UNGEFÄR TVÅ år har gått sedan Jesus från Nasaret första gången träffade Johannes döparen vid branten till Jordan och följde med honom ut i Judeens öken. Under den tiden har Jesus inte bara fört sin mästares budskap om Guds rike vidare, han har också utvidgat det till en nationell befrielserörelse för de utsatta och förtryckta, en rörelse som grundats på löftet att Gud snart ska ingripa på de ödmjukas och fattigas vägnar, att han kommer att besegra Roms kejsarmakt alldeles som han besegrade faraos armé för länge sedan och befriade sitt tempel från hycklarna som härskade över det. Jesus rörelse har dragit till sig en kår av nitiska lärjungar, av vilka tolv har fått behörighet att predika hans budskap på egen hand. Överallt, i städer och byar och ute på landsbygden, har stora skaror samlats för att höra Jesus och hans lärjungar predika och få del av de kostnadsfria helbrägdagörelser och andeutdrivningar som de hjälpsökande har fått möjlighet till.
Trots sin relativt stora framgång har emellertid Jesus och lärjungarna huvudsakligen begränsat sig till de nordliga provinserna Galileen, Fenikien och Gaulanitis och klokt nog hållit sig på tryggt avstånd från Judeen och den romerska ockupationens högkvarter i Jerusalem. De har tagit en omväg genom Galileens landsbygd och undvikit de kungliga städerna Sepforis och Tiberias för att inte stöta ihop med tetrarkens trupper. De har visserligen varit i närheten av de välmående hamnstäderna Tyre och Sidon men avstått från att gå in i dem. De har strövat utefter Dekapolis utkanter men noga aktat sig för dessa grekiska städer och deras hedniska invånare. I stället för regionens rika storstäder har Jesus inriktat sig på fattigare byar och fiskelägen som Nasaret, Kafarnaum, Betsaida och Nain, där hans löfte om en ny världsordning har tagits emot med entusiasm, och även på städerna som kantar Galileiska sjön, naturligtvis med undantag för Tiberias där Herodes Antipas sitter på sin tron och smider ränker.
Efter två år har ryktet om Jesus och hans följeslagare äntligen nått Herodes Antipas hov. Jesus har sannerligen inte dragit sig för att fördöma »den räven« som är tetrark över Galileen och Pereen, och inte heller har han upphört att ösa förakt över de hycklande prästerna och skriftlärda – »huggormsyngel« – som ska få lämna plats för skökor och tullindrivare i Guds kommande rike. Han har botat dem som templet drivit ut som syndare bortom all frälsning, han har renat dem från deras synder och därmed satt hela det prästerliga etablissemanget och dess kostsamma, exkluderande ritualer ur spel. Hans helbrägdagörelser och andeutdrivningar har samlat alltför stora skaror för att tetrarken i Tiberias ska kunna ignorera dem, även om de obeständiga massorna i varje fall för ögonblicket verkar vara mindre intresserade av Jesus undervisning än av hans »trick«. Det går så långt att han får nog när de hela tiden vill ha ett tecken så att de ska kunna tro på hans budskap: »Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något … tecken« (Matt. 12:38).
Stövelslickarna vid hovet har gått i gång på all denna verksamhet och pratar och pladdrar om vem denne galileiske predikant kan vara. Några tror att han är den återuppståndne Elia, eller kanske någon annan av »de gamla profeterna«. Det är ingen orimlig slutsats. Elia, som levde i Israels norra kungarike på 800-talet f.v.t., var själva mönstret för den undergörande profeten. Han var en skrämmande och kompromisslös Jahves krigsman och ville utrota dyrkan av kanaaniternas gud Baal bland israeliterna. »Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på?« frågar Elia folket. »Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal« (1 Kung. 18:21).
För att bevisa Jahves överlägsenhet utmanade Elia fyrahundrafemtio Baalpräster på en tävling. Två altaren byggdes och en styckad tjur placerades på en vedstapel. Prästerna skulle be till Baal om eld som skulle bränna offret, Elia skulle be till Jahve.
Baalprästerna bad hela dygnet. De ropade högt och skar sig med svärd och spjut så att blodet forsade. De skrek och tiggde och bönföll Baal att sända eld, men ingenting hände.
Då hällde Elia tolv krukor med vatten på sitt altare, tog ett steg bakåt och uppmanade Abrahams, Isaks och Israels gud att visa sin makt. Ett stort eldklot föll genast ner från himlen och förtärde tjuren, veden, stenarna, jorden på marken och vattenpölarna runt offret. När israeliterna såg Jahves verk föll de på knä och dyrkade honom som Gud. Men Elia var inte färdig. Han såg till att de fyrahundrafemtio Baalprästerna greps och tvingades ner till Kishonbäcken, där han lät avliva samtliga. »Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud« (1 Kung. 18:20–40, 19:10).
Elias trohet mot Herren var så stark att han inte behövde dö utan fördes upp till himlen i en stormvind och fick sitta vid Guds tron (2 Kung. 2:11). Hans återkomst vid tidens slut, då han skulle samla Israels tolv stammar och inleda den messianska tidsåldern, förutsades av profeten Malaki: »Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer« (Mal. 4:5–6).
Malakis profetia förklarar varför hovmännen uppfattar Jesus som reinkarnationen av Israels store undergångsprofet. Att de drog sådana paralleller var ganska naturligt eftersom Jesus medvetet hade gjort profeten Elias symboler till sina – han hade vandrat omkring och predikat sitt budskap, han tålde inga motsägelser när han kallade sina lärjungar, han hade tagit på sig att återupprätta de tolv stammarna, han var helt inriktad på Israels norra delar och han gjorde tecken och under vart han gick.
Herodes Antipas tror dock inte på sina hovmäns prat. Han är säker på att predikanten från Nasaret inte är Elias utan Johannes döparen, som han själv har låtit avrätta men som har uppstått från de döda. Han är förblindad av skuld för Johannes död och kan helt enkelt inte förstå vem Jesus är (Matt. 14:1–2, Mark. 6:14–16, Luk. 9:7–9).
Jesus och lärjungarna drar vidare i långsam takt mot Judeen och Jerusalem. Efter att ha lämnat Betsaida, där Jesus enligt Markus evangelium utspisade femtusen personer med fem bröd och två fiskar (Mark. 6:30–44), börjar lärjungarna vandra längs utkanterna av Caesarea Filippi, en romersk stad norr om Galileiska sjön som är säte för Herodes den stores andre son Filippos tetrarkat. På vägen frågar Jesus sina följeslagare i förbigående: »Vem säger människorna att Människosonen är?«
Lärjungarnas svar avspeglar spekulationerna i Tiberias: »Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.«
Jesus stannar och vänder sig till lärjungarna. »Och ni, vem säger ni att jag är?«
Det blir Simon Petrus, de tolvs nominelle ledare, som får svara för de andra: »Du är Messias.« Det mysterium som tetrarken i Tiberias grubblade över klarnar vid denna ödesdigra punkt i evangeliernas berättelse (Matt. 16:13–16, Mark. 8:27–29, Luk. 9:18–20).
Sex dagar senare tar Jesus med sig Petrus och Sebedaios båda söner Jakob och Johannes till ett högt berg, där han genom ett under förvandlas inför deras ögon: »hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder«, skriver Markus.
Plötsligt uppträder profeten Elia, Messias föregångare, på berget. Bredvid honom står Mose, Israels store befriare och lagstiftare, den man som bröt israeliternas bojor och förde Guds folk tillbaka till det Förlovade landet.
Att Elia skulle finnas på berget har förebådats av spekulationerna i Tiberias och av lärjungarnas funderingar utanför Caesarea Filippi. Men att Mose står där är en total överraskning. Parallellerna mellan berättelsen om det så kallade förhärligandet och skildringen i Andra Moseboken om hur Mose tar emot lagen på Sinai berg är fullt tydliga. Mose tog också med sig tre följeslagare upp på berget, Aron, Nadab och Abihu, och även han förvandlades fysiskt av upplevelsen. Men Moses förvandling var följden av att han kom i kontakt med Guds härlighet, Jesus däremot omvandlas av sin egen härlighet. Scenen beskrivs på ett sådant sätt att Mose och Elia – lagen och profeterna – helt klart underställs Jesus.
Lärjungarna blir förfärade av uppenbarelsen och det på goda grunder. Petrus försöker lätta upp den ängsliga stämningen genom att erbjuda sig att bygga tre tabernakel på platsen: ett åt Jesus, ett åt Elia och ett åt Moses. Medan han talar omsveps berget av ett moln, precis som Sinai berg blev många hundra år tidigare, och en röst inifrån det upprepar de ord som yttrades från ovan den dag Jesus inledde sin förkunnelse vid Jordan: »Du är min älskade son. Lyssna till honom«, säger Gud« och ger Jesus samma tillnamn (ho Agapitos, »den älskade«) som han hade gett kung David. Det man inte kunde fatta vid Herodes Antipas hov, och som Simon Petrus bara förmodade, bekräftas nu av en röst ur ett moln högst uppe på ett berg: Jesus från Nasaret är den smorde Messias, Judarnas konung (Matt. 17:1–8, Mark. 9:2–8, Luk. 9:28–36).
Det som gör dessa tre sinsemellan förbundna scener så betydelsefulla är att Jesus hittills i sin förkunnargärning, särskilt sådan den framställs i det äldsta evangeliet, Markus, inte har sagt ett ord om att han är Messias. Tvärtom har han ideligen försökt dölja sina eventuella messianska aspirationer. Han tystar demonerna som känner igen honom (Mark. 1:23–25, 34, 3:11–12). Han avtvingar dem han botar tysthetslöfte (Mark. 1:43–45, 5:40–43, 7:32–26, 8:22–26). Han höljer sig i obegripliga liknelser och gör allt för att inga åhörare som samlas kring honom ska få reda på vem han är och vad han har för uppdrag (Mark. 7:24). Om och om igen avvisar och undviker han titeln Messias som andra vill ge honom, och det händer att han tar till skarpa ordalag.
Det finns en term för detta egendomliga fenomen som har sitt ursprung i Markusevangeliet men kan spåras i alla evangelierna: »den messianska hemligheten«.
Enligt en teori är den messianska hemligheten evangelistens egen uppfinning, antingen en litterär figur som sakta ska avslöja Jesus verkliga identitet eller ett finurligt knep för att understryka hur mirakulös och betvingande Jesus messianska närvaro var. Trots hans många försök att dölja för åhörarskarorna vem han var gick det helt enkelt inte. »Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det« (Mark. 7:36).
Detta förutsätter dock ett litterärt raffinemang i Markus evangelium som det inte finns belägg för (detta evangelium är skrivet på en oslipad, elementär grekiska som röjer att författaren saknar bildning). Tanken att den messianska hemligheten kan ha varit Markus sätt att steg för steg avslöja vem Jesus var motsäger det grundläggande teologiska påstående som inleder evangeliet: »Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son« (Mark. 1:1). Oavsett detta ålägger Jesus sina lärjungar sekretess, även i det ögonblick då Simon Petrus i sin dramatiska bekännelse utanför Caesarea Filippi förstår att Jesus är Messias – och även då Gud i uppseendeväckande former uppe på bergstoppen röjer vem han är. Jesus befaller dem att inte upprepa för någon det Petrus har sagt (Mark. 8:30) och förbjuder de tre vittnena till hans förhärligande att yttra ett ord om vad de har sett (Mark. 9:9).
Det är troligare att den messianska hemligheten kan spåras till den historiske Jesus, även om den kan ha förskönats och omformats i Markusevangeliet innan den infördes slumpmässigt och med uppenbara reservationer i Matteus och Lukas. Att den messianska hemligheten kan vara historisk förklarar varför Markus redaktörer gjorde sig så mycket besvär med att kompensera sin föregångares framställning av en Messias som inte verkar vilja ha något med titeln att göra. Markus skildring av Simon Petrus bekännelse slutar med att Jesus varken accepterar eller avvisar titeln utan »förbjöd dem strängt att tala med någon om honom«, men Matteus version av samma historia som tog form tjugo år senare låter Jesus svara Petrus med en rungande bekräftelse av sin identitet som Messias: »Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen« (Matt. 16:17).
Hos Markus slutar det förunderliga ögonblicket på bergstoppen utan kommentarer från Jesus, bara en sträng påminnelse om att ingen fick berätta vad som hade hänt. Hos Matteus däremot avrundas förhärligandet med ett resonemang där Jesus säger att Johannes döparen är den återfödde Elia. Därigenom gör han uttryckligen anspråk för egen del på Messias mantel som Johannes/Elias arvtagare (Matt. 17:9–13). Trots dessa apologetiska utläggningar avslutar även Matteus och Lukas Petrus bekännelse och förhärligandet med allvarliga tillsägelser av Jesus: lärjungarna får inte »tala om för någon att han var Messias« (Matt. 16:20).
Om den messianska hemligheten verkligen kan spåras till den historiske Jesus kan den mycket väl vara nyckeln till mysteriet vem Jesus själv trodde sig vara, inte vem den äldsta kyrkan trodde att han var. Detta är ingen lätt uppgift. Det är utomordentligt svårt, för att inte säga omöjligt, att komma fram till Jesus självuppfattning med ledning av evangelierna. Som det har påpekats flera gånger handlar evangelierna inte om en man som kallades Jesus från Nasaret och som levde för tvåtusen år sedan. De handlar om en messiasgestalt som evangeliernas författare föreställde sig som ett odödligt väsen sittande vid Guds högra sida. De judar som under det första århundradet e.v.t. skrev om Jesus hade redan bestämt sig för vem han var. De konstruerade ett teologiskt resonemang om Jesus natur och funktion som Kristus. De sammanställde inte någon historisk biografi över en människa.
Man kan ändå inte missta sig på spänningen i evangelierna mellan den tidiga kyrkans syn på Jesus och Jesus syn på sig själv, sådan den kan spåras i texterna. Lärjungarna som följde honom kände honom uppenbarligen som Messias, under hans livstid eller omedelbart efter hans död. Men man ska inte glömma att messianska förväntningar ingalunda var stöpta i samma form i hela Palestina vid denna tid. Även de judar som var överens om att Jesus var Messias hade olika åsikter om vad det verkligen betydde att vara Messias. När de fingranskade profetiorna i de heliga skrifterna hittade de en förvirrande, ofta motsägande, serie uppfattningar om Messias uppdrag och identitet. Han kunde profetera om de yttersta tingen och tidens slut (Dan. 7:13–14, Jer. 31:31–34). Han kunde vara befriaren som lösgör judarna ur träldomen (5 Mos. 18:15–19, Jes. 49:1–7). Han kunde vara en tronpretendent som återupprättar Davids kungarike (Mik. 5:1–5, Sak. 9:1–10).
I Palestina under det första århundradet e.v.t. passar så gott som alla aspiranter på Messias mantel prydligt in i något av dessa mönster. Rövarhövdingen Hesekia, Judas från Galileen, Simon från Pereen och Athronges herden tog alla David till förebild, och det gjorde också Menachem och Simon, Gioras son under det judiska upproret. De var kungar-frälsare vilkas kungliga aspirationer klart definierades i deras revolutionära operationer mot Rom och dess lydkungar i Jerusalem. Andra, till exempel Theudas undergöraren, egyptern och samariern, framställde sig som befriare-frälsare i Moses efterföljd, och alla lovade att befria sina anhängare från den romerska ockupationens fjättrar genom ett mirakel av något slag. Profeter av orakelkaraktär som Johannes döparen och den helige mannen Jesus ben Ananias må inte ha hyst överdrivet stora messianska ambitioner, men deras profetior om tidens slut och Guds kommande straffdom rättade sig tydligt efter den arketyp med en profet som Messias som förekommer både i den hebreiska bibeln och i de rabbinska traditioner och kommentarer som kallas Targum.
Problemet för den tidiga kyrkan är att Jesus inte stämde in på något av de messianska mönster som ges i den hebreiska bibeln, och inte heller uppfyllde han ett enda av de krav man ställde på Messias. Jesus talade om tidens slut men det kom aldrig, inte ens när romarna hade lagt Jerusalem i ruiner och orenat Guds tempel. Han lovade att Gud skulle befria judarna ur deras slaveri, men det gjorde Gud inte alls. Han ställde i utsikt att Israels tolv stammar skulle återupprättas och nationen bli som ny; i stället lade romarna det Förlovade landet under sig, massakrerade dess invånare och fördrev de överlevande. Det Guds rike som Jesus förutsade kom aldrig och den nya världsordning han beskrev tog aldrig form. Enligt den judiska kultens och de hebreiska skrifternas normer var Jesus inte mer framgångsrik i sina messianska strävanden än de andra aspiranterna.
Den äldsta kyrkan insåg detta dilemma, och som vi ska se fattade den ett överlagt beslut att ändra på dessa messianska normer. Man blandade och matchade de olika beskrivningarna av Messias i den hebreiska bibeln så att man fick fram en kandidat som höjde sig över alla mönster och förväntningar. Jesus var kanske varken profet, befriare eller kung. Men det berodde på att han stod över sådana enkla messianska paradigm. Som förhärligandet bevisade var han större än Elia (profeten), större än Mose (befriaren), till och med större än David (kungen).
Det kan ha varit så som den äldsta kyrkan uppfattade Jesus identitet. Men det tycks inte vara Jesus egen syn på den. I hela det första evangeliet finns det inte ett enda klart messianskt uttalande från Jesus själv, inte ens i slutet när han står inför översteprästen Kajafas och en smula passivt accepterar den titel som andra envist prackar på honom (Mark. 14:62). Detsamma gäller det tidiga källmaterialet Q, som inte heller innehåller ett enda messianskt yttrande av Jesus.
Det är möjligt att Jesus skyggade för de många förväntningar som judarna hade på Messias. Det är möjligt att han inte alls ville kallas Messias. Hur det än var kvarstår faktum att han, särskilt hos Markus, slår bort det hela varje gång någon – en oren ande, en hjälpsökande, en lärjunge, rentav Gud själv – tilltalar honom på det sättet. I bästa fall accepterar han med tvekan och alltid med en reservation.
Hur Jesus än uppfattade sin mission och identitet – huruvida han själv trodde sig vara Messias – tyder beläggen i det äldsta evangeliet på att Jesus från Nasaret av någon anledning inte öppet talade om sig själv som Messias. Inte heller kallade han sig »Guds son«, ännu en titel som andra tycks ha gett honom. (Tvärtemot kristna föreställningar var »Guds son« ingen beskrivning av Jesus sonförhållande till Gud utan den traditionella beteckningen på Israels kungar. Mängder av personer i Bibeln kallas »Guds son« och allra mest David, den störste kungen – 2 Sam. 7:14, Ps. 2:7, 89:26, Jes. 42:1). När Jesus talade om sig själv använde han ett helt annat ord, unikt och så gåtfullt att forskarna i århundraden har funderat över vad han kan ha menat med det. Jesus kallade sig själv »Människosonen«.
Ordet (ho huios tou anthropou på grekiska) förekommer cirka åttio gånger i Nya testamentet och vid ett enda tillfälle, i en rent operamässig passage i Apostlagärningarna, uttalas det av någon annan än Jesus. I det avsnittet av Apostlagärningarna ska Jesus anhängare Stefanos just stenas till döds för att ha sagt att Jesus är den utlovade Messias. Medan han omringas av en samling upprörda judar får Stefanos plötsligt en hänryckande syn där han ser Jesus i himlen omsvept av Guds härlighet. »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida«, utropar han (Apg. 7:56). Det är de sista ord han yttrar innan stenarna börjar yra i luften.
Stefanos tydligt formelbundna bruk av beteckningen bevisar att de kristna verkligen omtalade Jesus som Människosonen efter hans död. Men att ordet är så ytterligt sällsynt utanför evangelierna och att det aldrig förekommer i Paulus brev gör det osannolikt att Människosonen var ett kristologiskt uttryck som den äldsta kyrkan skapat för att beskriva Jesus. Det är så svårtolkat och så sällsynt i de hebreiska skrifterna att ingen ännu är säker på vad det verkligen betyder. Det är högst troligt att det var Jesus egen beteckning på sig själv.
Jesus talade arameiska, inte grekiska, vilket innebär att han skulle ha använt orden bar enash(a), eller eventuellt deras hebreiska motsvarighet, ben adam, om nu uttrycket »Människosonen« faktiskt kan spåras tillbaka till honom; båda betyder just »son till en människa«. Med andra ord är »son till en människa« på hebreiska eller arameiska detsamma som att säga »människa«, vilket är just hur den hebreiska bibeln oftast använder termen: »Gud är ingen människa, han ljuger inte, han är ingen dödlig, som ändrar sig« (4 Mos. 23:19).
Man kan också påstå med visst fog att det är så Jesus själv använde termen, som ett vanligt hebreiskt/arameiskt uttryck för »människa«. Den idiomatiska betydelsen förekommer i några av de tidigaste omnämnandena av Människosonen i Q och Markusevangeliet:
»Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen [det vill säga ’en människa som jag’] har inget ställe där han kan vila sitt huvud« (Matt. 8:20 | Luk. 9:58).
»Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande« (Matt. 12:32 | Luk. 12:10).
Det har rentav påståtts att Jesus avsiktligt använde ordet för att markera att han var människa. En sådan förklaring förutsätter att människorna som levde på Jesus tid behövde påminnas om att han verkligen var »människa«, som om det ifrågasattes. Så var det absolut inte. Moderna kristna må betrakta Jesus som Gud förkroppsligad, men en sådan uppfattning om Messias är totalt främmande för femtusen års judiska skrifter, tänkesätt och teologiska läror. Att Jesus åhörare hela tiden skulle ha behövt påminnas om att han »bara var människa« är alldeles befängt.
Det arameiska ordet i obestämd form (bar enash, inte den bestämda formen bar enasha) kan hur som helst översättas som »en människoson« eller bara »en människa«, men den grekiska versionen ho huios tou anthropou kan endast betyda »människosonen«. Skillnaden mellan arameiskan och grekiskan är signifikant och inte en dålig översättning av evangelisterna. Genom att sätta ordet i bestämd form använde Jesus det på ett helt nytt sätt: som en titel, inte som ett idiomatiskt uttryck. Han kallade sig alltså inte »son till en människa«. Han kallade sig Människosonen.
Jesus alldeles speciella bruk av detta kryptiska ord bör ha varit något alldeles nytt för hans åhörare. Många tror att judarna visste vad han talade om när han använde ordet »Människosonen« om sig själv. Det gjorde de inte alls. Judarna på Jesus tid hade inget entydigt begrepp om vad en »människoson« var. De hade hört ordet förut och det måste genast ha manat fram en rad bilder ur Hesekiels eller Daniels böcker eller Psaltaren. Men de kände inte igen det som en titel, på samma sätt som de kände igen till exempel »Guds son«.
Även Jesus hade säkerligen gått till de heliga skrifterna för att hämta underlaget till Människosonen som en enskild individ och inte som en synonym till »människa«. Han kan ha sökt i Hesekiels bok, där profeten omtalas som »människa« närmare nittio gånger: »’Människa [ben adam]’, sade [Gud], ’res dig upp! Jag vill tala med dig’« (Hes. 2:1). Men om det finns något forskarna är överens om är det att den främsta källan till Jesus speciella tolkning av ordet är Daniels bok.
Daniels bok skrevs under den seleukidiske kungen Antiochos Epifanes regeringstid (175–164 f.v.t.) – den kung som trodde att han var en gud – och dokumenterar en serie undergångsvisioner som profeten säger sig ha haft medan han arbetade som siare åt hovet i Babylon. I en av dessa syner ser Daniel fyra monster stiga upp ur ett stort hav och vart och ett representerar ett av fyra mäktiga kungariken: Babylonien, Persien, Medien och det grekiska Antiochos. De fyra monstren släpps loss på jorden för att plundra och skövla människornas städer. Mitt i all död och förstörelse ser Daniel vad han beskriver som »den uråldrige« (Gud) sitta på en tron av eldslågor i snövita kläder, och håret på hans huvud är som ren ull. »Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom«, skriver Daniel. Den uråldrige dömer monstren, dödar och bränner ett och berövar de andra deras makt. Medan Daniel står bävande inför skådespelet ser han »hur en som liknade en människa [bar enash] kom med himlens skyar«.
»han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under« (Dan. 7:1–14). Daniel tycks syfta på en enskild individ med »en som liknade en människa«, och denne får all makt över jorden och myndighet att härska över alla länder och alla folk som kung.
Daniel och Hesekiel är inte de enda böcker som använder »människa« om någon viss person. Ordet förekommer i samma betydelse i de apokryfiska böckerna Fjärde Esra och Första Enok, särskilt i Enoks avsnitt med liknelser (1 Enok 37–72). Där har Enok en syn. Han blickar upp mot himlen och ser någon som han beskriver som »människan till vilken rättrådighet hör«. Han kallar denna figur »den utvalde« och säger att Gud före skapelsen utsåg honom att komma ner till jorden och människosläktet på Guds vägnar. Han beviljas evig makt och kungadöme över jorden och kommer att skoningslöst döma denna världens kungar. De rika och mäktiga kommer att vädja om hans nåd men ingen barmhärtighet ska visas dem. I slutet av avsnittet upptäcker läsaren att denna människa i själva verket är Enok själv.
I Fjärde Esra stormar människofiguren fram ur havet och flyger på »himlens skyar«. Som hos Daniel och Enok kommer Esras människa också för att döma de onda. Med uppdrag att återupprätta Israels tolv stammar samlar han sina krafter på Sions berg och tillintetgör människornas härar. Esras undergångsdomare ter sig som »något som liknar en människa« men han är ingen vanlig dödlig. Han är en varelse som kommit till före skapelsen och har övernaturliga krafter, och eld skjuter ut ur hans man och förtär Guds fiender.
Både Fjärde Esra och Enoks Liknelser skrevs i slutet av första århundradet e.v.t., efter Jerusalems förstöring och långt efter Jesus död. Dessa båda apokryfiska texter påverkade säkerligen de första kristna, som kan ha knutit an till det mer andliga idealet med människan som kom till före skapelsen för att omtolka Jesus uppdrag och identitet och förklara varför han hade misslyckats med att fullgöra sina messianska funktioner på jorden. I synnerhet Matteusevangeliet, som skrevs ungefär samtidigt med Liknelser, och Fjärde Esra tycks ha lånat mycket av deras bildspråk, till exempel »härlighetens tron« som Människosonen ska sitta på vid tidens slut (Matt. 19:28, 1 Enok 62:5) och »den brinnande ugnen« som han ska kasta alla onda människor i (Matt. 13:41–42, 1 Enok 54:3–6). Inget av dessa uttryck förekommer någon annanstans i Nya testamentet. Men Jesus från Nasaret, som dog mer än sextio år innan vare sig Liknelser eller Fjärde Esra var skrivna, kan omöjligen ha påverkats av någotdera. Enoks/Esras bild av en evig människa, som valts ut av Gud i tidens början att döma människosläktet och härska över jorden på Guds vägnar, förs till sist över på Jesus (i så stor utsträckning att Människosonen är en rent gudomlig figur – logos – mycket lik urmänniskan i Fjärde Esra) när Johannes skriver sitt evangelium. Jesus själv kan inte ha uppfattat begreppet »människoson« på samma sätt.
Om man accepterar den allmänna uppfattningen att Daniels bok var Jesus främsta, om inte enda, inspiration till ordet »människoson« bör man leta efter det avsnitt i evangelierna där hans bruk av titeln närmast stämmer överens med Daniels för att komma underfund med vad han menade med den. Det råkar vara så att de flesta forskare är eniga om att just denna episod, som utspelar sig nära slutet av Jesus liv, är autentisk och kan spåras till den historiske Jesus.
Enligt evangelierna har Jesus släpats inför Sanhedrin för att svara på anklagelserna mot honom. Medan den ene efter den andre, översteprästerna, de äldste och de skriftlärde, slungar beskyllningar mot honom är han tyst och reagerar inte. Till slut reser sig översteprästen Kajafas och ställer en direkt fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«
Det är där, vid slutet av den resa som började på Jordans helgade stränder, som den messianska hemligheten äntligen röjs och Jesus sanna natur avslöjas.
»Det är jag«, svarar Jesus.
Men detta uttalande, det tydligaste och mest koncisa som Jesus dittills har gjort om att han är Messias, fördunklas omedelbart av en extatisk förutsägelse, direkt hämtad ur Daniels bok, och återigen blir allt osäkert och förvirrat: »och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln« (Mark. 14:62).
Den första halvan av Jesus svar till översteprästen anspelar på Psaltaren, där Gud lovar kung David att han ska sitta vid Guds högra sida »så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter« (Ps. 110:1). Orden »komma bland himlens moln« syftar däremot på Daniels syn (Dan. 7:13).
Det är inte första gången som Jesus förvandlar någons utropande av honom till Messias till ett uttalande om Människosonen. När Petrus utanför Caesarea Filippi visar att han vet hur det ligger till, tystar Jesus honom först och sedan beskriver han hur Människosonen måste lida och bli förkastad innan han dödas och uppstår igen efter tre dagar (Mark. 8:31). Efter förhärligandet avtvingar han lärjungarna tysthetslöfte men bara tills Människosonen har uppstått från de döda (Mark. 9:9). I båda fallen framgår det att Jesus syn på sig själv som Människosonen går före andras påståenden om att han är Messias. Ännu vid slutet av sitt liv, då han står inför sina åklagare, är han villig att acceptera messiastiteln endast om den stämmer med hans specifika tolkning, hämtad ur Daniels bok, av Människosonen.
Detta visar att nyckeln till den messianska hemligheten, och därmed till Jesus egen självuppfattning, ligger i hans unika tolkning av »en som liknar en människa« i Daniels bok. Det är här man kommer närmast Jesus egen uppfattning om vem han var. Den märkliga människofiguren hos Daniel identifieras aldrig explicit som Messias men han kallas otvetydigt kung – en som kommer att härska på Guds vägnar över jordens alla folk. Kan det vara vad Jesus menar när han tilldelar sig själv den märkliga titeln Människoson? Kallar han sig själv kung?
Jesus talar visserligen utförligt om Människosonen och ofta i motsägelsefulla ordalag. Han är mäktig (Mark. 14:62) men måste lida (Mark. 13:26). Han vandrar på jorden (Mark. 2:10) men kommer i framtiden (Mark. 8:38). Han blir förkastad av människor (Mark. 10:33) men ska ändå döma dem (Mark. 14:62). Han är både härskare (Mark. 8:38) och tjänare (Mark. 10:45). Men det som ytligt ser ut som en rad motsägelser stämmer egentligen ganska bra med hur Jesus skildrar Guds rike. De båda idéerna – Människosonen och Guds rike – kopplas inte sällan ihop i evangelierna, som om de står för ett och samma koncept. Båda framställs i påfallande likartade termer och ibland återges de som utbytbara, som när Matteusevangeliet ändrar den berömda versen i Mark. 9:1 – »Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt« – till »Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike« (Matt. 16:28).
Genom att byta ut den ena termen mot den andra antyder Matteus att det rike som tillhör Människosonen är detsamma som Guds. Och eftersom Guds rike vilar på en helomvändning av den rådande ordningen, där de fattiga blir rika och de ödmjuka mäktiga, vilken bättre kung att härska över det på Guds vägnar kan det finnas än den som själv förkroppsligar den nya ordningen? En kung som är snickare. En kung utan något ställe att vila sitt huvud på. En kung som har kommit för att tjäna, inte bli betjänad. En kung som rider på en åsna.
När Jesus kallar sig själv för Människosonen och använder Daniels beskrivning som en titel, klargör han hur han betraktar sin identitet och sitt uppdrag. Han förknippar sig med den davidiske Messias paradigm, kungen som kommer att härska över jorden på Guds vägnar, som ska samla Israels tolv stammar (i Jesus fall genom hans tolv apostlar, som ska »sitta på tolv troner«) och återställa Israel till dess forna glans. Han gör anspråk på samma position som kung David, »på maktens högra sida«. Kort sagt kallar han sig kung. Han säger ifrån, om än i avsiktligt kryptiska formuleringar, att han inte bara ska föra in Guds rike med hjälp av sina underverk. Han ska härska över det riket på Guds vägnar.
Jesus ser den uppenbara faran i sina konungsliga ambitioner och vill om någonsin möjligt slippa det öde alla de andra som vågat göra anspråk på titeln har drabbats av. Han försöker hålla tillbaka alla uttalanden om att han är Messias och väljer i stället det mångtydigare, mindre öppet kontroversiella »Människosonen«. Den messianska hemligheten uppkom just ur spänningen mellan hans egen önskan, att ses som människoson, och hans anhängares, att utropa honom till Messias.
Hur Jesus än såg sig själv lyckades han aldrig upprätta Guds rike. Valet för den äldsta kyrkan var klart: antingen var Jesus bara vilken falsk Messias som helst, eller också var det som judarna på hans tid förväntade sig av Messias fel och måste rättas till. För dem som föll i den senare kategorin banade undergångsföreställningarna i Första Enok och Fjärde Esra, båda skrivna långt efter Jesus död, väg för ett nytt paradigm som kom att ersätta Jesus syn på sig själv som kung och Messias. Enligt det nya paradigmet, som slog igenom efter det judiska upproret, var Messias en före jordens skapelse existerande, förutbestämd, himmelsk och gudomlig Människoson, vars »rike« inte var av denna världen.
Men Jesus rike – Guds rike – var i högsta grad av denna världen. Och även om tanken på en fattig galileisk hantverkare som säger sig vara kung är skrattretande är den inte mer absurd än andra messiasaspiranters kungliga ambitioner, Judas från Galileens, Menachems, Simon, Gioras sons, Simon bar Kokhbas och alla de andras. Varken deras eller Jesus anspråk vilade på makt eller rikedom. Varken de eller Jesus hade någon stor armé som kunde störta människors riken, ingen flotta att sopa de romerska haven rena med. Det enda vapen Jesus hade att bygga Guds rike med var det som alla de som gick före eller efter honom tog till, samma vapen som upprorsmännen och rövarna använde, de som till sist skulle fördriva det romerska imperiet ur Guds stad: nit.
Nu när påskhögtiden är nära och man ska fira minnet av Israels befrielse från hedningarnas välde, tar Jesus äntligen detta budskap till Jerusalem. Rustad med nit som sitt vapen ämnar han utmana makthavarna i templet och deras romerska övervakare och hävda sin rätt att härska över detta heliga land. Men fastän det är påsk vill han inte gå in i den heliga staden som en enkel pilgrim. Han är Jerusalems rättmätige konung; han kommer för att hävda sitt anspråk på Guds tron. Och enda sättet för en kung att gå in i Jerusalem är åtföljd av en lovsjungande folkmassa som svingar palmgrenar och utropar hans seger över Guds fiender, breder ut sina mantlar på gatan framför honom och ropar: »Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn« (Matt. 21:9, Mark. 11:9–10, Luk. 19:38).