Den enorma, stinkande och extremt väl marknadsförda hummerfestivalen i Maine hålls i slutet av juli varje år i delstatens mittkustregion, vilket betyder den västra sidan av Penobscot Bay, nervstammen i Maines hummerindustri. Det område som kallas mittkusten går från Owl’s Head och Thomaston i söder till Belfast i norr. (Ärligt talat är det möjligt att det går ända upp till Bucksport, men vi lyckades aldrig ta oss längre norrut än till Belfast på Route 1, vars sommarköer, som ni förstår, är helt ofattbara.) Regionens två huvudorter är Camden, med sina väldigt gamla pengar och sin yachtiga hamn och sina femstjärniga restauranger och fenomenala B&B, samt Rockland, en riktig gammal fiskestad som inhyser festivalen varje år i den historiska Harbor Park, som ligger precis vid vattnet.1)
Turism och hummer är mittkustregionens två stora inkomstkällor, och de är båda kopplade till den varma årstiden, och hummerfestivalen, Maine Lobster Festival (MLF), representerar inte så mycket en skärningspunkt mellan industrierna som en avsiktlig krock, glädjerik och lukrativ och högljudd. Det angivna ämnet för den här artikeln i Gourmet är den 56:e årliga MLF, 30 juli–3 augusti 2003, vars officiella tema detta år var »Lighthouses, Laughter, and Lobster« – fyrar, skratt och hummer. De totala inkomsterna från entréavgifter uppgick till mer än 100 000 dollar, delvis tack vare ett nationstäckande reklaminslag i CNN i juni där en redaktionschef på tidskriften Food & Wine hyllade MLF som en av världens främsta matrelaterade festligheter. Höjdpunkter under 2003 års festival: konserter med Lee Ann Womack och Orleans, den årliga skönhetstävlingen Maine Sea Goddess, lördagens stora parad, söndagens årliga flottlopp till minne av William G. Atwood, den årliga amatörkocktävlingen, åkattraktioner och tivolistånd och matstånd, och så festivalens stora mattält, där över 10 ton färsk amerikansk hummer konsumeras efter tillredning i världens största hummerkokare, belägen vid områdets norra ingång. Man serverar även hummerrullar, hummerknyten, hummersauté, Down East-hummersallad, hummersoppa, hummerravioli och friterade hummerdumplings. Hummer thermidor kan beställas på Black Pearl, en restaurang vid Harbor Parks nordvästra kaj. I en stor furubod sponsrad av staten Maines hummerfrämjanderåd finns gratisbroschyrer med recept, serveringsförslag och diverse lustiga fakta om hummer. Vinnaren i fredagens amatörkocktävling tillreder saffranshummerramequiner enligt ett recept som nu finns tillgängligt för gratis nedladdning på www.mainelobsterfestival.com. Det finns hummertröjor och hummerdockor med vickande huvuden och uppblåsbara hummervattenleksaker och fastklämbara hummerhattar med stora röda klor som dinglar på stålfjädrar. Er utsände korrespondent såg alltihop, i sällskap med en flickvän och båda sina föräldrar – av vilka en faktiskt är född och uppväxt i Maine, låt vara i den nordligaste inlandsdelen, som består av potatisodlingar och är något helt annat än den turisttäta mittkusten.2)
I vardagslag vet alla vad en hummer är. Som vanligt finns det dock mer att veta än de flesta av oss bryr sig om – allt beror på vad man intresserar sig för. Taxonomiskt talat är hummern ett marint kräftdjur i familjen Homaridae, som kännetecknas av sina fem ledade benpar, där det första paret slutar i stora kniptångsaktiga klor som används för att besegra ett byte. Som många andra bentiska köttätare är humrar både jägare och asätare. De har ögon på skaft, gälar på benen och antenner. Det finns ett dussintal arter runt om i världen, och den art som berörs här är den amerikanska hummern, Homarus americanus. Det engelska ordet för hummer, lobster, kommer från fornengelskans loppestre, som tros vara en korrumperad form av det latinska ordet locusta, som kunde betyda både hummer och gräshoppa, sammanfört med fornengelskans loppe, som betydde spindel.
Därtill är skaldjuren vattenlevande leddjur i stammen Crustacea, som omfattar krabbor, räkor, långhalsar, humrar och sötvattenskräftor. Allt det här står att läsa i uppslagsböckerna. Och leddjuren ingår i provinsen Arthropoda, en provins som täcker insekter, spindlar, kräftdjur och tusenfotingar, vars främsta gemensamma nämnare, förutom frånvaron av ett centraliserat hjärnryggradssystem, är ett exoskelett av kitin som består av segment till vilka bihangen sitter ledade i par.
Poängen är att humrar i stort sett är gigantiska havsinsekter.3) Som de flesta artropoder härstammar de från juraperioden och är biologiskt sett så mycket äldre än däggdjuren att de lika gärna kunde komma från en annan planet. Och de är inte – särskilt inte i sitt naturliga brun-gröna tillstånd, när de svingar sina klor som vapen och med tjocka antenner på piskalert – någon trevlig syn. Och det är sant att de är havets sopgubbar, äter döda saker,4) även om de också äter en del levande skaldjur, vissa sorters skadad fisk, och ibland varandra.
Men själva är de fin mat. Eller det tycker vi nuförtiden. Fram till någon gång på 1800-talet var dock hummer bokstavligen underklassig mat, som bara åts av de fattiga och institutionaliserade. Till och med i den hårda fångvårdsmiljön i det tidiga Amerika hade vissa kolonier lagar mot att ge interner hummer mer än en gång i veckan eftersom det ansågs elakt och osedvanligt, som att tvinga folk att äta råttor. Ett skäl till att de hade så låg status var mängden hummer i dåtidens New England. En källa använde orden »otroligt överflöd« för att beskriva situationen, och talade om hur Plymouths pilgrimer vadade ut och fångade så mycket de ville ha med händerna, och om hur stränderna i det tidiga Boston var helt nersölade med hummer efter hårda stormar – dessa behandlades som en illaluktande plåga och maldes ner och användes som gödningsmedel. Vi vet också att den förmoderna hummern kokades död och sedan lades in, vanligen i salt eller i enkla, lufttäta tunnor. Maines första hummerindustri bestod av ungefär ett dussin sådana strandfabriker, som på 1840-talet skeppade iväg hummer så långt bort som till Kalifornien, hummer som enbart efterfrågades för att den var billig och proteinrik, tuggbart bränsle i princip.
Nuförtiden är hummer som bekant lyxmat, en delikatess, bara ett eller ett par snäpp under kaviar. Köttet är fetare och stadigare än i vanlig fisk, smaken subtil jämfört med musslans havsvilda karaktär. Enligt den allmänna matopinionen i USA har hummern blivit havets motsvarighet till biffsteken, som den så ofta paras ihop med som surf and turf på den svindyraste delen av menyn hos köttrestaurangkedjorna.
Faktum är att ett uppenbart mål med hummerfestivalen, och dess allestädes närvarande sponsor Maines hummerfrämjanderåd, är att motverka föreställningen om att hummer är ovanligt luxuöst eller ohälsosamt eller dyrt, enbart lämpligt för åldrande gommar eller som den där förbjudna bantningstrotsande njutningen. Det betonas om och om igen i presentationer och broschyrer på festivalen att hummerkött har färre kalorier, mindre kolesterol och mindre mättat fett än kyckling.5) Och i mattältet kan man få en »quarter« (branschförkortning för en hummer på drygt ½ kg), en deciliterstor kopp med smält smör, en påse chips och en bit bröd med en smörklick på för cirka 12 dollar, vilket bara är en gnutta dyrare än att äta middag på McDonald’s.
Man bör dock känna till att hummerfestivalens demokratisering av hummern för med sig samma anhopning av besvär och estetiska kompromisser som verklig demokrati. Se till exempel tidigare nämnda mattält, dit det ständigt ringlar en Disneylandlång kö, och som visar sig bestå av sextiofem hektar markisbeskuggade kaféköer och rader av långa institutionsbord där vänner och främlingar sitter tätt intill varandra och knakar och tuggar och droppar. Det är varmt, och det hängande taket fångar in ångan och dofterna, de senare starka och bara delvis matrelaterade. Det är också högljutt, och en stor andel av det totala oljudet kommer från tuggning. Målen kommer på plastbrickor, och läsken är isfri och smaklös, och kaffet är snabbköpskaffe i ännu mer plast, och besticken likaså (det finns inga sådana där särskilda långsmala gafflar som man trycker ut stjärtköttet med, även om några förutseende matgäster har tagit med sig egna). Inte heller delar de ut ens i närheten av så många servetter som skulle behövas med tanke på hur grisig man blir av att äta hummer, särskilt när man kläms in på bänkar bredvid barn i olika åldrar och på olika finmotoriska utvecklingsnivåer – för att inte tala om de som på något sätt har lyckats smuggla in sin egen öl i enorma gångblockerande kylväskor, eller som plötsligt tar fram sina egna plastdukar och breder ut dem över stora delar av borden för att försöka reservera dem (borden) åt sin egen lilla grupp. Och så vidare. Var för sig är såklart exemplen bara triviala olägenheter, men MLF visar sig vara full av den här sortens störande humörsänkare – se till exempel stora scenens affischnummer, där det visar sig att man måste betala 20 dollar extra för en fällstol om man vill sitta ner, eller det norra tältets bisarra rusning efter värktablettsstora smakprov av finalisternas bidrag som delas ut efter kocktävlingen, eller finalen i skönhetstävlingen Maine Sea Goddess som det tjatas så mycket om men som visar sig vara olidligt utdragen och i huvudsak bestå av ändlösa tacktal och hyllningar till lokala sponsorer. För att inte tala om den brutalt otillräckliga tillgången på bajamajor eller det faktum att det inte finns någonstans att tvätta händerna före eller efter maten. I själva verket är Maine Lobster Festival en vanlig stadsfestival med en kulinarisk vinkling, och i detta avseende skiljer den sig inte nämnvärt från krabbfestivalerna i Tidewater, majsfestivalerna i Mellanvästern, chilifestivalerna i Texas etc., och den delar en kärnparadox med dessa evenemang och alla andra kryllande kommersiella folkliga tillställningar: Den är inte för alla.6) Inget ont om den euforiska redaktionschefen på Food & Wine, men jag skulle bli förvånad om hon någonsin faktiskt har varit här i Harbor Park, bland folkmassor som slår ihjäl tropiska myggor medan de äter friterade Twinkies och ser på Professor Paddywhack, på tvåmetersstyltor i regnrock med plasthumrar som studsar ut åt alla håll och skrämmer vettet ur deras barn.
Hummer är huvudsakligen sommarmat. Det beror på att vi nuförtiden föredrar att äta vår hummer färsk, vilket betyder att den måste vara nyfångad. Fångsterna görs av både taktiska och ekonomiska skäl vid djup mindre än 25 famnar. Humrar tenderar att vara som hungrigast och mest aktiva (dvs. lättast att fånga) i sommarvattentemperaturer på 7–10 grader. Under hösten flyttar de flesta amerikanska humrar ut på djupare vatten, antingen för värmens skull eller för att undvika de kraftiga vågor som hamrar mot New Englands kust hela vintern. En del gräver sig ner i havsbotten. Det är möjligt att de går i ide; ingen vet riktigt. Det är också under sommaren som hummern ömsar skal – närmare bestämt under början till mitten av juli. Leddjur med kitinskal växer när de ömsar skal, ungefär som människor måste köpa större kläder när de blir äldre och tyngre. Vissa humrar kan bli över 100 år gamla, de kan också komma att bli rätt stora, vi talar om 13 kg eller mer – men verkligt gamla humrar är sällsynta nuförtiden eftersom tinorna står så tätt i New Englands vatten.7) Hur som helst, därav den kulinariska skillnaden mellan hård- och mjukskalig hummer, de senare ibland kallade »nyömsade«. En mjukskalig hummer är en som nyligen har ömsat skal. På mittkustens restauranger finns ofta båda sorter på menyn, och de nyömsade är då en aning billigare trots att de är lättare att dela och att köttet påstås vara sötare. Anledningen till denna rabatt är att en hummer som ömsar skal använder ett lager med havsvatten som isolering medan det nya skalet hårdnar, så det finns något mindre faktiskt kött därinne när man bryter upp en nyömsad, plus att en starkt doftande vattenskvätt rinner ut över allting och ibland far ut som citronsaft och sprutar rakt in i ens bordskamrats öga. Om det är vinter eller om man köper hummer någonstans långt bort från New England är det å andra sidan nästan garanterat en hårdskalig hummer man köper, eftersom de av uppenbara skäl är lättare att frakta.
Som à la carte-rätt kan hummer serveras bakad, halstrad, ångkokt, grillad, sauterad, snabbfräst eller mikrad. Den vanligaste metoden är dock kokning. Om man brukar äta hummer hemma, är det troligen så man gör, eftersom kokning är så enkelt. Man behöver en stor gryta m. lock, som fylls ungefär till hälften med vatten (standardrådet är att ta 2,5 liter vatten per hummer). Havsvatten är det optimala, annars kan man ta två msk salt per liter kranvatten. Det är också bra om man vet hur mycket ens hummer väger. Man låter vattnet koka upp, lägger i humrarna en åt gången, lägger på lock och låter det koka upp igen. Sedan drar man ner värmen och låter grytan sjuda – tio minuter för det första halvkilot hummer, sedan tre minuter för varje följande halvkilo. (Det här bygger på att man har hårdskalig hummer, vilket, återigen, troligen är fallet om man inte bor mellan Boston och Halifax. Har man en nyömsad drar man av tre minuter från koktiden.) Skälet till att humrarna i grytan blir högröda är att kokningen på något sätt trycker ut alla pigment i kitinet utom ett. Om man på ett enkelt sätt vill testa om hummern är färdig kan man prova att dra i en av antennerna – lossnar den från huvudet utan ansträngning är hummern klar att servera.
En detalj som är så uppenbar att de flesta recept inte ens bryr sig om att nämna den är att hummern ska vara vid liv när man lägger ner den i grytan. Det här är en del av hummerns dragningskraft i vår tid – det är den färskaste mat som finns. Det sker ingen förruttning mellan skörd och förtäring. Och förutom att humrar inte kräver någon rensning eller marinering eller plockning är de också relativt enkla för återförsäljarna att hålla vid liv. De kommer levande ur tinorna, läggs i havsvattenfyllda behållare och kan – så länge som vattnet syresätts och djurens klor är försedda med nypor eller band så att de inte ska slita upp varandra av stressen i fångenskapen8) – överleva ända tills de kokas. De flesta människor har varit i livsmedelsbutiker eller restauranger som har behållare med levande humrar, där man kan välja ut sin middag medan den ser en peka. Och en del av det som gör hummerfestivalen i Maine så fascinerande är att man där kan se faktiska hummerfiskares fartyg docka vid lastkajerna i nordöst och lasta av den nyfiskade varan, som sedan flyttas för hand eller i vagn 150 meter fram till de stora, genomskinliga bassänger som står uppradade runt festivalens kokare – vilken, som sagt, utger sig för att vara Världens Största Hummerkokare och kan bereda mer än 100 humrar åt gången för mattältet.
Så sedan kommer här frågan som är nästan oundviklig vid Världens Största Hummerkokare, och som kan uppstå i kök landet över: Är det rätt att koka ett kännande djur levande bara för att vi tycker om smaken? En besläktad fundering: Är föregående fråga tröttsamt PK eller sentimental? Vad betyder ens »rätt« i det här sammanhanget? Är alltihop bara en fråga om personliga preferenser?
Som ni kanske vet, eller inte, anser en viss känd förening vid namn People for the Ethical Treatment of Animals (PETA) att moralen i att koka hummer inte bara är en samvetsfråga för individen. Faktum är att en av de första saker vi hör om MLF … alltså, såhär var det: Vi är på väg med taxi från den nästan obeskrivligt udda och rustika Knox County Airport9) väldigt sent på kvällen innan festivalen börjar, och delar taxi med en förmögen politisk rådgivare som bor på Vinalhaven Island i bukten under halva året (han är på väg till färjan i Rockland). Rådgivaren och taxichauffören besvarar informella journalistiska sonderingar om hur folk som bor i mittkustregionen faktiskt ser på MLF, som i om festivalen bara är en penningstinn turistgrej eller något som lokalbefolkningen ser fram emot att gå på, är genuint stolta över etc. Taxichauffören (som är i sjuttioårsåldern och ingår i vad som uppenbarligen är ett helt infanteri av pensionärer som taxibolaget sätter in att hjälpa till under sommarrusningen, och har en pin med USA:s flagga på kavajslaget, och kör på ett sätt som bara kan beskrivas som väldigt betänksamt) försäkrar oss om att lokalbefolkningen verkligen stödjer och gläds åt MLF, även om han själv inte har varit där på åratal, och vid närmare eftertanke har ingen han och hans fru känner varit det heller. Den halvlokala rådgivaren har å andra sidan varit på festivalen ett par gånger under senare år (man får känslan av att det var på fruns befallning), och hans starkaste minne av detta var att »man måste stå och köa under okristligt lång tid för att få sin hummer, och under tiden går det horder av övervintrade hippies fram och tillbaka längs kön och delar ut foldrar som säger att humrarna dör en extremt plågsam död och att man inte borde äta dem«.
Och det visar sig att de flummiga personerna i rådgivarens minne var PETA-aktivister. Det var inga från PETA i uppenbart sikte under 2003 års festival,10) men de har varit vida synliga under många av senare års festivaler. Åtminstone sedan mitten av 1990-talet har artiklar i allt mellan Camden Herald och New York Times beskrivit hur PETA uppmanat till bojkott av hummerfestivalen i Maine, ofta med kända namn som Mary Tyler Moore som talespersoner i öppna brev och annonser där det står sådant som att »Humrar är ovanligt känsliga« och »Det skulle aldrig falla mig in att äta hummer«. Mer konkret visar det muntliga vittnesbördet från Dick, vår rödblommige och extremt sällskaplige biluthyrare,11) på att PETA har varit så pass närvarande under senare år att en sorts skör homeostas av tolerans har uppstått mellan aktivisterna och lokalbefolkningen, t.ex.: »Det var lite oroligt för några år sedan. En kvinna tog av sig nästan alla kläderna och målade sig som en hummer, höll på att hamna i häktet. Men oftast får de hållas. [Snabb serie av små tvetydiga skratt, vilket är vanligt hos Dick.] De gör sin grej och vi gör vår grej.«
Hela detta samtal utspelas på Route 1 den 30 juli under en drygt sex kilometer och 50 minuter lång resa från flygplatsen12) till kontoret där vi kan skriva på om biluthyrningen. Ett antal övergångar, helt omöjliga att återge, efter PETA-anekdoterna klargör Dick – vars svärson råkar vara hummerfiskare till yrket och en av mattältets stadiga leverantörer – vad han och hans familj betraktar som den avgörande förmildrande omständigheten i hela frågan om moralen-i-att-koka-hummern-levande: »Det finns en del av hjärnan hos människor och djur som gör att vi känner smärta, och hummerhjärnor har inte den delen.«
Förutom det faktum att denna tes är felaktig på ungefär nio olika punkter är huvudskälet till att Dicks uttalande är så intressant att det genljuder mer eller mindre exakt i festivalens egen kommentar om hummer och smärta, vilken ingår i programmet för 2003 års MLF sponsrad av Maines hummerfrämjanderåd:
Nervsystemet hos en hummer är väldigt enkelt, och liknar faktiskt mest nervsystemet hos gräshoppor. Det är decentraliserat och saknar hjärna. Det saknar hjärnbark, vilket hos människor är den del av hjärnan där upplevelse av smärta uppstår.
Även om detta senare påstående låter mer sofistikerat är mycket av neurologin i det antingen felaktigt eller svävande. Människans hjärnbark är den del av hjärnan som sysslar med mer avancerade förmågor som resonerande, metafysisk självmedvetenhet, språk etc. Smärtreception är känd som ingående i ett mycket äldre och mer primitivt system av nociceptorer och prostaglandiner som sköts av hjärnstammen och talamus.13) Å andra sidan är det sant att hjärnbarken är inblandad i det som kan kallas lidande, plåga eller den emotionella erfarenheten av smärta – t.ex. att uppleva smärtstimulans som obehaglig, väldigt obehaglig, outhärdlig och så vidare.
Innan vi går vidare kan vi konstatera att frågorna om huruvida och på vilket sätt olika sorters djur känner smärta, och om huruvida och varför det skulle kunna vara berättigat att tillfoga dem smärta för att äta dem visar sig vara enormt komplexa och svåra. Och komparativ neuroanatomi är bara en sida av saken. Eftersom smärta är en helt och hållet subjektiv mental erfarenhet har vi inte direkt tillgång till någon eller någons smärta utom vår egen; till och med bara de principer som får oss att dra slutsatsen att andra människor upplever smärta och har ett legitimt intresse av att inte känna smärta har med avancerad filosofi att göra – metafysik, epistemologi, värdeteori, etik. Det faktum att till och med de högst utvecklade ickemänskliga däggdjuren inte kan använda språk för att kommunicera med oss om deras subjektiva mentala erfarenhet är bara det första lagret av ytterligare komplikationer när man försöker utsträcka vårt sätt att resonera om smärta och moral till djur. Och abstraktionen och trassligheten ökar progressivt när vi rör oss längre och längre ut från de högtstående däggdjuren till kor och grisar och hundar och katter och gnagare, och sedan fåglar och fiskar, och till sist ryggradslösa djur som humrar.
Den viktigaste poängen här är emellertid att hela frågan om grymhet mot djur inte bara är komplex, den är också obekväm. Åtminstone är den obekväm för mig, och för i princip alla jag känner som njuter av olika slags mat och ändå inte vill betrakta sig själva som grymma eller känslokalla. Så vitt jag kan bedöma har mitt eget huvudsakliga sätt att hantera konflikten varit att undvika att tänka på hela denna obehagliga fråga. Jag ska tillägga att jag finner det osannolikt att merparten av Gourmets läsare vill tänka på den mer än jag vill, eller bli tillfrågade om moralen i sina matvanor när de sitter och bläddrar i ett kulinariskt månadsmagasin. Men när nu den här artikeln skulle handla om hur det var att besöka 2003 års MLF, och alltså tillbringa flera dagar mitt bland en stor mängd amerikaner som åt hummer, och alltså bli mer eller mindre tvungen att tänka mycket på hummer och på erfarenheten av att köpa och äta hummer visade det sig att det inte gick att göra detta uppriktigt och samtidigt undvika vissa moraliska frågor.
Det finns flera skäl till detta. För det första är det inte bara det att humrar blir kokta levande, det är det att man gör det själv – eller åtminstone görs det särskilt åt en själv, på plats.14) Som sagt står Världens Största Hummerkokare, som lyfts fram som en attraktion i festivalprogrammet, helt synlig rakt framför en på norra delen av festivalområdet. Försök föreställa er en biffestival i Nebraska15) där en del av festligheterna består i att titta på lastbilar som kör fram levande boskap som drivs nerför rampen och slaktas på plats på Världens Största Dödsgolv eller något – det är otänkbart.
Intimiteten i alltihop är som störst i hemmet, där förstås de flesta humrar tillagas och äts (men notera att vi redan här har den semimedvetna eufemismen »tillagas«, vilket i hummerns fall egentligen innebär att vi helt enkelt dödar dem där och då i våra kök). Det som sker är i stort sett att vi kommer in från affären och gör våra små förberedelser som att fylla grytan med vatten och koka upp det, och sedan lyfter vi upp humrarna ur påsen eller vad för slags behållare de nu bars hem i … varpå vissa obehagliga saker börjar hända. Hur omtöcknad en hummer än må vara efter hemresan brukar den till exempel bli oroväckande energisk när den läggs i kokande vatten. Om man vippar över den från behållaren till den ångande grytan vill hummern ibland försöka klamra sig fast vid sidorna på behållaren eller till och med kroka fast klorna över kanten på grytan som en person som försöker låta bli att ramla ner från ett hustak. Och än värre blir det när hummern är helt nedsänkt. Även om man täcker över grytan och vänder sig om hör man oftast hur locket rasslar och skramlar när hummern försöker knuffa av det. Eller hur djurets klor skrapar längs grytans sidor när den sprattlar runt. Hummern beter sig, med andra ord, i stort sett som du eller jag skulle bete oss om vi blev kastade i kokande vatten (med det uppenbara undantaget att vi också skulle skrika16)). Ett mer burdust sätt att formulera detta är att hummern beter sig som om den lider av fruktansvärd smärta, vilket får vissa kockar att lämna köket helt och hållet och ta med sig en sådan där nätt liten plastäggklocka med sig till ett annat rum och vänta där tills allt är över.
Det råkar finnas två huvudkriterier som de flesta etiker är ense om för att avgöra om en levande varelse har kapacitet att lida och därmed har verkliga intressen som det eventuellt kan vara vår moraliska plikt att överväga.17) Det ena är hur mycket av den neurologiska hårdvara som krävs för att uppleva smärta som djuret är utrustat med – nociceptorer, prostaglandiner, neuronala opioidreceptorer etc. Det andra kriteriet är huruvida djuret uppvisar ett beteende som hör ihop med smärta. Och det krävs en hel del intellektuell gymnastik och behavioristiskt hårklyveri för att inte se kämpande, sprattlande och lockskramlande som just ett sådant smärtbeteende. Enligt marinzoologerna tar det vanligen humrar mellan 35 och 45 sekunder att dö i kokande vatten. (Ingen källa jag kunde hitta talar om hur lång tid det tar för dem att dö i het ånga; man hoppas ju lite att det går fortare.)
Det finns förstås andra sätt att döda sin hummer på plats för att uppnå maximal färskhet. Vissa kockar kör in en vass, tung kniv med spetsen först i en punkt precis ovanför mittpunkten mellan hummerns ögonskaft (i stort sett där det tredje ögat finns i mänskliga pannor). Detta sägs antingen döda hummern omedelbart eller göra den känslolös, och sägs omintetgöra åtminstone en del av fegheten i att kasta ett djur i kokande vatten och sedan fly därifrån. Så vitt jag kan bedöma efter att ha talat med förespråkare för kniven-i-huvudet-metoden är tanken att den är våldsammare men i slutändan barmhärtigare, plus att en vilja att utöva personlig handlingskraft och ta ansvar för att hugga hummern i huvudet på något sätt hedrar hummern och berättigar en att äta den (det finns ofta en vag sorts indianinspirerad jaktens-spiritualitet-touch i knivförespråkarnas argument). Men problemet med knivmetoden är grundläggande biologi: Humrars nervsystem utgår inte från ett enda utan flera ganglier, alias nervknutar, som är liksom hopsnurrade i rader och fördelade längsmed hela hummerns undersida, uppifrån och ner. Och att bara sätta den främre ganglien ur funktion brukar vanligen inte resultera i en snabb död eller medvetslöshet.
Ett annat alternativ är att stoppa hummern i kallt saltvatten och sedan väldigt långsamt koka upp den. Kockar som förespråkar denna metod använder analogin med en groda, som sägs kunna hindras från att hoppa ut ur en kokande kastrull genom att man hettar upp vattnet stegvis. Jag ska bespara er en lång sammanfattning av en massa efterforskningar och bara försäkra er om att analogin mellan grodor och humrar visar sig ohållbar – plus att om vattnet i grytan inte är syresatt havsvatten kommer de dränkta humrarna lida av att de långsamt kvävs, men oftast inte tillräckligt fullständigt för att de inte ändå ska kunna sprattla runt och skramla när vattnet blir tillräckligt varmt för att bli livshotande. Faktum är att humrar som kokas upp långsamt ofta uppvisar en hel bonusuppsättning av hemska, krampliknande reaktioner som man inte ser vid vanlig kokning.
I slutändan är de enda säkra fördelarna med hemmalobotomin och den långsamma upphettningen relativa, för det finns ännu värre/grymmare sätt som folk tillagar hummer på. Tidsbesparande kockar stoppar dem ibland levande i mikrovågsugnen (oftast efter att ha stuckit flera hål för ångan i ryggskölden, vilket är en försiktighetsåtgärd som de flesta skaldjur-i-mikron-kockar lär sig den hårda vägen). Att stycka dem levande, å andra sidan, är vanligt i Europa – vissa kockar skär hummern på mitten innan de kokar dem, andra föredrar att slita av klorna och stjärten och bara slänga dessa delar i grytan.
Och det kommer mer dåliga nyheter vad gäller lidandekriterium ett. Humrar har inte mycket till syn eller hörsel, men de har ett mycket fint känselsinne, ett som främjas av hundratusentals minimala fjun som sticker ut ur ryggskölden. »Härpå följer«, för att citera T. M. Pruddens branschklassiker About lobster, »att fast den omsluts av vad som tycks vara ett hårt, ogenomträngligt pansar kan hummern emotta utifrån kommande stimuli och intryck lika lätt som om den ägde en mjuk och skör hud.« Och humrar har faktiskt nociceptorer,18) såväl som ryggradslösa varianter av de prostaglandiner och signalsubstanser som våra egna hjärnor registrerar smärta med.
Å andra sidan tycks hummern inte ha det som krävs för att producera eller absorbera naturliga opioider som endorfiner och enkefaliner, vilket är vad mer avancerade nervsystem använder för att försöka hantera intensiv smärta. Från detta faktum skulle man dock antingen kunna sluta sig till att humrar kanske är ännu mer sårbara för smärta, eftersom de saknar däggdjurens nervsystems inbyggda okänslighet, eller, i stället, att frånvaron av naturliga opioider tyder på en frånvaro av de riktigt intensiva smärtsensationer som naturliga opioider är till för att lindra. Jag för min del noterar en tydlig humörförbättring när jag överväger denna senare möjlighet. Det skulle kunna vara så att hummerns brist på endorfin-/enkefalinhårdvara innebär att dess råa, subjektiva erfarenhet av smärta är så radikalt annorlunda gentemot däggdjurs att den kanske inte ens förtjänar att kallas »smärta«. Kanske är humrar mer som sådana där lobotomipatienter man läser om som talar om att uppleva smärta på ett helt annat sätt än du och jag. Dessa patienter känner uppenbarligen fysisk smärta, neurologiskt sett, men ogillar det inte – utan att de heller gillar det; det är mer att de känner det men inte känner någonting om det – poängen är att smärtan inte är plågsam för dem eller något de vill försvinna från. Kanske är humrar, som också saknar frontallober, bortkopplade från den neurologiska-registrering-av-skada-eller-risk vi kallar smärta på precis samma sätt. Det finns trots allt en skillnad mellan 1) smärta som en rent neurologisk händelse och 2) faktiskt lidande, vilket absolut tycks förutsätta en emotionell komponent, en medvetenhet om smärtan som obehaglig, som något att vara rädd för/ogilla/ vilja undvika.
Efter all denna abstrakta tankeverksamhet kvarstår dock fortfarande det desperat skramlande locket, det patetiska klängandet vid grytkanten. När man står där vid spisen är det svårt att på något meningsfullt sätt förneka att detta är en levande varelse som upplever smärta och vill undvika/fly den smärtsamma upplevelsen. För mina lekmannaögon ser hummerns beteende i kastrullen ut att ge uttryck för en preferens, och det kan mycket väl hända att en förmåga att forma preferenser är det avgörande kriteriet för verkligt lidande.19) Logiken i denna relation (preferens → lidande) är kanske enklast att urskilja i det negativa fallet. Om man skär av vissa sorters maskar på mitten kommer halvorna ofta att fortsätta krypa runt och ägna sig åt sina maskformiga sysslor som om ingenting hade hänt. När vi utifrån deras postoperativa beteende sluter oss till att dessa maskar inte verkar lida säger vi egentligen att det inte finns något tecken på att maskarna vet om att något dåligt har hänt eller skulle preferera att inte ha blivit ituskurna.
Humrar är dock kända för att uppvisa preferenser. Man har visat i experiment att de kan avgöra skillnader på bara en eller två graders vattentemperatur; ett skäl till deras komplexa migrationscykler (som ofta kan täcka över 150 kilometer om året) är att de söker sig till den temperatur de tycker bäst om.20) Och som sagt håller de till vid botten och trivs inte i skarpt ljus – om en låda med mathummer står ute i solljuset eller under lysrören i en butik kommer hummern alltid att samlas i den del som är mörkast. De lever också ganska ensliga liv i havet och tycker uppenbarligen illa om den trängsel som deras fångenskap innebär, eftersom (som sagt, återigen) ett skäl till att hummerns klor binds när den fångas är att stoppa dem från att attackera varandra i den stressade situation som den trångbodda förvaringen innebär.
Hur som helst, när man står där på MLF, vid de bubblande behållarna utanför Världens Största Hummerkokare, och ser de nyfångade humrarna ligga staplade på varandra, vifta impotent på sina bundna klor, trycka ihop sig i de bakre hörnen eller krafsa vilt på glaset när man närmar sig, då är det svårt att inte få känslan av att de är olyckliga, eller rädda, även om det är någon sorts outvecklad version av dessa känslor … och, återigen, vad har utveckling ens med saken att göra? Varför är en primitiv, oformulerad form av lidande mindre angelägen eller obehaglig för den som bidrar till att åsamka den genom att betala för den mat den resulterar i? Jag försöker inte tvinga på er någon tjatig PETA-monolog här – jag tror inte det i alla fall. Snarare försöker jag reda ut och formulera några av de besvärande frågor som väcks bland allt stoj och stim och all lokalpatriotism på hummerfestivalen i Maine. Sanningen är att om man, som festivalbesökare, tillåter sig att tänka att humrar kan lida och skulle föredra att inte göra det börjar MLF anta skepnaden av något i stil med en romersk cirkus eller medeltida tortyrfest.
Låter den jämförelsen lite överdriven? Exakt hur, i så fall? Eller om jag frågar såhär: Är det möjligt att framtida generationer kommer att betrakta vår tids jordbruksindustri och matvanor på ett sätt som påminner om hur vi nu ser på Neros underhållning eller Mengeles experiment? Min egen initiala reaktion är att en sådan jämförelse är hysterisk, extrem – och ändå verkar anledningen till att den känns extrem vara att jag tror att djur är mindre moraliskt viktiga än människor;21) och när jag ska till att försvara en sådan trossats, också för mig själv, måste jag erkänna att jag a) har ett uppenbart egenintresse av att tro detta, eftersom jag tycker om att äta vissa sorters djur och vill kunna fortsätta med det, och b) inte har lyckats få ihop någon sorts personligt etiskt system som gör denna trossats verkligt försvarlig och inte enbart själviskt bekväm.
Med tanke på forumet för den här artikeln och min egen bristande kulinariska förfining är jag rätt nyfiken på om läsaren kan känna igen sig i några av dessa reaktioner och erkännanden och obehag. Jag vill också gärna undvika att framstå som gnällig eller predikande när jag egentligen mest är förvirrad. Ni Gourmet-läsare som tycker om vällagade och vackert presenterade måltider som innehåller biff, kalv, lamm, fläsk, kyckling, hummer etc.: Tänker ni mycket på de inblandade djurens (möjliga) moraliska status och (troliga) lidande? Om ni gör det, vilka etiska övertygelser har ni kommit fram till som tillåter er att inte bara äta utan också finna njutning och glädje av köttbaserade livsmedel (eftersom raffinerad njutning, snarare än ren matsmältning, är hela poängen med gastronomi)? Om ni å andra sidan inte dras med något lass av förvirring eller övertygelser och betraktar sådant som det förra stycket som överdrivet löjligt navelskåderi, vad får det att verkligen kännas bra, innerst inne, att avfärda alltihop bara sådär? Jag menar, är er vägran att tänka på något av detta resultatet av ett faktiskt övervägande, eller vill ni bara inte tänka på det? Och om det är det senare, varför inte? Tänker ni någonsin, om så bara i förbifarten, på vilka tänkbara skäl som kan finnas för er motvilja att tänka på det? Jag försöker inte sätta dit någon här – jag är uppriktigt nyfiken. Är inte trots allt den särskilda uppmärksamheten och medvetenheten och eftertanken i fråga om maten man äter och dess sammanhang en del av vad det innebär att vara en äkta gourmet? Eller är hela gourmetens särskilda uppmärksamhet och finkänslighet bara tänkt att vara sensorisk? Är alltihop verkligen enbart en fråga om hur maten smakar och är upplagd?
De här sista funderingarna hänger dock, även om de är uppriktiga, uppenbarligen ihop med mycket större och mer abstrakta frågor om (de eventuella) kopplingarna mellan estetik och moral – om vad adjektivet i en fras som »Det goda livets magasin« egentligen ska betyda – och dessa frågor leder en rakt ut på så djupa och lömska vatten att det troligen är bäst att avsluta den offentliga debatten precis här. Det finns gränser också för vad intresserade människor kan avkräva varandra.
Ursprungligen publicerad i Gourmet, 2004. Ingår i Consider the lobster, 2005.
1) Folk i trakten har ett talande tänkespråk: »Camden i bukten, Rockland med lukten.«
2) N.B. Alla parter med personlig anknytning har klargjort från början att de inte vill bli omnämnda i denna artikel.
3) Mittkustbornas egen benämning på en hummer är faktiskt bugs, ’kryp‘, som i: »Kom förbi på söndag så kokar vi upp några kryp.«
4) Faktoid: Hummerfällor agnas vanligen med död sill.
5) Självklart tar den utbredda praktiken att doppa hummerköttet i smält smör kål på alla dessa glada fettspecifikationer, vilket inte tas upp någonstans i rådets främjande informationsmaterial, liksom potatisindustrins informationsmaterial inte brukar nämna gräddfil och baconbitar.
6) Ärligt talat finns det mycket man kan säga om skillnaderna mellan arbetarstaden Rockland och den kraftigt populistiska stämningen under festivalen där kontra det bekväma och elitistiska Camden med dess dyra utsikt och boutiquer som enbart säljer tröjor för 200 dollar och långa rader av viktorianska hem som byggts om till tjusiga pensionat. Och om dessa skillnader som två sidor av det stora mynt som är amerikansk turism. Väldigt lite av detta ska tas upp här, annat än för att förtydliga den tidigare nämnda paradoxen och avslöja de preferenser er utsände korrespondent själv har. Jag erkänner att jag aldrig har förstått varför så många människors föreställning om en kul semester är att iklä sig flip-flopsandaler och solglasögon och krypa genom bisarra bilköer till högljudda, stekheta, proppfulla turistattraktioner för att insupa lite »lokalfärg« som per definition förstörs av turisternas närvaro. Detta kan (som mitt festivalsällskap upprepade gånger påpekar) helt vara en fråga om personlighet och medfödda preferenser: det faktum att jag inte tycker om turistattraktioner betyder att jag aldrig har förstått grejen med dem och därför troligen inte är rätt person att tala om den (den förmodade grejen). Men eftersom den här fotnoten nästan garanterat inte kommer att överleva tidskriftsredigeringen ändå, håll till godo:
Som jag ser det är det troligen i grund och botten bra för själen att vara turist, om så bara någon gång då och då. Inte bra för själen på ett uppfriskande eller uppiggande sätt, dock, utan snarare på ett grymt, stålögt, låt-oss-uppriktigt-granska-fakta-och-hitta-ett-sätt-att-hantera-dem-sätt. Min personliga erfarenhet av att resa runt i landet har inte varit att det är berikande eller avkopplande, eller att radikala förändringar i plats och kontext har några välgörande hälsoeffekter, utan snarare att turism inom landet är enormt hämmande, och så förödmjukande något kan bli – fientligt mot min fantasi om att vara en sann individ, av att på något sätt befinna mig utanför och över alltsammans. (Nu kommer vi till det som mitt resesällskap tycker är särskilt sorgligt och frånstötande, ett säkert sätt att förstöra stämningen på en semesterresa:) Att vara en massturist är, för mig, att vara en sann amerikan av sent datum: alienerad, okunnig, girig efter något man aldrig kan få, besviken på ett sätt man aldrig kan erkänna. Det är att förstöra, genom ren ontologi, just den oförstördhet man är där för att uppleva. Det är att göra intrång på platser som på alla icke-ekonomiska sätt skulle vara bättre, verkligare, utan en. Det är, i köer och trafikstockningar och transaktion efter transaktion, att konfronteras med en dimension av sig själv som är lika ofrånkomlig som den är smärtsam: Som turist blir man ekonomiskt betydelsefull men existentiellt avskyvärd, en insekt på något dött.
7) Fakta: Ett bra år producerar den amerikanska hummerindustrin runt 35 000 ton hummer, och Maine står för mer än hälften av denna mängd.
8) N.B. Ett liknande resonemang ligger bakom bruket av så kallad »näbbtrimning« av slaktkycklingar och ruvhöns inom den moderna djurhållningsindustrin. Maximal kommersiell effektivitet kräver att enorma fågelpopulationer spärras in på onaturligt trånga ytor, omständigheter som får många fåglar att bli galna och picka ihjäl varandra. Som en rent observerande sidokommentar kan jag tillägga att näbbtrimning oftast är en automatiserad process och att kycklingarna inte får någon bedövning. Jag vet inte riktigt hur mycket den genomsnittliga Gourmetläsaren vet om näbbtrimning, eller om liknande metoder som avhorning av nötkreatur i kommersiell slaktdjursuppfödning, svanskupering av svin inom industriell grisuppfödning för att hindra psykotiskt uttråkade grannar från att tugga av dem och så vidare. Det råkar vara så att er utsände korrespondent inte visste nästan någonting om gängse metoder inom köttindustrin innan han började med den här artikeln.
9) Terminalen hade tidigare varit någons hem, till exempel, och rummet där man rapporterade förlorat bagage hade uppenbarligen en gång varit skafferi.
10) Det visade sig att en viss mr William R. Rivas-Rivas, en högt uppsatt tjänsteman på PETA:s högkvarter i Virginia, faktiskt var här i år, om än solo, och tog itu med festivalens huvud- och sidoingångar på lördagen, 2 augusti, där han delade ut foldrar och klistermärken prydda med texten »Being Boiled Hurts« (’det gör ont att bli kokt’), den slogan PETA använder i merparten av sina trycksaker om hummer. Jag fick veta att mr Rivas-Rivas hade varit där först efteråt, när jag talade med honom i telefon. Jag vet inte hur vi kunde missa honom in situ på festivalen, och jag vet inte vad jag kan göra åt saken utom att be om ursäkt för denna ouppmärksamhet – men det ska också sägas att lördagen var dagen för den stora festivalparaden genom Rockland, vilken det grundläggande journalistiska ansvaret verkade kräva att man gick till (och vilken, med all respekt, innebar att lördagen kanske inte var den bästa dagen för PETA att jobba i Harbor Park, särskilt om det bara var en person där under en enda dag, eftersom många trogna MLF-fantaster inte var där utan såg på paraden (vilken, återigen utan att jag menar något illa, i ärlighetens namn var rätt smörig och tråkig och mestadels bestod av långsamma hemmabyggda kortegevagnar och diverse mittkustfolk som vinkade åt varandra, och med en extremt irriterande man i Svartskäggkostym som spatserade fram och tillbaka längs folkmassorna och sa »Arrr« om och om igen medan han svingade ett plastsvärd mot folk etc., plus att det regnade).
11) Till yrket är Dick egentligen bilförsäljare; mittkustregionens avdelning av National Car Rental har sitt säte hos en Chevyåterförsäljare i Thomaston.
12) Den korta versionen angående varför vi var på flygplatsen igen efter att ha anlänt redan kvällen innan har att göra med förlorat bagage och ett missförstånd om var och vad biluthyrningskontoret var – Dick kom personligen ut till flygplatsen och hämtade oss, av inget annat synbart motiv än vänlighet. (Han talade också nonstop hela vägen, med en väldigt distinkt samtalsstil som bara kan beskrivas som maniskt lakonisk; sanningen är att jag nu vet mer om den här mannen än jag vet om vissa av mina egna familjemedlemmar.)
13) För att utveckla detta med ett exempel: Den vanliga upplevelsen av att råka röra vid en het spisplatta och dra tillbaka handen innan man ens är medveten om att något är på gång förklaras av det faktum att många av de processer med vilka vi upptäcker och undviker smärtstimulans inte har med hjärnbarken att göra. I fallet med handen och spisplattan förbigås hjärnan helt och hållet; allt viktigt neurokemiskt händer i ryggraden.
14) Vad gäller moral kan vi väl medge att det här är på gott och ont. Hummerätande understöds åtminstone inte av det system av storföretagsägda djurfabriker som producerar större delen av allt nötkött, griskött och kyckling. Om inte annat på grund av hur de marknadsförs och paketeras innan de säljs äter vi detta senare kött utan att behöva överväga att det en gång i tiden har varit medvetna, kännande djur som blev utsatta för fruktansvärda saker. (N.B. »Fruktansvärda« betyder väldigt, väldigt hemska. Skriv till PETA eller peta.org för att få deras kostnadsfria »Meet Your Meat«-video, där mr Alec Baldwin är berättare, om du vill se i stort sett allt köttrelaterat som du inte vill se eller tänka på. (N.B. Inte för att PETA:s sanning är totalt ofriserad. Som många förkämpar i komplicerade moraliska tvister är PETA-folket fanatiska, och stora delar av deras retorik verkar förenklad och självgod. Men just den här videon, proppfull med autentiska bildupptagningar från djurfabriker och stora slakterier, är både trovärdig och skakande.))
15) Finns det något symtomatiskt i att »hummer«, »fisk« och »kyckling« är vår kulturs ord för både djuret och köttet, medan de flesta däggdjur verkar kräva eufemismer som »biff«, »nöt« och »fläsk« som hjälper oss att skilja köttet vi äter från den levande varelse köttet en gång var? Är detta ett tecken på att någon sorts djupt obehag inför att äta högre stående djur är tillräckligt endemiskt för att dyka upp i språkbruket, men att obehaget krymper när vi rör oss ut från däggdjursordningen? (Och är »lamm«/»lamm« det motexempel som sänker hela teorin eller finns det särskilda, biblisk-historiska, skäl till den överensstämmelsen?)
16) Det finns en relevant folklig myt om det gällt visslande ljud som ibland kommer ut ur en kastrull med kokande hummer. Ljudet kommer i själva verket från ångan som slipper ut ur lagret av havsvatten mellan hummerns kött och dess ryggsköld (det är därför nyömsade visslar mer än hårdskaliga humrar), men den populära versionen är att ljudet kommer från hummerns kaninlika dödsskri. Humrar kommunicerar genom feromoner i urinen och har ingenting som liknar de vokala resurser som krävs för att skrika, men myten är väldigt ihärdig – vilket, återigen, kan peka på ett lågfrekvent kulturellt obehag inför kokningsgrejen.
17) »Intressen« betyder här i princip starka och legitima preferenser, vilket uppenbarligen kräver någon form av medvetande, förmåga att reagera på stimulans etc. Se till exempel den utilitaristiske filosofen Peter Singer, vars Djurens frigörelse från1974 [svensk översättning Björn Petersson, 1992, övers. anm.] har fått närmast biblisk betydelse för den moderna djurrättsrörelsen:
Det vore nonsens att hävda att det låg i en stens intresse att inte bli sparkad längs vägen av en skolpojke. En sten har inte intressen eftersom den inte kan lida. Ingenting vi kan göra med den skulle kunna påverka dess välfärd. En mus, å andra sidan, har ett intresse av att inte bli sparkad längs vägen eftersom den i så fall skulle lida.
18) Det här är den neurologiska termen för vissa smärtreceptorer som är »känsliga för potentiellt skadliga extremer i temperatur, för mekaniska krafter och för kemiska substanser som utsöndras vid skada på kroppsvävnader«.
19) »Preferens« är kanske ungefär synonymt med »intressen«, men det är en bättre term för våra syften här eftersom det är mindre abstrakt filosofiskt – »preferens« känns mer personligt, och hela poängen här är ju den levande varelsens personliga upplevelse.
20) Självklart skulle den vanligaste kategorin av motargument här börja med invändningen att »tycker bäst om« egentligen bara är en metafor, och dessutom en missvisande antropomorfisk sådan. Den motargumenterande skulle postulera att hummern försöker upprätthålla en viss omgivningstemperatur enbart av en omedveten instinkt (med en liknande förklaring för det belysningsstycke som huvudtexten strax kommer till). Slutklämmen i detta motargument skulle vara att hummerns sprattlande och skramlande i grytan inte är ett uttryck för disprefererad smärta utan ofrivilliga reflexer, som att ens ben far ut när doktorn slår på knäet. Tro mig när jag säger att det finns forskare, inklusive många som använder djurförsök, som står fast vid åsikten att ickemänskliga varelser inte har några verkliga känslor alls, utan bara »beteenden«. Tro mig också när jag säger att denna åsikt har en lång historia som går hela vägen tillbaka till Descartes, även om dess moderna stöd främst kommer från behavioristisk psykologi.
Dessa det-som-framstår-som-smärta-är-egentligen-bara-reflexer-motargument verkar dock kunna bemötas med alla möjliga vetenskapliga och djurrättsförespråkande mot-motargument. Och sedan ytterligare vederläggningar och omstyrningar på det, och så vidare. Det räcker med att säga att både de vetenskapliga och de filosofiska argumenten på båda sidor av frågan om djurs lidande är invecklade, abstrusa, tekniska, ofta präglade av egenintresse eller ideologi, och i slutändan så totalt otillräckliga att alltihop i praktiken, i köket eller på restaurangen, ändå verkar vara en fråga om individens samvete, om att gå på (om man får säga så) magkänslan.
21) Alltså, uppenbarligen, mycket mindre viktiga, eftersom den moraliska jämförelsen här inte handlar om värdet på en människas liv kontra värdet på ett djurs liv, utan snarare värdet på ett djurs liv kontra värdet på en människas smak för en viss sorts proteiner. Också den mest extrema karnifilen måste erkänna att det är möjligt att leva och äta bra utan att konsumera djur.