Ta en prolegomenal titt på två citat. Det första är från Edward Dahlberg, det närmsta man kommer en engelskspråkig motsvarighet till Dostojevskij i grinighet:
Medborgaren garderar sig mot genialitet genom ikondyrkan. När Kirke svingar sitt trollspö översätts de heliga bråkmakarna till svinbroderier.1)
Det andra är från Turgenjevs Fäder och söner:
– Nu för tiden är ingenting så nyttigt som att förneka – därför förnekar vi.
– Allt?
– Allt.
– Hur? Inte bara konsten, poesin … utan också … jag vågar knappast uttala det …
– Allt, upprepade Basarov med obeskrivligt lugn.
Det sägs att det börjar med att en viss Joseph Frank, då trettioåtta år och professor i Comparative Literature vid Princeton, år 1957 är i färd med att förbereda en föreläsning om existentialismen, och börjar arbeta sig igenom Fjodor Michajlovitj Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet. Som vem som helst som läst den kan bekräfta är Anteckningar (1864) en sprängkraftig men extremt konstig liten roman, och båda dessa egenskaper har att göra med det faktum att boken är på samma gång universell och partikulär. Dess protagonists självdiagnostiserade »sjukdom« – en blandning av storvulenhet och självförakt, vrede och feghet, brinnande idealism och självmedveten oförmåga att handla i enlighet med sina föresatser; hela hans paradoxala och självnegerande personlighet – gör honom till en universell figur som vi alla kan se delar av oss själva i, samma sorts tidlösa litterära arketyp som Aias eller Hamlet. Men på samma gång är Anteckningar från källarhålet och dess Källarhålsman faktiskt omöjliga att förstå sig på utan inblick i det intellektuella klimatet i 1860-talets Ryssland, i synnerhet de skälvningar av utopisk socialism och estetisk utilitarism som var på modet inom den radikala intelligentian, en ideologi som Dostojevskij avskydde så passionerat som bara Dostojevskij kunde.
Hur som helst, när professor Frank plöjer igenom delar av den här specifika bakgrundskontexten för att kunna presentera en allsidig läsning av Anteckningar för sina studenter, väcks ett intresse för att använda Dostojevskijs litteratur som en sorts brygga mellan två skilda sätt att tolka litteratur: ett rent formellt, estetiskt angreppssätt kontra en social-snedstreck-ideologisk kritik som enbart rör tematiken och de filosofiska antagandena bakom den.2) Det intresset, plus fyrtio års forskningsarbete, har frambringat de första fyra volymerna i ett tilltänkt fembandsverk om Dostojevskijs liv och tid och skrivande. Samtliga volymer är utgivna av Princeton U. Press. Alla fyra heter Dostoevsky och har sedan undertitlar: The seeds of revolt, 1821–1849 (1976), The years of ordeal, 1850–1859 (1984), The stir of liberation, 1860–1865 (1986) och så i år (1995), i en enormt dyr inbunden utgåva, The miraculous years, 1865–1871. Professor Frank måste nu vara runt sjuttiofem år, och att döma av fotot på honom i den bakre omslagsfliken till The miraculous years är han inte direkt pigg3), och alla seriösare Dostojevskijforskare lär vänta med spänning på att se om Frank lyckas hålla sig vid liv tillräckligt länge för att föra sin encyklopediska undersökning ända fram till det tidiga 1880-talet, när Dostojevskij avslutade den fjärde av sina Stora romaner4), gav sitt berömda Pusjkintal och dog. Men även om den femte volymen av Dostojevskij inte blir skriven säkrar nu utgivningen av den fjärde Franks status som den definitiva litteraturbiografen till en av världshistoriens bästa författare.
** Är jag en god människa? Vill jag ens verkligen, innerst inne, vara en god människa, eller vill jag bara verka vara en god människa så att folk (inklusive jag själv) ska tycka om mig? Gör det någon skillnad? Hur kan jag någonsin få veta om jag egentligen blåser mig själv, moraliskt sett? **
På ett sätt är Franks böcker verkligen inte alls litterära biografier, åtminstone inte på det sätt som Ellmanns bok om Joyce och Bates om Keats är det. För det första är Frank lika mycket kulturhistoriker som han är levnadstecknare – hans mål är att skapa en korrekt och uttömmande kontext till FMD:s böcker, att placera författarens liv och texter i en koherent redogörelse för det intellektuella livet i 1800-talets Ryssland. Ellmans James Joyce, som i stort sett är den standardbiografi som alla andra litterära biografier jämförs med, går inte ens in på i närheten av så mycket detaljer om ideologi, politik eller samhällsteori som Frank. Det Franks arbete går ut på är att visa att en allsidig läsning av Dostojevskijs skönlitterära verk är omöjlig utan en detaljerad förståelse av de kulturella omständigheter som böckerna uppkom i och var tänkta att bidra till. Detta beror, enligt Frank, på att Dostojevskijs mogna verk i grunden är ideologiska och inte kan uppskattas på riktigt om man inte förstår de polemiska agendor som genomsyrar dem. Med andra ord är den blandning av universellt och partikulärt som kännetecknar Anteckningar från källarhålet5) faktiskt kännetecknet för alla de bästa verken av FMD, en författare vars »uppenbara drivkraft«, skriver Frank, är »att gestalta sina moralisk-andliga teman med Rysslands historia som fond«.
En annan icke standardmässig ingrediens i Franks biografi är den mängd kritisk uppmärksamhet han ägnar åt de faktiska böcker Dostojevskij skrev. »Det är produktionen av sådana mästerverk som gör Dostojevskijs liv värt att alls återberätta«, står det i förordet till The miraculous years, »och mitt syfte är, liksom i de tidigare volymerna, att ständigt hålla dem i förgrunden snarare än att behandla dem som accessoarer till själva livet.« Minst en tredjedel av denna senaste volym är vikt åt närläsningar av det Dostojevskij producerade under detta häpnadsväckande halva decennium – Brott och straff, Spelaren, Idioten, Den evige äkta mannen och Onda andar.6) Dessa läsningar syftar till att vara förklarande snarare än argumenterande eller teoridrivna; deras mål är att visa så tydligt som möjligt vad Dostojevskij själv ville att böckerna skulle betyda. Trots att detta angreppssätt helt bortser från det intentionella felslutet7) verkar det ändå uppenbart berättigat av Franks övergripande projekt, som alltid handlar om att spåra och förklara romanernas ursprung i Dostojevskijs eget ideologiska engagemang i rysk historia och kultur.8)
** Vad exakt betyder »tro«? Som i »religiös tro«, »Gudstro« etc. Är det inte bara rent knäppt att tro på något som det inte finns något bevis för? Är det egentligen någon skillnad mellan det vi kallar tro och någon primitiv stam som offrar oskulder till vulkaner för att de tror att det ska ge dem bättre väder? Hur kan någon tro innan han har fått fullgoda skäl för sin tro? Eller är på något sätt behovet av en tro ett fullgott skäl för att ha en tro? Men vilken sorts behov talar vi då om? **
För att verkligen erkänna vad professor Frank har åstadkommit – och inte bara att han lyckats suga i sig och avkoka miljontals välfyllda sidor med Dostojevskijutkast och anteckningar och brev och dagböcker och samtida biografier och tidigare forskning på hundra olika språk – är det viktigt att förstå hur många olika sätt att bedriva biografi och kritik han försöker förena. En vanlig litterär biografi synar en författare och hans privatliv (i synnerhet de skuggiga och neurotiska sidorna av det) och struntar i stort sett i den specifika historiska kontext han verkade i. Andra undersökningar – särskilt de av det mer teoretiska slaget – koncentrerar sig nästan uteslutande på kontexten, och behandlar författaren och hans böcker som enkla funktioner av sin tids fördomar, maktförhållanden och metafysiska vanföreställningar. Vissa biografier går till väga som om deras subjekts egna verk redan har blivit förstådda, och ägnar all sin tid åt att spåra ett privatlivs relationer till litterära betydelser som biografen antar redan är fastslagna och oomtvistliga. Å andra sidan behandlar många av vår tids »kritiska studier« en författares böcker hermeneutiskt, och bortser från fakta om författarens omständigheter och tankar som kan bidra till att förklara inte bara vad hans verk handlar om utan också varför det har den särskilda individuella magin hos en särskild individuell författares personlighet, stil, röst, vision etc.9)
***
** Är det verkliga syftet med mitt liv bara att genomgå så lite smärta och så mycket njutning som möjligt? Mitt beteende verkar sannerligen indikera att det är det jag tror, åtminstone för det mesta. Men är inte det ett ganska själviskt sätt att leva? Kanske inte själviskt – är det inte hemskt ensamt? **
Så, som biografi är Franks ansats ambitiös och värdefull. Samtidigt utgör hans fyra volymer ett väldigt detaljrikt och krävande verk om en väldigt komplex och svår författare, en författare vars tid och kultur är oss främmande. Det verkar svårt att förvänta sig någon trovärdighet i min rekommendation av Franks undersökning här om jag inte kan komma med något slags argument för varför Dostojevskijs romaner måste vara viktiga för oss som läsare i USA år 1996. Detta kan jag bara göra i grova drag, eftersom jag varken är litteraturkritiker eller Dostojevskijexpert. Men jag är en livs levande amerikan som både försöker skriva skönlitteratur och tycker om att läsa, och tack vare Joseph Frank har jag tillbringat i princip hela de senaste två månaderna insvept i Dostojevskijana.
Dostojevskij är en litterär titan, och på vissa sätt kan detta vara dödsstöten, för det blir lätt att betrakta honom som ännu en sepiatonad Kanonisk Författare, älskvärt död. Hans verk, och det höga berg av kritik de har inspirerat till, är alla obligatoriska förvärv för universitetsbiblioteken … och där blir böckerna i allmänhet stående, gula, med den välkända doften hos väldigt gamla biblioteksböcker, i väntan på att någon ska tvingas skriva en uppsats. Dahlberg har i stort sett rätt, tror jag. Att göra en ikon av någon är att göra honom till en abstraktion, och abstraktioner är oförmögna till vital kommunikation med levande människor.10)
***
** Men om jag bestämmer mig för att bestämma mig för att det finns ett annat, mindre själviskt, mindre ensamt syfte med mitt liv, kommer inte skälet till detta beslut att vara mitt begär efter att vara mindre ensam, alltså att utsättas för totalt sett mindre smärta? Kan beslutet att vara mindre självisk någonsin vara något annat än ett själviskt beslut? **
Och det är sant att det finns delar av Dostojevskijs böcker som är skumma och avskräckande. Ryska är notoriskt svårt att översätta till engelska, och när man ovanpå denna svårighet lägger arkaismerna i det litterära artonhundratalsspråket, kan Dostojevskijs prosa/dialog ofta te sig manierad och pleonastisk och fånig.11) Plus att vi har styltigheten i själva den kultur som Dostojevskijs romanfigurer lever i. När folk är arga, till exempel, gör de saker som att »skaka sina nävar« eller kalla varandra »skurkar« eller »flyga på« varandra.12) Talare använder utropstecken i mängder som man nu bara ser i seriestrippar. Etiketten verkar stel på gränsen till absurd – folk håller ständigt på och »skickar efter« varandra och blir antingen »mottagna« eller »inte mottagna« och lyder rokokokonventioner för artighet också när de är förbannade.13) Alla har långa och svåruttalade efternamn och dopnamn – plus patronymikon, plus ibland ett diminutiv, så att man nästan måste ha en tabell över alla personernas namn. Det vimlar av obskyra militärtitlar och byråkratiska hierarkier, och så alla rigida och helskumma klasskillnader som det är svårt att hålla ordning på och förstå innebörden i, särskilt med tanke på att de ekonomiska realiteterna i det gamla ryska samhället är så konstiga (som i t.ex. hur också en utblottad »tidigare student« som Raskolnikov eller en arbetslös byråkrat som Källarhålsmannen på något sätt har råd att ha en betjänt).
Poängen är att det inte bara handlar om det där med kanoniseringsdöden: det finns verkliga och alienerande saker som står i vägen för vår uppskattning av Dostojevskij och som måste hanteras – antingen genom att vi lär oss tillräckligt om allt vi inte kan så att det slutar vara så förvirrande, eller genom att vi accepterar det (på samma sätt som vi accepterar rasistiska/sexistiska element i vissa andra 1800-talsböcker) och bara grimaserar och läser vidare ändå.
Men den större poängen (som, okej, kan verka lite uppenbar) är att en del konst är värd den extra mödan av att ta sig förbi alla hinder för att kunna uppskatta dem, och Dostojevskijs böcker är definitivt värda mödan. Och detta beror inte bara på att han överglänser hela den västerländska kanon – snarare är det, om något, trots det. För en sak som den där kanoniseringen och obligatoriska kursläsningen förmörkar är att Dostojevskij inte bara är bra – han är också rolig. Hans romaner har nästan alltid ruskigt bra intriger, skrämmande och invecklade och genomdramatiska. Det är mord och mordförsök och polis och dysfunktionella familjefejder och spioner, hårdingar och vackra fallna kvinnor och smöriga solochvårare och tärande sjukdomar och plötsliga arv och blida lymlar och intrigerande och horor.
Självklart är det faktum att Dostojevskij vet hur man berättar en saftig historia inte tillräckligt för att göra honom fantastisk. I så fall skulle Judith Krantz och John Grisham också vara fantastiska författare, och med alla andra mått än de rent kommersiella är de inte ens särskilt bra. Den huvudsakliga anledningen till att Krantz och Grisham och en massa andra begåvade historieberättare inte är konstnärligt bra är att de inte har någon talang (eller något intresse) för personskildring – deras fängslande intriger bebos av grovt tillskurna och osannolika streckgubbar. (I ärlighetens namn finns det också författare som är bra på att skapa komplexa och fullt förverkligade mänskliga gestalter men inte verkar förmögna att placera in dessa gestalter i en trovärdig och intressant intrig. Plus andra – ofta inom det akademiska avantgardet – som tycks vara experter på/intresserade av varken intrig eller personskildring, vars böckers rörelser och poäng helt och hållet bygger på förfinade meta-estetiska agendor.)
Grejen med Dostojevskijs personer är att de är levande. Med vilket jag inte bara menar att de är framgångsrikt förverkligade eller utvecklade eller »runda«. De bästa av dem lever inom oss, för alltid, när vi en gång väl har mött dem. Tänk på den stolte och patetiske Raskolnikov, den naive Devusjkin, den vackra och fördömda Nastasia i Idioten14), den inställsamme Lebedev och den spindelaktiga Ippolit i samma roman; B&S:s geniala, oberoende detektiv Porfirij Petrovitj (utan vilken det troligen inte skulle finnas några kommersiella deckare m. excentriskt lysande snutar); Marmeladov, det avskyvärda och patetiska fyllot, eller den fåfänge och ädle roulettmissbrukaren Aleksej Ivanovitj i Spelaren, de guldhjärtade gatflickorna Sonja och Liza, den cyniskt oskyldiga Aglaia, eller den makalöst motbjudande Smerdjakov, den där levande motorn av slemmig förbittring i vilken jag personligen ser delar av mig själv jag knappt klarar av att se på, eller de idealiserade och övermänskliga Mysjkin och Aljosja, den ene en fördömd mänsklig Kristus och den andre en triumferande barnpilgrim. Dessa och så många fler FMD-skapelser är levande – behåller sin, med Franks ord, »omåttliga vitalitet« – inte bara för att de är talangfullt utmejslade typer eller sidor av människor utan för att de, när de handlar inom trovärdiga och moraliskt fängslande intriger, dramatiserar de djupaste delarna av alla människor, de mest konfliktfyllda, allvarligaste – de där mest står på spel. Plus att Dostojevskijs figurer, utan att de någonsin upphör att vara 3-D-individer, lyckas förkroppsliga hela ideologier och livsfilosofier: Raskolnikov den rationella egoismen hos 1860-talets intelligentia, Mysjkin den kristna mystikens kärlek, Källarhålsmannen inflytandet från europeisk positivism på den ryska folksjälen, Ippolit individens vilja som rasar mot dödens ofrånkomlighet, Aleksej den perversa slavofila stoltheten gentemot europeisk dekadens, och så vidare och så vidare …
Huvudpoängen här är att Dostojevskij skrev litteratur om det som verkligen betyder något. Han skrev om identitet, moraliska värderingar, död, vilja, sexuell kontra andlig kärlek, girighet, frihet, besatthet, förnuft, tro, självmord. Och han gjorde det utan att någonsin reducera sina personer till språkrör eller sina böcker till traktat. Hans fråga var alltid vad det innebär att vara människa – det vill säga hur man kan vara en faktisk person, någon vars liv präglas av värderingar och principer, och inte bara ett särskilt klipskt djur med stark självbevarelsedrift.
** Är det möjligt att verkligen älska andra människor? Om jag är ensam och lider är alla utanför mig en potentiell källa till lindring – jag behöver dem. Men kan man verkligen älska något man har ett så trängande behov av? Är det inte en viktig del av kärlek att man bryr sig mer om den andra personens behov? Hur ska jag kunna placera mitt eget överväldigande behov under en annan persons behov som jag inte ens kan känna direkt? Men om jag inte kan det är jag dömd till ensamhet, vilket jag verkligen inte vill … Så jag är tillbaka i att försöka övervinna min själviskhet av egennyttiga skäl. Finns det något sätt att komma ur den fällan? **
Ett välkänt ironiskt faktum är att Dostojevskij, vars verk är berömda för sin medkänsla och moralisk stränghet, på många sätt var ett svin i verkliga livet – fåfäng, arrogant, elak, självisk. Eftersom han var spelmissbrukare var han oftast pank, och klagade konstant över hur fattig han var, och höll alltid på och tjatade på sina vänner och kollegor om nödlån som han sällan betalade tillbaka, och gick och tjurade hur länge som helst över små ekonomiska tvister, och gjorde sådant som att pantsätta sin späda frus fina vinterrock så att han skulle kunna spela etc.15)
Men lika välkänt är det faktum att Dostojevskijs eget liv var fullt av otroligt lidande och dramatik och tragedi och hjältemod. Dostojevskijs uppväxt i Moskva var uppenbarligen så bedrövlig att han aldrig någonsin i sina böcker lät Moskva vara eller ens omtalas som skådeplats för något som helst.16) Hans frånvarande och neurasteniske fader blev mördad av sina livegna när FMD var sjutton. Sju år senare gavs hans första roman17) ut, och stödet från kritiker som Belinskij och Herzen gjorde Dostojevskij till en litterär stjärna samtidigt som han började bli inblandad i Petrasjevskijgruppen, ett gäng revolutionära intellektuella som konspirerade för att driva fram ett bondeuppror mot tsaren. År 1849 anhölls Dostojevskij som konspiratör, dömdes till döden och utsattes för den berömda skenavrättningen av Petrasjevskijgruppen, där konspiratörerna, med förbundna ögon, bands fast vid pålar och fick gå igenom varje steg i exekutionsplutonsprocessen fram till att vapnen riktas innan en kejserlig budbärare galopperar in med en förment »sista minuten-benådning« från den barmhärtige kejsaren. Domen omvandlades till fängelse, och den epileptiske Dostojevskij fick tillbringa ett decennium i det svalkande Sibirien, bara för att 1859 återvända till S:t Petersburg och upptäcka att den ryska litteraturvärlden nästan helt hade glömt honom. Sedan dog hans fru, långsamt och fruktansvärt, sedan dog hans älskade bror, sedan gick deras tidskrift Epoch i graven, sedan förvärrades hans epilepsi så att han gick runt med en ständig skräck för att dö eller bli galen av anfallen.18) Han anställde en tjugotvåårig stenograf för att få hjälp med att färdigställa Spelaren i tid för att tillfredsställa ett förlag han skrivit på ett sinnessjukt lämna-manus-ett-specifikt-datum-eller-förlora-all-royalty-för-allt-du-någonsin-skrivit-kontrakt för, och gifte sig sex månader senare med denna dam, precis i tid för att hinna fly Epochs fordringsägare med henne, vandra olyckligt genom ett Europa vars inflytande på Ryssland han avskydde19), få en älskad dotter som dog av lunginflammation nästan på en gång, ständigt skriva, barskrapad, ofta kliniskt deprimerad under efterspelet efter tandgnisslande grand mal-anfall, gå igenom cykler av maniska roulettfester och därpå förkrossande självförakt. Franks volym IV återger en hel del av Dostojevskijs europeiska prövningar genom dagböcker skrivna av hans nyblivna unga fru, Anna Snitkin20), en fru som visade sådant tålamod och sådan kärlek att hon borde vara välkvalificerad för uppdraget som skyddshelgon åt dagens medberoendegrupper.21)
** Vad är »en amerikan«? Har vi något viktigt gemensamt, som amerikaner, eller är det bara att vi alla råkar bo inom samma gränser och därmed måste följa samma lagar? Exakt hur skiljer sig USA från andra länder? Finns det egentligen någonting unikt med det här landet? Vad består den uniciteten i? Vi talar mycket om våra särskilda rättigheter och friheter, men finns det också ett särskilt ansvar som följer med att vara amerikan? I så fall, ansvar inför vem? **
Franks biografi täcker allt det här personliga, in i minsta detalj, och han försöker inte tona ned eller skönmåla de fulare partierna.22) Men Franks projekt kräver att han hela tiden strävar efter att relatera Dostojevskijs personliga och psykologiska liv till hans böcker och till ideologierna bakom dem. Det faktum att Dostojevskij först och främst är en ideologisk författare23) gör honom till ett särskilt genialiskt subjekt för Joseph Franks kontextuellt inriktade sätt att skriva biografi. Och de fyra existerande volymerna av Dostoevsky visar tydligt att den avgörande, katalyserande händelsen i FMD:s liv, ideologiskt talat, var skenrättegången den 22 december 1849 – en fem eller tio minuter lång intervall under vilken denna svaga, neurotiska, självupptagna unga författare trodde att han skulle dö. Effekten inuti Dostojevskij blev en sorts inre omvändelse, även om det blir invecklat här, eftersom de kristna övertygelser som genomsyrar hans texter därefter inte tillhör någon speciell kyrka eller tradition, och också är sammanflätade med en sorts mystisk rysk nationalism och en politisk konservatism24) som fick det kommande seklets sovjeter att bannlysa eller förvränga stora delar av Dostojevskijs verk.25)
** Har den här Jesus Kristus liv någonting att säga mig även om jag inte tror, eller kan tro, att han var gudomlig? Hur ska jag förhålla mig till påståendet att någon som var Guds släkting, och alltså kunde ha förvandlat korset till en stubbe eller något med ett enda ord, ändå frivilligt lät dem spika upp honom där, och dog? Även om vi antar att han var gudomlig – visste han? Visste han att han kunde ha knäckt korset bara genom att öppna munnen? Visste han i förväg att döden bara skulle vara tillfällig (för jag slår vad om att jag också hade kunnat klättra upp där, om jag visste att en evig högrasidasalighet väntade på andra sidan om sex timmars smärta)? Men spelar någonting av det ens någon roll? Kan jag tro på JK eller Muhammed eller Någonsomhelst även om jag inte tror att de var faktiska släktingar till Gud? Men vad skulle det då betyda: »tro på«? **
Det som tycks viktigast är att Dostojevskijs nära döden-upplevelse förvandlade en typiskt fåfäng och trendkänslig ung författare – en väldigt talangfull författare, absolut, men ändå en som främst brydde sig om sin egen litterära ära – till en person med en djup tro på moraliska/andliga värderingar26) … mer än så, till någon som trodde att ett liv som levs utan moraliska/andliga värderingar inte bara är ofullständigt utan depraverat.27)
Det som framför allt gör Dostojevskij ovärderlig för amerikanska läsare och författare är att han verkar besitta nivåer av passion, hängivenhet och engagemang i djupa moraliska frågor som vi – här, i dag28) – inte förmår eller inte tillåter oss att uppbåda. Joseph Frank gör en beundransvärd insats för att reda ut vilka faktorer som samspelade för att möjliggöra detta engagemang – FMD:s egna trosuppfattningar och talanger, det ideologiska och estetiska klimatet i hans tid etc. Men jag tror att varje seriös amerikansk läsare/författare som har tagit sig igenom Franks böcker kommer att upptäcka att man blir indragen i allvarliga tankebanor om vad exakt det är som får många av vår egen plats och tids författare att verka så tematiskt ytliga och lättviktiga, så moraliskt utarmade, i jämförelse med Gogol eller Dostojevskij (och till och med mindre ljus som Lermontov och Turgenjev). Franks biografi manar oss att fråga oss själva varför vi verkar kräva av vår konst en ironisk distans från djupa övertygelser eller förtvivlade frågor, så att samtida författare antingen måste skämta om dem eller försöka smyga in dem bakvägen under täckmanteln av något formknep som intertextuella citat eller motsägande juxtapositioner, så att det verkligt angelägna stoppas in i asterisker som en del av någon sorts polyvalent främmandegörande-snits eller någon sådan skit.
En del av förklaringen till vår egen litteraturs tematiska fattigdom har uppenbarligen att göra med vårt sekel och vår situation. De gamla goda modernisterna upphöjde, utöver allt annat de åstadkom, estetiken till etikens nivå – kanske till och med metafysikens – och Seriösa Romaner efter Joyce värderas och studeras i allmänhet främst med avseende på formell genialitet. Sådant är det modernistiska arvet att vi nu tar det som en självklarhet att »seriös« litteratur har en estetisk distans till det verkligt levda livet. Lägg till detta det krav på textuell självmedvetenhet som ställs av postmodernismen29) och litteraturteorin, och det är troligen rimligt att anta att Dostojevskij et al. var fria från vissa kulturella förväntningar som allvarligt begränsar våra egna författares möjligheter att vara »seriösa«.
Men det är också rimligt att lägga märke till, med Frank, att Dostojevskij verkade under sina egna kulturella begränsningar: ett repressivt statsskick, statscensur och, i synnerhet, populariteten hos post-upplysningens europeiska idéer, varav mycket gick rakt emot de trosuppfattningar han själv höll kära och ville skriva om. För mig är det verkligt slående och inspirerande med Dostojevskij inte bara det att han var ett geni; han var också modig. Han slutade aldrig bekymra sig för sitt litterära rykte, men han slutade inte heller förkunna omoderna saker han trodde på. Och han gjorde detta inte genom att ignorera (nuförtiden skulle man väl säga »transcendera« eller »underminera«) de ovänliga kulturella omständigheter han skrev i utan genom att konfrontera dem, tilltala dem, specifikt och vid namn.
Det är faktiskt inte sant att vår litterära kultur är nihilistisk, åtminstone inte i den radikala mening som Turgenjevs Basarov är det. För det finns vissa tendenser som vi tror är dåliga, egenskaper vi hatar och fruktar. Bland dessa finns sentimentalitet, naivitet, arkaism, fanatism. Det skulle troligen vara bättre att kalla vår egen konsts nutida kultur för en av obotlig skepticism. Vår intelligentia30) misstror starka trosuppfattningar, öppen övertygelse. Materiell passion är en sak, men ideologisk passion äcklar oss på någon djup nivå. Vi tror att ideologi är den provins där rivaliserande särintressen och lobbyister försöker roffa åt sig en bit av den stora saftiga kakan … och vi upptäcker, när vi ser oss omkring, att det är precis så det är. Men Franks Dostojevskij skulle påpeka (eller snarare typ hoppa upp och ned och skaka med nävarna och flyga på oss och skrika) att om det är så, då beror det åtminstone delvis på att vi har övergett området. Att vi har lämnat det åt fundamentalister vars obarmhärtiga stelhet och iver att döma visar att de inte kan någonting om de »kristna värderingar« de försöker påtvinga andra. Åt högermiliser och konspirationsteoretiker vars paranoia om regeringen utgår från att regeringen skulle vara mycket mer organiserad och effektiv än den faktiskt är. Och, inom akademin och kulturvärlden, åt den alltmer absurda och dogmatiska politisk-korrekthetrörelsen, vars besatthet vid rena formfrågor i yttranden och diskurser visar alltför väl hur slitna och estetiserade våra bästa liberala instinkter har blivit, hur bortkopplade från det som egentligen betyder något – motiv, känsla, tro.
Ta en kulminerande titt på bara ett kort utdrag från Ippolits kända »nödvändiga förklaring« i Idioten.
– Den som angriper den enskilda ’allmosan’, började jag, den angriper på samma gång den mänskliga naturen och föraktar människans personliga värdighet. Men organiserandet av ’offentlig välgörenhet’ och frågan om den personliga friheten är två skilda saker och de utesluter inte varandra. Den enskilda goda gärningen kommer alltid att finnas, därför att den är ett mänskligt behov, människans levande behov att direkt påverka en annan människa. […] Och hur kan ni veta, Bachmutov, vilken betydelse en sådan där kontakt mellan en person och en annan kan få för den berörda personens kommande liv …?
Kan du föreställa dig att någon av våra egna stora författare skulle låta en person säga sådana här saker (inte, kom ihåg, bara som en hycklande bombasm så att någon ironisk hjälte kan sticka hål på den, utan som en del av en tiosidig monolog av någon som försöker avgöra om han ska begå självmord)? Skälet till att du inte kan det är också skälet till att det inte skulle hända: en sådan författare skulle vara, med våra mått mätt, pretentiös och överspänd och dum. En saklig framställning av ett sådant tal i en Seriös Roman i dag skulle inte framkalla ilska eller invektiv, utan något ännu värre – ett höjt ögonbryn och ett ytterst oberört leende. Kanske, om författaren var väldigt stor, ett torrt litet hån i New Yorker. Författaren skulle bli (och detta är vår egen tids sanna bild av helvetet) utskrattad ur staden.
Så han – vi, författarna – kommer (kan) inte att våga använda seriös konst i ideologiska syften.31) Ett sådant projekt skulle vara som Menards Quijote. Folk skulle antingen skratta eller skämmas i vårt ställe. Givet detta (och det är givet), på vem kan vi skylla vår seriösa litteraturs oseriositet? Kulturen, skrattarna? Men de skulle (kunde) inte skratta om ett stycke moraliskt passionerad, passionerat moralisk litteratur också var genialisk och strålande mänsklig litteratur. Men hur åstadkommer man det? Hur – för en författare av i dag, också en talangfull sådan – ska man kunna uppbringa modet att ens försöka? Det finns inga recept eller garantier. Det finns, emellertid, förebilder. Franks böcker gör en av dem konkret och levande och fruktansvärt instruktiv.
Ursprungligen publicerad i Village Voice Literary Supplement, 1996. Ingår i Consider the lobster, 2006.
ÖVERSÄTTARENS ANMÄRKNING TILL DFW:S ÖVERSÄTTNINGSDISKUSSION
Kommentar till not 6: Även i de svenska utgåvorna varierar titlarna. Anteckningar från källarhålet har även utgivits med titlarna Anteckningar från ett källarhål och En underjordisk dagbok.
Kommentar till not 11 och 13: Citaten ur Idioten och Anteckningar från källarhålet står kvar på engelska eftersom Wallace diskuterar detaljer i översättningarna från ryska till engelska. Svenska översättningar av de engelska citaten ges här (i en översättning som strävar efter att återge den mycket krystade stil som enligt Wallace präglar de engelskspråkiga Dostojevskijöversättningarna, även om något »viktorianskaktigt« torde vara svårt att urskilja på svenska.)
Ur not 11:
»Nastasia Filippovna!« artikulerade general Epanchin förebrående.
…
»Jag är mycket glad att jag mötte er här, Kolja«, sa Mysjkin till honom. »Kan ni inte bistå mig? Jag måste vara hos Nastasia Filippovna. Jag bad Ardalion Aleksandrovitj att ta mig dit, men ni förstår att han sover. Kan ni ta mig dit, ty jag kan inte gatorna, och icke heller vägen?«
…
Frasen smickrade och rörde och sannerligen gladde General Ivolgin; han smälte plötsligt, bytte genast tonfall, och utbrast i en lång, entusiastisk utläggning.
…
»Det räcker!« sa han resolut och allvarligt. »Nog med hägringar, nog med falska rädslor, nog med gengångare! … Vi har livet! Levde jag inte precis nyss? Mitt liv har inte dött med den gamla kronan! Må Herren komma ihåg henne i sitt rike och – det räcker, min kära, det är dags att gå! Nu är riket av förnuft och ljus och … och vilja och styrka … och nu skall vi se! Nu skall vi korsa svärd!« tillade han förmätet, som om han tilltalade någon mörk kraft och utmanade den.
»Herr Ferfichkin, i morgon kommer ni att tillfredsställa mig för era ord nu!« sade jag högt, pompöst adresserande Ferfichkin.
»Ni menar en duell, herrn? Efter ert behag«, svarade mannen.
Det inledande (»prolegomenala«) citatet ur Turgenjevs Fäder och söner är hämtat ur Hjalmar Dahls svenska översättning. Det sista citatet, ur Ippolits förklaring i Idioten, är hämtat ur Staffan Dahls översättning. Det femte bandet i Joseph Franks biografi utkom för övrigt år 2002, med undertiteln The mantle of the prophet, 1871–1881.
1) Ur »Can These Bones Live?« i The Edward Dahlberg Reader, New Directions, 1957.
2) Samtida litteraturteori handlar förstås helt och hållet om att visa att det egentligen inte är någon skillnad mellan dessa två sätt att läsa – eller snarare handlar den om att visa att estetik i stort sett alltid kan reduceras till ideologi. För min egen del är en anledning till att den stora idén bakom Franks projekt känns så relevant att den visar ett helt annat sätt att förena formella och ideologiska läsningar, ett angreppssätt som inte är alls lika dunkelt och (bitvis) reducerande och (alltför ofta) glädjedödande som denna litteraturteori.
3) De tidsrymder han måste ha tillbringat på biblioteket skulle knäcka vem som helst, föreställer jag mig.
4) En av de slående parallellerna med Shakespeare är det faktum att FMD skrev fyra verk under sin »mogna period« som betraktas som fullkomliga mästerverk – Brott och straff, Idioten, Onda andar och Bröderna Karamazov – där samtliga innehåller mord och är (menar jag) tragedier.
5) Volym III, The stir of liberation, innehåller en förstklassig förklarande läsning av Anteckningar, som spårar bokens ursprung till ett svar på den »rationella egoism« som blivit modern efter N. G. Tjernysjevskijs Vad bör göras? och identifierar Källarhålsmannen som i stort sett en parodisk karikatyr. Franks förklaring till den utbredda felläsningen av Anteckningar (många människor läser inte boken som en conte philosophique, utan antar att Dostojevskij skapade Källarhålsmannen som en seriös arketyp på Hamletnivå) bidrar också till att förklara varför FMD:s mer berömda romaner ofta läses och beundras utan att deras ideologiska premisser egentligen går fram: »Den parodiska funktionen hos [Källarhålsmannens] personlighet har alltid dolts av den enorma livfullheten i hans konstnärliga förkroppsligande.« Det vill säga att Dostojevskij på vissa sätt var för bra för sitt eget bästa.
6) Den här sista kallar Frank The devils (’Djävlarna’). En föraning om de formidabla svårigheterna i att översätta rysk litteratur får man av det faktum att mängder av FMD:s böcker har alternativa engelska titlar – den första versionen av Notes from underground (Anteckningar från källarhålet) jag någonsin läste kallade sig Memoirs from a dark cellar.
7) Ingenstans i någon av de fyra volymerna nämner professor Frank det intentionella felslutet 7a) eller försöker han avvärja invändningen att hans biografi begår det precis överallt. På ett sätt är denna tystnad förståelig, eftersom Franks ton rakt igenom alla sina läsningar är en av maximal återhållsamhet och objektivitet: han sysslar inte med att föra in någon särskild teori eller metod för att avkoda Dostojevskij, och han håller sig undan bråk med kritiker som har valt att tillämpa sina olika yxslipningar på FMD:s verk. När Frank inte vill ifrågasätta eller kritisera en viss läsning (som i några återkommande attacker på Bachtins Dostojevskijs poetik, eller i ett verkligt briljant svar på Freuds »Dostojevskij och fadermordet« i bilagan till volym I) gör han det alltid genom att helt enkelt påpeka att de historiska dokumenten och/eller Dostojevskijs egna anteckningar och brev emotsäger vissa antaganden som kritikern har gjort. Hans argument är aldrig att någon annan har fel, bara att de inte har alla fakta.
Något annat som är intressant här är att Joseph Frank formades som forskare just under den tid då nykritiken höll på att tränga sig djupt in i amerikanska akademikretsar, och det gamla goda intentionella felslutet är i stort sett en hörnsten för nykritiken; alltså är det frestande, i relation till hur Frank inte avvisar eller argumenterar mot IF utan fortsätter som om det inte ens existerade, att föreställa sig alla möjliga vidunderliga fadermordsströmmar virvlande runt projektet – att Frank härmed sträcker fram ett enormt, tyst långfinger mot sina gamla lärare. Men om vi erinrar oss att nykritikens avlägsnande av författaren från tolkningsekvationen betydde lika mycket som något annat för att bana väg för poststrukturalistisk litteraturteori (som i t.ex. dekonstruktion, lacansk psykoanalys, marxistisk/feministisk kulturteori, foucaultsk/ greenblattsk nyhistorism & c.) och att litteraturteori tenderar att göra med själva texten det som nykritiken hade gjort med textens författare, börjar det se ut som om Joseph Frank tar en tvär, tidig sväng bort från litteraturteori 7b) och försöker upprätta ett system av läsning och tolkning som är så fullständigt annorlunda att det (dvs. Franks angreppssätt) framstår som ett mer avslöjande angrepp mot litteraturteorins premisser än någon direkt frontattack kunde ha varit.
7a) Om det var länge sedan A-kursen i Litteraturvetenskap så är det intentionella felslutet = »Att bedöma betydelsen i eller framgången hos ett konstverk på grundval av författarens uttryckta eller påstådda intention i skapandet av det. »IF och det affektiva felslutet (=»Att bedöma ett konstverk i förhållande till vad det resulterar i, särskilt dess emotionella effekter«) är de två stora förbuden inom mer objektiv textkritik, i synnerhet nykritiken.
7b) (en teori som är vår egen tids stora radikal-intellektuella fluga, lite som nihilism och rationell egoism var i FMD:s Ryssland)
8) Men i ärlighetens namn bör jag nog varna er för att Franks läsningar av romanerna är enormt nära och detaljerade, bitvis nästan mikroskopiskt nära, och att detta kan göra dem rätt sega. Och också att Franks utläggningar verkar kräva att läsaren har Dostojevskijs romaner i färskt minne – man får ut oändligt mycket mer av hans diskussioner om man går tillbaka och faktiskt läser om den roman han talar om. Det är dock inte säkert att det är något fel med det, eftersom en del av poängen med en litterär biografi är att den fungerar som motiv/tillfälle till just sådan omläsning.
9) Det särskiljande egna avtrycket av författaren själv är ett av de främsta skälen till att en läsare kan komma att älska en författare. Hur man kan se direkt, ofta efter bara ett par stycken, att något är skrivet av Dickens, eller Tjechov, eller Woolf, eller Salinger, eller Coetzee, eller Ozick. Denna egenskap är nästan omöjlig att beskriva eller redogöra för rakt ut – den manifesterar sig mest som en stämning, en sorts känslans parfym – och kritikers försök att reducera den till frågor om »stil« känns i allmänhet otillräckliga.
10) Man behöver bara ägna en termin åt att försöka undervisa om litteratur på universitetsnivå för att inse att det snabbaste sättet att döda en författares vitalitet för potentiella läsare är att i förväg presentera författaren som »stor« eller »klassisk«. För då blir författaren för studenterna som medicin eller grönsaker, något som auktoriteter har deklarerat är »bra för dem« som de »måste tycka om«, varpå studenternas blinkhinnor börjar segna ned och alla bara tar sig igenom de nödvändiga stegen av kritik och uppsatsskrivande utan att uppleva en enda verklig eller relevant känsla. Det är som att avlägsna allt syre ur rummet innan man försöker tända en brasa.
11) … särskilt i ms. Constance Garnetts viktorianskaktiga översättningar, som under 1930- och 1940-talen helt dominerade den dostojevskijska och tolstojska översättningsmarknaden, och vars tolkning av Idioten från 1935 innehåller sådant som (plockat nästan slumpmässigt):
»Nastasya Filippovna!« General Epanchin articulated reproachfully.
…
»I am very glad I’ve met you here, Kolya,« said Myshkin to him. »Can’t you help me? I must be at Nastasya Filippovna’s. I asked Ardelion Alexandrovitch to take me there, but you see he is asleep. Will you take me there, for I don’t know the streets, nor the way?«
…
The phrase flattered and touched and greatly pleased General Ivolgin: he suddenly melted, instantly changed his tone, and went off into a long, enthusiastic explanation.
…
Och till och med i Knops hyllade översättningar av Richard Pevear och Larissa Volochonskaja är prosan (i t.ex. Brott och straff) fortfarande ofta stel och udda:
»Enough!« he said resolutely and solemnly. »Away with mirages, away with false fears, away with spectres! … There is life! Was I not alive just now? My life hasn’t died with the old crone! May the Lord remember her in His kingdom and – enough, my dear, it’s time to go! Now is the kingdom of reason and light and… and will and strength… and now we shall see! Now we shall cross swords!« he added presumptuously, as if addressing some dark force and challenging it.
Eh, varför inte bara »as if challenging some dark force«? Kan man utmana en mörk kraft utan att tilltala den? Eller finns det något i det ryska originalet som hindrar frasen ovan från att vara redundant, styltig, helt enkelt kass på samma sätt som en mening som »’Kom!’ sa hon, tilltalandes sin väninna, i en inbjudan att göra henne sällskap« är kass? I så fall, varför kan man inte bara erkänna att det blir dåligt på engelska och bara fixa det? Ska litterära översättare inte kunna trixa någonting alls med originalsyntaxen? Men ryska är ett flekterande språk – det använder kasus och böjningar i stället för ordföljd – så översättare trixar redan med syntaxen så fort de stoppar in Dostojevskijs meningar i ett icke-flekterande språk. Det är svårt att förstå varför de här översättningarna måste vara så klumpiga.
12) Vad i hela världen betyder det att »flyga på« någon? Det händer dussintals gånger i varenda FMD-roman. Vadå, »flyga på« någon för att kunna slå dem? Skrika på dem? Varför inte säga det i så fall, när man översätter?
13) Se detta slumpmässigt valda exempel från Pevears och Volochonskajas hyllade nytolkning i Knops utgåva av Anteckningar från källarhålet:
»Mr. Ferfichkin, tomorrow you will give me satisfaction for your present words!« I said loudly, pompously addressing Ferfichkin.
»You mean a duel, sir? At your pleasure«, the man answered.
14) (… som, liksom Faulkners Caddy, var »fördömd och visste om det«, och vars heroism består i hennes stolta trots mot en dom hon också välkomnar. FMD verkar ha varit den första romanförfattaren som förstod hur djupt fästa vissa människor är vid sitt eget lidande, hur de utnyttjar det och blir beroende av det. Nietzsche skulle senare ta Dostojevskijs insikt och göra den till en hörnsten för sin förkrossande attack mot kristendomen, och detta är så ironiskt: i vår egen kultur av »upplyst ateism« är vi i hög grad Nietzsches barn, hans ideologiska arvtagare, och utan Dostojevskij skulle det inte finnas någon Nietzsche, och ändå är Dostojevskij en av de djupast religiösa författarna som finns.)
15) Frank slätar inte över något av det här, men av hans biografi förstår vi att Dostojevskijs personlighet egentligen var mer motsägelsefull än svinig. Samtidigt som han var outhärdligt fåfäng beträffande sitt litterära rykte plågades han också under hela sitt liv av vad han såg som sina konstnärliga begränsningar; samtidigt som han var en slösaktig blodsugare ställde han också frivilligt upp och försörjde sin styvson och sin avlidne brors sura och otacksamma familj och betalade skulderna åt Epoch, den berömda litterära tidskrift som han och hans bror hade redigerat tillsammans. Franks nya volym IV visar tydligt att det var dessa hedervärda skulder, snarare än allmän slarvighet, som fick herr och fru FMD att tvingas gå i exil i Europa för att inte komma på gäldstugan, och att det var först vid de europeiska kurorterna som Dostojevskij tappade kontrollen över sin spelmani.
16) Ibland är denna allergi märkligt synbar, som t.ex. i inledningen till del 2 av Idioten, när furst Mysjkin (protagonisten) har lämnat S:t Petersburg för att tillbringa sex månader i Moskva: »om furstens övriga upplevelser i Moskva och över huvud taget om hela hans bortavaro från Petersburg kan vi ge endast mycket sparsamma upplysningar«, trots att berättaren har tillgång till alla möjliga andra sorters händelser utanför S:t P. Frank säger inte mycket om FMD:s moskofobi; det är svårt att begripa vad den egentligen handlar om.
17) = Arma människor, en standardmässig »samhällsroman« som kombinerar en (rätt sliskig) kärlekshistoria med skildringar av fattigdomen i staden på ett tillräckligt hemskt sätt för att den skulle väcka vänsterns sympatier.
18) Det stämmer att FMD:s epilepsi – inklusive de mystiska uppenbarelser som åtföljde vissa av aurorna före anfallen – får jämförelsevis lite utrymme i Franks biografi, och recensenter som London Times James L. Rice (själv författare till en bok om Dostojevskij och epilepsi) har klagat över att Frank inte »visar sjukdomens kroniska inverkan« på Dostojevskijs religiösa ideal och hur de gestaltas i hans romaner. Frågan om proportion går dock i båda riktningarna, se t.ex. Jan Parker i New York Times Book Review, som ägnar minst en tredjedel av sin recension av Franks volym III åt påståenden som: »Jag får intrycket att Dostojevskijs beteende helt och hållet överensstämmer med de diagnostiska kriterier för patologiskt spelberoende som formuleras i American Psychiatric Associations diagnostikmanual.« Recensioner av det slaget hjälper oss om inte annat att förstå betydelsen av Franks egen opartiska bredd och frånvaro av baktankar och egenintressen.
19) Vi måste nog påpeka att Franks volym IV bistår med en del smutsiga privata detaljer. Ang. Dostojevskijs Europahat, till exempel, får vi veta att hans berömda gruff med Turgenjev 1867, som sades handla om att Turgenjev hade förolämpat Dostojevskijs passionerade nationalism genom att attackera Ryssland i tryck och sedan flytta till Tyskland, underblåstes av det faktum att FMD tidigare hade lånat femtio thaler av Turgenjev och lovat att betala tillbaka på en gång och sedan aldrig gjorde det. Frank är alltför behärskad för att dra den uppenbara slutsatsen: det är mycket lättare att leva med att man har blåst en person om man kan komma på något att anklaga honom för.
20) En annan bonus: Franks volymer är proppade med fantastiska och/eller tungvrickande namn – Snitkin, Dobroljubov, Strachov, Goljubov, von Voght, Katkov, Nekrasov, Pisarev. Man inser varför ryska författare som Gogol och FMD gjorde de epitetiska namnen till en konstform.
21) Slumpmässigt valt exempel från hennes dagbok: »Stackars Fjodor, han lider så mycket, och är alltid så lättretlig och benägen att brusa upp över småsaker … Det spelar ingen roll, för de andra dagarna är bra, när han är så söt och mild. Dessutom ser jag att när han skriker åt mig är det på grund av sjukdomen, inte för att han har ett dåligt lynne.« Frank citerar och kommenterar långa passager av sådant här, men han visar ingen insikt om att makarna Dostojevskijs äktenskap på vissa sätt var ganska sjukt, åtminstone med 1990-talsmått mätt – se t.ex. »Annas överseende, vilka under av självbehärskning det än må ha kostat henne, uppvägdes mer än väl (åtminstone i hennes egna ögon) av Dostojevskijs oändliga tacksamhet och tilltagande känsla av tillgivenhet.«
22) Se även, till exempel, Dostojevskijs förödande passion för bitch-gudinnan Appolinari Suslova, eller de mentala vridningar han utförde för att berättiga sina kasinofester … eller det faktum, rikligt belagt hos Frank, att FMD verkligen var en aktiv del av Petrasjevskijgruppen och faktiskt troligtvis förtjänade att fängslas enligt dåtidens lagar, med all respekt för en massa andra biografer som har försökt hävda att Dostojevskij bara råkade bli ivägsläpad av sina vänner till fel radikala möte vid fel tillfälle.
23) Om det inte är uppenbart så används ordet »ideologi« här i den strikta, oladdade betydelsen av ett organiserat, djupt rotat system av trossatser och värderingar. Visst, med den sortens definition blir även Tolstoj och Hugo och Zola och de flesta andra artonhundratalstitanerna ideologiska författare. Men det väsentliga i Dostojevskijs begåvning för personskildring och för att återge de djupa konflikterna inom (inte bara mellan) människor är att det låter honom dramatisera extremt tunga, allvarliga teman utan att någonsin predika eller reducera, dvs. utan att någonsin blunda för svårigheterna i moraliska/andliga konflikter eller få »godhet« eller »befrielse« att verka enklare än de egentligen är. Man behöver bara jämföra protagonistens slutliga omvändelse i Tolstojs Ivan Iljitjs död och FMD:s Brott och straff för att inse vilken förmåga Dostojevskij har att vara moralisk utan att vara moralistisk.
24) Det här är ett annat ämne som Frank behandlar helt briljant, särskilt i volym III:s kapitel om Anteckningar från Döda huset. En orsak till att FMD övergav den moderiktiga socialism han hade anslutit sig till i tjugoårsåldern var hans år i fängelset med det ryska samhällets absoluta avskum. I Sibirien kom han att inse att bönderna och den fattiga stadsbefolkningen i Ryssland faktiskt avskydde de bekväma överklassintellektuella som ville »befria« dem, och att denna avsky faktiskt var rätt berättigad. (Om du vill få ett hum om hur denna dostojevskijska politiska ironi kan översättas till modern amerikansk kultur, försök läsa Anteckningar från Döda huset och Tom Wolfes »Mau-Mau som skön konst« på samma gång.)
25) Den politiska situationen är ett skäl till att Bachtins berömda Dostojevskijs poetik, utgiven under Stalintiden, var tvungen att kraftigt tona ned FMD:s ideologiska engagemang i sina egna romanfigurer. Stora delar av Bachtins hyllningar till Dostojevskijs »polyfona« personskildringar, och det »dialogiska ord« som sägs ha gjort det möjligt för honom att inte lägga in sina egna värderingar i sina romaner, är det naturliga resultatet av att en sovjetisk kritiker försöker diskutera en författare vars »reaktionära« åsikter staten helst ville glömma. Frank, som sätter efter Bachtin på en rad punkter, klargör inte riktigt vilka restriktioner som Bachtin hade att rätta sig efter.
26) Föga förvånande är FMD:s exakta trosuppfattningar idiosynkratiska och invecklade, och Joseph Frank är grundlig och tydlig och detaljerad när han förklarar deras evolution genom romanernas tematik (som i t.ex. de destruktiva effekterna av egoistisk ateism på den ryska folksjälen i Anteckningar och B&S; hur den ryska passionen deformeras av det världsliga Europa i Spelaren och, i Idiotens Mysjkin och Bröderna Karamazovs Zosima, vad det innebär att en mänsklig Kristus bokstavligen har underkastat sig naturens fysiska krafter, en tanke som är central i all litteratur Dostojevskij producerade efter att ha sett Holbein den yngres Den döde Kristus på museet i Basel år 1867).
Men det Frank verkligen har gjort fenomenalt bra är att han har destillerat den enorma mängd arkivmaterial som genererats av och om FMD och gjort informationen begriplig i stället för att bara plocka ut vissa delar som kan stödja en viss kritisk tes. Vid ett tillfälle, någonstans mot slutet av vol. III, lyckas Frank till och med hitta och belysa några obskyra anteckningar av författaren om »Socialism och kristendom«, en essä Dostojevskij aldrig avslutade, som bidrar till att klargöra varför han av vissa kritiker betraktas som en existentialismens förelöpare:
»Kristi inkarnation … erbjöd ett nytt ideal för mänskligheten, ett som har behållit sin giltighet genom tiderna. N.B.: Inte en enda ateist som har motsagt sig Kristi gudomliga ursprung har förnekat det faktum att Han är mänsklighetens ideal. Den senaste i ämnet – Renan. Detta är mycket anmärkningsvärt.« Och det som detta nya ideal påbjöd, enligt Dostojevskij, var »en återgång till spontaniteten, till massorna, men fritt … Inte med våld utan tvärtom i allra högsta grad av fri vilja och medvetet. Det är uppenbart att denna högre vilja på samma gång är ett högre försakande av viljan.«
27) Den mogne, konverterade Dostojevskijs särskilda fiende var nihilisterna, den radikala avkomman av 1840-talets yuppiesocialister, vilkas namn (dvs. nihilisternas namn) kommer från det genomnegerande tal i Turgenjevs Fäder och söner som citerades inledningsvis. Men den verkliga striden var bredare, och mycket djupare. Det är ingen slump att Joseph Franks stora motto för vol. IV kommer från Kolakowskis klassiker Modernitet på evigt prov, för Dostojevskijs avståndstagande från utilitaristisk socialism till förmån för en idiosynkratisk moralkonservatism kan i stort sett betraktas i samma ljus som Kants uppvaknande ur »dogmatiskt slummer« till en radikalpietistisk deontologisk etik nästan ett sekel tidigare: »Genom att vända sig mot upplysningens populära utilitarism, visste [Kant] också mycket väl att det som stod på spel inte var en särskild moralisk kod, utan snarare en fråga om existensen eller icke-existensen av skillnaden mellan gott och ont och, följaktligen, en fråga om mänsklighetens öde.«
28) (kanske under påverkan av vår egen form av nihilism)
29) (vad det nu exakt är)
30) (vilket, med tanke på var den här recensionen publiceras, i stort sett innebär vi)
31) Vi kommer, givetvis och utan tvekan, att använda konst för att parodiera, förlöjliga, blottlägga eller kritisera ideologier – men det är en helt annan sak.