Den bästa metafor jag känner till för att vara skönlitterär författare är i Don DeLillos Mao II när han beskriver boken man skriver på som ett slags vidrigt missbildat spädbarn som följer efter författaren, jämt och ständigt kravlar efter författaren (dvs. ålar sig tvärs över golvet på restauranger där författaren försöker äta, dyker upp nedanför sängen så fort man ska gå upp på morgonen etc.), vidrigt defekt, med vattenskalle och utan näsa och med viftande armar och inkontinent och efterbliven och dreglandes cerebrospinal vätska ut ur munnen medan det kvider och blubblar och skriker till författaren, efter kärlek, efter just det som barnets vidrighet garanterar att det kommer att få: författarens fullständiga uppmärksamhet.
Tropen med det vanskapta spädbarnet är perfekt eftersom den fångar den blandning av avsky och kärlek författaren känner inför det han arbetar med. Texten blir alltid så fruktansvärt defekt, ett så vidrigt svek mot alla ens förhoppningar om den – en ondsint och frånstötande karikatyr av den perfektion den är skapad för – ja, kan ni förstå: grotesk för att den inte är perfekt. Och ändå är det ens eget, spädbarnet, det är en själv, och man älskar det och gullar med det och torkar den cerebrospinala vätskan från dess slappa kind med uppslaget på den enda rena skjorta man har kvar (man har bara en ren skjorta kvar eftersom man inte har tvättat på typ tre veckor eftersom det här kapitlet eller den här personen äntligen till sist verkar stå och darra på kanten till att börja hänga ihop och fungera och man är livrädd för att ägna någon tid åt någonting annat än att arbeta med det för om man ser bort för bara en sekund kommer man att förlora det, döma hela spädbarnet till fortsatt vidrighet). Och alltså älskar man det skadade spädbarnet och tycker synd om det och tar hand om det; men man hatar det också – hatar det – för att det är så vanskapt, frånstötande, för att det har hänt något groteskt med det i nedkomsten från huvud till sida; hatar det för att dess vanskapthet är ens egen vanskapthet (för om man var en bättre författare skulle ens spädbarn förstås se ut som ett av de där barnen i katalogannonser för babykläder, perfekt och rosa och cerebrospinalt kontinent) och vartenda dess vidriga inkontinenta andetag en förödande anklagelse mot en själv, på alla nivåer … och alltså vill man att det ska dö, också när man gullar med det och torkar av det och vaggar det och ibland till och med ger det hjärt-lungräddning när det verkar som att dess egen groteskhet har blockerat dess andning så att det kan komma att dö helt och hållet.
Alltihop är väldigt tilltrasslat och sorgligt, men på samma gång är det också ömsint och rörande och ädelt och coolt – det är en genuin relation, på ett sätt – och till och med när det är som allra vidrigast berör och väcker det skadade spädbarnet på något sätt det man misstänker är de absolut bästa sidorna hos en: moderliga sidor, mörka sidor. Man älskar sitt lilla barn väldigt mycket. Och man vill att andra också ska älska det, när det till sist är dags för det vanskapta spädbarnet att gå ut och möta världen.
Så man sitter i en rätt knivig sits: man älskar spädbarnet och vill att andra ska älska det, men det innebär att man hoppas att andra inte kommer att se det korrekt. Man vill liksom lura folk: man vill att de ska betrakta något som perfekt som man i sitt hjärta vet är ett svek mot all perfektion.
Eller så vill man inte lura de här människorna; det man vill är att man vill att de ska se och älska ett urgulligt, mirakulöst, perfekt, katalogfärdigt spädbarn och ha rätt och korrekt uppfattning och känsla. Man vill ha helt fel, man vill att det skadade spädbarnets vidrighet ska visa sig inte ha varit något annat än ens egen konstiga illusion eller hallucination. Men det skulle innebära att man var knäpp: man har sett, blivit förföljd av och ryggat för vidriga missbildningar som i själva verket (påstår andra) inte alls existerar. Det vill säga att man garanterat har fått åtminstone ett par pommes frites för lite i sitt Happy Meal. Men än värre: det skulle också innebära att man ser och föraktar en vidrighet i något man själv gjort (och älskar), i sin egen avkomma, i på vissa sätt sig själv. Och denna sista, högsta förhoppning – detta skulle stå för något ännu mycket värre än bara uselt föräldraskap; det skulle innebära en sorts hemskt angrepp på en själv, rent självplågeri. Men det är ändå det man helst vill: att man har helt, galet, suicidalt fel.
Men det är ändå väldigt roligt. Missförstå mig inte. Vad gäller det roligas natur, kommer jag hela tiden att tänka på en skum liten historia jag hörde i söndagsskolan när jag var ungefär lika stor som en brandsläckare. Den utspelar sig i Kina eller Korea eller något sådant. Det fanns tydligen en viss gammal bonde utanför en by i ett bergigt område som arbetade på sin gård med bara sin son och sin älskade häst till hjälp. En dag lyckades hästen, som inte bara var älskad utan också helt nödvändig för det arbetsintensiva arbetet på gården, få upp låset på sin fålla eller vad det var och sprang bort i bergen. Alla bondgubbens vänner kom förbi för att ropa ut vilken otur detta var. Bonden bara ryckte på axlarna och sa: »Tur, otur, vem vet?« Några dagar senare återvände den älskade hästen från bergen tillsammans med en helt ovärderlig vildhästhjord, och bondens vänner kom alla förbi för att gratulera honom till den tur hästens flykt hade visat sig vara. »Tur, otur, vem vet?« är det enda bonden svarar, medan han rycker på axlarna. Nu får jag känslan av att den här bonden låter lite väl jiddischaktig för att vara en kinesisk bonde, men det är såhär jag minns det. Men alltså sätter bonden och hans son igång med att rida in vildhästarna, och en av hästarna kastar av sonen med en sådan våldsam kraft att sonen bryter benet. Och här kommer vännerna för att visa sitt deltagande med bondens sorg och förbanna den otur som en gång förde dessa förbannade vildhästar till hans gård. Bondgubben bara rycker på axlarna och säger »Tur, otur, vem vet?« Några dagar senare kommer den kejserliga sino-koreanska armén eller något sådant marscherande genom byn och kallar in varje kroppsduglig man mellan tio och sextio att bli kanonmat i något avskyvärt och blodigt krig som uppenbarligen är i görningen, men när de ser sonens brutna ben släpper de honom enligt någon sorts feodal undantagsregel, och i stället för att bli sjanghajad stannar sonen kvar på gården med den gamla bonden. Tur? Otur?
Det är den här sortens paraboliska halmstrån man håller fast vid när man kämpar med det roligas natur, som författare. Från början, när man ger sig i kast med att försöka skriva skönlitteratur, handlar hela projektet om att ha roligt. Man förväntar sig inte att någon annan ska läsa det. Man skriver nästan enbart för sitt eget nöjes skull. För att få utlopp för sin fantasi och devianta logik och fly från eller transformera delar av en själv som man inte trivs med. Och det funkar – och det är kolossalt roligt. Sedan, om man har tur och folk verkar gilla det man gör, och man faktiskt får betalt för det, och får se sina texter professionellt satta och inbundna och med citat av andra författare på framsidan och recenserade och till och med (en gång) lästa på tunnelbanan i morgonrusningen av en snygg tjej man inte ens känner, verkar detta göra det hela ännu roligare. Ett tag. Sedan börjar saker bli komplicerade och förvirrande för att inte säga läskiga. Nu känns det som om man skriver för andra människor, eller åtminstone hoppas man det. Man skriver inte längre bara för sitt eget nöjes skull, vilket – eftersom alla former av masturbation är ensamma och tomma – antagligen är en bra sak. Men vad ersätter det onanistiska motivet? Man har upptäckt att man tycker väldigt mycket om när det man har skrivit blir omtyckt av folk, och man upptäcker att man är extremt mån om att folk ska tycka om det nya man skriver på. Det rent personliga rolighetsmotivet börjar utmanövreras av motivet att bli omtyckt, att snygga människor som man inte känner ska gilla en och beundra en och tycka att man är en bra författare. Onani lämnar plats för förförelse, som motiv. Nu är förförelse ett krävande arbete, och det roliga i det utjämnas av en fruktansvärd skräck för att bli avvisad. Ens ego, vad nu »ego« betyder, har kommit med i spelet. Eller kanske är »fåfänga« ett bättre ord. För man upptäcker att en stor del av det man skriver nu har blivit rena och skära uppvisningar, försök att få folk att tycka att man är bra. Det här är förståeligt. Man har satsat en hel del av sig själv, nu, i sitt skrivande – ens fåfänga står på spel. Man upptäcker en knepig sak med att skriva skönlitteratur: ett visst mått av fåfänga är nödvändigt för att man alls ska kunna göra det, men all fåfänga över den specifika mängden är direkt dödlig. Vid det här laget är 90+ % av det man skriver drivet och präglat av ett överväldigande behov av att bli omtyckt. Detta resulterar i usla texter. Och de usla texterna måste man mata papperskorgen med, inte så mycket på grund av någon sorts konstnärlig integritet som helt enkelt för att usla texter skulle göra att man inte blev omtyckt. Vid det här skedet i författarens rolighetsevolution är det just den impuls som alltid har drivit en att skriva som i stället driver en att stoppa allt man skriver i papperskorgen. Det här är en paradox och en sorts bakbindning, och det kan hålla en fången i sig själv i månader eller till och med år, under vilka man klagar och gnisslar tänder och begråter sin otur och bittert undrar vart allt det roliga i alltihop har tagit vägen.
Det man kan säga är, tror jag, att vägen ut ur denna fångenskap är att på något sätt arbeta sig tillbaka till sitt ursprungliga motiv – att ha roligt. Och att man, om man kan hitta vägen tillbaka till det roliga, upptäcker att den vidrigt oturliga bakbindningen under den sena fåfängeperioden i själva verket visar sig ha varit bra för en. För det roliga man arbetar sig tillbaka till har omvandlats av den obehagliga fåfängan och rädslan, ett obehag som man nu är så mån om att undvika att det roliga man återupptäcker är en mycket rikare och mer storhjärtad sorts rolighet. Det har något att göra med Arbetet som Lek. Eller med upptäckten att disciplinerad rolighet är roligare än impulsiv eller hedonistisk rolighet. Eller om att lista ut att alla paradoxer inte måste vara förlamande. Med detta nya ledarskap över det roliga blir skrivandet ett sätt att gå djupt in i sig själv och belysa just de saker man inte vill se eller låta någon annan se, och de här sakerna visar sig vanligen (paradoxalt nog) vara just de saker alla författare och läsare delar och reagerar på, känner. Litteraturen blir ett konstigt sätt att stötta sig själv och säga sanningen i stället för att vara ett sätt att fly från sig själv eller framställa sig själv på ett sätt som man tror är maximalt lätt att tycka om. Den här processen är komplicerad och förvirrande och läskig, och dessutom väldigt arbetsam, men den visar sig vara roligare än något annat.
Det faktum att man nu kan bibehålla det roliga i skrivandet bara genom att konfrontera just de ickeroliga delar av en själv som man till en början skrev för att undvika eller dölja är en annan paradox, men den är inte det minsta hämmande. I själva verket är den en gåva, ett slags mirakel, och jämfört med den är bekräftelsen på främlingars tillgivenhet som damm, ludd.
Ursprungligen publicerad i Fiction Writer Magazine, 1998. Ingår i Both flesh and not: Essays, 2012.