KRIGET MOT Rom börjar inte med svärd som korsas med en skräll utan med en kniv som smygs fram ur en lönnmördares kappa.
Högtid i Jerusalem: en tidpunkt då judar från hela Medelhavsområdet samlas i den heliga staden och frambär välluktande offer till Gud. I den gamla judiska kulten förekommer en mängd årliga riter och firanden som endast kan genomföras här, inne i Jerusalems tempel, i närvaro av översteprästen som lägger beslag på de allra heligaste högtidsdagarna – påsk, pingst, skördefesten Sukkot – för egen räkning och hela tiden stoppar fickan full med väl tilltagna arvoden, eller tionden som han själv skulle säga, för besväret. Och nog är det besvär alltid! På sådana dagar kan stadens befolkning svälla till över en miljon. Det krävs portvakternas och de lägre prästernas alla krafter för att pressa in horden av pilgrimer genom Huldaportarna i templets södra mur, valla dem genom de mörka och ödsliga gångarna under Tempelplatsen och visa dem vägen uppför dubbeltrapporna som leder till Hedningarnas gård, en öppen plats som också tjänstgör som salutorg.
Jerusalems tempel är en någorlunda rektangulär byggnad, cirka 500 meter lång och 300 meter bred och belägen högst upp på Morias berg i den heliga stadens östra utkant. Ytterväggarna är kantade med överbyggda portiker vilkas stenlagda tak, som hålls uppe av rad på rad av blänkande vita stenkolonner, skyddar folksamlingarna från den obarmhärtiga solen. På templets södra sida finner man den största och mest utsmyckade portiken, Kungliga portiken, en hög samlingssal liknande en basilika i två våningar och byggd i den sedvanliga romerska stilen. Detta är administrationslokalerna för Sanhedrin, stora rådet, den judiska nationens högsta religiösa organ och högsta domstol. Det är också där som en svärm försäljare och sjabbiga penningväxlare ligger på lur, i väntan på att man ska ta sig uppför den underjordiska trappan till den vidsträckta, solbelysta öppna platsen.
Penningväxlarna spelar en avgörande roll i templet. Mot en avgift växlar de in besökarnas smutsiga utländska mynt mot den hebreiska sikeln, den enda valuta som templets myndigheter tillåter. Växlarna tar också upp den tempelskatt på en halv sikel som alla vuxna män måste betala för att all prakten runt omkring ska hållas i skick: bergen av brinnande rökelse och de oupphörliga offren, vinlibationerna och frambärandet av skördens första frukter, leviternas kör som skrålar lovsånger och den ackompanjerande orkestern som knäpper på lyror och slår på cymbaler. Någon måste betala för dessa nödvändigheter. Någon måste ta på sig kostnaden för brännoffren som är Herren till sådant behag.
Med den nya valutan i handen får man nu gå omkring och granska vad som finns i burarna utefter muren och köpa det man ska offra: en duva, ett får, beroende på hur mycket man har råd med eller hur grovt man har syndat. Om synden överstiger priset för offerdjuret finns det hjälp att få. Penningväxlarna ger gärna kredit så att man kan köpa det man behöver för att offret ska bli mer värt. Det finns stränga bestämmelser i lagen för vilka djur man får köpa för den heliga handlingen. De måste vara felfria. Tama, inte vilda. De får inte vara lastdjur. Oavsett om de är oxar eller tjurar eller bockar eller baggar måste de ha fötts upp enbart för ändamålet. De är inte billiga. Och varför skulle de vara det? Offret är templets främsta syfte. Det är templets själva existensberättigande. Sången, bönen, textläsningen – alla ritualer som äger rum här uppstod som ram kring denna speciella och omätligt viktiga ritual. Blodsoffret sköljer inte bara bort synder, det renar också jorden. Det ger jorden näring, förnyar och upprätthåller dess kraft, skyddar oss alla från torka eller hungersnöd eller än värre ting. Den cykel av liv och död som Herren i sin allmakt har fastslagit är helt och hållet beroende av att man offrar. Det är inte rätta tillfället att vara sparsam.
Man köper alltså materialet till sitt offer och det får kosta. Ger det vidare till vilken som helst av de präster i vit mantel som strövar omkring på Tempelplatsen. De är avkomlingar till Moses bror Aron och har ansvaret för att de dagliga riterna förrättas: de bränner rökelse, tänder lampor, blåser i trumpet och utför givetvis själva offerhandlingen. Prästtjänsten är ärftlig men det råder ingen brist på präster, och i synnerhet inte under högtiderna när de kommer i drivor från fjärran land för att delta i ceremonierna. De fyller templet i dygnsskift så att de kan hålla offereldarna brinnande dag och natt.
Templet är byggt som en serie gårdar ovanför varandra, den ena mindre, högre belägen och mer sluten än den föregående. Den yttersta gården, Hedningarnas gård, där man köper sitt offerdjur, är en vidsträckt piazza öppen för alla, oavsett folkslag eller religion. Är man jude – och fri från alla fysiska defekter eller krämpor (inga leprasjuka, inga förlamade) och renad enligt det rituella badets alla regler – får man ta sitt offerdjur och följa med prästen genom en öppning i ett stängsel bestående av ett stengaller och gå in på nästa gård, Kvinnornas (en platta på stängslet varnar alla andra: det är belagt med dödsstraff att fortsätta från den yttre gården). Det är här som veden och oljan till offren förvaras. Det är också så långt en judisk kvinna får gå. Männen har tillåtelse att fortsätta fram till en liten halvcirkelformad trappa genom Nikanorporten och in på Israeliternas gård.
Detta är så nära man någonsin kommer Gud. Odören från slakten slipper man inte undan. Den fastnar på huden och i håret och blir en vämjelig börda som man inte kan skaka av sig i en handvändning. Prästerna bränner rökelse för att hålla förruttnelsen och allt sjukt på avstånd, men blandningen av myrra och kanel, saffran och virak kan inte dölja den outhärdliga stanken av blod och inälvor. Men man måste stanna där man är och se på medan offret sker på nästa gård, Prästernas. Endast präster och tempeltjänare får gå in på den, för det är här som altaret står: en kvadratisk piedestal av brons och trä – fem alnar lång, fem alnar bred – som spyr upp tjocka svarta rökmoln.
Prästen tar offerdjuret till ett hörn och renar sig i en ho i närheten. Sedan läser han en enkel bön och skär av halsen på djuret. En tjänare samlar upp blodet i en skål och stänker på altarets fyra hörn medan prästen omsorgsfullt tar ut inälvorna och styckar kroppen. Djurets hud får han behålla själv; den säljer han sedan för en vacker summa ute på torget. Inälvor och fettvävnad slits loss, bärs uppför en ramp till altaret och läggs direkt på den eviga elden. Köttet skärs noggrant av från benen och läggs åt sidan så att prästerna har något att festa på efter ceremonin.
Hela liturgin genomförs framför templets innersta gård, det allra heligaste – ett guldbelagt altare på kolonner i tempelkomplexets själva hjärta. Det allra heligaste är den högsta punkten i hela Jerusalem. Dörrarna är draperade med mörklila och scharlakansröda vävnader broderade med ett zodiakhjul och ett panorama över himlarna. Det är här som Gud i all sin härlighet vistas fysiskt. Det är den punkt där de jordiska och himmelska rikena möts, hela skapelsens centrum. Förbundsarken med tio Guds bud stod här en gång i tiden men gick förlorad för länge sedan. Nu finns det ingenting därinne. Det allra heligaste är ett stort, tomt utrymme som bildar en kanal för Guds närvaro och för ner hans gudomliga ande från himlarna och låter den strömma ut i koncentriska vågor över templets kamrar, genom Prästernas gård och Israeliternas gård, Kvinnornas gård och Hedningarnas gård, över templets portikprydda väggar och ner i staden Jerusalem, genom Judeens landsbygd till Samarien och Idumeen, Pereen och Galileen, genom det mäktiga Roms gränslösa imperium och vidare till resten av världen, till alla folk och länder, alla – såväl jude som hedning – närda och hållna vid liv av Skapelsens herres ande, en ande som har en enda källa och ingen annan: det innersta altaret, det allra heligaste vilande i templet i den heliga staden Jerusalem.
Ingen annan än översteprästen får gå in i det allra heligaste. Vid den här tiden, år 56 e.v.t., är han en ung man som heter Jonatan, Hannas son. Liksom de flesta av sina senaste föregångare har Jonatan köpt sitt ämbete direkt från Rom och säkerligen betalat en rejäl slant för det. Översteprästämbetet är lukrativt och begränsat till en handfull aristokratiska familjer som skickar runt det mellan sig som ett arvegods (det lägre prästerskapet har i allmänhet en blygsammare bakgrund).
Templets roll i en judes tillvaro kan inte överskattas. Templet är judarnas kalender och klocka och dess ritualer markerar årscykeln och präglar den dagliga verksamheten för alla Jerusalems invånare. Det är medelpunkten för handeln i hela Judeen, dess främsta finansiella institution och största bank. Templet är lika mycket boning för Israels Gud som säte för Israels nationalistiska strävanden. Det inrymmer inte bara de heliga skrifter och rullar med lagtext som är den judiska kultens bärande pelare, det är också den viktigaste förvaringsplatsen för det judiska folkets juridiska dokument, historiska krönikor och genealogiska liggare.
Till skillnad från sina hedniska grannar har judarna inte en mängd tempel utspridda över landet. Det finns bara ett enda kultcentrum, en enda unik källa till den gudomliga närvaron, en enda speciell plats och ingen annan där en jude kan komma i förbindelse med den levande guden. I allt väsentligt är Judeen en tempelstat. Själva ordet teokrati myntades just som en beskrivning av Jerusalem. »Vissa personer har överlämnat den högsta politiska makten åt envälden«, skriver den judiske historikern Flavius Josefus, »andra åt fåvälden, åter andra åt massorna [demokrati]. Vår laggivare [Gud], ansåg inget av dessa statsskick vara tilltalande utan gav sin författning formen av vad som – om ett hårdraget uttryck tillåts – kan betecknas som en ’teokrati’ [theokratia], som lägger all makt och myndighet i Guds händer.«
Vi ska tänka oss templet som ett slags feodalstat som sysselsätter tusentals personer – präster, sångare, portvakter och tjänare – och förfogar över väldiga ytor fruktbar jord, som brukas av tempelslavar på översteprästens vägnar och till förmån för honom. Lägg till detta intäkterna från tempelskatten och den ständiga strömmen av gåvor och bidrag från besökare och pilgrimer, för att inte tala om de ansenliga summor som passerar genom köpmännens och penningväxlarnas händer och som templet kräver sin andel av. Då ser man lätt varför så många judar betraktar hela den prästerliga adeln, och i synnerhet översteprästen, som ingenting annat än en hop giriga »lyxälskare«, för att citera Josefus.
Vi föreställer oss hur översteprästen Jonatan står vid altaret med rökelsestavarna rykande i handen. Då ser vi lätt var denna fientlighet kommer ifrån. Till och med hans prästerliga klädnad, som han har ärvt av sina rika företrädare, vittnar om översteprästens välmåga. Den långa, ärmlösa manteln i purpur (den kungliga färgen) kantad med fina tofsar och med små guldklockor fastsydda vid fållen; den stora bröstplåten besatt med tolv ädelstenar, en för var och en av Israels stammar; den fläckfria turbanen på huvudet som en krona med en guldplatta ovanför pannan där Guds namn är ingraverat, det som ingen får ta i sin mun; urim och thummim, ett slags heliga tärningar gjorda av trä och ben som översteprästen bär i en pung närmast bröstet och med vilka han avslöjar Guds vilja genom att kasta lott – alla dessa symboler för överdåd är avsedda att representera översteprästens exklusiva tillträde till Gud. Det är de som skiljer ut översteprästen och placerar honom på avstånd från alla andra judar i världen.
Det är av denna anledning som endast översteprästen får gå in i det allra heligaste, och bara en enda dag på året, Yom Kippur, försoningsdagen, då alla Israels synder tvättas bort. Denna dag kommer översteprästen in till Guds närvaro för att göra bot för hela nationen. Om han är värdig Guds välsignelse blir Israels synder förlåtna. Om han inte skulle vara det har man för säkerhets skull bundit ett rep om hans midja, så att han kan släpas ut ur det allra heligaste utan att någon annan besudlar det när Gud har slagit till mot honom.
På denna dag dör översteprästen faktiskt, dock inte för Guds hand, tycks det.
Prästerna har uttalat sina välsignelser och hymnen shema är sjungen (»Hör, o Israel: Herren är vår Gud, Herren ensam!«), översteprästen Jonatan lämnar altaret och skrider nerför rampen ut i templets yttre gårdar. I det ögonblick han kommer till Hedningarnas gård uppslukas han av en frenetiskt jublande folkmassa. Tempelvakterna bildar en barriär av renhet omkring honom och skyddar honom från massornas besmittande händer. Det är ändå lätt för lönnmördaren att spåra honom. Han behöver inte följa den bländande glansen från Jonatans juvelbesatta kläder. Han behöver bara lyssna efter klirret från klockorna som hänger från mantelfållen. Den säregna klangen är det säkraste tecknet på att översteprästen är i antågande. Översteprästen är nära.
Lönnmördaren armbågar sig fram genom folksamlingen och pressar sig så nära Jonatan att han kan sträcka ut en osynlig hand, ta ett stadigt tag i de heliga plaggen för att dra bort honom från tempelvakterna och hålla honom på plats, bara ett ögonblick, länge nog för att dra en kort kniv ur skidan och föra den över halsen på översteprästen. Ett offer av ett nytt slag.
Innan översteprästens blod rinner ut på templets golv, innan vakterna hinner reagera på den brutna rytmen i hans steg, innan någon annan på gården vet vad som hänt, har mördaren smält in i folkmassan igen.
Han kan mycket väl vara den förste som ropar: »Ta fast mördaren!«