Hon säger jag struntar i om du tror mig eller inte, det är sant, du kan tro vad du vill. Så det är säkert att hon ljuger. När det är sant gör hon vad som helst för att man ska tro henne. Så det känns som om jag vet.
Hon tänder och ser bort från mig, ser slug ut med cigaretten i det våta fönstret, och jag kan inte känna vad jag ska säga.
Jag säger Mayfly jag kan inte känna vad jag ska göra eller säga eller tro på dig längre. Men det finns saker som jag vet. Jag vet att jag är äldre och inte du. Och jag ger dig allt jag har att ge dig, med både händer och hjärta. Allt som finns inom mig har jag gett dig. Jag har hållit mig samman och jobbat på dag efter dag. Jag har låtit dig bli min anledning att göra det jag alltid gör. Jag har försökt bygga ett hem att ge dig, där du kunde vara, och försökt göra det fint.
Jag tänder själv och slänger tändstickan i diskhon med andra tändstickor och disk och en svamp och sådant.
Jag säger Mayfly mitt hjärta har gått genom eld och vatten för din skull men jag är fyrtioåtta år. Det är dags att jag måste sluta bara låta saker passera. Jag måste använda den tid jag faktiskt har kvar för att försöka få allt att kännas rätt. Jag måste försöka känna hur jag själv behöver det. Inom mig finns behov som du inte ens ser längre, för du har själv så många behov inom dig som står i vägen.
Hon säger inte ett ord och jag ser på hennes fönster och jag känner att hon vet att jag vet, och hon byter ställning på min schäslong. Hon lägger upp benen under sig i ett par shorts.
Jag säger att det egentligen inte spelar någon roll vad jag har sett eller vad jag tror att jag har sett. Det handlar inte längre om det. Jag vet att jag är äldre och inte du. Men nu känns det som om jag ger hela mitt jag till dig och ingenting av dig kommer tillbaka längre.
Hennes hår är uppsatt med ett spänne och nålar och hennes haka vilar i handen, det är tidigt, hon ser ut som om hon drömmer sig ut i det rena ljuset genom det våta fönstret över min schäslong.
Allt är grönt säger hon. Kolla hur grönt allting är Mitch. Hur kan du säga det du säger att du känner när allt därute är sådär grönt som det är.
Fönstret ovanför diskhon i min kokvrå har spolats rent av det kraftiga regnet under natten, och det är en morgon med sol, det är ännu tidigt, och det är en grön röra därute. Träden är gröna och lite gräs bortanför fartguppen är grönt och nedkammat. Men allt är inte grönt. De andra husvagnarna är inte gröna och mitt spelbord därute med pölar i rader och ölburkar och fimpar som flyter runt i askfaten är inte grönt, och inte min lastbil eller gruset på parkeringen, eller den stora däckleksaken som ligger på sidan under ett klädstreck utan kläder vid nästa husvagn, där karln har ett gäng ungar.
Allt är grönt säger hon. Hon viskar det och viskningen är inte till mig längre, jag vet det.
Jag fimpar och hårdnar av morgonen med en smak av något sant i munnen. Jag hårdnar inför henne i ljuset på schäslongen.
Hon ser ut, där hon sitter, och jag ser på henne, och det finns någonting i mig som inte kan sluta, i det där seendet. Mayfly har en kropp. Och hon är min morgon. Säg hennes namn.
Ur Girl with curious hair, 1989