Plats: Bloomington, Illinois
Datum: 11–13 september 2001
Ämne: Uppenbart
SYNEKDOKE Folk i Bloomington är, på äkta Mellanvästernvis, inte ovänliga men ofta ganska reserverade. Främlingar ler vänligt mot en, men det där småpratet i väntrum eller kassaköer är sällsynt. Men nu, tack vare Skräcken, finns det något att tala om som övervinner alla hämningar, som om vi på något sätt alla har stått precis intill och sett samma trafikolycka. Exempel: Tjuvlyssnat i kön på Burwell Oil (som är ungefär butiksmackarnas Neiman Marcus – centralt beläget tvärsöver de båda enkelriktade huvudgatorna, de bästa tobakspriserna i stan, helt enkelt en av ortens pärlor) mellan en dam i apotekarrock och en man i jeansjacka med avskurna armar så att den blivit en sorts hemmagjord väst: »Mina pojkar trodde att det bara var någon film som den där Independence Day, tills de märkte att det var samma film på alla kanaler.« (Damen sa inte hur gamla hennes pojkar var.)
ONSDAG Alla har flaggor ute. Bostäder, företag. Det är skumt: man ser aldrig någon hänga ut en flagga, men på onsdagsmorgonen är de bara där. Stora flaggor, små, flaggor i vanlig flaggstorlek. Många husägare har sådana där vinklade flagghållare vid entrén, sådana där vars remmar sätts fast med fyra skruvar. Plus tusentals sådana där små handhållna pinnflaggor man brukar se i parader – vissa trädgårdar har dussintals av dem nerstuckna i marken, som om de skjutit skott under natten på något sätt. Folk som bor mer avsides sticker små flaggor på brevlådorna ut mot gatan. Många bilar har dem inkilade i grillen eller fästa vid antennen. Lite exklusivare folk har riktiga stänger; deras flaggor hänger på halv stång. Inte så få större villor runt Franklin Park eller på östra sidan av stan har till och med enorma flervåningsflaggor som hänger ner som standar över fasaderna. Det är ett stort mysterium var folk har fått tag på så stora flaggor och hur de fick upp dem där, och när.
Min egen närmsta granne, en pensionerad revisor och flygvapenveteran vars hus- och trädgårdsskötsel är fullständigt fenomenal, har en anodiserad flaggstång fastmurad i 18 tums förstärkt cement som ingen av de andra grannarna är så förtjust i eftersom de tänker att den drar till sig blixten. Han säger att det finns väldigt specifika etikettsregler kring att flagga på halv stång: man ska först hala upp den hela vägen till korsblomman i toppen och därefter fira ner den till mitten. Annars är det förolämpande på något sätt. Hans flagga står rakt ut och smäller häftigt i vinden. Det är den överlägset största flaggan på vår gata. Man hör också vinden i majsfälten rakt söderut; den låter ungefär som milda vågsvall låter när de är två dyner från strandbrynet. På mr N–:s stångs lina hänger metallsaker som skramlar mot stången när det blåser, en annan sak som inte uppskattas av grannarna. Hans och min uppfart sitter nästan ihop, och han står härute på en stege och putsar sin stång med någon sorts särskild salva och en sämskskinnsduk – jag skojar inte – fastän jag lovar att hans metallstång skiner som själva Guds vrede.
»Jäkligt snygg flagga och upphängningsanordning, mr N–.«
»Det hoppas jag. Inte var den billig.«
»Har du sett alla andra flaggor överallt i dag?«
Det här får honom att se ner och le, om än lite bistert. »Rätt enastående, visst är det.« Mr N– är inte vad man skulle kalla världens mest kärvänliga granne. Jag känner honom faktiskt bara för att hans kyrka och min ingår i samma softbolliga, där han med stort allvar och noggrannhet tjänar som sitt lags statistiker. Vi är inte nära vänner. Icke desto mindre är det honom jag frågar:
»Vad tror du, mr N–, säg att någon utomstående eller en tevereporter eller något kom förbi och frågade dig vad som är poängen med alla flaggorna efter det som hände i går, egentligen – vad tror du att du skulle säga?«
»Det är ju« (efter en paus där han ger mig samma sorts blick som han brukar ge min gräsmatta) »att visa vårt stöd i det som sker, som amerikaner.«*
Poängen med allt det här är att på onsdagen finns det ett märkligt samlat tryck på en här att ha en flagga ute. Om poängen med att visa upp en flagga är att man vill säga något, tycks det som om man vid en viss punkt av flaggdensitet säger mer om man inte har någon flagga ute. Det är inte helt uppenbart vad det skulle vara man säger, i och för sig. Tänk om man bara inte råkar ha någon flagga? Var har alla fått sina flaggor ifrån, särskilt de här små som man kan sätta på brevlådan? Har alla fått dem på Fjärde juli och sedan sparat dem, som julprydnader? Hur vet de att de ska göra det? Det finns ingenting i Gula sidorna under Flaggor. Vid en viss punkt börjar det bli riktigt spänt. Ingen går förbi eller stannar bilen och säger »Hallå, varför har du ingen flagga utanför huset?«, men det blir lättare och lättare att föreställa sig att de tänker det. Till och med en sorts halvförfallet hus längre ner på gatan som alla trodde var övergivet har en sådan där liten flagga på en pinne i ogräset vid uppfarten. Det visar sig att ingen av livsmedelsbutikerna i Bloomington har flaggor på lager. Den stora prylbutiken i stan har bara Halloweengrejer. Det är bara några få affärer som ens har öppet, men också de stängda har någon form av flagga uppe. Det är nästan surrealistiskt. Veteranhuset vore förstås värt ett försök, men det kan inte öppna innan lunch om det alls gör det (det har en bar). Kassörskan på Burwell Oil hänvisar till en viss vidrig KWIK-N-EZ-mack ute vid I-55 där hon är ganska säker på att hon har sett någon sorts små plastflaggor i de bakre hyllorna med alla snusnäsdukar och racingkepsar, men när jag väl kommer dit visar sig alla vara borta, uppfiskade av okända element. Den hårda sanningen är att det inte går att få tag på en enda flagga i den här stan. Att stjäla en från någons tomt kommer uppenbarligen inte på fråga. Jag står inne på en lysrörsbelyst KWIK-N-EZ och är rädd för att åka hem. Alla dessa döda människor, och jag är på bristningsgränsen för en plastflaggas skull. Riktigt illa blir det först när folk börjar komma fram och fråga hur jag mår och jag måste säga att det är biverkningar av mina Benadryltabletter (vilket faktiskt vore möjligt).
… Och så vidare tills det, i ännu en av Skräckens märkliga skruvar på ödet och omständigheterna, är KWIK-N-EZ-föreståndaren själv (som för övrigt är pakistanier) som erbjuder sin tröst och axel och en konstig sorts outtalad förståelse, och som låter mig få gå och sätta mig och samla ihop mig på lagret bland alla tänkbara små laster och njutningar Amerika har att erbjuda, och som bara ögonblicket senare, över en plastmugg med ett konstigt parfymaktigt te med mycket mjölk i, föreslår hårt papper och tuschpennor, vilket förklarar min nu älskade och stolt uppvisade hemmagjorda flagga.
LUFT- OCH MARKBILDER Alla här får det lokala nyhetsorganet, Pantagraph, djupt avskytt av de flesta jag känner i lokalbefolkningen. Tänk er, låt oss säga, en välbudgeterad collegetidning med Bill O’Reilly och Martha Stewart som redaktörer. Onsdagens huvudrubrik är: UNDER ATTACK! Efter två sidor av AP-material kommer man till den riktiga Pantagraph. Allt som följer är sic. Onsdagens stora lokalnyheter är FÖRBLUFFADE AMERIKANER FYLLS AV BLANDADE KÄNSLOR; PRÄSTERNA ÖPPNAR FAMNEN – HJÄLPER FOLK ATT HANTERA TRAGEDIN; PROFESSOR VID ISU: B-N INGET TROLIGT MÅL; PRISERNA STIGER VID BENSINPUMPARNA; AMPUTERAD GER INSPIRATIONSTAL. Ett halvsidesfoto visar en student vid Bloomington Central Catholic High School som ber rosenkransen som reaktion på Skräcken, vilket måste betyda att någon av tidningens fotografer gick in och blixtrade i ansiktet på ett traumatiserat barn i bön. Ledaren den 12/9 börjar: »Blodbadet vi såg genom kameralinserna i New York City och Washington DC framstår fortfarande som en barnförbjuden Hollywoodfilm.«
Bloomington är en stad med 65 000 invånare i de mellersta delarna av en stat som är extremt, eftertryckligt platt, så att man kan se stadens landmärken på riktigt långt avstånd. Tre större motorvägar möts här, och flera järnvägslinjer. Staden ligger nästan exakt mittemellan Chicago och St. Louis, och i begynnelsen var den bland annat en viktig järnvägsknut. Bloomington är Adlai Stevensons födelseort och M*A*S*H:s Colonel Blakes förmenta hemort. Den har en mindre syskonstad, Normal, som är uppbyggd runt ett statligt universitet och är en helt annan historia. De båda städerna har tillsammans runt 110 000 invånare.
Som den Mellanvästernstad Bloomington är, är det enda anmärkningsvärda med den dess välstånd. Den är nästan helt recessionssäker. Delvis beror detta på stadens jordbruksmarker, vars bördighet är i världsklass och så högt värderad per tunnland att en lekman inte ens kan ta reda på vad det kostar. Men Bloomington har också det nationella högkvarteret för State Farm, som är den stora mörka guden inom amerikansk konsumentförsäkring, och som i alla praktiska bemärkelser äger staden och är skälet till att Bloomingtons östra delar numera är fulla av mörka glaskomplex och områden med skräddarsydda affärslokaler och en sexfilig ringled med gallerior och butikskedjor som håller på att mörda innerstan, plus en allt djupare klyfta mellan stadens två huvudsakliga klasser och kulturer, som symboliseras så väl och sant av stadsjeepen respektive pickupen.*
Vintern är en skoningslös bitch här, men under de varma månaderna påminner Bloomington om en kuststad förutom att havet här är majs, som växer steroidiskt och sträcker sig längs jordens kurva i samtliga väderstreck. Själva staden är intensivt grön under sommaren – gatorna badar i trädskugga och explosiva trädgårdstomter och dussintals manikyrerade parker och bollplaner och golfbanor som man nästan måste ha solglasögon för att kunna se på, och breda, ogräsfria, gödslade gräsmattor som alla fåtts att löpa precis jämnt intill trottoaren med särskilda kantklippningsverktyg.* Ärligt talat är det hela rätt skrämmande, särskilt under högsommaren, när ingen är utomhus och allt det gröna bara står där i hettan och sjuder.
Som i de flesta städer i Mellanvästern kryllar det av kyrkor i B-N: hela fyra sidor i telefonkatalogen. Allt från unitarister till storögda pingstvänner. Det finns till och med en kyrka för agnostiker. Men förutom kyrkan – plus, antar jag, de vanliga paraderna, fyrverkerierna och ett par majsfestivaler – finns det inte mycket av sammanhållning eller föreningsliv. Alla har sin familj och sina grannar och en tät liten vänkrets. Folk håller sig för sig själva (det lokala ordet för småprat är visit). Praktiskt taget alla spelar softboll eller golf och grillar, och ser på när ungarna spelar fotboll, och en del går på bio och ser någon mainstreamfilm …
… Och mängden timmar framför teven är kolossal, hisnande. Och jag menar inte bara barnen. En uppenbar men viktig sak att ha i åtanke vad gäller Bloomington och Skräcken är att verkligheten – varje känsla av en större värld – huvudsakligen är televiserad. New Yorks skyline, till exempel, är lika välkänd här som någon annanstans, men det den är känd från är teven. Tevetittande är också ett mycket mer socialt fenomen här än på östkusten, där folk enligt min erfarenhet nästan jämt går ut för att träffa andra människor ansikte mot ansikte på offentliga platser. Det är inte så värst mycket fester eller organiserade sammankomster här – det man gör i Bloomington är att alla samlas hemma hos någon och ser på något.
Om man bor i Bloomington och inte har teve är man, sålunda, en sorts trogen och Kramer-aktig närvaro i andras hem, en ständig gäst hos folk som inte riktigt kan förstå varför någon inte skulle ha teve hemma men har full respekt för ens behov av att se på teve, och erbjuder en fri tillgång till sin teve på samma instinktiva sätt som de skulle böja sig fram och räcka ut handen om man ramlade på gatan. Det här stämmer särskilt väl när det handlar om en krisartad, måste-se-situation som valet 2000 eller denna veckas Skräck. Allt man behöver göra är att ringa någon man känner och säga att man inte har teve: »Men kom över på en gång, grabben.«
TISDAG Det är kanske tio dagar om året som Bloomington strålar, och den 11 september är en av dem. Luften är klar och ljummen och underbart torr efter flera veckor av vad som i hög grad känts som att bo i någons armhåla. Det är precis innan skörden kommer igång på riktigt, när pollenhalten i regionen är som högst och en stor andel av befolkningen är helt groggy på Benadryl, vilket som ni säkert känner till brukar ge de tidiga morgnarna en sorts drömsk undervattenskänsla. Tidsmässigt ligger vi en timme efter östkusten. Klockan 08:00 är alla som har ett jobb där, och i princip alla andra är hemma och dricker kaffe och snyter sig och ser på Today eller något av de andra morgonprogrammen som (givetvis) sänds från New York. Klockan 08:00 på tisdagen befann jag mig själv i duschen och försökte lyssna på en efterhandsanalys av Bears misslyckanden på WCSR Sports Radio i Chicago.
Kyrkan jag går till ligger i södra delen av Bloomington, i närheten av mitt hus. De flesta jag känner tillräckligt bra för att fråga om jag kan få komma och titta på deras teve går i samma kyrka som jag. Det är inte den sortens kyrka där folk slänger sig väldigt mycket med namnet Jesus eller pratar om de sista dagarna, men den är rätt seriös, och folk i församlingen lär känna varandra bra och kommer varandra rätt nära. Så vitt jag kan bedöma är alla församlingsbor uppväxta i området. De flesta är arbetare eller pensionerade sådana. Några är småföretagare. En inte oansenlig grupp är veteraner och/eller har barn i militären eller – i synnerhet – i reserven, eftersom det för många av familjerna här är så man betalar för college.
Det hus jag hamnar i med schampo i håret för att se större delen av den riktiga Skräcken rullas ut tillhör mrs Thompson, som är en av de coolare sjuttiofyraåringarna i världen och just den sorts person som man vet att man i en nödsituation även om det tutar upptaget i telefonen bara kan komma över till. Hon bor knappt två kilometer ifrån mig på andra sidan om ett husvagnsområde. Det är inte fullt med folk på gatorna, men de är inte heller så tomma som de ska komma att bli. Mrs Thompson bor i en pytteliten, fläckfri enplansvilla som på västkusten hade kallats bungalow och i södra delen av Bloomington kallas house. Mrs Thompson är en långvarig medlem av och ledarfigur i församlingen, och hennes vardagsrum utgör ofta samlingspunkt. Hon är också mamma till en av mina bästa vänner här, F–, som var kommandosoldat i Vietnam och blev skjuten i knäet och nu jobbar för en byggherre och installerar olika sorters kedjebutiker i gallerior. Han är mitt uppe i en skilsmässa (lång historia) och bor med mrs T. i väntan på att rätten ska besluta vem som ska få bo i hans hus. F– är en av de veteraner som inte pratar om kriget eller är med i Veteranföreningen, men ibland verkar djupt försjunken i mörka tankar och i tysthet försvinner ut för att tälta ensam över Memorial Day-helgen, och man märker att han går runt och bär på väldigt tunga grejer. Som de flesta byggjobbare går han upp tidigt så han var borta långt innan jag kom fram till hans mamma, vilket råkade vara precis efter att det andra planet träffade det södra tornet, alltså troligen runt 08:10.
Såhär i efterhand kan jag se att det första tecknet på möjligt chocktillstånd var det faktum att jag inte ringde på utan bara gick rakt in, vilket man i normala fall aldrig skulle göra här. Bland annat tack vare sin sons handelsförbindelser har mrs T. en fyrtiotums Philips plattskärmsteve där Dan Rather dyker upp för ett ögonblick i bara skjortärmarna och med något rufsigt hår. (Folk i Bloomington verkar ha en enorm förkärlek för CBS News, oklart varför.) Flera andra damer från kyrkan är redan här, men jag vet inte om jag hälsade på någon för jag minns att alla när jag kom in stirrade som fastfrusna på en av de väldigt få videosnuttar som CBS aldrig repriserade, vilket var en avlägsen vidvinkelbild av norra tornet och dess översta våningars blottade stålbalkar i lågor, och prickar som lossnar från byggnaden och rör sig genom rök nerför skärmen, som sedan en plötslig, ryckig skärpning av bilden avslöjade som riktiga människor i rockar och slipsar och kjolar med skor som ramlade av medan de föll, vissa hängande på fönsterbräden eller bjälkar innan de släppte, upp och ner eller skruvande medan de föll och ett par som nästan tycktes (omöjligt att bekräfta) hålla om varandra medan de föll ned det där flertalet våningar och krympte till prickar igen när kameran sedan plötsligt drog sig tillbaka till vidvinkel – jag har ingen aning om hur långt klippet var – varpå Dan Rathers mun verkade röra sig en sekund innan något ljud slapp ut, och alla i rummet lutade sig tillbaka och såg på varandra med miner som på något sätt såg både barnsliga och hemskt gamla ut. Jag tror att en eller två personer gav ifrån sig något ljud. Jag vet inte vad jag ska säga mer. Det verkar groteskt att tala om att bli traumatiserad av ett filmklipp när personerna i filmen dog. Det var något med att skorna också föll som gjorde det ännu värre. Jag tror att de gamla damerna tog det bättre än jag. Sedan den groteska skönheten i reprisen av hur det andra planet träffade tornet, det blå och silvriga och svarta och spektakulärt orange i det, medan fler små rörliga punkter föll. Mrs Thompson satt i sin fåtölj, som är en gungstol med blommiga kuddar. Vardagsrummet har två andra fåtöljer, och en enorm manchestersoffa som F– och jag hade varit tvungna att lyfta av ytterdörren från gångjärnen för att få in i huset. Alla sittplatser var upptagna, vilket jag tror innebär att det var fem eller sex andra där, mest kvinnor, samtliga över femtio, och det hördes fler röster från köket varav en lät väldigt upprörd och tillhörde den psykiskt sköra mrs R–, som jag inte känner så bra men som det sägs att hon en gång i tiden var känd som bygdens skönhet. Många av människorna är mrs T.:s grannar, och vissa har fortfarande morgonrock på sig, och då och då går folk hem för att ringa och kommer tillbaka, eller går för gott (en yngre dam gick för att hämta hem sina barn från skolan), och andra människor kom. Vid ett tillfälle, ungefär när det södra tornet föll ner i sig själv på ett sätt som såg så perfekt ut (jag minns att jag tänkte att det föll som en elegant dam som svimmar, men det var mrs Braceros i normala fall rätt odugliga och irriterande son, Duane, som påpekade att det i själva verket såg ut som om man hade tagit någon film från en NASA-uppskjutning och spelat den baklänges, vilket nu efter flertalet återseenden verkligen känns helt på pricken), var det minst ett dussin människor i huset. Vardagsrummet var dunkelt för på sommaren har alla här jämt gardinerna fördragna.*
Är det normalt att inte komma ihåg saker så bra efter bara ett par dagar, eller åtminstone inte i vilken ordning saker hände? Jag vet att det vid något tillfälle kom ett ljud utifrån någonstans av att någon granne klippte gräset, vilket framstod som helt bisarrt, men jag vet inte om någon påtalade det. Ibland kändes det som om ingen sa någonting och ibland som om alla pratade på en gång. Det var också full aktivitet vid telefonen. Ingen av dessa kvinnor har mobiltelefoner (Duane har en personsökare med oklar funktion), så det fanns bara mrs T.:s gamla väggfasta i köket. Inte alla samtal var fullt och rationellt begripliga. En biverkan av Skräcken var en överväldigande lust att ringa alla man älskade. Det klarlades tidigt att man inte kom fram till New York – slog man 212 kom det bara ett skumt tjutande ljud. Folk ber hela tiden mrs T. om lov tills hon säger åt dem att sluta tjata och för Guds skull bara låna telefonen. Vissa av damerna kommer fram till sina män, som uppenbarligen alla är samlade runt teve- och radioapparater på sina olika arbetsplatser; i början är cheferna för chockade för att komma på tanken att skicka hem folk. Mrs T. har kaffe färdigt, men ett annat kristecken är att om man vill ha måste man gå och hämta det själv – i vanliga fall brukar det liksom bara dyka upp. Från dörren till köket minns jag att jag såg det andra tornet falla och inte förstod om det var en repris av när det första tornet föll. En annan sak med hösnuvan är att man aldrig kan veta helt säkert om någon gråter, men under de två timmarna av direktsänd Skräck, med bonusrapporter om kraschen i Philadelphia och hur Bush flyttades till en SAC-bunker och en bilbomb som hade avlossats i Chicago (det sista dementerades senare), antingen gråter eller verkligen nästan gråter, beroende på ens läggning och förmåga, i princip samtliga. Mrs Thompson säger nästan minst av alla. Jag tror inte att hon gråter, men hon gungar inte heller i stolen som vanligt. Hennes första man dog tydligen väldigt plötsligt och fruktansvärt, och jag vet att F– ibland under kriget kunde vara ute i fält utan att hon hörde från honom på flera veckor eller ens visste om han levde. Duane Braceros huvudsakliga bidrag är att fortsätta upprepa hur mycket alltihop känns som en film. Duane, som är minst tjugofem men fortfarande bor hemma och påstår sig plugga till svetsare, är en sådan där som alltid har på sig kamouflagetröjor och fallskärmsjägarkängor men aldrig skulle drömma om att faktiskt ta värvning (vilket, i ärlighetens namn, inte jag heller skulle). Han har också behållit kepsen, som på framsidan marknadsför något som heter SLIPKNOT, på inomhus i mrs Thompsons hus. Det verkar alltid vara viktigt att ha åtminstone en person i närheten att hata.
Det visar sig att skälet till den stackars seniga mrs R–:s sammanbrott i köket är att hon har antingen en brorsonsdotter eller ett kusinbarn som gör någon sorts praktik på Time Inc. i Time-Life-huset eller vad det heter, vilket mrs R– och dem hon lyckats få tag på inte vet någonting mer om än att det är en svindlande hög skyskrapa någonstans i New York City, och hon är helt utom sig av oro, och två andra damer har varit härute med henne hela tiden och hållit henne i båda händerna och försökt avgöra om de borde ringa hennes läkare (mrs R– har något av en historia), och jag gör till slut det enda jag känner liknar en insats under hela dagen genom att förklara för mrs R– var Manhattans Midtown ligger. Det visar sig att ingen av de människor jag är här och ser på Skräcken med – inte ens de två damer som åkte för att se på Cats som deltagare i någon sorts gruppresa genom kyrkan 1991 – har ens den vagaste uppfattning om hur New Yorks stadsdelar ligger eller, till exempel, vet hur extremt långt söderut finansdistriktet och Frihetsgudinnan ligger; de måste få detta demonstrerat genom att någon pekar ut havet framför konturen av de (från teve) så välkända byggnaderna.
Den halvdana lilla geografilektionen blir början på en känsla av alienation från dessa goda människor som växer sig starkare i mig under den del av Skräcken när människor flyr från skärvor och damm. Dessa damer är inte dumma, eller okunniga. Mrs Thompson kan läsa både latin och spanska, och ms Voigtlander är en legitimerad logoped som en gång förklarade för mig att det konstiga sväljande ljudet som gör NBC:s Tom Brokaw så distraherande att lyssna på är ett faktiskt talfel som kallas glottalt l. Det var en av damerna som stöttade mrs R– ute i köket som påpekade att den 11 september är årsdagen av Camp David-avtalen, vilket jag inte hade den blekaste om.
Det som kännetecknar dessa Bloomingtondamer är, eller börjar jag tänka på som, oskuld. Många amerikaner skulle slås av den tydliga, häpnadsväckande brist på cynism som finns i rummet. Ingen här kommer till exempel på tanken att påpeka att det kanske är lite skumt att alla tre nyhetsankarna står i bara skjortärmarna, eller fundera över om det kanske inte är en ren olyckshändelse att Dan Rathers hår står på ända eller om de ständiga repriserna av fruktansvärda filmklipp kanske inte bara visas för att några tittare just kan ha satt på teven och ännu inte hunnit se dem. Ingen av damerna verkar lägga märke till hur presidentens konstiga små ljuslösa ögon verkar komma allt närmare varandra under hans inspelade tal, eller att vissa av hans rader låter nästan plagiaristiskt identiska med dem som Bruce Willis (som högergalning, om ni minns) yttrade i Belägringen ett par år tidigare. Eller att åtminstone en beståndsdel i det rent skumma i att se Skräcken rullas ut har varit hur kusligt lika vissa bilder och scener har varit handlingen i allt från Die Hard I–III till Air Force One. Ingen är ens i närheten av så hipp att hon framför den sjuka och givna postmod.invändningen: Vi har sett detta förut. Det alla i stället gör är att sitta tillsammans och må riktigt dåligt, och be. Ingen i mrs Thompsons gäng skulle någonsin vara så kväljande att hon försökte få alla att be högt eller bilda någon sorts bönecirkel, men man märker ändå vad allihop sysslar med.
Det här är i första hand en bra sak, ingen tvekan om saken. Det tvingar en att tänka efter och göra saker man med största sannolikhet inte skulle göra ensam, som till exempel att, när man ser talet och ögonen, be, tyst och innerligt, att man misstar sig om presidenten, att ens bild av honom kanske är skev och att han egentligen är mycket smartare och verklighetsnära än man tror, inte bara någon själlös robotmänniska eller länk till näringslivets intressen som fått på sig en kostym, utan en statsman av mod och redlighet och … och det är bra, det är bra att be på det sättet. Det känns bara lite ensamt att man måste göra det. Verkligt hederliga, oskyldiga människor kan vara påfrestande att umgås med. Jag försöker inte för ett ögonblick antyda att alla jag känner i Bloomington är som mrs Thompson (hennes son F– t.ex. är det inte, även om han är en fantastisk människa). Det jag försöker göra är snarare att förklara hur en del av skräcken i Skräcken var att veta, djupt inom mig, att det Amerika som männen i de där planen hatade så mycket var mycket, mycket mer mitt Amerika, och F–:s, och den stackars förhatlige gamle Duanes, än det var dessa damers.
Ursprungligen publicerad i Rolling Stone, 2001. Ingår i Consider the lobster, 2005.
* Plus: Några andra utvalda svar från olika tidpunkter under dagens flaggjakt när omständigheterna tillät frågan att ställas utan att man lät som en besserwisser eller idiot:
»För att visa att vi är amerikaner och vi kommer aldrig böja oss för någon«;
»Det är en klassisk pseudo-arketyp, ett reflexivt semion utformat för att föregripa och negera den kritiska funktionen« (doktorand);
»För stolthetens skull«;
»Det de gör är att de symboliserar enhet och att vi alla står bakom offren tillsammans i det här kriget och att de har muckat med fel folk den här gången, amigo.«
* Med all respekt för vad vissa tror är den lokala dialekten här egentligen inte sydstatlig utan mest bara bonnig. Stadens arbetskraftsinvandrare, å andra sidan, har ingen dialekt alls – som mrs Bracero formulerade det låter de som jobbar på State Farm »som folk på teve«.
* Folk som bor här är djupt, djupt insnöade på gräsmattevård; mina grannar klipper gräset ungefär lika ofta som de rakar sig.
* Mrs Thompsons vardagsrum är också prototypiskt arbetarklass-Bloomington: Isoleringsrutor, vita stormarknadsgardiner inkl. kappa från Sears, katalogklocka med gräsänder på bakgrundsbilden, tidningshylla i träfiber med det kristna veckomagasinet CSM och Reader’s Digest, inbyggda bokhyllor som pryds av små samlarfiguriner och inramade fotografier av släktingar och deras familjer. Det finns två broderade dukar m. Desiderata och Den helige Franciskus bön, antimakasser på alla finare stolar samt en heltäckningsmatta som är så tjock att man inte kan se sina fötter (folk tar av sig skorna vid dörren – det är vanlig simpel artighet här).