Nästan alla som älskar tennis och som följer herrtouren på teve har under de senaste åren haft vad man kan kalla för Federer-ögonblick. Det är de stunder när den unge schweizaren spelar så man tappar hakan, ögonen står ut ur sina hålor och ljud frambringas som gör att hustrun eller maken kommer inspringande för att se hur man egentligen mår.
Dessa ögonblick är ännu intensivare om man har spelat tillräckligt mycket tennis för att förstå det omöjliga i vad man precis såg honom göra. Vi har alla våra exempel. Här är ett av dem. Det är final i US Open 2005 och Federer servar mot Andre Agassi tidigt i fjärde set. Federer och Agassi utbyter grundslag i den karakteristiska fjärilsform som är typisk för dagens offensiva baslinjespel och drar varandra från sida till sida för att få till den vinnande bollen från baslinjen … tills Agassi plötsligt slår en hård, tung backhandcross som tvingar Federer långt ut på hans vänstra sida och Federer når den men slår en något för kort backhandslice lite mindre än en meter förbi servelinjen, en boll som Agassi inte är sen att utnyttja, och medan Federer kämpar för att ta sig tillbaka till mitten, rör sig Agassi in för att ta den korta bollen på uppstuds och han slår den hårt tillbaka i samma vänsterhörn i ett försök att få Federer ur balans, vilket han också lyckas med; Federer är fortfarande nära hörnet, springande mot mittlinjen medan bollen är på väg mot det ställe han precis lämnat, men han har ingen tid att vända och Agassi följer upp slaget genom att snedda in mot nät från backhandsidan … men på något sätt lyckas Federer nu plötsligt vända tvärt och nästan skutta tre eller fyra otroligt snabba steg bakåt, för att slå en forehand från backhandhörnet med all sin tyngd på väg bakåt. Resultatet blir en stenhård topspinforehand som susar förbi Agassi vid nätet, han kastar sig för att nå bollen men den är redan förbi honom och flyger längsmed hela sidlinjen och landar allra längst ner i Agassis högra hörn. Det är en vinnarboll – Federer dansar fortfarande bakåt när den landar. Sedan uppstår den korta, välkända sekunden av chockerad tystnad från New York-publiken innan den fullkomligt exploderar och John McEnroe med sitt kommentatorsheadset i teve säger (mest till sig själv låter det som): »Hur kan man slå ett vinnande slag från den positionen?« Och han har rätt; med tanke på Agassis position och enorma snabbhet, var Federer tvungen att skicka iväg bollen längs en fem cm smal bana för att passera honom, vilket han också gjorde på väg bakåt, utan tid att planera slaget och utan att kunna lägga någon tyngd bakom det. Det var omöjligt. Det var som hämtat ur Matrix. Jag vet inte vad som hördes men min fru säger att hon rusade in och såg popcorn över hela soffan och mig sitta på ett knä med utstående ögon som om de hängde på spiraler.
Hur som helst, det är ett exempel på ett Federer-ögonblick och det var ändå bara på teve. Sanningen är att tevetennis jämfört med livetennis är som att jämföra porrfilm med den egna upplevelsen av mänsklig kärlek.
Journalistiskt sett finns det inga heta nyheter om Roger Federer. Han är vid tjugofem års ålder den bästa tennisspelaren i världen. Kanske den bästa någonsin. Biografier och profiler finns i överflöd. »60 Minutes« gjorde ett reportage om honom förra året. Allt man kan tänkas vilja veta om Roger N M I Federer – hans bakgrund, hemstaden Basel i Schweiz, föräldrarnas sunda och osjälviska stöd, juniortenniskarriären, de tidiga problemen med svag fysik och dåligt humör, hans älskade juniortränare och hur denne tränares död genom ett olycksfall 2002 både krossade och härdade Federer och hjälpte honom till vad han är i dag, hans 39 singeltitlar i karriären, hans åtta Grand Slams, hans ovanligt stadiga och mogna förhållande till flickvännen som följer med honom på hans resor (något som är sällsynt på herrtouren) och sköter hans affärer (något som på herrtouren saknar motstycke), hans gammeldags stoicism och mentala styrka, hans sportslighet samt hans påtagliga hygglighet, hänsynsfullhet och frikostighet vad gäller välgörenhet – allt detta finns att kolla upp på Google – det är bara att välja och vraka.
Denna artikel handlar mer om en åskådares upplevelse av Federer och den upplevelsens sammanhang. Den specifika tesen är att om du aldrig har sett honom spela live, och sedan upplever det i egen hög person, på Wimbledons heliga gräs i den fullkomligt förintande hettan och vinden och regnet under tvåveckorsperioden 2006, då lär du få uppleva vad en chaufför i en av pressbussarna beskriver som en »ta mig fan nästan religiös upplevelse«. Till en början är det lätt att se detta som ännu ett av de överdrivna uttryck som folk använder för att beskriva känslan av ett Federer-ögonblick. Men chaufförens sätt att uttrycka sig visar sig vara fullkomligt och, för ett ögonblick, extatiskt sant, fastän det kräver lite tid och seriöst tittande för att se den sanningen träda fram.
Skönhet är inte målet med tävlingsidrotter men idrott på elitnivå är ett förstklassigt forum för att uttrycka mänsklig skönhet. Förhållandet är ungefär som det mellan mod och krig.
Den mänskliga skönhet som vi pratar om här är en särskild sorts skönhet, en skönhet vi skulle kunna beskriva som kinetisk. Dess styrka och dragningskraft är universell. Det har inget att göra med sex eller kulturella normer. Vad det egentligen handlar om verkar vara att som människa förlika sig med att man har en kropp.1)
Givetvis talar man inte om skönhet eller elegans eller kroppen när det handlar om män och idrott. Män kan bekänna sin »kärlek« till idrott men den kärleken måste alltid utspela sig i form av krigiska symboler: eliminering och avancemang, rang- och statushierarkier, statistikhysteri, teknisk analys, stamkänsla och nationell glöd, uniformer, ljudet från massorna, fanor, slag för bröstet, ansiktsmålning etc. Av outgrundliga skäl känner vi oss säkrare med krigets symboler än med kärlekens. Du kanske också känner så och då är Spaniens mesomorfiska och alltigenom krigiska Rafael Nadal mannen för dig – han med de stora bicepsen i ärmlösa tröjor och självuppmaningarna i Kabukistil. Nadal är dessutom Federers nemesis och den stora överraskningen i årets [2006] Wimbledon eftersom han är grusspecialist och ingen hade förväntat sig att han skulle klara sig förbi de inledande omgångarna. Federer däremot har fram tills nu inte bjudit på någon överraskning eller tävlingsdramatik överhuvudtaget. Han har varit så överlägsen varje motståndare att teve och tidningar är oroliga för att hans matcher är tråkiga och inte kan konkurrera med den nationella entusiasmen för fotbolls-VM.2)
Herrfinalen den nionde juli är emellertid allas dröm. Nadal mot Federer är en repris av finalen i Franska öppna förra månaden då Nadal vann. Federer har hittills bara förlorat fyra matcher under hela året men de har alla varit mot Nadal. De flesta av de matcherna har dock varit på grus vilket är Nadals bästa underlag. Gräs är Federers. Å andra sidan har hettan under den första veckan torkat ut Wimbledon-banorna och gjort dem långsammare. Dessutom har Nadal också anpassat sitt grusspel till gräs – han går in närmare baslinjen vid sina grundslag, hans servar är tyngre och han börjar övervinna sin allergi mot nätet. Han slet nästan Agassi i stycken i tredje omgången. Tevekanalerna är i extas. Innan matchstart på centercourten, medan linjemannen kommer ut på banan i sina nya Ralph Lauren-kläder som ser ut som sjömansdräkter för barn, ser man bakom de smala glasgluggarna ovanför den södra kortsidan hur teve- och radiokommentatorerna nästan studsar upp och ner i sina stolar. Just den här Wimbledonfinalen har ett hämndmotiv: kungen-kungamördaren-dynamiken och de skarpa personlighetskontrasterna. Det är den passionerade machostilen från södra Europa mot det invecklade, kliniska artisteriet från norr. Apollon och Dionysos. Skalpellen och yxan. Högerhänt och vänsterhänt. Ettan och tvåan i världen. Nadal, mannen som tagit det moderna offensiva baslinjespelet så långt det bara går, möter en man som har omgestaltat detta moderna spel, en man vars precision och variation är precis lika viktiga som hans tempo och snabbhet i fötterna, men som kan bli särskilt sårbar och psykad av den förstnämnde mannen. En brittisk sportkrönikör som jublar med sina kollegor i pressområdet upprepar: »Det här blir ett krig.«
Det utspelar sig dessutom på centercourten, i självaste katedralen. Männens final spelas alltid den andra söndagen och symboliken i detta betonas genom att inga matcher spelas den första söndagen. Den regniga blåsten som har rivit ner parkeringsskyltar och vänt ut och in på paraplyer hela morgonen upphör plötsligt en timme före matchstart och solen tittar fram medan centercourtens presenning rullas undan och nätstolparna skruvas ner i marken.
Federer och Nadal kommer in på planen under applåder och bugar sig som alltid mot den kungliga logen. Schweizaren har den cremefärgade sportkavaj som Nike har fått honom att bära under årets Wimbledon. På Federer, och kanske endast på honom, ser kombinationen med shorts och gymnastikskor inte absurd ut. Spanjoren undviker allt som har med uppvärmningskläder att göra, så att man måste titta på hans muskler omedelbart. Han och schweizaren är helt klädda i Nike, hela vägen upp till samma typ av knutna Nike-bandana med swooshmärket över det tredje ögat. Nadal stoppar in håret under sin men det gör inte Federer. Hur han plattar till och pillar med det hår som faller över hans bandana är det enda tics som tevetittarna får se från honom; detsamma gäller Nadals besatthet av att hämta handduken från bollkallen mellan poäng. Det finns dock andra tics och vanor som är små extra förmåner för den som kan se det hela live. Ett exempel är hur noggrant Roger Federer hänger upp sin sportkavaj på extrastolen på sin sida så att den inte ska skrynkla sig. Han har gjort det innan varje match i turneringen och det är något med det som känns barnsligt och rart på något märkligt sätt. Eller hur han oundvikligen byter racket någon gång under andra set och att den nya alltid ligger i samma genomskinliga plastpåse försluten med blå tejp som han försiktigt tar av och sedan ger till en bollkalle för att slänga. Andra exempel är Nadals vana att hela tiden dra ut sina långa shorts ur baken när han studsar bollen innan serve, hans sätt att alltid vaksamt kasta blicken från sida till sida när han går längs baslinjen, likt en intern som väntar på att bli knivhuggen. Och om man tittar efter väldigt noga så är det något konstigt med schweizarens serve. När han håller bollen och racketen framför sig precis innan han sätter igång själva slagrörelsen, placerar Federer alltid bollen exakt i det V-formade hålet precis under rackethuvudet bara för en kort sekund. Om den inte passar perfekt justerar han bollen tills den gör det. Detta händer väldigt snabbt men det händer också varje gång, både vid första- och andraservar.
Nadal och Federer värmer nu upp i exakt fem minuter; domaren håller tiden. Proffstourens uppvärmningar har en väldigt exakt ordningsföljd och etikett, men tevebolagen har bestämt att man som tevetittare inte är intresserad av att se det. Centercourten rymmer cirka 13 000 åskådare. Ytterligare några tusentals människor gör vad många gladeligen gör varje år, dvs. betalar en allmän entréavgift vid ingången och samlas sedan med matkorgar och myggspray för att följa matchen på en enorm teveskärm utanför Bana 1. Förklara det den som kan.
Precis innan matchstart singlar man ceremoniellt slant framme vid nätet för att avgöra vem som ska serva först. Detta är ännu en Wimbledon-ritual. Den som har fått äran detta år är William Caines, som assisteras av matchdomaren och tävlingsledaren. William Caines är en sjuårig pojke från Kent som fick levercancer vid två års ålder men som överlevt såväl operation som intensiv cellgiftsbehandling. Här representerar han cancerforskningen i Storbritannien. Han är blond med rosiga kinder och når ungefär upp till midjan på Federer. Publiken jublar över det rituella kastet. Federer ler ett outgrundligt leende under hela tiden. På andra sidan nätet dansar Nadal på stället likt en boxare och svänger sina armar från sida till sida. Jag vet inte om amerikanska tevebolag visar lottningen eller inte, om denna ceremoni hör till sändningsavtalet eller om de får köra reklam under tiden. Medan William följs av banan hörs mer jubel men det är sporadiskt och oorganiserat; de flesta i publiken vet inte riktigt vad de ska göra. Först när ritualen är över verkar folk bli medvetna om varför barnet var med. En känsla av något betydelsefullt infinner sig, något som känns olustigt men ändå inte, att ett barn som haft cancer singlar slant i drömfinalen. Känslan, vad den nu kan betyda, är en jag-har-det-på-tungan-typ av känsla som är svår att få grepp om under åtminstone de två första seten.3)
En elitidrottares skönhet är näst intill omöjlig att beskriva. Eller att frammana. Federers forehand är en fantastisk mjuk piska, hans backhand ett enhandsslag som han kan slå flackt eller ladda med topspin eller slice – en slice med en snärt som gör att bollen gör mönster i luften och slirande studsar i gräset upp till ankelhöjd. Hans serve har en hastighet i världsklass och en precision och variation som ingen annan är i närheten av. Serverörelsen är smidig och enkel, märkbar (på teve) endast som en ål-liknande helkroppssnärt när han träffar bollen. Hans speluppfattning och placeringsförmåga är övernaturlig och hans fotarbete är i särklass. Som barn var han även ett underbarn i fotboll. Allt detta är sant och ändå förklarar eller framkallar det inget av upplevelsen av att se honom spela. Att på plats få beskåda skönheten och genialiteten i hans spel. Man får liksom komma åt det estetiska på ett mer indirekt sätt, prata omkring det, eller göra som Thomas av Aquino gjorde med sin föreställning om ett obeskrivbart väsen – att försöka förklara det genom vad det inte är.
Det går i alla fall inte att visa på teve. Åtminstone inte helt och hållet. Tevetennis har sina fördelar men fördelarna har även nackdelar och den största av dem är illusionen av närhet. Teves repriser, närbilder och grafik får oss att tro att vi inte missar så mycket som vi faktiskt gör. Och mycket av det som går förlorat är den rena kroppsligheten i elittennisen samt en känsla av bollens hastighet och spelarnas reaktioner. Denna förlust är lätt att förklara. Under en boll prioriterar teve att visa hela banan; att ge en allsidig överblick så att tittarna kan se båda spelarna och hela slagväxlingens geometri. Teve väljer därför en spegelvinkel ovanför och bakom den ena baslinjen. Som tittare befinner man sig ovanför och tittar ner på banan bakifrån. Hade man frågat vilken konststuderande som helst hade de sagt att detta perspektiv »förkortar« planen. Riktig tennis är trots allt tredimensionell, men en tevebild är bara tvådimensionell. Dimensionen som går förlorad (eller snarare förvrängs) i rutan är planens egentliga längd, dvs. de 78 foten mellan baslinjerna. Och den fart med vilken bollen tillryggalägger denna sträcka är slagets hastighet, vilket blir otydligt på teve men i verkligheten är det helt överväldigande att beskåda. Det kanske låter abstrakt eller överdrivet men gå för all del i så fall och titta på en proffsturnering, särskilt på matcherna på de yttre banorna i de tidiga omgångarna, där du kan sitta sex meter från sidlinjen och uppleva skillnaden själv. Om du bara har sett tennis på teve har du helt enkelt ingen aning om hur hårt dessa proffs egentligen slår, hur snabbt bollen rör sig,4) hur lite tid spelarna har på sig att ta emot den och hur snabbt de kan röra sig, vända, slå och förbereda nästa slag. Och ingen gör det snabbare eller skenbart mer obesvärat än Roger Federer.
Vad som intressant nog är tydligare på teve är Federers intelligens eftersom den ofta har att göra med vinkeln. Federer har förmågan att se eller skapa öppningar och vinklar som ingen annan ens kan föreställa sig och teveperspektivet är perfekt för att se och granska sådana Federer-ögonblick. Vad som är svårare att se på teve är att dessa spektakulära vinklar och vinnande slag inte bara dyker upp från ingenstans utan är planerade flera slag i förväg och beror lika mycket på hur Federer manipulerar sina motståndares positioner som på dödsstötens hastighet och placering. Och att förstå hur och varför Federer lyckas få toppidrottsmän att röra sig som han vill kräver i sin tur en bättre teknisk förståelse av det moderna offensiva baslinjespelet än vad teve – återigen – har förmågan att visa.
Wimbledon är märkligt. Det är verkligen spelets Mecka, tennisens katedral, men det skulle vara lättare att upprätthålla den rätta nivån av vördnad på plats om turneringen inte envisades med att gång på gång påminna om att det är tennisens katedral. Det är en egendomlig blandning av hårdsmält självbelåtenhet och obarmhärtig marknadsföring. Det påminner lite om en framstående person som har varje plakett, diplom och utmärkelse han någonsin fått på sin kontorsvägg och varje gång du kommer in på kontoret tvingas du titta på väggen och säga något som visar att du är imponerad. Wimbledons egna väggar längs varje korridor eller gång av betydelse är fulla av affischer och skyltar med bilder på tidigare mästare, listor med fakta och meningslöst vetande om Wimbledon, legender och så vidare. Vissa saker är intressanta och vissa är bara konstiga. På Wimbledon Lawn Tennis Museum finns till exempel en samling av alla sorters racketar som har använts här under årtiondena och en av de många skyltarna längs passagen på andra våningen i Millennium Building5) gör reklam för denna utställning med både foton och en pedagogisk text, ett slags berättelse om racketens historia. Det här är faktiskt textens klimax:
Dagens lätta ramar av ultramoderna material som grafit, bor, titan och keramik och med större huvuden – midsize (581–615 cm2) och oversize (710 cm2) – har totalt förändrat spelets karaktär. Nuförtiden är det de hårt slående spelarna som dominerar med tung topspin. Serve- och volleyspelarna och de som förlitar sig på känsla och finess har praktiskt taget försvunnit.
Det känns minst sagt konstigt att en sådan analys fortsätter att hänga här och får en så framskjuten plats under Federers fjärde år som regerande mästare i Wimbledon, eftersom schweizaren bidragit med en känsla och finess i herrtennisen som ingen skådat åtminstone sen McEnroes tid. Men skylten vittnar egentligen bara om dogmernas kraft. I nästan tjugo år har man sagt att vissa framsteg inom racketteknologi, konditionsträning och styrketräning har omvandlat proffstennisen från att ha varit ett spel som handlar om snabbhet och finess, till ett spel som nu handlar om atletisk kroppsbyggnad och brutal styrka. Och som en etiologi av dagens offensiva baslinjespel stämmer detta till stor del. Dagens proffs är verkligen betydligt större, starkare och uthålligare6) och moderna racketar har verkligen förbättrat deras förmåga att slå snabbt och med spin. Hur sedan någon som Federer med sin fulländade finess har kommit att dominera herrtouren är en källa till allmän och dogmatisk förvirring.
Det finns tre gångbara förklaringar till varför Federer är så överlägsen. En av dem handlar om mystik och metafysik och är, tror jag, det närmaste man kan komma sanningen. De andra är mer tekniska och bättre ur journalistisk synvinkel.
Den metafysiska förklaringen är att Roger Federer är en av de sällsynta, övernaturliga idrottsmän som verkar vara undantagna, i alla fall delvis, från vissa fysiska lagar. En bra jämförelse här är Michael Jordan,7) som inte bara kunde hoppa omänskligt högt utan som faktiskt hängde kvar i luften, ett eller två andetag längre än vad tyngdkraften egentligen tillåter. En annan jämförelse är Muhammad Ali som verkligen »svävade« över ringgolvet och fick in två eller tre jabbar under samma tid som andra lyckades med en. Det finns förmodligen ett halvt dussin fler exempel från 1960 och framåt. Federer tillhör denna kategori av idrottsmän som man kunde kalla för genier, mutanter eller avatarer. Han är aldrig stressad eller ur balans. För honom hänger den annalkande bollen en halv sekund längre i luften än vad den egentligen borde. Hans rörelser är snarare smidiga än atletiska. Precis som Ali, Jordan, Maradona och Gretzky verkar han både mindre och mer kroppslig än de motståndare han möter. Särskilt i de helvita kläder som Wimbledon njuter av att fortfarande kunna kräva, ser han ut som något han (enligt mig) mycket väl kan vara: en varelse vars kropp är kött och blod men ändå, på något sätt, lätt.
Det finns en metafysisk sanning bakom det här med att bollen samarbetsvilligt hänger där i luften och saktar ner som om den vore underkastad schweizarens vilja. Och i den anekdot som nu följer. Det är efter semifinalen den sjunde juli då Federer utklassade – inte bara slog utan utklassade – Jonas Björkman och precis innan den tillbörliga presskonferensen efter matchen då Björkman, som är kompis med Federer, sa att han var nöjd med att »ha haft bästa plats på parkett« för att se schweizaren »spela så nära perfekt tennis man kan komma«. Federer och Björkman pratar och skämtar med varandra och Björkman frågar honom exakt hur onaturligt stor bollen såg ut för honom där ute på planen. Federer svarar att den var »ungefär som ett bowlingklot eller en basketboll«. Han säger det bara på skämt, som ett diskret sätt att få Björkman att känna sig bättre till mods och bekräfta att han själv är överraskad över hur ovanligt bra han spelade i dag, men han avslöjar också något om vad tennis är för honom. Tänk dig att du är en person med övernaturligt bra reflexer, koordination och snabbhet och att du spelar tennis på elitnivå. När du spelar kommer du inte att uppleva att du har fenomenala reflexer och en fenomenal hastighet, utan snarare att tennisbollen är ganska stor och långsam och att du alltid har gott om tid att träffa den. Du kommer alltså inte att uppleva den (empiriskt verkliga) snabbheten och tekniken som publiken som tittar på livetennis gör, som ser tennisbollar som är så snabba att det visslar om dem och som tillskriver dig alla dessa ovanstående egenskaper.8)
Hastigheten är bara en del av det. Nu blir det tekniskt. Man brukar säga att tennis är ett spel om centimetrar, men klichén handlar i första hand om var bollen landar. När det gäller en spelare som ska träffa en annalkande boll är tennis snarare ett spel om mikrometrar. Försvinnande små förändringar vid själva träffögonblicket har en avgörande effekt för bollens riktning. Samma princip förklarar hur minsta lilla brist på exakthet när man siktar med ett gevär ändå orsakar en miss om målet är tillräckligt långt borta.
För att illustrera detta saktar vi ner det hela betydligt. Föreställ dig att du är en tennisspelare som står bakom baslinjen i ditt forehandhörn. Motståndaren servar en boll på din forehandsida, du roterar så att du står med sidan mot den annalkande bollens bana och börjar att röra racketen bakåt för att förbereda en forehandretur. Fortsätt att visualisera rörelsen tills du har kommit halvvägs i slagets framåtrörelse. Den annalkande bollen är nu precis vid din främre höft, cirka 15 cm från träffpunkten. Överväg nu de variabler som är inblandade här. Om du vinklar racketbladet några grader nedåt eller uppåt kommer detta på det vertikala planet att resultera i en topspin respektive slice. Fortsätter man att hålla racketen lodrätt får man en platt drive utan skruv. Att justera racketbladet en liten aning antingen till vänster eller höger och att slå till bollen en millisekund tidigare eller senare resulterar på det horisontella planet i en cross eller rak retur. Ytterligare små ändringar i din grundslagsrörelse och slagets genomföljning avgör hur högt din retur passerar över nätet, vilket tillsammans med hastigheten på din sving (samt vissa utmärkande drag i den spin du valt) påverkar längden på din retur, hur högt den studsar etc. Detta är självfallet bara de mest allmänna distinktionerna. Det finns t.ex. tung topspin och lätt topspin, en skarpt vinklad crossboll och en endast något vinklad crossboll etc. Det handlar även om hur nära kroppen du låter bollen komma, vilket grepp du använder, hur pass mycket dina knän är böjda och hur mycket av din vikt som är framåtlutad och huruvida du samtidigt som du iakttar bollen kan se vad motståndaren gör efter det att han har servat. Allt detta är också viktigt. Det är dessutom inte så att du sätter ett statiskt objekt i rörelse, utan snarare att du vänder på en projektils bana och (i varierande utsträckning) skruv, en projektil som, inom proffstennisen, kommer emot dig med en hastighet som gör varje försök till en medveten tanke omöjlig. Mario Ancics förstaserve t.ex. uppnår ofta runt 209 km/h. Eftersom det är 78 fot från Ancics baslinje till din, skulle det innebära att det tar 0,41 sekunder för hans serve att nå dig.9) Det är mindre tid än vad det tar att blinka snabbt två gånger.
Slutsatsen är att professionell tennis innehåller tidsintervall som är för korta för att man ska kunna agera genomtänkt. Tidsmässigt pratar vi om reflexer, rena fysiska reaktioner som kringgår varje medveten tanke. Och ändå beror en effektiv serveretur på en lång rad beslut och fysiska justeringar som är betydligt mer invecklade och avsiktliga än att blinka med ögonen, hoppa till när man blir överraskad etc.
För att framgångsrikt returnera en hård serve krävs vad man ibland kallar »den kinestetiska känslan«, vilket betyder förmågan att kontrollera kroppen och dess konstgjorda förlängningar vid komplexa och extremt snabba uppgifter. Det finns en hel drös av termer för olika aspekter av denna förmåga: känsla, touch, form, proprioception, koordination, handblick-koordination, kinestesi, elegans, kontroll, reflexer och så vidare. Att förbättra den kinestetiska känslan är det främsta målet för lovande juniorspelare under de extrema dagliga träningarna som man ofta hör talas om.10) Träningen är både muskulär och neurologisk. Genom att slå tusen slag, dag ut och dag in, utvecklar man förmågan att »gå på känsla« för att åstadkomma det som inte går att göra medvetet. Den här typen av repetitiv träning ser ofta långtråkig eller till och med grym ut för en utomstående, men den utomstående kan inte känna vad som pågår inom spelaren: små justeringar om och om igen och en växande känsla av förändring som samtidigt sjunker undan från normalt medvetande.11)
Den tid och disciplin som krävs för seriös, kinestetisk träning är en anledning till att proffsspelare ofta är människor som vigt hela sitt vakna liv åt tennis efter att ha börjat spela (allra senast) i de tidiga tonåren. Till exempel var det vid tretton års ålder som Roger Federer slutligen gav upp fotbollen och sin barndom för att börja träna vid Schweiz nationella tennisträningscenter i Ecublens. Vid sexton års ålder hoppade han av den reguljära skolundervisningen och började tävla seriöst internationellt.
Det var bara några veckor efter det att han hoppat av skolan som Federer vann Wimbledons juniorturnering. Självklart är detta inget som varje junior som viger sitt liv åt tennis lyckas med. Lika självklart handlar det om mer än bara tid och träning; det handlar också om ren talang och ganska mycket av den varan. För att göra år av träning värt mödan måste en unge ha en extraordinär (och mätbar) kinestetisk förmåga … men sedan, allteftersom tiden går, skiljer sig agnarna från vetet. Så en teknisk förklaring till Federers herravälde är att han besitter en aning mer kinestetisk talang än de andra herrproffsen. Bara en aning eftersom alla som tillhör top 100 i världen i sig själva är kinestetiskt begåvade. Men så handlar tennis också om centimetrar.
Detta svar är rimligt men ofullständigt. Det hade förmodligen inte varit ofullständigt 1980. Men år 2006 kan man fråga sig varför den sortens talang fortfarande spelar så stor roll. Kom ihåg vad som är sant angående dogmatik och Wimbledons skylt. Kinestetisk virtuos eller ej, Roger Federer dominerar nu över en samling herrproffs som är de största, starkaste, mest vältränade och bäst coachade som någonsin funnits, och som alla använder en sorts kärnkraftsracket som sägs ha gjort de mest finjusterade kalibreringarna av den kinestetiska känslan irrelevanta, ungefär som att försöka vissla Mozart under en Metallica-konsert.
Enligt tillförlitliga källor är myntsinglaren William Caines historia den, att en dag när han var två och ett halvt år gammal kände hans mamma en knöl i hans mage, tog honom till doktorn som ställde diagnosen elakartad levertumör. Man kan naturligtvis inte ens föreställa sig situationen … ett litet barn som genomgår cellgiftsbehandling, intensiv cellgiftsbehandling, och hans mamma som är tvungen att stå och se på, ta hem honom, hålla honom i sina armar för att sedan behöva ta honom tillbaka till det där stället för mer cellgiftsbehandling. Hur svarade hon på sitt barns fråga, den stora, självklara frågan? Och vem kunde svara på hennes? Vad skulle en präst eller pastor kunnat säga som inte hade låtit groteskt?
Det står 2–1 till Nadal i finalens andra set och han servar. Federer vann första setet med 6–0 men slappnade sedan av lite som han ibland gör, och nu ligger han under med ett break. Nadal servar för nästa poäng som blir sexton slag lång. Nadal servar betydligt snabbare än vad han gjorde i Paris och den här bollen går mot mitten. Federer smeker en mjuk forehand högt över nätet, något som han kan komma undan med eftersom Nadal aldrig går på nät direkt efter serve. Spanjoren slår nu en karaktäristisk tung forehand med topspin djupt mot Federers backhand och Federer returnerar en ännu tyngre backhand med topspin, ett slag som skulle hört hemma på grus. Det är en oväntad boll som får Nadal att backa en aning och hans retur blir en låg, hård, kort boll som landar just förbi servelinjens T på Federers forehandsida. Mot de flesta andra motståndare hade Federer enkelt kunnat avsluta bollen med ett slag som detta men en anledning till att det blir problematiskt mot Nadal är att han är betydligt snabbare än de andra och kan nå bollar som de inte når. Så Federer slår en platt medelhård forehandcross, inte som ett vinnande slag utan för att få en låg, snett vinklad boll som tvingar Nadal upp i banan och ut till höger, till hans backhandsida. Medan han springer slår Nadal en hård backhand ner längs linjen till Federers backhand och Federer slicar bollen direkt tillbaka längs linjen; en långsam, svävande backspin som tvingar Nadal tillbaka till samma hörn. Nadal returnerar direkt med en slice; det är nu tre bollar som gått längs samma linje, och Federer slicar återigen tillbaka bollen till samma ställe och denna är ännu långsammare och ännu mer svävande och Nadal blir rotad på stället och slår en tung tvåhandsbackhand tillbaka längs linjen. Det är nästan som om Nadal har slagit läger i sitt högra hörn; han rör sig inte längre hela vägen tillbaka till mittmärket; Federer har hypnotiserat honom en aning. Federer slår nu en mycket hård, lång topspinbackhand som susar ner bara strax innanför Nadals baslinje. Nadal når den och slår en forehandcross och Federer svarar med en ännu hårdare, tyngre backhandcross djupt ner mot baslinjen och med en snabbhet som gör att Nadal blir tvungen att slå en forehand med tyngden på den bakre foten, för att sedan kasta sig iväg tillbaka till mitten medan bollen återigen landar kanske en halvmeter kort på Federers backhandsida. Federer går upp mot bollen och slår nu en helt annorlunda backhandcross som är mycket kortare och med en skarpare vinkel, en vinkel som ingen hade väntat sig, och så tung och suddig av topspin att den landar precis innanför sidlinjen och studsar iväg snabbt. Nadal kan inte gå in för att skära av den och når den heller inte från sidan längs baslinjen eftersom den är så pass vinklad och har så mycket topspin – och bollen är därmed färdigspelad. Det är ett spektakulärt vinnarslag, ett Federer-ögonblick, men när man ser det live ser man även att det är ett vinnarslag som Federer planerade fyra eller fem slag tidigare. Allting efter den första slicen längs linjen var planerat av schweizaren för att styra Nadal genom att få honom lugn och sedan störa hans rytm och balans för att sedan öppna upp för den sista, ofattbara vinkeln – en vinkel som hade varit omöjlig utan en extrem topspin på bollen.
Extrema topspinslag är kännetecknet för dagens offensiva baslinjespel. Det är alltså något som Wimbledons skylt har rätt i.12) Varför topspin har så stor betydelse är dock okänt för de flesta. Vad som däremot är känt är att moderna racketar i kompositmaterial bidrar till högre bollhastigheter, ungefär som aluminiumslagträn i baseball jämfört med de traditionella i trä. Men den dogmen är falsk. Sanningen är att kolbaserade racketar är lättare än träracketar med samma spännkraft, och detta gör att moderna racketar är flera gram lättare och har ett par centimeter bredare rackethuvuden än de gamla veteranerna Kramer och Maxply. Det avgörande är huvudets bredd. Ett bredare huvud innebär en större slagyta vilket även innebär en större sviktyta i mitten av racketen. Med en racket av kompositmaterial behöver man inte träffa bollen exakt i mitten av senorna för att åstadkomma en hög bollhastighet. Man måste inte heller träffa exakt för att åstadkomma en topspin, en skruv som (kom ihåg det) kräver ett nedåtlutat rackethuvud och ett uppåtvänt slag som stryker över bollen snarare än att träffa den platt och direkt. Detta var ganska svårt att få till med träracketar på grund av mindre huvuden och snålt tilltagna sviktytor i mitten. De lättare, bredare huvudena på moderna racketar har en mer generös mittyta som gör att spelaren får en snabbare sving och kan sätta betydligt mer topspin på bollen. Och ju mer topspin man har på bollen, desto hårdare kan man slå den eftersom felmarginalen är större. Topspin gör att bollen går högt över nätet i en båge och sedan landar snabbt på motståndarens planhalva (i stället för att kanske bara sväva ut).
Så det grundläggande här är att racketar i kompositmaterial möjliggör en topspin som i sin tur gör det möjligt att slå betydligt snabbare och hårdare grundslag än för 20 år sen. I dag är det vanligt att se herrproffs som dras upp från marken och halvvägs runt i luften av kraften från sina slag, något som man förr bara såg hos Jimmy Connors.
Connors var förresten inte upphovsmannen till det offensiva baslinjespelet. Det är sant att han matade kraftfulla slag från baslinjen, men hans grundslag var platta och utan skruv och passerade väldigt lågt över nätet. Inte heller Björn Borg var en verkligt offensiv baslinjespelare. Både Borg och Connors hade sina individuellt utvecklade stilar av det klassiska baslinjespelet, utvecklade som svar på det ännu mer klassiska serve-volley-spelet. Detta var den förhärskande spelstilen i herrtennisen under flera årtionden, med John McEnroe som det absolut bästa moderna exemplet. Du vet förmodligen allt detta och kanske också att McEnroe detroniserade Borg och regerade herrtennisen fram till runt mitten av 80-talet då han mötte (a) moderna racketar i kompositmaterial13) och (b) Ivan Lendl, som spelade med en tidig typ av kompositracket och som var den verklige upphovsmannen till det offensiva baslinjespelet.14)
Ivan Lendl var den första världselitspelaren vars slag och taktik verkade vara uppbyggda kring kompositracketarnas speciella egenskaper. Hans mål var att vinna poäng från baslinjen, antingen med passerbollar eller rena vinnarslag. Hans främsta vapen var grundslagen, speciellt hans forehand som han kunde slå med en överväldigande hastighet eftersom han kunde lägga så mycket topspin på bollen. Med en blandning av hastighet och topspin kunde Lendl även göra något som visade sig vara avgörande för det offensiva baslinjespelets inträde. Han lyckades med radikala, extrema vinklar på hårda grundslag, främst på grund av hastigheten som gör att en tung topspin kan sjunka och landa utan att gå ut. I efterhand kan man säga att det ändrade den offensiva tennisens hela fysik. I årtionden hade det varit vinkeln som gjorde serve-och-volley-spelet så farligt. Ju närmare man är nätet, desto mer öppen blir motståndarens planhalva – den klassiska fördelen med volley var att man kunde slå vinklade slag som skulle gå ut om man slog dem från baslinjen eller mitten av banan. Men om en topspin på ett grundslag är väldigt extrem, kan det medföra att bollen sjunker snabbt och kort och att det går att utnyttja fler av dessa vinklar. Särskilt om grundslaget är en något kortare boll – ju kortare boll, desto fler möjliga vinklar. Hastighet, topspin och aggressiva baslinjevinklar – se där, så ser det offensiva baslinjespelet ut.
Det var inte det att Ivan Lendl var en odödlig tennisspelare. Han var helt enkelt den första världsspelaren som visade vad man kunde åstadkomma med hjälp av en tung topspin och råstyrka från baslinjen. Och, viktigast av allt, prestationen gick att ta efter precis som kompositracketen. När man tagit sig över en viss nivå av fysisk talang och träning, var de främsta kraven att vara atletisk, aggressiv och ha överlägsen styrka och kondition. Resultatet (om man utelämnar diverse komplikationer och specialiteter15)) är att proffstennisen för herrar de senaste 20 åren bestått av större, starkare och mer vältränade spelare som åstadkommer makalösa hastigheter och topspins mot underlaget i försök att tvinga fram korta och lösa bollar som de kan döda.
Lite illustrativ statistik: när Lleyton Hewitt besegrade David Nalbandian i herrfinalen i Wimbledon 2002, spelades inte en enda serve-och-volleyboll.16)
Det typiska offensiva baslinjespelet är inte tråkigt – speciellt inte jämfört med tvåsekunderspoängen i serve-och-volleyspelet från förr eller de tråkiga lobbarna i klassisk baslinjenötning. Men det är ändå en aning statiskt och begränsat. Det är inte, som förståsigpåare öppet har oroat sig för i flera år, tennisens slutgiltiga utvecklingsstadium. Spelaren som har bevisat detta är Roger Federer. Och han har dessutom visat det inom det moderna spelet.
Inom spelet är vad som är viktigt här och detta är vad en rent neural redogörelse utelämnar. Och det är därför som sexiga attribut som känsla och finess inte får missförstås. Med Federer är det inte antingen/eller. Schweizaren har lika mycket av Lendls och Agassis hastighet i sina grundslag, han lämnar marken när han svingar och kan till och med slå bättre än Nadal från bakre delen av planen.17) Det som är märkligt och egentligen fel med Wimbledons skylt är dess allmänt dystra ton. Skarpsinne, känsla och finess är inte försvunna i det offensiva baslinjespelets era. För år 2006 befinner vi oss fortfarande väldigt mycket i just denna era: Roger Federer tillhör den absoluta eliten av offensiva baslinjespelare. Men det finns mycket mer än så som är värt att nämna: hans intelligens, hans magiska spelförståelse och placeringsförmåga, hans förmåga att läsa och manipulera sina motståndare, att blanda skruv med hastighet, att förvilla och maskera, att använda taktisk framsynthet och periferisk syn och kinestetisk räckvidd i stället för mekaniskt tempo. Allt detta har blottlagt begränsningarna och möjligheterna inom herrtennisen så som den nu spelas.
Vilket såklart låter väldigt pretentiöst och trevligt men killen är verkligen inte vare sig pretentiös eller abstrakt. Eller trevlig. På samma kraftfulla, empiriska och dominerande sätt som Lendl visade var skåpet skulle stå, visar Federer att snabbhet och styrka inom dagens proffstennis bara är dess skelett, inte dess kött och blod. Han har bildligen och bokstavligen gett herrtennisen ett nytt ansikte och för första gången på flera år är spelets framtid oförutsägbar. Ni skulle ha sett den omväxlande balett, på sidobanorna, som utgjorde Wimbledons juniorturnering i år. Allt fanns med, från droppvolleys, kombinerade bollskruvar, off-speed-servar och spelöppningar som planerats tre slag i förväg, till de klassiska stönen och de dundrande slagen. Om en ny Federer fanns bland dess juniorer är det förstås ingen som vet. Genialitet går inte att ta efter. Inspiration är dock smittsam och mångformig – och även bara att på nära håll få se den kraft och aggression som också kan vara vacker, gör att man känner sig inspirerad och (på ett flyktigt, dödligt sätt) försonad.
RÄTTELSE I NEW YORK TIMES 27 AUGUSTI, 2006
Poängen mellan Federer och Andre Agassi i US Open-finalen 2005 återges inte i sin helhet och även Agassis position vid det sista slaget beskrivs inkorrekt. Spelarna utbytte några grundslag i mitten av poängen som inte beskrivs i artikeln. Agassi var dessutom kvar vid baslinjen när Federer slog det vinnande slaget, han gick alltså inte på nät.
Översättning av Paula Persson. Publicerad i Glänta 2009:2–3.
Ursprungligen utgiven under rubriken »Federer as Religious Experience« i New York Times, den 20 augusti 2006. © David Foster Wallace / The New York Times Syndicate.
1) Det är mycket som är negativt med att ha en kropp. Om detta inte är en så uppenbar sanning att ingen behöver några exempel så kan vi ju bara snabbt nämna smärta, sår, dålig lukt, illamående, åldrande, tyngdkraft, infektioner, klumpighet, sjukdomar, gränser – varenda liten motsättning mellan vår fysiska vilja och vår faktiska förmåga. Tvivlar någon på att vi behöver hjälp med att förlika oss? Att vi har ett desperat behov av det? Det är trots allt din kropp som dör.
Självklart finns det även underbara saker med att ha en kropp – det är bara det att de sakerna är svårare att uppleva och uppskatta i just det ögonblicket. Lite som vissa typer av sällsynta, förhöjda sinnesuppenbarelser («Jag är så tacksam att jag har ögon så jag kan se denna solnedgång!« etc.), verkar stora idrottsmän förlösa oss till att inse hur underbart det är med känsel och förnimmelse, att röra sig som en del av materien. Man får medge att vad stora idrottsmän kan göra med sina kroppar är saker som vi andra bara kan drömma om. Men dessa drömmar är viktiga – de uppväger en hel del.
2) Amerikanska medier är särskilt oroade över att ingen amerikansk spelare, varken på herr- eller damsidan höll sig kvar till ens en kvartsfinal detta år. (Om du gillar konstig statistik är det första gången i Wimbledon sedan 1911.)
3) Detta är faktiskt inte den enda Federer-och-sjukt-barn-situationen under Wimbledons andra vecka. Tre dagar före herrfinalen hålls en personlig intervju med Roger Federer†i ett litet, trångt kontor som tillhör Internationella tennisförbundet på fjärde våningen i presscentret. Strax efteråt, alltmedan ATP-spelarnas representant följer Federer ut genom bakdörren för att hinna med nästa schemalagda uppgift, kommer en av International Tennis Federation-killarna (som har pratat högt i telefon under hela intervjun) fram och frågar om han kan få prata med Roger ett ögonblick. Mannen som har den allmänna brytning som alla ITF-killar har, säger: »Jag gillar egentligen inte att göra så här. Det är inget jag brukar göra. Det är till min granne. Hans unge är sjuk. De har planerat att ha en insamling och jag ville bara höra om du kan signera en tröja eller nåt, ja nånting, liksom.« Han ser generad ut. ATP-representanten blänger irriterat på honom. Men Federer bara nickar och rycker på axlarna: »Inga problem. Jag tar med en i morgon«. I morgon är det herrarnas semifinal. Tydligen menade ITF-killen en av Federers egna tröjor, kanske från den senaste matchen med Federers svett på. (Federer kastar ut sina handledssvettband i publiken efter matcherna och de människor som de landar på verkar faktiskt förtjusta snarare än äcklade.) Efter att ha tackat Federer tre gånger väldigt snabbt, skakar ITF-killen på huvudet: »Jag gillar inte att göra så här.« Federer som är halvvägs ut genom dörren säger: »Det är inga problem.« Och det är det inte heller. Som alla andra proffs byter Federer tröja under matcher och han kan bara säga till någon att spara en för att sedan signera den. Det är inte så att Federer är någon ny Gandhi – han stannar t.ex. inte och frågar om detaljer kring pojken och hans sjukdom. Han låtsas inte bry sig mer än vad han gör. Frågan gäller bara ännu ett av de små, aningen distraherande åtaganden som han måste ta hand om. Men han svarar ja och han kommer att komma ihåg det – det syns. Och det kommer inte att distrahera honom för det tillåter han inte. Han är bra på såna här saker också.
† (Det är bara hänsyn till utrymme och ren trovärdighet som hindrar mig från att ge en full beskrivning av hur krångligt det är att fixa en sådan här personlig intervju. Kort sagt, det är ungefär som den gamla historien om någon som klättrar uppför ett enormt berg för att prata med mannen i lotusställning på toppen, förutom att berget i detta fall består av sportbyråkrater.)
4) Visst kan herrarna komma upp i servehastigheter på 200–210 km/h, men vad alla radarskyltar och grafik inte informerar om är att de offensiva manliga baslinjespelarnas grundslag i sig själva håller en hastighet på över 145 km/h. Om man sitter tillräckligt nära en plan där professionella tennisspelare spelar, kan man faktiskt höra bollen ge ifrån sig ett ljud i flykten, ett slags mjuk vissling från kombinationen av hastighet och spin. Live och på nära håll kan man även få en bättre uppfattning om den »öppna fotställningen« som verkligen har blivit en symbol för det offensiva baslinjespelet. Termen betyder ju egentligen bara att spelaren inte vänder sidan helt mot nätet innan han slår ett grundslag och en anledning till varför så många offensiva baslinjespelare slår från en öppen fotställning är att bollen nuförtiden kommer emot dem alltför snabbt för att de ska kunna vända sig helt.
5) Detta är den stora (och troligen sex år gamla) byggnaden där Wimbledonadministrationen, spelarna och medierna alla har sina respektive områden och huvudkontor.
6) (Vissa spelare, som Nadal eller Serena Williams, påminner mer om tecknade superhjältar än om människor.)
7)När Federer under den tidigare nämnda intervjun fick frågan om det fanns några exempel på andra idrottsmän vars prestationer han tyckte var vackra, nämnde Federer Jordan först, sedan Kobe Bryant, sedan »en fotbollsspelare som spelar väldigt avslappnat, typ Zinedine Zidane eller nån. Han åstadkommer mycket men det ser inte ut som han behöver anstränga sig särskilt för att uppnå det resultat han vill ha.« Federers svar på den efterföljande frågan om vad han anser om att förståsigpåare och andra spelare beskriver hans spel som »vackert«, är intressant främst för att svaret är vanligt, intelligent och samarbetsvilligt – precis som Federer själv – utan att han egentligen säger någonting speciellt (för ärligt talat, vad kan man säga om att andra beskriver en själv som en vacker spelare? Vad hade du sagt? Det är helt enkelt en dum fråga): »Det handlar alltid om vad folk ser först. För dem är det det som man är ’bäst på’. När man tittade på McEnroe, den första gången, liksom, vad såg man då? På hans spelsätt såg man en kille med otrolig talang, det var ingen annan som spelade så. Hans sätt att träffa bollen, det var bara ren känsla. Och sen kom Boris Becker och direkt såg man en kraftfull spelare, liksom.† När ni ser mig spela, ser ni en ’vacker’ spelare och efter det ser ni kanske att han är snabb, kanske att han har en bra forehand och en bra serve. Först har man liksom en grund att stå på och jag, jag tycker det är jättebra, liksom, och jag kan skatta mig lycklig att i grund och botten bli kallad ’vacker’ på grund av mitt spelsätt, liksom … Med mig är det typ ’den vackra spelaren’ och det är riktigt häftigt.«
† Federers främsta konversationstics är »kanske« [«maybe«] och »liksom« [«you know«]. Dessa tics är till hjälp för att de påminner en om hur förfärligt ung han egentligen är. Om det intresserar dig har världens bästa tennisspelare på sig vita överdragsbyxor och en långarmad vit tröja av mikrofiber, möjligen Nike. Dock ingen sportkavaj. Hans handslag är bara lagom fast medan handen i sig själv är som sandpapper (detta är inte så konstigt eftersom tennisspelare brukar ha mycket valkar). Han är något större än vad han verkar vara på teve; han är mer bredaxlad och har större bröstkorg. Han sitter bredvid ett bord fyllt av skärmar och pannband som han har signerat med en tuschpenna. Han sitter med korsade ben och ler vänligt och ser väldigt avslappnad ut; han pillar aldrig nervöst med tuschpennan. Det allmänna intryck man får är att Federer antingen är en väldigt trevligt kille eller en kille som är väldigt bra på att hantera medier. Eller (troligtvis) både och.
8) Vid intervjun ger mannen i fråga själv stöd för detta påstående: »Det är intressant eftersom Ancic [Mario, den jättelånga kroaten och top-10-rankade spelaren som Federer slog i onsdagens kvartsfinal] faktiskt spelade i veckan på centercourten mot min kompis, den schweiziska spelaren Wawrinka [Stanislas, Federers lagkompis från Davis Cup] och jag satt och såg den där min flickvän Mirka [Vavrinec, en före detta top-100-spelare på damsidan som fick sluta på grund av en skada och som nu i stort sett fungerar som Federers allt-i-allo] brukar sitta och jag såg, för första gången sen jag kom till Wimbledon, en match på centercourten och även jag var faktiskt förvånad, liksom, över hur snabb serven är och hur snabbt man måste reagera för att kunna returnera bollen, särskilt när en kille som Mario [Ancic, som är känd för sin brutala serve] servar, liksom. Men sen när man själv är på planen är det en helt annan sak, liksom, eftersom allt man ser är egentligen bollen och inte bollens hastighet …«
9) För att göra det enkelt räknar vi ut detta genom att räkna bollens fågelväg. Snälla, skicka inte in rättelser. Om ni vill räkna ut servens studs och därigenom räkna ut den totala sträckan som bollen har färdats som summan av en skev triangels† två kortare ben så får ni gärna göra det, men det kommer att resultera i mellan två och fem hundradels sekunder extra, vilket inte har någon betydelse.
† (Ju långsammare underlag på en tennisplan, desto närmare kommer man en rätvinklig triangel. På snabbt gräs är studsens vinkel alltid skev.)
10) Bra kondition är också viktigt men det är främst för att det är den kinestetiska känslan som först påverkas vid fysisk utmattning. (Andra motståndare är rädsla, osäkerhet och extrem upprördhet och det gör att klena psyken ar ovanliga inom proffstennisen.)
11) Den bästa lekmannajämförelsen är förmodligen hur en van bilförare kan förbättra sin körning genom en myriad av små beslut och justeringar utan att behöva vara uppmärksam på dem.
12) (… det vill säga om man antar att skyltens »med tung topspin« modifierar »dominerar« snarare än »de hårt slående spelarna« vilket den kanske gör eller inte gör. Brittisk grammatik är lite skum.)
13) (som varken Connors eller McEnroe kunde övergå till med särskilt stor framgång. Deras spel var knutet till den gamla sortens racketar.)
14) Rent formmässigt förekom Lendl Federer en aning med sin snärtiga forehand, sitt dödliga enhandsslag och sitt skoningslösa hanterande av korta bollar. Men tjecken var även stel, kall och brutal; hans spel var fantastiskt men inte vackert. (Min dubbelpartner i college brukade säga att det att se Lendl spela tennis var som att se Viljans triumf i 3D.)
15) Notera till exempel att serve-volleyspel fortsatte att vara effektivt (framför allt med den anpassade, tunga serveess- och snabbhetsberoende form som Sampras och Rafter företrädde) på snabba banor under 90-talet.
16) Vad som också är illustrativt är att 2002 var det senaste året utan Federer i Wimbledonfinalen.
17) I tredje set av finalen 2006, vid tre lika och 30–15, slår Nadal sin andraserve högt och tungt mot Federers backhand. Nadal har uppenbarligen blivit tillsagd att slå högt och hårt mot Federers backhand och det är också vad han gör, poäng efter poäng. Federer returnerar en cirka halvmetern kort slice till mitten av Nadals planhalva. Den är inte kort nog att låta spanjoren slå en vinnande boll, men tillräckligt kort för att dra in honom en bit i banan där han nu lägger all sin forehandstyrka i ett hårt, tungt slag (återigen) mot Federers backhand. Bollens höga hastighet gör att Nadal fortfarande håller på att trampa tillbaka till baslinjen när Federer lämnar marken och slår en mycket hård topspinbackhand längs linjen mot Nadals högra sida, vilken Nadal – ur position men med en snabbhet i världsklass – lyckas nå med ett enhandsslag som landar långt ner på Federers backhandsida, men bollen svävar långsamt och Federer får tid att vända och slå en forehand från backhandsidan, hårdare än något slag under hela turneringen, med precis lagom mycket topspin för att få ner den i Nadals vänsterhörn. Spanjoren hinner dit men lyckas inte returnera den. Stora ovationer. Som sagt, vad som ser ut att vara ett vinnande slag är egentligen planerat vid den första, smarta, medelkorta slicen och Nadals förutsägbarhet beträffande vart och hur hårt han tänker slå varje boll. Federer snärtade dock verkligen till den där sista forehanden. Publiken tittar på varandra och applåderar. Grejen med Federer är att han är Mozart och Metallica på samma gång och harmonin där emellan är märkligt nog utsökt.
Förresten är det här någon gång, eller kanske i nästa match, som tre olika inre upplevelser sammanstrålar. En av dem är en känsla av att man är väldigt privilegierad som lever och får se detta, en annan är tanken på att William Caines förmodligen också befinner sig någonstans här på centercourten och ser detta, kanske tillsammans med sin mamma. Den tredje känslan är ett plötsligt minne av hur seriöst pressbusschauffören utlovade just denna upplevelse. För den finns. Den är svår att beskriva – det är som en tanke som också är en känsla. Man vill inte göra den till något större än vad den är, eller låtsas att det är någon sorts rättvis balans, för det skulle bara vara groteskt. Men sanningen är den att vad det nu är för slags gudomlighet, enhet, energi eller slumpmässig genetisk förändring som gör att ett barn blir sjukt, har även skapat Roger Federer. Och titta på honom. Titta bara.