Förord

När jag var femton år mötte jag Jesus.

Sommaren innan jag började andra året i gymnasiet tillbringade jag på ett evangeliskt ungdomsläger i norra Kalifornien, med skogar och en blå himmel utan gränser, där man inte kunde undvika att höra Guds röst om man fick tillräckligt med tid och tystnad och mild övertalning. Bland de konstgjorda sjöarna och de majestätiska granarna sjöng vi, tävlade i idrott, bytte hemligheter och vältrade oss i vår frihet från påfrestningarna hemma och i skolan. På kvällarna samlades vi i en stor sal med en flammande brasa mitt på lägerområdet. Det var där jag hörde en märklig historia som skulle förändra mitt liv för all framtid.

För tvåtusen år sedan föddes himmelens och jordens Gud i gestalt av ett hjälplöst barn i ett urgammalt land som hette Galileen, fick jag höra. Barnet växte upp till en syndfri man. Mannen blev Kristus, människosläktets frälsare. Med sina ord och underverk trotsade han judarna, som trodde sig vara Guds utvalda, och de hämnades genom att spika fast honom på ett kors. Han kunde ha räddat sig från denna förfärliga död men valde frivilligt att lämna livet. Hans död var poängen med alltsammans, för med sin självuppoffring befriade han oss alla från våra synders börda. Men det var inte slutet på historien för efter tre dagar blev han levande igen, upphöjd och gudomlig, så att alla som tror på honom och tar emot honom i sina hjärtan inte heller kommer att dö utan få evigt liv.

För en pojke uppväxt i en familj som var en blandning av ljumma muslimer och glada ateister var detta verkligen den oöverträffade berättelsen. Jag hade aldrig tidigare känt Guds dragningskraft så in i märgen. I Iran, där jag föddes, var jag muslim på ungefär samma sätt som jag var perser. Min religion och min etnicitet var hopbundna. Liksom de flesta som är födda in i en religiös tradition var min tro lika välbekant som min hud och lika ointressant. Den iranska revolutionen tvingade min familj att gå i landsflykt, och sedan blev religionen i allmänhet och islam i synnerhet tabu hos oss. Islam var akronymen för allt vi hade berövats av mullorna som nu härskade i Iran. Min mor bad alltjämt sina böner när ingen såg på, och man kunde fortfarande hitta något exemplar av Koranen undangömt i en garderob eller låda någonstans. Men i stort sett var alla spår av Gud borttvättade från våra liv.

Det passade mig utmärkt. I 1980-talets Amerika kunde man lika gärna ha varit från Mars om man var muslim. Min tro var en öm punkt, den mest iögonfallande symbolen för att jag tillhörde De andra. Den måste döljas.

Jesus däremot var Amerika. Han var centralgestalten i Amerikas nationella drama. Att ta emot honom i mitt hjärta var så nära jag kunde komma att känna mig som en äkta amerikan. Jag omvände mig inte av konvenansskäl, det är inte så jag menar. Tvärtom var jag totalt hängiven min nyfunna tro. Jag fick en Jesus som inte var så mycket »Herre och Frälsare« som han var en bäste vän, någon jag kunde ha en djup och personlig relation till. Som den tonåring jag var försökte jag bringa reda i en vag och formlös värld jag precis hade hunnit bli medveten om, och detta var en inbjudan jag inte kunde tacka nej till.

I det ögonblick jag kom hem från lägret började jag entusiastiskt berätta om Jesus Kristus för familj och vänner, för grannar och klasskamrater, för människor jag just hade träffat och för främlingar på gatan, för dem som gärna hörde på och för dem som bara skakade på huvudet. Men något oväntat hände i min strävan att rädda världens själar. Ju mer jag sonderade Bibeln för att rusta mig mot de vantrognas tvivel, desto större avstånd upptäckte jag mellan evangeliernas Jesus och historiens – mellan Jesus Kristus och Jesus från Nasaret. Vid universitetet, där jag inledde mina seriösa studier i religionshistoria, svällde det där första smygande obehaget till fullt utvecklat tvivel.

Grunden för den evangeliska kristendomen, åtminstone sådan den hade beskrivits för mig, är den villkorslösa tron att varje ord i Bibeln är ingivet av Gud och sant, bokstavligt och ofelbart. Efter att plötsligt ha insett att denna tro är alltigenom och ovedersägligen falsk, att Bibeln myllrar av de mest uppenbara och skriande felaktigheter och motsägelser – alldeles som man kan vänta sig av ett dokument skrivet av hundratals händer under tusentals år – stod jag där bortkommen och utan andligt fotfäste. Och som många i min situation kastade jag i vredesmod bort min tro, som om den hade varit ett kostsamt bedrägeri jag hade lurats in i. Jag började ompröva mina förfäders tro och kultur, och som vuxen kände jag mig förtrogen med dem på ett djupare, intimare plan än jag någonsin hade gjort, den förtrogenhet man känner när man efter många år får kontakt med en gammal vän igen.

Jag fortsatte hela tiden med mina studier i religionshistoria och gjorde djupdykningar i Bibeln, inte som en troende som godtar allt utan som en vetgirig forskare. Nu när jag inte längre var fastkedjad vid uppfattningen att de berättelser jag läste var absolut sanna blev jag medveten om en sanning med djupare mening i texten, en sanning som avsiktligt var lösgjord från det belagda historiska skeendets krav. Ju mer jag lärde mig om den historiske Jesus liv, den turbulenta värld han levde i och brutaliteten hos den romerska ockupation som han trotsade, desto starkare drogs jag till honom. Den judiske revolutionär som utmanade det mäktigaste välde världen någonsin hade skådat och förlorade blev så mycket verkligare för mig än den fritt svävande, ojordiska varelse jag hade presenterats för i kyrkan.

I dag kan jag utan minsta tvekan säga att tjugo års rigorös akademisk forskning om kristendomens ursprung har gjort mig till en mer genuint engagerad lärjunge till Jesus från Nasaret än jag någonsin var till Jesus Kristus. Min förhoppning är att jag med denna bok ska kunna sprida den glada nyheten om den historiske Jesus med samma glöd som jag en gång i tiden ägnade åt att sprida berättelsen om Kristus.

Det finns några punkter att hålla i minnet innan vi börjar vår undersökning. För varje välbelagt, grundligt utrett och bedövande auktoritativt påstående som gjorts om den historiske Jesus finns det ett lika välbelagt, grundligt utrett och bedövande auktoritativt påstående som motsäger det. För att inte belasta läsaren med den månghundraåriga debatten om Jesus från Nasarets liv och uppdrag har jag byggt min berättelse på vad jag anser vara det mest exakta och rimliga resonemanget, baserat på mina tjugo år av vetenskaplig forskning om Nya testamentet och kristendomens äldsta historia. För dem som är intresserade av debatten har jag i det utförliga notkapitlet sist i boken detaljerat beskrivit min forskning och, där så varit möjligt, lagt fram de forskares resonemang som inte är ense med min tolkning.

Jag har själv gjort alla översättningar av citat ur Nya testamentets grekiska original. I det fåtal fall där jag inte direktöversätter ett avsnitt ur Nya testamentet har jag citerat ur New Revised Standard Version.* Samtliga översättningar från hebreiska och arameiska är gjorda av dr Ian C. Werrett, biträdande professor i religionsvetenskap vid St. Martin’s University.

I hela texten markeras hänvisningar till material från Q-källan (det material som endast Matteus och Lukas evangelier bygger på) med (Matteus | Lukas) i en ordning som anger vilket evangelium jag citerar mest direkt. Läsaren kommer att se att jag främst begagnar mig av Markusevangeliet och Q-materialet då jag utformar min version av berättelsen om Jesus. Det beror på att de är de äldsta och därmed de tillförlitligaste källor vi har om nasaréns liv. I allmänhet har jag avstått från att dyka alltför djupt i de så kallade gnostiska evangelierna. Dessa texter är oerhört viktiga i en redogörelse för det breda spannet av åsikter i de äldsta kristna församlingarna om vem Jesus var och vad hans lära innebar, men de sprider inte mycket ljus över den historiske Jesus själv.

Det råder nästan total enighet om att evangelierna, eventuellt med undantag för Lukas och Apostlagärningarna, inte skrevs av de personer som har gett dem sina namn, men för enkelhetens och tydlighetens skull fortsätter jag att hänvisa till evangeliernas författare med de namn som vi nu känner dem under.

I enlighet med vetenskaplig kutym skriver jag e.v.t., enligt vår tideräkning, i stället för e.Kr. och f.v.t., före vår tideräkning, i stället för f.Kr. Jag använder också den mer korrekta beteckningen »den hebreiska bibeln« eller »de hebreiska heliga skrifterna« i stället för Gamla testamentet.

* Samtliga citat från Gamla och Nya testamentet är hämtade ur Bibelkommissionens översättning utgiven år 2000. (Ö.a.)↵