Grattis på födelsedagen. Din trettonde är viktig. Kanske är det din första verkligt offentliga dag. Din trettonde är en chans för folk att upptäcka att det håller på att hända viktiga saker med dig.
Det har börjat hända saker med dig under det senaste halvåret. Du har nu sju hårstrån i din vänstra armhåla. Tolv i din högra. Hårda farliga spiraler av sprött svart hår. Frasigt, djuriskt hår. Det finns nu mer av det hårda lockiga håret runt dina intima delar än du kan räkna utan att tappa räkningen. Andra saker. Din röst är djup och raspig och rör sig mellan oktaverna helt utan förvarning. Ditt ansikte har börjat bli glansigt när du inte tvättar det. Och efter två veckor av en djup och skrämmande värk under den gångna våren har något sjunkit ner inifrån: pungen är nu full och sårbar, en vara som måste skyddas. Vägd och fastspänd med ett åtsittande bandage som ger dig röda streck på skinkorna. Du har växt in i en ny ömtålighet.
Och drömmar. I månader har drömmarna inte liknat någonting tidigare: fuktiga och hektiska och avlägsna, fulla av böljande kurvor, vilda pistonger, värme och ett kolossalt fall; du har vaknat upp genom fladdrande ögonlock till ett rus och en ström och en rysligt pinsam, skalpknäppande stötkänsla från ett inombords som är djupare än du visste att du hade, spasmer av en djup, söt smärta, gatlyktorna genom persiennerna spricker ut i spetsiga stjärnor mot det svarta sovrumstaket, och på dig en tjock vit sylt som läspar mellan benen, dryper och fastnar, svalnar på dig, hårdnar och blir genomskinlig tills det enda som finns kvar är grova knutar av blekt, stadigt djuriskt hår i morgonduschen, och i det fuktiga trasslet en ren, söt doft som du inte kan begripa att den kan komma från något som du har gjort inom dig.
Doften är, mer än något annat, som den här simbassängen: en blek söt sälta, en blomma med kemiska kronblad. Bassängen har en stark, klarblå doft, fast du vet att doften aldrig känns lika stark när man faktiskt befinner sig i det blåa vattnet, som du gör nu, helt färdigsimmad, vilande borta i det grunda hörnet, med det höfthöga vattnet skvalpande mot det ställe där allt har förändrats.
Runt det gamla utomhusbadet vid Tucsons västra gräns går ett tennfärgat stängsel, smyckat med ett färgglatt virrvarr av låsta cyklar. Bakom detta finns en het, svart parkeringsplats full av vita linjer och glittrande bilar. En färglös plätt med torrt gräs och grova ogräs, gamla maskrosors duniga huvuden som exploderar och snöar upp med uppåtvindar. Och bortom allt detta, rödfärgade av en rund, långsam septembersol, står berg, taggiga, med topparnas spetsiga vinklar mörknande så att de sticker ut mot det djupröda, trötta ljuset. Mot det röda bildar deras vassa, sammankopplade toppar en rad av piggar, ett EKG över den döende dagen.
Molnen börjar ta färg vid himlens rand. Vattnet är paljetter av mjukblått, eftermiddagsljummet, och bassängens doft, som den andra doften, förenas med en kemisk dimma inom dig, en inre disighet som binder ihop ljuset i dess ändar, mjukar upp skillnaden mellan det som avtar och det som inleds.
Din fest är i kväll. Denna eftermiddag, på din födelsedag, har du bett att få åka till bassängen. Du ville komma hit ensam, men en födelsedag är en familjedag, din familj vill vara med dig. Det är fint av dem, och du kan inte tala om varför du ville komma ensam, och kanske att du egentligen inte alls ville komma ensam, så de är här. Solar. Båda dina föräldrar solar. Deras solstolar har visat tiden hela eftermiddagen, roterat, följt solens bana över en ökenhimmel som hettan förvandlat till en ägglik hinna. Din syster leker Marco Polo nära dig i den grunda delen av bassängen med en grupp spinkiga tjejer från sin klass. Hon är blind nu, ropar Marco och får Polo till svar. Hon har förbundna ögon och virvlar runt mot olika tjut, snurrar i navet i ett hjul av skrikiga tjejer i badmössor. På hennes mössa står gummiblommor upp. Slappa gamla rosa kronblad skakar runt när hon far ut mot ett blint ljud.
Borta vid andra änden av bassängen finns hoppbassängen och tornet med trampolinen. Längre bort på däcket bakom finns en SN CK BAR och på vardera sidan, fastbultad över cementingångarna till mörka blöta duschar och skåp, sitter grå megafonhögtalare i metall som sänder ut bassängens radiomusik, ett tunt skrän, blekt burkljud.
Din familj tycker om dig. Du är skärpt och tyst, visar respekt för de äldre – men du saknar inte heller ryggrad. Du är i stort sett god. Du ser efter din lillasyster. Du är på hennes sida. Du var sex när hon var noll och du hade påssjuka när de tog hem henne i en väldigt mjuk gul filt; du gav henne en välkomstpuss på fötterna för att inte riskera att smitta henne med påssjukan. Dina föräldrar säger att detta var ett gott tecken. Att det angav tonen. De känner nu att de hade rätt. På alla områden är de stolta över dig, nöjda, och de har dragit sig tillbaka till den varma bakgrunden varifrån stolthet och förnöjdhet färdas. Ni kommer allihop bra överens.
Grattis på födelsedagen. Det är en stor dag, stor som hela sydvästra himlavalvet. Du har tänkt över detta. Där är trampolinen. De kommer att vilja åka snart. Klättra upp nu och gör slag i saken.
Skaka av dig det blåa, rena. Du är halvblek, lös och len, mör, fingertopparna rynkiga. Imman från bassängens alltför rena doft är i dina ögon; den bryter ljuset i mjuka färger. Knacka på huvudet med handloven. Ena sidan ekar slappt. Lägg huvudet på sned och hoppa – en plötslig hetta i örat, utsökt, och hjärnvärmt vatten blir kallt på ytterörats mussla. Du kan höra hårdare, burkigare musik, närmare rop, mycket rörelse i mycket vatten.
Det är mycket folk i bassängen för att vara såhär sent. Här finns smala barn, håriga djuriska män. Oproportionerliga pojkar, bara halsar och ben och knöliga leder, insjunkna bröst, lite fågelaktiga. Som du själv. Här finns gamlingar som rör sig försiktigt genom det grunda vattnet på pinniga ben, känner på vattnet med händerna, ute ur alla element på en gång.
Och flick-kvinnor, kvinnor, formade som instrument eller frukt, lite brunglänsande solbränd hud, bikiniöverdelar fasthållna av små knutar i svaga färgglada trådar mot dragkraften av mystiska vikter, underdelar som rider lågt över de mjukt utstående höfterna som är så helt olika dina egna, måttlösa svängar och ansvällningar som i ljuset smälter in i en omgivande rymd som håller om och vårdar de släta kurvorna som något mycket värdefullt. Du förstår nästan.
Bassängen är ett rörelsesystem. Här och nu finns: skvalp, plaskkrig, dykningar, hörnkull, bomben, hajen och sillarna, höga hopp, Marco Polo (fortfarande din syster som Han, mycket nära gråten, för länge att vara Han, leken på gränsen till elak, inte din sak att rädda eller genera). Två rena små kritvita pojkar insvepta i bomullshanddukar springer längs bassängkanten tills badvakten får dem att tvärstanna med ett rop i megafonen. Badvakten är brun som ett träd, med blont hår i en vertikal linje på magen, huvudet i en djungelhatt, näsan en vit gräddtriangel. En flicka har armen runt ett av benen på hans lilla torn. Han är uttråkad.
Gå upp nu och gå förbi dina föräldrar, som ligger och solar och läser utan att se upp. Glöm din handduk. Att hämta handduken innebär att prata och att prata innebär att tänka. Du har kommit fram till att rädsla framför allt orsakas av tänkande. Gå rakt förbi, mot bassängen allra längst bort. Ovanför bassängen finns ett stort smutsvitt järntorn. En bräda sticker ut högst upp på tornet som en tunga. Betongen runt hoppbassängen känns sträv och het mot dina blekta fötter. För varje steg blir dina fotavtryck tunnare och svagare. Alla krymper de bort bakom dig på den heta stenen och försvinner.
Rader av plastkorvar guppar runt i hoppbassängen, som är helt sin egen, tom på resten av bassängens konvulsiviska huvud- och armbalett. Bassängen är blå som energi, smal och djup och helt kvadratisk, flankerad av simbanor och SN CK BAR och en hård, het solterrass och den nedböjda, sena skuggan från tornet och trampolinen. Vattnet är tyst och stilla och lägger sig slätt mellan fallen.
Det finns en rytm i det. Som andning. Som en maskin. Kön till trampolinen går i en båge från tornets stege. Kön rör sig i bågen, rätar upp sig när den närmar sig stegen. En och en når folk fram till stegen och börjar klättra. En och en, ett bultande hjärta i taget, når de trampolinens tunga högst upp. Och väl på plats på brädan stannar de upp, var och en i exakt samma minimala hjärtslagspaus. Och deras ben för dem längst ut, där de alla börjar hoppa på samma lite stampande vis, med vevande armar som om de beskrev något cirklande, fullständigt; de landar tungt på kanten av brädan och får den att kasta dem upp och ut.
Det är en störtmaskin, rader av hackig rörelse i ett sött, sent blekt dis. Du kan se dem från däcket när de träffar bassängens kalla, blå skiva. Varje fall skapar en vita som blir till en plym och faller in i sig själv och sprider sig och brusar. Sedan kommer ett blått rent upp i mitten av det vita och breder ut sig som pudding, gör alltihop nytt. Bassängen helar sig själv. Tre gånger medan du passerar.
Du står i kö. Se dig omkring. Se uttråkad ut. Inte många talar med varandra i kön. Alla verkar stå där ensamma. De flesta ser på stegen, ser uttråkade ut. Nästan samtliga av er har armarna i kors, nedkylda av en sen, torr tilltagande vind på de konstellationer av klarblå klordroppar som täcker era ryggar och axlar. Det verkar otänkbart att alla verkligen skulle vara såhär uttråkade. Bredvid dig är kanten på tornets skugga, den sneda svarta tungan som avbildar brädan. Skuggsystemet är enormt, långt, far ut i sidled, möter tornets grund i en spetsig, sen vinkel.
Nästan alla som köar till trampolinen ser på stegen. Äldre pojkar ser på äldre flickors rumpor när de klättrar upp. Deras rumpor är klädda med lent, tunt tyg, åtsittande nylonstretchmaterial. De bra rumporna dinglar upp för stegen som pendelkulor i vätska, en mjuk oknäckbar kod. Flickornas ben får en att tänka på hjortar. Se uttråkad ut.
Se ut bortom det. Se längre bort. Du ser så bra. Din mor ligger i sin solstol, läser, kisande, ansiktet uppvridet för att få ljus på kinderna. Hon har inte tittat efter dig. Hon smuttar på något sött ur en färgglad burk. Din far ligger på sin stora mage, ryggen något av en valpuckel, axlarna lockade med djuriska spiraler, huden oljig och dyblött rödbrun efter alltför mycket sol. Din handduk hänger ut från din stol och ett hörn av tyget rör sig nu – din mor snuddade vid det när hon viftade bort ett svettbi som tycker om det hon har i burken. Biet är genast tillbaka igen, verkar hänga blickstilla över burken i ett sött surrande. Din handduk är ett enda stort Yogi Björn-ansikte.
Förr eller senare måste det bli mer av kön bakom dig än framför dig. Nu ingen framför utom tre på den smala stegen. Kvinnan rakt framför dig står på de lägre pinnarna och ser upp, i en tajt svart nylonbaddräkt i ett stycke. Hon klättrar. Ovanifrån kommer ett muller, så ett stort fall, en plym och bassängen återläks. Nu två på stegen. Bassängreglerna säger bara en person i taget på stegen, men vakten ropar aldrig om saken. Vakten skapar de verkliga reglerna genom att ropa eller inte ropa.
Kvinnan ovanför dig borde inte ha en så tajt baddräkt som den hon har. Hon är lika gammal som din mor, och lika stor. Hon är för stor och för vit. Hennes baddräkt är full av henne. Baksidan av hennes lår trycks in av baddräkten och ser ut som ost. Hennes ben har ojämna små krumelurer av kallt blå små upphackade ådror under den vita huden, som om något var trasigt, skadat, i hennes ben. Hennes ben ser ut som om det gör ont om man klämmer på dem, fulla av lockiga arabiska linjer av kallt trasigt blått. Hennes ben får det att kännas som om det gör ont i dina egna ben.
Pinnarna är väldigt tunna. Det är oväntat. Tunna runda järnpinnar insvepta med ett slätt, fuktigt, greppsäkert filtmaterial. Du känner smaken av metall från doften av fuktigt, skugglagt järn. Varje pinne gräver sig in i undersidan av dina fötter och gör avtryck. Avtrycken känns djupa och gör ont. Du känner dig tung. Hur den stora kvinnan över dig måste känna sig. Räcket längsmed sidorna på stegen är också väldigt smalt. Som om man inte borde hålla i sig. Man får hoppas att kvinnan också håller i sig. Och självklart såg det ut som om pinnarna var färre på håll. Du är inte dum.
Ta dig halvvägs upp, i luften, med stora kvinnan ovanför dig, en stabbig, skallig, muskulös man på stegen under dina fötter. Brädan är fortfarande högt ovanför, osynlig härifrån. Men den mullrar och ger ifrån sig ett tungt, smällande ljud, och en pojke du kan se inom spannet av någon innesluten meter genom de smala pinnarna faller i en blixtrande linje, ena knäet mot bröstet, ett riktigt plaskhopp. Ett ofantligt utropstecken av skum far upp i ditt synfält, sedan spridda klapp ner i ett jättebrus. Så det tysta ljudet när bassängen läks och än en gång blir blå på nytt.
Fler smala pinnar. Håll i ordentligt. Radion är som högst här, en av högtalarna i öronhöjd ovanför ingången till ett omklädningsrum i betong. En sval, fuktig fläkt inifrån omklädningsrummet. Håll stadigt tag i järnstängerna och vrid dig och se ner och du kan se hur folk köper snacks och läsk nedanför dig. Du kan se ner i det; den rena vita ovansidan av försäljarens keps, bägare med glass, ångande mässingsfrysar, dyktuber med läskkoncentrat, sodaslangar i långa ormar, dignande lådor med salta popcorn som hålls varma i solen. Nu när du är ovanför kan du se allting.
Det blåser. Det blir blåsigare ju högre upp du kommer. Vinden är tunn; i skuggan känns den kall mot din fuktiga hud. På trappan i skuggan ser din hud väldigt vit ut. Vinden visslar tunt i dina öron. Fyra steg kvar till tornets krön. Pinnarna gör ont i fötterna. De är smala och talar om precis hur mycket du väger. Du har lagt en rejäl vikt på stegen. Marken vill ha dig tillbaka.
Nu kan du precis se över stegens krön. Du kan se trampolinen. Kvinnan är där. Det är två hårda, röda, synbarligen ömmande valkar bak på hennes vrister. Hon står vid början av trampolinen, med dina ögon på vristerna. Nu har du kommit upp över tornets skugga. Den stabbige mannen under dig tittar genom pinnarna in i den inneslutna tomhet som kvinnans fall kommer att passera genom.
Hon stannar upp bara för det där enda hjärtslaget. Det finns absolut ingen långsamhet i det. Det gör dig kall. Genast är hon framme vid trampolinkanten, upp och ner på den, den sänker sig djupt som om den inte vill ha henne. Sedan nickar den och smäller och kastar henne våldsamt upp och ut, medan hennes armar öppnar sig för att rista in den där cirkeln, och bort. Ett svart ögonblick, så är hon borta. Och det hinner dröja innan du hör smällen nedanför.
Lyssna. Det verkar inte bra, hur hon försvinner in i en tid som passerar innan hon låter. Som en sten ner i en brunn. Men du tror att hon själv inte tyckte det. Hon ingick i en rytm som utesluter tankar. Och nu har du gjort dig själv till en del av det, också. Rytmen tycks blind. Som myror. Som en maskin.
Du bestämmer dig för att detta måste tänkas över. Det kan, trots allt, vara okej att göra något läskigt utan att tänka, men inte när det läskiga är just det uteblivna tänkandet. Inte när det uteblivna tänkandet visar sig vara fel. Vid en viss punkt har felaktigheterna hamnat i en blind rad: låtsad uttråkning, vikt, smala pinnar, ömmande fötter, tomhet skuren i uppstegade delar som bara smälter samman i ett försvinnande som tar tid. Vinden på stegen olik allt man kunde ha föreställt sig. Hur trampolinen sticker ut från skuggan in i ljuset och du inte kan se bortom kanten. När allt visar sig vara annorlunda borde man få tänka. Det borde vara ett krav.
Stegen är full under dig. Fullstaplad, alla med några pinnars avstånd. Stegen matas på av en stadig kö som sträcker sig bakåt och kröker sig in i tornets mörka, sneda skugga. Folk står med armarna i kors i kön. De på stegen har ont i fötterna och samtliga ser de upp. Det är en maskin som bara rör sig framåt.
Klättra upp på tornets tunga. Brädan visar sig vara lång. Så lång som tiden du står där. Tiden saktar ned. Det tjocknar runt dig medan ditt hjärta får ut fler och fler slag av varje sekund, varje rörelse i bassängsystemet nedanför.
Brädan är lång. Från din position ser den ut att sträcka ut sig i intet. Den kommer att skicka dig någonstans dess egen längd hindrar dig från att se, vilket verkar fel att underkasta sig utan att ens tänka.
Om man ser på samma bräda på ett annat sätt är den bara en lång, tunn, platt sak täckt med ett skrovligt vitt plastmaterial. Den vita ytan är väldigt skrovlig och är fläckig och har en rand av en blekt vattnig röd färg som ändå fortfarande är röd och inte rosa än – droppar av gammalt bassängvatten som fångar ljuset från den sena solen över spetsiga berg. Det skrovliga vita materialet på trampolinen är blött. Och kallt. Dina fötter ömmar efter de tunna pinnarna och har en hög känselförmåga. De känner din vikt. Räcken löper från brädans utlopp. De är inte som räckena i stegen nyss var. De är tjocka och sitter väldigt lågt, så att man nästan måste böja sig framåt för att hålla i dem. De är bara för syns skull, ingen håller i dem. Att hålla i tar tid och rubbar rytmen i maskinen. Det är en lång, kall skrovlig vit plast- eller fiberglasbräda, nedsolkad med samma sorgliga halvrosa färg som dåligt godis.
Men vid slutet av den vita brädan, avsatsen, dit du ska ta dig ner med din vikt för att få den att skicka iväg dig, finns två mörka områden. Två platta skuggor i det breda ljuset. Två vaga svarta ovaler. Brädans slut har två smutsiga fläckar.
De kommer från alla dem som gått före dig. Dina fötter är möra och märkta när du står här, plågade av den skrovliga vita ytan, och du ser att de två mörka fläckarna kommer från människors hud. De är hud som med våld skavts från fötterna när riktigt tunga personer försvunnit. Fler än du kunde räkna utan att tappa räkningen. Vikten och avskavningen av deras försvinnande lämnar bakom sig små bitar av mjuka, möra fötter, bitar och skärvor och lockar av hud så smutsig och förmörkad och solbränd där de ligger pyttesmå och utsmetade i solen längst ut på brädan. De radar upp sig och smetas ut och blandas ihop. De mörknar i två cirklar.
Ingen tid alls passerar utanför dig. Det är fantastiskt. Den sena baletten nedanför går i slow motion, de alltför breda pantomimrörelserna i blå gelé. Om du ville kunde du verkligen stanna här för alltid, i en inre vibration som är så snabb att du flyter orörligt i tiden, som ett bi över något sött.
Men de borde tvätta brädan. Vem som helst som tänkt på det så långt som en sekund begriper att de borde tvätta brädans avsats ren från folks hud, från två svarta ansamlingar av reststoff, fläckar som här bortifrån ser ut som ögon, som blinda och skelögda ögon.
Där du nu är är det tyst och stilla. Vind radio skrik plask inte här. Ingen tid och inget ljud egentligen utom blodet som gnisslar i huvudet. Doften av blekmedlets särskilda blomsort, men bortsett från det stiger andra saker upp emot dig som frösnön från ett ogräs. Du känner doften av djupgula popcorn. Söt sololja som het kokosnöt. Antingen varmkorv eller friterad korv. En tunn, retsam doft av väldigt mörk Pepsi i pappersmuggar. Och den särskilda doften av mängder av vatten som lossnar från mängder av hudar, stiger som ångan från ett nyupptappat bad. Djurhetta. Ovanifrån är det verkligare än något annat.
Se på det. Du kan se allt detta invecklade, blåvita och brunvita, indränkt i ett djuprött vattenglitter. Allihop. Det är det här folk kallar utsikt. Och du visste att du nedifrån inte alls skulle se ut att vara så högt upp. Nu ser du hur högt upp du är. Du visste nedifrån att ingen kunde se det.
Han säger det bakom dig, med ögonen på dina vrister, den stabbige skallige mannen, Hallå grabben. De vill veta. Har du planerat att stå här uppe hela dagen eller vad exakt hade du tänkt. Hallå grabben mår du bra.
Tid har förflutit hela den här tiden. Du kan inte döda tiden med ditt hjärta. Allting tar tid. Bin måste röra sig väldigt fort för att stå stilla.
Hallå grabben han säger Hallå grabben mår du bra.
Metallblommor spricker ut på din tunga. Ingen tid kvar att tänka. Nu när det är dags har du inte tid.
Hallå.
Sakta nu, ut över allting, sprider sig ett seende som ringar på ett vatten. Se hur det sprider sig ut från stegen. Din skarpögda syster och hennes smala vita bylte, pekande. Din mor ser bort mot den grunda bassängdelen där du var förut, gör så en solskärm med handen. Valen dallrar och ruskar på sig. Vakten ser upp, flickan runt hans ben ser upp, han sträcker sig efter sitt horn.
För alltid nedanför är det skrovliga däcket, tilltugg, tunn metallisk musik, därnere där du brukade vara; kön är stadig och har ingen backväxel; vattnet är, förstås, bara mjukt när man är i det. Se ned. Nu rör det sig i solljuset, fullt av hårda ljusmynt som skimrar i rött medan de breder ut sig i en dimma som är ditt eget söta salt. Myntet spricker ut i nymånar, långa skärvor av ljus från sorgsna stjärnors hjärtan. Den kvadratiska bassängen är ett kallt blått lakan. Kyla är bara ett slags hårdhet. Ett slags blindhet. Du har blivit överrumplad. Grattis på födelsedagen. Tänkte du verkligen igenom detta. Ja och nej. Hallå grabben.
Två svarta fläckar, våld, och försvinn ner i tidens brunn. Det är inte höjden som är problemet. Allt blir annorlunda när du kommer ner igen. När du slår i, med din vikt.
Så vilket är lögn? Hårt eller mjukt? Tystnad eller tid?
Lögnen är att det är det ena eller det andra. Ett orörligt, flytande bi rör sig fortare än det kan tänka. När det är ovanför blir det galet av sötman.
Brädan kommer att nicka och du kommer att fara, och hudögon kan skära blint in i en molnfläckig sky, punkterat ljus som slås ut bakom vass sten som är för alltid. Som är för alltid. Träd in i huden och försvinn.
Hej.
Ur Brief interviews with hideous men, 1999.