. Korset är straffet för uppvigling, ingen symbol för självförnekelse. Jesus varslade de tolv om att deras ställning som förkroppsligandet av de tolv stammarna, med uppdrag att återupprätta Israel och kasta av ockupationens ok, med rätta skulle uppfattas som högförräderi av Rom och ofrånkomligen leda till korsfästelse. Jesus var fullt medveten om att det också gällde honom själv. Gång på gång påminner han lärjungarna om vad som väntar honom: utstötning, gripande, tortyr och korsfästelse (Matt. 16:21, 17:22–23, 20:18–19, Mark. 8:31, 9:31, 10:33, Luk. 9:22, 44, 18:32–33). Man kan invända att evangelisterna, som skrev flera decennier efter de händelser de skildrar, visste att Jesus levnadshistoria skulle sluta på ett kors på Golgota och att de därför lägger dessa förutsägelser i Jesus mun för att visa vilken lysande profet han var. Men blotta mängden av Jesus uttalanden om att han skulle bli gripen och korsfäst antyder att hans täta självprofetior kan vara historiska fakta. Man behövde dock inte vara profet för att förutsäga vad som skulle hända den som trotsade prästernas kontroll över templet eller romarnas ockupation av Palestina. Vägen framåt för Jesus och de tolv hade uppenbarats av de många messiasaspiranter som gick före dem. Destinationen var tydlig.
Det förklarar varför Jesus gjorde sig så mycket besvär med att dölja sanningen om Guds rike för alla utom lärjungarna. Han insåg att den nya världsordning han såg framför sig var så radikal, så farlig, så revolutionär att Roms enda tänkbara svar var att gripa och avrätta allesammans för omstörtande verksamhet. Därför valde han medvetet att beslöja Guds rike i invecklade och gåtfulla liknelser som ibland är omöjliga att begripa: »Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse« (Mark. 4:11–12).
Hur framställer då Jesus Guds rike? Det är samtidigt den glädjefyllda bröllopsfesten i kungens ståtliga sal och de bloddränkta gatorna utanför dess murar. Det är en skatt gömd i en åker; sälj allt du har och köp den åkern (Matt. 13:44). Det är en pärla i ett skal; offra allt för att leta reda på skalet (Matt. 13:45). Det är ett senapsfrö – det minsta av alla frön – begravt i jord. En dag kommer det att växa upp till ett majestätiskt träd och fåglarna bygger bo i dess grenar (Matt. 13:31–32). Det är ett nät som man drar upp ur sjön och som bågnar av både god och dålig fisk. Den goda behåller man, den dåliga kastas bort (Matt. 13:47). Det är en åker där vete och ogräs trängs. Ägaren skördar vetet men ogräset buntar han ihop och kastar på elden (Matt. 13:24–30). Och skördemannen är mycket nära. Guds vilja ska just ske på jorden, så som den sker i himlen. Ta alltså handen från plogen och se dig inte om, låt de döda begrava sina döda, lämna din man och din hustru, dina bröder och systrar och barn och gör dig redo att ta emot Guds rike. »Redan är yxan satt till roten på träden.«
Hur många slöjor Jesus än svepte om innebörden och konsekvenserna av Guds rike hindrade de inte makthavarna från att gripa och korsfästa honom. Hans uttalanden om att den rådande ordningen snart skulle störtas, att de rika och de mäktiga skulle bli fattiga och svaga, att Israels tolv stammar snart skulle återupprättas som ett enda folk och Gud på nytt ensam härska över Jerusalem togs inte nådigt upp i templet, där översteprästen satt inne med makten, eller i Antoniafästningen, där Rom styrde. Om Guds rike, så som Jesus målade upp det, i själva verket var ett verkligt, fysiskt kungarike, måste det väl ha en verklig, fysisk kung? Gjorde inte Jesus anspråk på denna kungliga titel? Han utlovade en tron åt var och en av sina tolv lärjungar. Tänkte han sig inte en tron för egen räkning?
Jesus kom inte med några detaljer om den nya världsordning han tänkte sig (det gjorde inte heller någon annan tronpretendent på hans tid). Det finns inga påtagliga program, ingen detaljerad dagordning, inga specifika politiska eller ekonomiska rekommendationer i Jesus undervisning om Guds rike. Han verkar inte alls ha varit intresserad av att beskriva hur Guds välde på jorden skulle fungera i realiteten. Det fick Gud ensam bestämma. Men det är inget tvivel om att Jesus hade en klar bild av sin egen roll i Guds rike: »Om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er.«
Det var tack vare Guds rikes närvaro som Jesus kunde bota de sjuka och driva ut demoner. Men samtidigt var det genom hans helbrägdagörelser och andeutdrivningar som Guds rike blev verklighet. Det var med andra ord en symbiotisk relation. Som Guds verkställare på jorden – den som använde Guds finger – förde Jesus själv in Guds rike och upprättade Guds makt med sina förunderliga gärningar. Han var Guds rike personifierat. Vem annars skulle sitta på Guds tron?
Helt naturligt då att han vid slutet av sitt liv, då han stod misshandlad och blodig inför Pontius Pilatus för att svara på de anklagelser som riktades mot honom, fick en enda fråga. Det var den enda fråga som betydde något, den enda fråga som han hade ställts inför den romerske ståthållaren för att besvara innan han tvingades ut till korset för att lida standardstraffet för alla upprorsmän och förrädare.
»Är du judarnas konung?«