Året är 1976. Himlen är tung och mulen. De grå molnen är bulliga och rynkiga och glänsande. Himlen ser cerebral ut. Under himlen finns en äng, i vinden. En blek landsväg löper utmed ängen. Mängder av bilar far förbi. En av bilarna stannar vid vägkanten. Två små barn förs ut ur bilen av en ung kvinna med slappt ansikte. En man vid ratten stirrar rakt fram. Barnen är tysta och har väldigt vit hud. Kvinnan håller en plastpåse full med något tungt. Hennes ansikte hänger slappt över påsen. Hon tar med sig påsen och barnen till en staketstolpe i trä, vid ängen, vid vägen. Barnens händer, som är små, placeras på trästolpen. Kvinnan säger åt barnen att hålla i stolpen tills bilen återvänder. Hon sätter sig i bilen och bilen kör iväg. Det finns en ko på ängen nära staketet. Barnen håller i stolpen. Det blåser. Mängder av bilar far förbi. De står så hela dagen.
Året är 1970. En kvinna med hår som en eld sitter flera rader från duken på en biograf. Ett barn i klänning sitter bredvid henne. En tecknad film har börjat. Barnets ögon träder in i filmen. Bakom kvinnan finns ett mörker. En man sitter bakom kvinnan. Han lutar sig framåt. Hans händer träder in i kvinnans hår. Han leker med kvinnans hår, i mörkret. Ljuset som strålar från den tecknade filmen får ansikten i publiken att flimra: kvinnans ögon lyser av skräck. Hon sitter blickstilla. Mannen leker med hennes röda hår. Barnet ser inte på kvinnan. Biografens tecknade kortfilmer, trailervisningar och långfilm varar i nästan tre timmar.
Alex Trebek går runt i »JEOPARDY!«-studion med en knapp med texten PAT SAJAK SER UT SOM EN GRÄVLING. Han och Sajak spelar racquetball varje torsdag. Året är 1986. Kaliforniens natthimmel hänger klar och tyst som ett tomt palats. Små vita paljetter far i långsamma linjer på gator långt bort under Fayes varma lägenhet.
Faye Goddard och Julie Smith ligger i Fayes säng. De turas om att ligga på varandra. De har sex. Fayes rop klirrar som pengar i takvåningens glasväggar.
Faye och Julie svalkar varandra med fuktiga handdukar. De står nakna vid en glasvägg och ser på Los Angeles. Små bitar av Los Angeles blinkar till och försvinner, när ljus tar ögonen från annat ljus.
Faye och Julie ligger i sängen, som älskande. De ger varandra komplimanger för sina kroppar. De klagar över nattens korthet. De går igenom, igen och igen, med en sorts ledsam entusiasm, de små okunskaper som, enligt Julie, med nödvändighet kantar vägen till alla djupare mänskliga relationer. Faye säger att hon gillade Julie långt innan hon visste att Julie gillade henne.
De går tillsammans till Oxford English Dictionary för att studera ordets definition.
De håller om varandra. Julie är väldigt vit, hennes hår så kort att det sticks. Mörkret i rummet ärras av små bitar av Los Angeles, om natten, genom glas. Mörkret glider ner kring dem och passar som en trädgårdshandske. Det är otroligt romantiskt.
Den 12 mars 1988 regnar det. Faye Goddard ser hur motorvägen utanför hennes mors kontorsfönster först mörknar och sedan glänser i regnet. Dee Goddard sitter på skrivbordskanten i strumplästen och ser ut genom fönstret, hon också. »JEOPARDY!«:s regissör står med programmets PR-samordnare. Produktionsassistenten, som också ansvarar för manuskorten, rafsar ihop några anteckningar. Alex Trebek sitter ensam nära dörren i en regissörsstol med tygsits och dricker ur en läskburk. Rummet avspeglas i det mörka fönstret.
»Vi måste veta vad du har sagt till henne så att vi kan veta om hon kommer«, säger Dee.
»Det vi har att röra oss med, Faye, handlar om max tjugo minuter«, säger regissören och ser på klockan på undersidan av handleden. »Sedan behöver vi minst en timmes riggning och studiotid utöver det. Annars får vi ett program mindre, och hamnar efter på satellit- och postsidan.
»För att inte tala om en kille som precis just nu är på väg att bli katatonisk av skräck och helt pippi«, säger Muffy deMott, PR-samordnaren, mjukt. »Sist jag såg honom låg han i fosterställning utanför sminket.«
Faye sluter ögonen.
»Min man har koll på honom«, säger regissören.
»Tack så hemskt mycket, Janet«, säger Dee Goddard till regissören. Hon ser ner på sin skrivplatta. »Alla andra till de fyra programmen är här?«
»Alla som har anmält sig. Fler än vi någonsin har haft. Plus en rätt läskig pensionerad armélotta som inte ens är preliminärbokad förrän slutet av april. Säger att hon inte kan vänta längre på att sätta dit Julie.«
»Men ingen Julie«, säger Muffy deMott.
Dee kikar på skrivplattan. »Så hur många blir det totalt då?«
»Nio«, säger Faye mjukt. Hon känner på sidorna av sitt hår.
»Vi har nio«, säger regissören, »tillräckligt för att åtminstone fylla de fyra programmen med totalt två per program.« Regnet mot aluminiumtaket på Merv Griffin Enterprises byggnad fyller rummet med ett visst ljud, som en avlägsen stekpanna med kött.
»Och jag är säker på att de är förberedda«, säger Faye. Hon ser på sina händers ovansidor, där de ligger i knät. »Varför tror Janet att den där stackars ungen kommer att slå henne. Er nya mystiska dataguru.«
»Blanda inte ihop den jag är, å ena sidan, och det jag är tillsagd att göra«, säger regissören.
»Han kommer inte att slå henne«, säger produktionsassen och skakar på huvudet. Hon tuggar tuggummi och smeker en liten muskelorm på tinningen.
Alex Trebek ser på sin digitalklocka och påbörjar den inspelningsförberedande harklingen, en ritual. Alla i rummet ser på honom.
Dee säger: »Alex, du kanske skulle ta in de nya tävlingsdeltagarna i båset så länge, säga åt dem att vi möjligen kan drabbas av en mindre försening. Tacka dem för deras tålamod.«
Alex reser sig, rättar till slipsen. Hans läskburk klingar mot metallbottnen i en papperskorg. Han harklar sig.
»En trevlig programledare och allt det där.« Dee ler vänligt.
»På väg.«
Alex lämnar dörren öppen. Utanför tränger solen fram genom molnen. Palmer droppar och asfalt glittrar. Bilar glimrar förbi, med vindrutetorkarna i intervalläge. Janet Goddard, regissören, sänker blicken, låtsas läsa det hon håller i. Faye vet att hon känner sig ful i plötsligt solljus.
I fönstret ser Faye Dees kontur se på sin egen klocka med en knapp rörelse. »Frågorna i ordning?« frågar konturen.
»Räcker helt klart till fyra program«, säger produktionsassen, »kategorierna klara, alla skärmarna inkopplade och klara. Joan håller på att spika ordningen nu.«
»Det är mitt jobb«, säger Faye.
»Ditt jobb«, fräser regissören, »är att berätta för mamsen här var din läskiga lilla flickvän möjligen kan tänkas vara.«
»Alex kommer att behöva alla korten på podiet mycket snart«, säger Dee till assen.
»Det är ditt jobb i dag.« Janet stirrar Faye i ryggen.
Faye Goddard pekar finger åt sin ex-styvfars fru, Janet Goddard, i fönstret. »Ett sådant för varje djurfråga«, säger hon.
Regissören reser sig, kallar Faye en bitch som ser ut som en bönsyrsa, går ut genom den öppna dörren och stänger den.
»Bitch«, säger Faye.
Dee klagar med ett svagt leende över att hon verkar vara helt omgiven av bitchar. Muffy deMott skrattar, tar plats i Alex stol. Dee reser sig från bordet. En flisa fastnar och river i en strumpbyxa. Hon sätter sig lite hukande bredvid sin dotter, som sitter kvar i skrivbordsstolen, vid fönstret, med de bara fötterna vilande på karmen. Det knakar i Dees knän.
»Om hon inte kommer«, säger Dee mjukt, »så säg det bara. Bara så att jag får ett litet försprång och kan lösa det med Merv. Älskling.«
Det är sant att Faye kan se sin mors klarbleka avbild i spegeln. Här är hennes mors medelåldersansikte, det oklanderligt färgade och friserade röda håret, triangeln med rynkor som ser ut att ömma runt munnen och näsan, och som fångar och samlar upp underlagskräm och smink medan ansiktet rör sig under dagen. Dees ögon är rökigt röda, stöttade av djupa ringar, säckar av mörkt blod. Dee ser bra ut, sånär som på ringarna. Det här året har Faye kunnat se hur de mörka påsarna precis är på väg att spricka ut under hennes egna ögon, som är hennes fars, mörkbruna och något tyreoida. Faye känner doften av Dees andedräkt. Hon kan inte avgöra om hennes mor har druckit.
Faye Goddard är tjugosex, hennes mor är femtio.
Dee trycker Fayes arm med en tunn hand som är kall av kontorsluften.
Faye kliar sig på näsan. »Hon kommer inte, hon sa det till mig. Ni får ställa in.«
Produktionsassen far iväg mot en ringande telefon.
»Jag ljög«, sa Faye.
»Min flicka.« Dee klappar på den arm hon tryckt.
»Jag hörde då ingenting«, säger Muffy deMott.
»Bra«, säger assen. »Ta in henne till sminket.« Hon ser bort mot Dee. »Vill du ha henne i sminket?«
»Du skötte dig bra«, säger Dee åt Faye, och nickar mot den stängda dörren.
»Jag tror inte mr Griffin mår så bra«, säger manuskortkvinnan.
»Han och pojken förtjänar varandra. Vi kan slänga in lottan. Vi kan kalla henne Pippi.«
Dee tar sin tunna hand och för Fayes ansikte närmare sitt eget. Hon kysser henne försiktigt. Deras läppar passar perfekt ihop, tänker Faye plötsligt. Hon ryser, under luftkonditioneringen.
»JEOPARDY!«-DROTTNING TVINGADES ABDIKERA EFTER TRE ÅR PÅ TRONEN
– Rubrik, Variety, 13 mars 1988.
»Låt oss mötas där allesammans«, säger teven.
»Var skulle jag annars vara?«, undrar Dee Goddard, i sin stol, på sitt kontor, på kvällen, år 1987.
»Vi gör världen bättre«, säger teven.
»Det gjorde jag också«, säger Dee. »Jag gjorde det. En enda gång.«
Dee sitter på sitt kontor på Merv Griffin Enterprises varenda vardagskväll och tar död på en klirrande kanna fuktig, svag martini. Väggarna i hennes rum täcks av snabbköpsaforismer. Humpty Dumpty blev knuffad. När livet är tufft går de tuffa och shoppar. Samt fotografier med autografer. Dee och Bob Barker, när hon skrev för »Truth or Consequences«. Merv Griffin som ger henne en plakett. Dee och Faye mellan Wink Martindale och Chuck Barris på en bankett.
Dee tar sin fjärrkontroll och byter från NBC till MTV, på kabelteven. Pojkar med hungriga blickar och smink som spelar på gitarrer som mer ser ut som flygplan eller vapen än gitarrer.
»Ser din man fortfarande likadant på dig som förut?« undrar teven.
»Det kan man knappast påstå«, säger Dee torrt, och dricker.
»Hon dricker för mycket«, säger Julie Smith till Faye.
»Det är för smärtan«, säger Faye, och ser på.
Julie ser in genom övervakningskameran i Fayes kontor. »För att motverka smärtan, eller för att mata den?«
Faye ler.
Julie skakar på huvudet. »Det är elakt att se på henne såhär.«
»Du är värd en paus i dag«, säger teven. »Mjölk tycker om dig. Ju mer du hör, desto bättre låter vi. Suktar du inte efter en grillad Whopper?«
»Nej jag suktar inte efter en grillad Whopper«, säger Dee, och sätter sig rakt upp i fåtöljen. »Nej jag suktar inte efter det.« Glaset faller ur hennes hand.
»Men det var snällt det hon sa om dig.« Julie ser på sidan av Fayes ansikte. »Om att ha gjort världen bättre.«
Faye ler medan hon ser på skärmen. »Hörde du vad Alex gjorde i dag? Sajak säger att han och Alex är i krig nu. Alex tog sig in i kontrollrummet och lekte med applådskylten under hela tredje programmet av »The Wheel«. Publiken typ applåderade när folk förlorade omgångar och grejer. Sajak säger att han ska spöa honom.«
»Så att du inte glömmer«, säger teven. »Se här vad du kan få.«
»Wow«, säger Dee. Hon sover i fåtöljen.
Faye och Julie sitter på tunna handdukar, år 1987, vid strandkanten, nakna, på en nudiststrand, söder om Los Angeles, precis efter soluppgången. Solen är bakom dem. Det tidiga Stilla havet är lila. Kvinnornas fötter sköljs och överges av en svag våg. Himlens färg är lite grotesk.
Julie har precis berättat för Faye att hon tror att älskande genomgår tre olika stadier när de lär känna varandra på riktigt. Först utbyter de anekdoter och böjelser. Sedan berättar var och en för den andra vad hon tror på. Sedan betraktar var och en relationen mellan vad den andra säger att hon tror på och vad hon faktiskt gör.
Julie och Faye utbyter anekdoter och böjelser för tjugonde månaden i rad. Julie säger till Faye att hon, Julie, mest tycker om: samtida poesi, ovänliga kvinnor, ord med entydig definition, ansikten som skiftar uttryck från sekund till sekund, ett obskyrt kanadensiskt uppslagsverk i begränsad upplaga som heter LaPlace’s Guide to Total Data, den mjuka doften av puder som äldre damers sminkdosor ger ifrån sig samt Oxford English Dictionary.
»Uppslagsverket visade sig vara lukrativt, antar jag att man måste konstatera.«
Julie drar in jästdoftande luft i näsan. »Det fick bli precis det som lärarna säger. Uppslagsverket var min vän.«
»När du var liten, menar du?« Faye rör vid Julies arm.
»Männen bara dök upp, den ena efter den andra. Jag tyckte så synd om mamma. Sådana uttryckslösa, tysta män, och hon fick ihop det med den ena efter den andra, och de flyttade in. Och inte en enda av dem kunde älska min bror.«
»Kom hit.«
»Ibland blev det läskigt. Jag minns att hon levde ett riktigt läskigt liv. Men hon brukade låsa in oss i något rum när det blev allvarligt, för att få oss ur vägen.« Julie ler för sig själv. »I början ibland minns jag att hon gav mig en linjal och en penna. För att roa mig med. Jag kunde roa mig med en linjal i timmar.«
»Jag tyckte också alltid om linjaler.«
»Den skapar världar. Jag kunde skapa världar av linjer. En sorts spetsig magi. Jag kunde hålla på hela dagen. Min bror såg på.«
Det finns inga måsar på den här stranden i soluppgången. Det är tyst. Tidvattnet är på väg ut.
»Men vi hade en uppsättning sådana här LaPlace’s Data Guide. Hennes fjärde man sålde dem till dörrförsäljare. Jag såg till att ha några i varje rum hon kunde låsa in oss i. De blev, helt ärligt, mina vänner. Jag fick känna på deras stabila och instabila linjer. Jag lärde känna dem väldigt bra.« Julie ser på Faye. »Jag kommer inte att säga förlåt om det låter dumt eller överdramatiskt.«
»Det låter inte dumt. Det är inte kul att vara barn och ha en skadad bror och en mamma med ett läskigt liv, och vara ensam. För att inte tala om att vara inlåst.«
»Men alltså, det var honom de låste in. Jag var bara där för att passa honom.«
»Jag menar bara att en autistisk bror bara inte kan vara tillräckligt sällskap för någon, oavsett hur mycket du älskade honom«, säger Faye, och ritar en vinkel i den fuktiga sanden med tån.
»Det var enormt tidskrävande att ta hand om honom. Men han var inget direkt sällskap, det har du rätt i. Men jag blev sådan att jag ville ha honom hos mig. Han fick bli min uppgift. Jag blev sådan att jag kopplade ihop honom med min identitet eller något. Min rätt att uppta plats. Jag var inte ens åtta.«
»Jag fattar inte att du inte hatar henne«, säger Faye.
»Ingen av männen hon hade stod ut med att ha honom i närheten. Inte ens de som försökte stod ut efter ett tag. Han bara stirrade och flaxade med armarna. Och så sa de att ibland när de såg in i mammas ögon såg de honom titta ut.« Julie skakar ibland ut sand ur sitt korta hår. »Förutom att han var smart. Han var helt inom sig, men han var smart. Han kunde stirra på samma sak i timmar utan att bli uttråkad. Och det visade sig att han kunde läsa. Han läste väldigt långsamt och aldrig högt. Jag vet inte hur orden verkade för honom.« Julie ser på Faye. »Jag lärde väl oss båda att läsa, med uppslagsverket. Tidigt. Illustrationerna var till stor hjälp.«
»Jag fattar inte att du inte hatar henne.«
Julie kastar en liten sten. »Men jag gör inte det, Faye.«
»Hon övergav dig vid vägkanten för att någon kille sa åt henne att göra det.«
Julie ser på grästuvan där stenen låg. Tuvan löses upp. »Hon älskade verkligen den här mannen hon var med.« Hon skakar på huvudet. »Han fick henne att lämna honom. Jag tror att hon lämnade mig för att jag skulle se efter honom. Jag är tacksam för det. Om jag inte hade haft honom just då, tror jag inte att det hade funnits någonting kvar av mig.«
»Men älskling.«
»Jag hade suttit inspärrad alla de här åren, i stället för honom.«
»Vadå, som att han helt plötsligt hade blivit oautistisk om du inte hade varit där och tagit hand om honom?«
Bland de saker Julie Smith tycker mest illa om finns: gratulationskort, adoptivföräldrar som adopterar utan att först analysera sig själva och utvärdera sin kärleksförmåga, lukten av svavel, John Updike, insekter med antenner och djur i allmänhet.
»Vänliga kvinnor då?«
»Men insekter är kanske värst. Även om insekten har slutat röra sig kan antennen fortfarande vifta runt. Antennen slutar aldrig vifta. Jag står inte ut med det.«
»Jag älskar dig också Faye.«
»Jag trodde verkligen inte att jag någonsin skulle kunna älska en kvinna på det här sättet.«
Julie skakar på huvudet åt havet. »Du får inte göra mig ledsen nu.«
Faye ser en liten antennlös insekt kana på ben tunna som hårstrån över den glasaktiga tidvattenytan. Hon harklar sig.
»Okej«, säger hon. »Den enda linjen på en amerikansk fotbollsplan som det bara finns en av.«
Julie skrattar. »Vad är femtian.«
»Denna månad, den enda som helt saknar helgdag, har fått sitt namn efter den romerske kejsare som …«
»Vad är augusti.«
Solen höjer sig; blodet försvinner ur det blå vattnet.
Kvinnorna flyttar sig nedåt för att vara kvar inom räckhåll för vågorna.
»Ibland tycker jag att havet ser ut som en stor blå hund«, säger Faye och ser ut. Julie lägger en arm om Fayes bara axlar.
»Vi älskade henne som vår egen dotter«, säger »JEOPARDY!«:s PR-samordnare Muffy deMott. »Det blir sorgligt att se henne lämna oss. Ingen har någonsin haft lika stor påverkan på en frågesport som ms Smith har haft på ’JEOPARDY!’«
– Artikel, Variety, 13 mars 1988.
Svaga vågor hänger, brister, glider. Vita fingrar spiller ut på stranden och smälter in i sanden. Faye ser mörka sandpartier ljusna under dem när vattnet i sanden dras ut igen med det återvändande tidvattnet.
Stranden lägger sig till rätta och brusar när den bleknar. Faye ser på sidan av Julies ansikte. Julie har den bästa hy Faye någonsin har sett på någon någonstans. Det är inte bara det att den har så tydliga brister, eller att den här i det låga solljuset vid vattnet har samma färg som ett bra rosévin; den har texturen av något verkligt levande, en elastisk mjukhet, som en mogen fröskida, en kapsel. Den är sårbar och har djup. Den sträcker sig glänsande och fast bara över Julies höga, böjda kindben; benen gör käkarna inåtböjda, ögonen djupt lagda. Konturerna i hennes ansikte är som klaver, nästan slaviska. Allting hos henne är liksom permeabelt: till och med den smala, mörka gluggen mellan hennes två framtänder tycks vara en sorts springa, en recessiv inbjudan. Julie har använt tänderna och deras glugg för att stimulera Faye med en mild skicklighet som Faye inte kunde föreställa sig.
Julie har sett upp. »Men varför?«
Faye tittar stumt, skakar på huvudet.
»Poesi pratade du om.« Julie ler och rör vid Fayes kind.
Faye tänder en cigarett i blåsten. »Jag har bara aldrig gillat det. Det går som katten kring het gröt. Också när jag tycker om det är det bara ett väldigt dunkelt sätt att säga det uppenbara, känns det som.«
Julie flinar. Hon har en glugg mellan framtänderna. »Olé«, säger hon. »Men tänk på hur ytterst, ytterst få av oss som förmår att hantera det uppenbara.«
Faye skrattar. Hon fuktar ett finger och ritar ett poängstreck i luften. De skrattar båda två. En abnorm våg plumsar tungt ut i strandbrynet. Fayes finger smakar rök och salt.
Pat Sajak och Alex Trebek och Bert Convy sitter och tar det lugnt, i bekväma byxor och lösknutna slipsar, i Merv Griffin Entertainments VIP-rum, på morgonen, och tittar på en inspelning av förra årets World Series i baseboll. På den enorma skärmen i rummet står en slagman och svingar mot ett lågt kast.
»Det där var lågt«, säger Trebek.
Bert Convy, som fuktar sina kontaktlinser, kisar mot reprisen.
Trebek sätter sig rakt upp. »Vilken slagman genom tiderna har varit bäst på att träffa låga kast.«
»Joe Pepitone«, säger Sajak utan att tveka.
Trebek ser skeptisk ut. »Joe Pepitone?«
»Willie Stargell var grym på låga bollar«, säger Convy. De andra två männen ignorerar honom.
»Reggie Jackson var fantastisk«, funderar Sajak.
»Är fortfarande«, säger Trebek och tittar frånvarande på sina naglar.
En programledare för ett frågesportprogram har ett ganska enkelt yrkesliv. Alla veckans fem program kan spelas in på en enda lång dag. Oftast ägnas en tuff vecka i månaden åt att framträda i studion. Resten av programledarens tid är hans egen. Bert Convy åker runt på biltävlingar och galleriainvigningar och Love Boat-inspelningar och är miljonär flera gånger om. Pat Sajak är fenomenal på racquetball, och trädgårdar, och håller på att lära sig sitt tredje språk genom brevskolor. Alex, känd i branschen som den mest hängivna programledaren sedan Bill Cullen, brukar nästan dagligen kunna ses smyga omkring någonstans i MGE-byggnaden, i färd med att läsa, harkla sig, förbereda sig, oroa sig.
Någon får en träff. Sajak slänger en läskburk mot skärmen. Trebek och Convy skrattar.
Sajak ser bort mot Bert Convy. »Hur går det med tanden, Bert?«
Convys hand glider upp mot munnen. »Fortfarande missfärgad«, säger han bistert.
Trebek ser upp. »Har du en missfärgad tand?«
Convy känner på en blottad hörntand. »Bara tillfälligt. Redan på väg att fixa till sig.« Han smalnar av blicken mot Alex Trebek. »Men säg ingenting till Merv.«
Trebek ser sig omkring, som om han undrar vem Convy talar med. »Jag? Han som sitter här? Ser jag ut som en sådan person?«
»Du ser ut som en programledare.«
Trebek ler brett. »Antagligen på grund av mina perfekta och vackra och felfria tänder.«
»Svin«, muttrar Convy.
Sajak säger åt dem båda att hålla häften.
Dynamiken i relationen mellan Faye Goddard och Julie Smith tenderar, enligt deras omgivning, att undandra sig tydliga formuleringar. Faye är tjugosex och har arbetat med research i »JEOPARDY!«-teamet under de senaste fyrtio månaderna. Julie är tjugo, har fosterföräldrar i LaJolla, och har bevarat sin mästartitel i »JEOPARDY!« under fler än sjuhundra marknadsdominerande program.
För fyrtio månader sedan bestämde sig frågesportsproduktionsmogulen Merv Griffin för att fiska upp det populära programmet »JEOPARDY!« ur medieglömskan, pensionera Art Flemming till förmån för den vaxigt snygga, rätt välkända och som sagt hängivna Alex Trebek, tidigare fotomodell som gjort sig ett namn i frågesportsbranschen genom att leda det kortlivade programmet »High Rollers« för Barris/NBC. Dee Goddard, som hade skrivit för program så gamla som »Truth or Consequences« och »Name That Tune«, hade jobbat med Promotion/Distribution på »The Joker’s Wild« och slutligen producerat den kommersiellt skakiga men kritikerrosade »Gambit«, anlitades av MGE som »JEOPARDY!«:s nya produktionschef. En rörigt spänd period följde på Griffins beslut att utse Janet Lerner Goddard – fyrtioåtta, vinnare av två Clio, men också gift med Dees tidigare make – som regissör till det förnyade programmet, och faktum är att Dee övertalas att stanna kvar först när Merv Griffins chefsassistent personligen ringer ett samtal till New York, där Faye Goddard, som lämnat Bryn Mawr 1982 med en examen i biblioteksvetenskap, har ett redaktionsjobb på tidningen Puzzle. Mervs högra hand erbjuder Faye en plats som kategori-/frågeresearcher i »JEOPARDY!«-teamet.
Faye jobbar för sin mamma.
Sommaren 1985 har Faye jobbat på »JEOPARDY!« kanske fyra månader när en märkligt söt ung kvinna med vänlig röst kommer in från motorvägen i en smutsig jeansjacka, ryggsäck och en annons ur Times med en förfrågan från MGE om tävlingsdeltagare. Tjejen säger att hon vill vara med i »JEOPARDY!«; hon har fått höra att hon har ett sinne för fakta. Faye intervjuar henne och blir inte överdrivet intresserad. Tjejen får ett stabilt men inte på något sätt anmärkningsvärt resultat på CBE:s allmänbildningstest, i en version som visar sig innehålla en viktig zoologidel. Julie Smith tar sig knappt fram till audition.
Under en inspelad auditionomgång, där Julie står mellan en svartmuskig frimurare från Encino och en trådsmal bibliotekarie med en enorm blond peruk, vinner hon överlägset, men har svårt att tala tydligt i mikrofonen, och svårt med den besynnerliga och särpräglade »JEOPARDY!«-inversionen som innebär att programledaren »ställer« svaret och en tävlingsdeltagare kommer med den rätta frågan. Faye ger Julie tre auditionpoäng av fem. Oftast är det bara fyror och femmor som kallas in igen. Men Alex Trebek, som tillbringar åtminstone delar av sin fritid åt att drälla runt på auditionomgångar, gillar tjejen, också efter att hon avböjt hans inbjudan till en cola i MGE:s personalfik, och Dee Goddard och Muffy deMott väljer ut Julie som särskilt anmärkningsvärd bland arton andra aspiranter på auditionbandet, och ingen i teamet till ett program som fortfarande befinner sig i den påfrestande inledningsfasen av att komma upp i respektabla marknadsandelar igen har någonting emot dödligt attraktiva unga kvinnliga tävlingsdeltagare. Etc. Julie Smith kallas in och läggs in i tävlandegruppen någon gång tidigt i september 1985.
»JEOPARDY!«-programmen fyrtiosex till fyrtionio spelas in den 17 september. Ms Julie Smith från Los Angeles dyker upp för första gången i det fyrtiosjätte programmet. Ingen kan riktigt minnas vem som var stormästare vid den tiden.
Palindrom, Astrologi i musiken, Sjuttonhundratalet, Kända personer vid namn Edward, Bibeln, Modehistoria, Sinnestillstånd, Bollfria sporter.
Julie länsar spelplanen i båda omgångarna. Varenda fråga. Aldrig hänt förut, ens under Flemmings tid. De andra två tävlingsdeltagarna måste matta och grå ledas ner från scenen. Julie vinner 22 500 $, varenda dollar på planen, på en halvtimme. Hon tjänar inte mer under denna första match eftersom en uppskakad Alex Trebek förklarar det vara dags för finalomgången, och Julie Smith inte har något att vinna på att satsa något av sin vinst mot sina motståndares poäng på 0 $ respektive 400 $. En storögd och grinande Trebek lyfter på en inbillad hatt inför en uttryckslös Julie medan elektriska bongotrummor skallrar till bilden av eftertexterna.
Tio minuter senare hittar Faye Goddard en försvunnen Julie Smith i ett avlägset hörn av tävlingsdeltagarnas omklädningsrum. (Återkommande tävlingsdeltagare måste byta om mellan varje program, för att upprätthålla illusionen om att de »kommer tillbaka igen i morgon«.) Det är dags för »JEOPARDY!«-program nummer fyrtiosju. En titel att försvara och så vidare. Julie sitter och stirrar på sig själv i en hård sminkspegel inramad av lysande glödlampor, slapp och uttryckslös i ansiktet. Hon reagerar bara knappt på stimulans. Faye måste hämta en fuktig handduk och prata med henne medan hon byter om och praktiskt taget bära henne upp till studion.
Faye sitter i kontrollrummet och försöker förmedla till sin mor sina tvivel om huruvida den konstiga nya stormästaren kan klara av ännu en tevesänd omgång, när Janet Goddard lugnt vänder uppmärksamheten mot skärmen. Julie äter upp program fyrtiosju och spottar ut det i småbitar. Lady Bird Johnsons riktiga förnamn visar sig vara Claudia. Den stad i Florida som tillverkar fler Havannacigarrer än hela Kuba avslöjas som Tampa. Julies finger misshandlar knappen. Hon är på Alex svar med de rätta frågorna innan han ens hinner sätta punkt för sina ledtrådar. Den första omgångens spelplan är tagen. Janet bryter för reklam. Julie sitter vid sin lilla pult och stirrar ut mot en tigande studiopublik.
Faye och Dee ser på Julie när de röda lamporna tänds och Trebeks ansikte faller in i det professionella leendets härjade veck. Något händer med Julie Smith när de röda lamporna tänds. Bara ett något. Flickan som tar hem spelet och stirrar uttryckslöst är borta. Varje konkavitet i den där personen verkar nu ha blivit konvex. Kameran dröjer vid henne. Den verkar tråna. Ofta kommer Julie i bild medan Trebek fortfarande läser en ledtråd. Hennes ansikte, på skärmen, avger ett märkligt fladdrande UHF-flimmer; ansiktet, som lyser av frid, utstrålar en sorts enhet med spelplanens data.
Trebek rättar till slipsknuten. Faye vet att han känner detta särskilda, den märkliga, koncentrerade förändringen i spelets förlopp. Studiopubliken drar efter andan och viskar när Julie tillkännager det latinska namnet på vanlig rädisa.
»Ingen kan det latinska namnet på rädisa«, säger Faye. »Det är en sådan där mördarfråga som jag stoppar in med flit i varje omgång.«
De två medtävlandenas kroppshållningar försämras. Någon i publiken ropar Julies namn högt.
Trebek, som aldrig förut varit med om att en publik överger honom, blir mer och mer uppskakad. Han använder fyrtio långa sekunder åt att berätta en tröttsam anekdot om när han en gång såg en Dodgersmatch med Tom Brokaw. Publiken tjuter otåligt om att spelet måste fortsätta.
»Dålig stämning här«, viskar Faye. Dee ignorerar henne, lutar sig mot skärmen.
Janet signalerar till Alex att det är dags för avbrott. Fuktig och uppmärksamhetstörstande lovar Alex landet att han strax är tillbaka, att han är ivrig att i sändning utforska den makalösa ms Smith och de än mer makalösa utmaningar hon måste ha genomgått för att ta in så mycket fakta vid en så späd ålder.
»JEOPARDY!« bryter för en reklamfilm för Tricuitkex. Faye och Dee stirrar skräckslaget in i skärmen. Studiopubliken sitter förstenad medan Julie Smiths ansikte skrumpnar ihop som en näsduk i en ficka. Hon börjar tyst gråta. Tårar rör sig nerför kindklaverna och droppar in i hennes mick, där de av någon anledning väser svagt. Janet, i båset, sitter handfallen. Faye skickas iväg efter en fuktig kompress men hinner inte tillbaka i tid. Lamporna tänds. Amerika ser Julie Smith mörda varenda fråga på andra spelplanen, med ansiktet och vinyljackan hala av tårar. Trebek, som plötsligt är filbunkslugn, låtsas som ingenting, utom att han inte ställer några (och inte en enda gång under hundratals program gör han det) av de utlovade personliga frågorna till Julie Smith.
Spelet går mot sin upplösning. Faye såg en ny, tredje Julie svara på fråga efter fråga. Julies ansikte torkar, hårdnar. Hon ser på Trebek med ögon smala som pappersskärsår.
I finalen är motståndarna återigen tomhänta och Julie överskuggar svalt Trebeks förklaringsgest och sätter alla sina tjugotvå och fem på att den första delen av Pekingmänniskan som upptäcktes var ett parentesformat fragment av underkäken. Hon slutar på 45 000 $. Alex låtsas knäböja. Publiken applåderar. Bongotrummor går igång. Och i ett slutögonblick som Faye Goddard äger, fångat på en glansig affisch som hänger över hennes järnskrivbord, pekar Julie Smith, i teve, stilla och övervägt finger åt Alex Trebek.
En nation blir galen. Växlarna på MGE och NBC inleder skräniga tvådagarssymfonier. Pat Sajak skickar tre dussin långstjälkade röda till Julies omklädningsbord. Marknadsandelarna för det sista segmentet i »JEOPARDY!«:s fyrtiosjunde program är femtio – lika stor som vid Super Bowl och lönnmord. Det är den 17 september 1985.
»Mitt favoritord«, säger Alex Trebek, »är fukt. Det är mitt favoritord, särskilt i kombination med mitt andra favoritord, vilket är inducera.« Han ser på läkaren. »Jag bara associerar. Går det bra om jag bara associerar?«
Alex Trebeks psykiater säger ingenting.
»En dröm«, säger Trebek. »Jag har den här återkommande drömmen där jag står utanför fönstret på en restaurang och ser en kock vända pannkakor. Förutom att det visar sig att det inte är pannkakor – det är ansikten. Jag ser en man i kockmössa vända ansikten med stekspade.«
Psykiatern bildar ett kyrktorn med fingrarna och mediterar över kyrktornet.
»Jag tror att jag bara är utmattad«, säger Trebek. »Jag tror att jag bara är dödstrött. Jag fortsätter oroa mig för mitt leende. Att det kanske är på väg att bli ett trött leende. Vilket inte är ett inbjudande leende, vilket är professionellt oroande.« Han harklar sig. »Och det är oron tror jag som gör mig trött från början. Det är som en ond leendecirkel.«
»Den här flickan du arbetar med«, säger läkaren.
»Och så avslöjar Convy i dag att han håller på att få en missfärgad tand«, säger Trebek. »Säg att det är ett gott tecken, gör det.«
»Den här tävlingsdeltagaren du talar om hela tiden.«
»Hon förlorade«, säger Trebek, och gnuggar sig på näsryggen. »Hon förlorade i går. Läser du verkligen aldrig tidningen? Hon förlorade mot sin egen bror, efter att Janet och Mervs assistent smög in den skadade lilla jäveln med en riggad fem-audition och en spelplan som fullkomligen kryllade av djurfrågor.«
Psykiatern höjer en aning på sina ögonbryn. De är svarta och vinklade, nästan som gångjärn.
»Knäpp historia bakom«, säger Trebek, medan han vrider på en stor svart manschettknapp för att spegla dagsljuset från fönstret i linjer över takplattorna. »Jag har hört den i typ fjärde hand, men ändå. Föräldrarna övergav barnen, som barn. Det var tjejen och hennes bror, Lunt. Kan du föreställa dig en stormästare vid namn Lunt? Lunt var autistisk. Autistisk till den grad att det handlade om en skyltdocka av en unge snarare än en unge. Muffy sa att Faye sa att tjejen brukade bära runt på honom som en resväska. Sedan blev han och tjejen till sist övergivna någonstans mitt ute i ingenstans. Av föräldrarna. Gräsligt. Hon blev adopterad och brodern hamnade på någon institution. En statlig institution. Den här hopplösa autistiska ungen, som det visar sig har memorerat hela LaPlace’s Data Guide. De blev båda tvingade på något sätt att memorera den grejen, som barn. Och jag som trodde att jag hade en usel barndom.« Trebek skakar på huvudet. »Men han blev undanstoppad, och tjejen blev adopterad av några i La Jolla som väl inte var de ädlaste människor man kan tänka sig, vad jag förstår. Hon rymde. Hon kom med i programmet. Hon regerade. Hon var rättvis och sportslig och tog inga skiterier. Hon använde sina prispengar till att betala de svindlande kostnaderna för Lunts autism. Flyttade honom till ett privatsjukhus i öknen som visst var specialister på att typ … rycka tag i folk som är utanför sig själva. In i världen.« Trebek harklar sig.
»Och jag gissar att de lyckades skapligt med att rycka i honom«, säger han, »åtminstone så att han kunde prata. Men han gömmer fortfarande huvudet under armen så fort läget blir spänt. Och så ser han väldigt skum ut. Men i alla fall så kommer han och knuffar ner henne med den här störtfloden av zoologifakta.« Trebek leker med manschettknappen. »Och så är hon borta.«
»Du sa under vår senaste timme tillsammans att du trodde att du älskade henne.«
»Hon är lesbisk«, säger Trebek slött. »Hon är rakt igenom lesbisk. Jag tror hon är en sådan där politisk flata. Du känner till typen? Den arga typen? Hon ser på män som om de var fula fläckar på luften. Och så har hon ihop det med vår tokiga huvudresearcher, vilket jag verkligen hoppas att du förstår att granskningsnämnden hade vissa åsikter om den relationen om du inte …«
»Associera fritt«, beordar läkaren.
»Bildassociation?«
»Det har jag ingenting emot.«
»Jag föreslog för tjejen att vi kunde ta en kaffe, eller en Tab, för flera år sedan, precis i början, i personalfiket, och hon gav mig en helt oförglömlig, fuktinducerande blick. Sedan säger hon att hon aldrig skulle kunna insupa koffein tillsammans med en man som hade digitalklocka. I helvete heller säger hon. Hon pekade finger åt mig i rikssänd television. Hon är praktiskt taget snaggad. Ibland ser hon ut som en vampyr. En gång, i deltagarbåset – deltagarbåset är där vi förvarar alla deltagarna till alla programmen – höll en av lamporna i båset på och flimrade, ett av lysrören – och hon sa att hon för helvete krävde att bli tagen ut ur det där båset, att det flimrande lysröret fick det att kännas som om hon var i en mardröm. Och det var verkligen något mardrömslikt med det där ljuset, minns jag. Det var som om det fanns en puls i neonet. Som blod. Alla i båset blev ängsliga.« Trebek stryker sig över mustaschen. »Märklig tjej. Något märkligt med henne. När hon log blev saker och ting klara, alltför fokuserade. Det var inte längre roligt, på något sätt.«
»Jag älskar henne, tror jag«, säger Trebek. »Hon har ett särskilt sätt att hantera ett stycke data. Att se henne med ett svar … Kan man tala om en intellektuell smekning? Jag tänker på oss två tillsammans: haven delar sig, stjärnorna lyser som strålkastare …«
»Och den här researchern hon har en relation med?«
»Hygglig tjej. En tjock, trevlig tjej. Inte makalöst smart. Lite känslosam. Har den här beundran-kontra-avsky-grejen med sin mamma.« Trebek funderar. »Min åsikt: Faye är en sådan tjej som jämt rider på sina känslovågor. Förstår du? Har inte helt kontroll över vart de för henne, men glider inte heller iväg helt och hållet. En psykosurfare. Men ser läskig ut, för att vara så ung. Sådana svarta, utbuktande, galna ögon. Helt runda och svarta. Men imponerande bröst.«
»Moderskonflikter?«
»Fayes morsa är en mycket överspänd produktionschef. Ägnar helt orimligt mycket tid åt att ängslas över att inte ängslas över det faktum att vår regissör är hennes exmans fru.«
»En kvinna?«
»Janet Lerner Goddard. Den värsta regissören jag någonsin har arbetat med. Dee avskyr henne. Janet tycker om att leka med Dees huvud; det är ett huvud som onekligen tenderar att vara fyllt av gin. Janet tycker om att stoppa små pråliga påminnelseprylar från Dees ex i Dees postfack på jobbet. Gamla papper, slipsnålar. Hon leker med Dees tankar. Dee håller på att fastna helt i den här ängslan. Hon fungerar knappt på jobbet längre.«
»Bild du associerar med den här personen?«
»Du vet sådana där ultramoderna gevär, där mekaniken i siktet långväga överträffar det i tändningen? Sådan är Dee. Gud vad jag är rädd för att någonsin bli sådan.«
Psykiatern tycker att de har kommit så långt de kan för den här gången. Han visar Trebek dörren.
»Jag tycker också väldigt mycket om uttrycket kluta ut«, säger Trebek.
Under de där första höstveckorna år 1985 kan en tittarskara som växer för varje Nielsenmätning urskilja endast två områden som möjligen kan vara ömma punkter för ms Julie Smith från Los Angeles. Det ena har med djur att göra. Julie är helt enkelt oförmögen att svara på ledtrådar om djur. Under hennes fjärde program finns Pungdjur och Zoologiska låtar bland kategorierna i den andra spelplanen, och en eidetisk apotekare från Westwood sätter tryck på Julie hela vägen till finalen innan hon krossar honom med en djärv satsning på Eva Brauns skostorlek.
Under sitt femte program (vilket, enligt spelets officiella regler, ska vara hennes sista – om hon vinner får hon avgå som femfaldig stormästare) möter Julie en makalöst fet brevbärare från Berkeley som hävdar att han är medgrundare till MENSA:s Kalifornienavdelning. Den tredje deltagaren är en neurastenisk (men ursnygg – Alex rättar gång på gång till slipsen) stenograf från Fullerton som tvångsmässigt torkar av läpparna på blusärmen. Stenografen samlar raskt på sig en negativ poängsumma, och blir hysteriskt nervös under den andra reklampausen, när den vidriga, hämndlystna och viskande brevbäraren övertygar henne om att hon kommer att behöva betala de nio hundra dollar hon ligger back till »JEOPARDY!« för att de ska släppa ut henne ur studion. Faye rycker ut under avbrottet, men kvinnan tycks helt omöjlig att lugna. Hon stirrar hela tiden vilt mot utgångarna medan Faye springer av scenen och de röda lamporna tänds.
En klocka inleder andra omgången. Julie, som vägrar möta publikens blick, börjar stanna upp lite innan hon svarar Alex. Hon lämnar öppningar. Bara brevbäraren drar nytta av detta. Julie fortsätter leda. Faye betraktar stenografen, som uppenbarligen håller sig samman enbart genom en enorm viljeansträngning. Brevbäraren knappar in på Julie. Julie antar en blick av avsmak och sopar planen i flera minuter, ner till det allra sista svaret, Det antika Rom på 1 000 poäng: han skrev De oratore och avrättades av Octavianus år 43 f. Kr. Julies finger kretsar över knappen; hon ser mot stenografen. Brevbärarens ögon är slutna i datasökning. Stenografens huvud smäller upp. Hon ser vilt på Julie och trycker för svaret Vem är Tullius. Det är tyst. Trebek ser på sitt manuskort. Han skakar på huvudet. Stenografen åker ner till –1 900 $ och verkar få något som liknar ett epilepsianfall.
Faye ser Julie Smith trycka och viska in i mikrofonen att även om Alex garanterat var ute efter frågan Vem är Cicero, var det faktiskt så att en viss Marcus Tullius Cicero, 106–43 f. Kr., ibland var känd som Cicero och ibland som Tullius. Precis som Augustus mindre kända benämning är Octavianus, påpekar hon, och pekar på kortet i programledarens hand. Trebek ser på kortet. Faye störtar iväg till resursrummet. Domen tar bara några sekunder. Stenografen får rätt, och pengar. Hon är inte längre känslomässigt skuldsatt, och kramar om Julie inför kameran. Brevbäraren fingrar på kavajslagen. Julie ler ett helt underbart leende. Alex, som är uppriktigt rörd, håller ett kort hyllningsanförande om den schysta tävlingsanda han är stolt över att ha bevittnat här i dag. I finalen förintar Julie fullständigt brevbäraren, som fått för sig att den första litteraturen i Indien skrevs av Kipling. Programmet drar in en andel på sextiofem. Knappt någon ser att Julie och stenografen byter telefonnummer i ljudet av bongotrummorna. Faye får en åthutning av Muffy deMott om den ovärderliga vikten av att ta reda på alla tänkbara frågor till ett givet svar. Bilden av hur Julie trycker inför rättelsen tar sig ända till »Nyhetsmakare«-kolumnen i Newsweek.
Samma kväll kallar Merv Griffins chefsassistent samman till ett akut policymöte med hela teamet. MGE:s skarpaste hjärnor rådgör. Alex och Faye inbjuds att sitta med. Faye ringer ner och beställer kaffe och Coca-Cola och Mervs särskilda sodavatten.
Griffin mumlar åt sin högra hand. Denne har ett glansigt ansikte och en svart tupé. Mannen nickar, reser sig:
»Kan inte släppa henne. För bra. För het. Hon har tagit över programmet. Kolla in siffrorna.« Han svingar med siffror.
»Men reglerna är tydliga«, säger regissören. »Fem program, sedan får man avgå obesegrad och komma tillbaka vid Stormästarturneringen i april. Årets händelse. Tradition. Art Flemming. Rättvist mellan deltagarna. En sorts etikfråga.«
Griffin viskar in i sin glansiga högerhands öra. Återigen reser sig mannen.
»Skitsnack«, säger den glansiga mannen till regissören. »Tjejen är magisk. Siffror ljuger inte. Triscuit har erbjudit sig att betala det dubbla för trettio sekunder, så länge som hon är kvar.« Han ler med munnen men inte med ögonen, ser Faye. »För fan, Janet, vi kunde kalla programmet Julia Smith Show och ändå tjäna multum.«
»Julie«, säger Faye.
»Absolut.«
Griffin viskar upp mot sin underhuggare.
»Behöver Merv säga att vi alla skulle komma att uppleva tydliga löneökningar och bättre villkor här på jobbet?« säger den glansiga mannen, medan han snurrar på ett fickur. »Vi har en chans att bli branschens hjältar. Hjältinnor. MGE som Camelot. Ni, allihop, riddare.« Ser sig omkring. »Fattar ni. Drottningar. Nöjesamasoner.«
»Man släpper inte en andel på sextio utan strid«, säger Dee, som sitter bredvid Faye och smuttar på något som Faye tycker ser lite för mycket ut som vatten. Regissören viskar något i Muffy deMotts öra.
Det är tyst. Griffin reser sig för att stå bredvid sin underhuggare. »Jag har sett banden, och jag är så imponerad att jag aldrig har varit så imponerad förut. Hon är som en lins, ett filter för den enorma röriga kraft som vissa i branschen har ägnat hela sina liv åt att försöka hitta och fokusera.« Det är Merv Griffin som säger detta. Blickar runt bordet sjunker. »Var är det för en kraft?« frågar Merv stilla. Ser sig omkring. Han och underhuggaren sätter sig ner igen.
Alex går fram till dörren för att befria en andfådd passopp från förfriskningar.
Griffin viskar och den glansiga mannen reser sig upp. »Merv postulerar att denna kraft, mina damer, herrar, är kapaciteten för fakta att överskrida deras inre faktabegränsningar och få, i och av sig själva, mening, känsla. Den här tjejen slänger inte bara fakta i väggen. Tjejen fyller bagateller med innebörd. Hon gör dem mänskliga, något med förmågan att spela, väcka, inducera, rena. Hon ger spelet den samtidiga genomskinlighet och gåtfullhet som alla vi i branschen har längtat efter, i decennier. En sorts förening av tävlingshuvud, hjärta, mage, knappfinger. Hon är, eller kan bli, själva programmet förkroppsligat. Hon är gåtan.«
»Vadå, som en kultgrej?« undrar Alex Trebek, som öppnar en läskburk med utsträckt arm.
Merv Griffin stirrar kallt på Trebek.
Mervs underhuggares ansikte glänser. »Ser ni fönstret där?« säger han. »Där släpper vi reglerna. Ut genom fönstret.« Känner på näsan. »Vidhåller verkligen er samvetsgranne underhållare – och här vill jag att ni ska tänka på alla innebörder av ’vidhållande’ här« – ser på Janet – »jag menar klamrar han sig blint fast vid reglerna för deras egen skull när själva målet och syftet och tanken med reglerna från början traskar rakt in från gatan och in i hjärtat på varenda Triscuitkonsument i den fria världen?«
»Knappast«, säger Dee torrt.
Mannen: »Så här har vi konceptet. Hon stannar tills hon ryker. Vi kan inte och kommer inte att ge henne någon hjälp i sändning. Utanför sändning får hon allt, inom de gränser som Merv bedömer som rimliga. Vi får henne att spela med lite, ta det lugnt med planen när strategin har utrymme för det, ge de andra spelarna små chanser. Vi säger åt henne att vi vill spela med. DeMott här är en av våra morötter.«
Muffy deMott torkar av munnen på en servett från personalfiket. »Är jag en morot?«
»Om tjejen spelar med, då börjar du, deMott, hjälpa henne att förvalta sina inkomster. Säg åt henne att hon kan placera dem inom MGE. Hamna från sjuttiostrecket till snarare tjugo. Ni hajar? Hon måste spela med, med en sådan morot.«
»Hon skickar alla sina pengar till ett sjukhus där hennes bror är«, säger Faye mjukt, intill sin mor.
»Sjukhus?« frågar Merv Griffin. »Vilket sjukhus?«
Faye ser på Griffin. »Det enda hon sa var att hennes bror var i Arizona på ett sjukhus eftersom han har svårt att leva i världen.«
»Världen?« undrar Griffin. Han ser på sin underhuggare.
Griffins underhuggare rör försiktigt vid sin peruk, ser på Muffy. »Gräv där, deMott«, säger han. »Sjukhusbrodersgrejen. Om det är bra PR, se till att det kommer i tryck. Ta tjejen åt sidan. Berätta hur det ligger till. Berätta om reglerna och fönstret. Säg att hon är kvar så länge hon klarar det.« En märkbar paus. »Säg att Merv kan vilja ta en lunch, vid något tillfälle.«
Muffy ser på Faye. »Javisst.«
Merv Griffin sneglar på klockan. Alla reser sig omedelbart. Papper plockas ihop.
»Dee«, säger Merv från sin stol, medan han frånvarande fingrar på en hörntand. »Du och din dotter stannar gärna kvar ett ögonblick.«
Idaho, Mynt, Truffaut, Skyddshelgon, Historiska drinkar, Djur, Vintersporter, 1879, Franska revolutionen, Botaniska låtar, Talmud, »Struntprat«.
En tävlingsdeltagare, under program tvåhundraåttiosju, den 4 december 1986, är en glasögonprydd tonårskille med ett tjockt lager finnar och ett ihåligt bröst i en urblekt Mozarttröja; han hävdar i sändning att han har gjort om den västerländska solkalendern så att den är helt isomorf med atomuren vid U.S. Bureau of Time Measurement i Washington. Han ser med pärlögon på Julie. Precis allt han vinner, säger han, kommer gå till att förverkliga hans pappas dröm. Hans pappas dröm visar sig vara ett spa, på baksidan av familjens hus i Orange County, med en elefant i ständig tjänst på vardera sidan om spaet, sprutandes.
»Gud vad trött jag är«, nynnar Alex entonigt till Faye över en läsk och näsduk i det tredje reklamavbrottet. Bakom Alex ser Faye Julie, vid sin lilla pult, blickandes ut mot studiopubliken. Folk i publiken tävlar om hennes uppmärksamhet.
Pojkens hopp om elefanter krossas i finalen. Han hävdar gällt att den islamiska veckan inte innehåller någon särskild vilodag.
»Fredag«, viskar Julie.
Alex markerar övergången till bongotrummorna genom att be publiken att betänka att Kalifornienbor aldrig (»aldrig«, understryker han) verkar vända sig mot öst.
»Bara detaljerna om brodern som inte kan leva i världen, det är allt jag vill ha«, säger Merv Griffin, medan han drar ner nagelbanden med ett gem. Dee ger ifrån sig mjukt medhållande ljud.
»Killen är autistisk«, säger Faye. »Jag förstår inte riktigt varför du skulle vilja ha några detaljer om en autistisk person.«
Merv fortsätter att vända sig till Dee. »Vad exakt är det för fel på honom. Finns det olika grader av autistiskhet. Kan han prata. Hur ser prognoserna ut. Skulle han väcka medkänsla. Ser han för mycket ut som flickan. Och så vidare.«
»Vi vill ha fullständiga uppgifter om Smiths bror«, itererar Mervs underhuggares glänsande ansikte.
»Varför?«
Dee ser på det tomma glaset i sin hand.
»Den potentiella poängen«, mumlar Merv, »är om brodern kan göra samma sak med data som hon kan göra med data.« Han flyttar över gemet till sin vänstra hand. »Utgör det faktum att han som Faye här formulerade saken har svårt att leva i världen, i kombination med vad som måste vara en imponerande genuppsättning, per automatik«, andas han, »en grund för mysteriestatus? Frågesportsförkroppsligande?« Han jobbar på ett nagelband. »Kan han göra det hon kan?«
»Föreställ er möjligheterna«, säger den glansiga mannen. »Vi ser långt, långt framåt nu. En form av klimaxuppgörelse, är ni med? Tänk Antigone. Om hon någon gång ska knuffas ner, vill vi uppenbarligen ha en knuffare med samma dragningskraft. Broderns dyra sjukhusvistelse på den osjälviska systerns bekostnad är redan det fantastisk PR.«
»Är han ett mysterium, det är det jag undrar«, säger Merv.
»Han har autism«, säger Faye, och stirrar glosögt. »De håller alltså på att typ lära honom att prata sammanhängande. Att inte få krampanfall så fort någon ser på honom. Då tänker ni att han kanske skulle vara med i teve?«
Mervs underhuggare står vid det mörka kontorsfönstret. »Tänk er att behålla mysteriet även bortom just den här tjejen, det är det Merv menar. Mysteriet med den fullständiga datakännedomen, det mysteriet skapade en sorts antikt, ontiskt självbevarande. Vi talar om en faktabevarande känsla, rakt igenom den förändring som oundvikligen medföljer varje känsla, Faye.«
»Vi tänker bevarande, det är det vi tänker«, säger Merv. »Varenda tumme borta på Triscuit står upp, i den här frågan.«
Dees hållning blir sämre och sämre medan de står där.
»Kom ihåg en sak, mina damer«, säger Mervs underhuggare från fönstret. »Ni är antingen en del av lösningen, eller så är ni en del av fällningen.« Han gapskrattar. Griffin slår sig på knäet.
Nio månader senare är Faye tillbaka i Griffins underhuggares rum. Mannens hår är förändrat. Han säger:
»Jag har två ord till dig, Faye. Jag säger Granskningsnämnd, och jag säger särboende. Vi har inget jag upprepar inget behov av ens en svag doft av en skandal. Vi har inget behov av någon skandalgrej som den i »Sixty-Four-Thousand-Dollar-Question«. Inte sant? Så jag säger Granskningsnämnd, och särbo.«
»Du är duktig på research, Faye. Vi värdesätter dig här. Jag har själv hört Merv använda ordet värde i anslutning till ditt namn.«
»Jag ger henne inga svar«, säger Faye. Mannen nickar energiskt. Faye ser på mannen. »Hon behöver dem inte.«
»Det enda jag säger är att jag tycker vi ska låta våra smutsiga lakan vara en privatsak«, säger den glansiga mannen. »Värdefulla eller ej. Så jag säger behåll din tjusiga glasvåning, som jag har hört så mycket om.«
Under det där första året sjunker tittarsiffrorna en aning, som de alltid gör. De planar ut makalöst. MGE-aktien splittas tre gånger på nio månader. Alex köper en bil som är så dyr att han inte vågar köra den. Han tar bussen till jobbet. Dee och manuskortkvinnan förvärvar en fastighet uppe i kanjonerna. Faye undersöker pensionsfonder med hjälp av Muffy deMott. Julie flyttar till en bungalow i Burbank, fortsätter leva på fallfrukt och fröer och skickar allt som återstår efter hennes minimala, nerbantade skatteavdrag till Palo Verdes psykiatriska sjukhus i Tucson. Hon tackar nej till att vara på omslaget till People. Faye förklarar för folket på People att Julie helt enkelt är en privat person.
Det dröjer inte länge förrän Julie inte längre kan gå ut någonstans utan någon form av förklädnad. Faye hjälper henne att prova ut en mustasch och förklarar att man inte ska använda för mycket lim.
Extrapolation från LAX:s flygplaneringsdata ger ett scenario där Merv Griffins glansiga underhuggare, »JEOPARDY!«-regissören Janet Goddard och en viss mr Mel Goddard, som jobbar med andrahandsrättigheter på Screen Gems, går ombord på den glansiga mannens nya Piper Cub på eftermiddagen den 17 september 1987, flyger nonstop till Tucson i Arizona och åtnjuter en tredagarsvistelse bland flygmyror och svarta spindlar och ofattbara trafikstockningar och ett flertal stekheta, kolsyrade sommarmonsuner.
Den person som avsatte ms Smith efter fler än 700 segrar i går kväll var en viss »mr Lunt« från Arizona, en ung man vars tendens att gömma huvudet under armen vid avgörande tillfällen inte på något sätt förminskade den virtuositet med vilken han hanterade den knapp och den spelplan som, i åratal, har varit helt i stormästarens händer.
– Artikel, Variety, 13 mars 1988
VAD SKA SMITH GÖRA NU?
– Rubrik, Variety, 14 mars 1988.
I Los Angeles vid lunchtid denna dag år 1987 är det väldigt hett. En brevbärare i brevbärarshorts och ylleknästrumpor sitter och äter lunch i en öppen brevlådas svarta buk. Luften skimrar över asfalten som bensin. Solglasögon pryder varje ansikte i sikte.
Faye och Julie går runt i västra L.A. Faye har på sig baddräkt och flipflops. Sandalerna gnisslar och smäller.
»Vad gjorde du sa du?« säger Faye. »Vad gjorde du för att försörja dig innan du såg annonsen?«
»En psykologiprofessor på UCLA gjorde tester på hur människors saliv reagerade på olika former av stimuli. Jag var professionell försöksperson.«
»Du var professionell salivgivare?«
»Jag fick betalt, Faye. Jag var sjutton. Jag hade stuckit från La Jolla. Jag hade inga pengar, ingenstans att bo. Jag åt frön.«
»Vadå, så han typ ringde i klockor eller viftade med choklad framför dig och såg om du dreglade?«
Julie skrattar, hon har en glugg mellan tänderna, och mustasch och solglasögon och det korta spretiga håret dolt under en safarihatt. »Inte precis.«
»Men hur var det då?«
Fayes sandaler gnisslar och smäller.
»Dina skor låter som sex«, säger Julie.
»Tro inte att det går en enda dag«, säger den rutinerade handboksförsäljaren P. Craig Lunt på besök hos frågesportsproduktionsmogulen som sitter med blicken omsorgsfullt nervänd och vänder på en plastlåda, i ett försök att få ner en kula i munnen på en clown.
Dee Goddard och Muffy deMott sitter inne på Dees kontor, ser ut över motorvägen, i dag, vid lunchtid, i den ventilerade luften, med en kanna martini, och ser på »All New Newlywed Game«.
»Nu är det dags för ’All New Newlywed Game’!«, säger teven.
»Svagt program«, säger Dee. »Det enda de håller på med är att förödmjuka nygifta. Under bältet-skämt för hela slanten.«
»Jag gillar det«, säger Muffy, och sträcker sig efter kannan som står på svalning framför luftkonditioneringen. »Folk får skylla sig själva om de låter Bob Eubanks skämma ut dem i rikssänd eftermiddagsteve bara för att de kan vinna en torktumlare eller snöskoter.«
»Det är billigt. Mel kom över deras bokföring en gång. Ett enormt … ett enormt snålt koncept.« Dee vickar på en bit citronskal.
Bob Eubanks huvud fyller skärmen.
»Herregud, ser du hur stort huvud han har.«
»Men han ser rätt ungdomlig ut ändå«, funderar Muffy. »Han verkar aldrig åldras. Jag undrar hur han bär sig åt.«
»Han har sålt sin själ för ansiktets skull. Han avgudar glänsande knivar. Han offrar åt mörka härskare å sitt ansiktes vägnar.«
Muffy ser på Dee.
»En fantastisk storvinst som valts ut särskilt för dig«, säger teven.
Dee lutar sig framåt. »Ser du det där huvudet. Hans panna härskar över hela bilden. De måste behöva någon sorts speciallins.«
»Jag gillar honom på något sätt. Han är kul på något sätt.«
»Jag är bara glad att han är inne i studion, och jag är utanför, och kan stänga av honom när jag vill.«
Muffy håller upp drinken i ljuset från fönstret och ser på den.
»Och du ligger förstås aldrig vaken i mörkret och överväger möjligheten att det kunde vara tvärtom.«
Dee lägger anklarna i kors under fåtöljen. »Lilla vän, vi är i den här branschen just för att försäkra oss om att det inte är en möjlighet.«
Båda skrattar.
»Men man hör ju historier«, säger Muffy. »Om såhär ensamma eller lite störda personer som alltid bara har haft teven, föräldrarna eller någon hjälpte dem på traven genom att dunsa ner dem framför rutan och sedan när de blir äldre blir ju teven hela deras emotionella värld, det enda de har, och det blir på ett sätt hela deras sätt att definiera sig som existenser, med distinkta identiteter, att de befinner sig utanför rutan, och allt annat är inuti rutan.« Hon smuttar.
»Stanna kvar«, säger teven.
»Och sedan hör man om hur någon sådan då och då råkar komma med i teve på något sätt. Oavsiktligt«, säger Muffy. »De är med i publiken i någon bollturnering, eller blir intervjuade på gatan i någon enkätfråga eller något, och går hem och dunsar ner rakt framför teven, och så helt plötsligt ser de upp och så är de inuti rutan.« Muffy trycker upp glasögonen. »Och ibland hör man om hur det gör dem galna, ibland.«
»Det måste finnas någon särskild försäkring för det eller något sådant«, säger Dee och klirrar med isen i kannan.
»Det kanske vore något.«
Dee ser sig omkring. »Har du sett vermouthen någonstans här någonvart?«
Julie och Faye går förbi ett hus med stuckaturfasad i samma färg som Pepto-Bismol. En folkabuss backar ut från uppfarten. Den sjunger en backande folkvagns gälla, sorgsna sång. Faye torkar sig i pannan med armen. Hon känner sig fuktig och klibbig, något varmt i en stängd plastpåse.
»Men alltså vet jag inte vad jag ska säga till dem.«
»Att man har ett förhållande med en kvinna betyder inte automatiskt att man är lesbisk«, säger Julie.
»Men det betyder inte heller att jag är Marie Osmond.«
Julie skrattar. »Det är ett kors du måste bära.« Hon tar Fayes hand.
Julie och Faye går mycket. Faye kör hem till Julie och hjälper henne att styra ut sig. Julie har mustasch och hatt, bermudashorts, hawaiiskjorta och en Nikon.
»Men tänk om jag är lesbisk då?« frågar Faye. Hon ser hur ett litet barn metodiskt dunkar en pappa med milt ansikte i baksidan av låret medan pappan köper Häagen-Dazs av en gatuförsäljare. »Jag menar, tänk om jag är lesbisk, och någon frågar mig varför jag är lesbisk?« Faye släpper Julies hand för att torka svett från överläppen. Vad säger jag om de frågar varför?«
»Tror du att det kommer att dyka upp en massa folk som frågar om din sexualitet?« frågar Julie. »Eller är det någon särskild du oroar dig för?«
Faye säger ingenting.
Julie ser på henne. »Jag förstår inte att du ens bryr dig.«
»Jag kanske gör det. Vilka frågor jag bryr mig om har inte du med att göra. Det är du som är anledningen till att jag kanske är lesbisk; jag bara ber dig berätta vad jag kan säga.«
Julie rycker på axlarna. »Säg vad du vill.« Hon måste fortsätta stryka ut mustaschen, i hettan. »Säg att lesbiskhet bara är en sorts respons på Annorlundaskapet. Säg att hela poängen med kärlek är att försöka få in fingrarna i hålen i älskarens mask. Att få någon sorts grepp om masken, och vem bryr sig om hur man gör det.«
»Jag vill inte höra några maskteorier, Julie«, säger Faye. »Jag vill höra vad jag verkligen ska säga till folk.«
»Varför berättar du inte vem det är du oroar dig så mycket över.«
Faye säger ingenting. En väldigt stor man går förbi, stekrött ansikte, nya cowboyboots, en enorm plåtstjärna fastsatt på kavajslaget.
»Le inte«, säger Faye.
De går tysta. Himlen är klar och vida utsträckt. Den lyser i sin egen sol, blank som aftershave.
Julie ler för sig själv, under hatten. Leendet är kallt. »En sak som är kul, om man vill ha kul«, säger hon, »är att hitta på förklaringar. Ge folk anledningar, om de vill ha anledningar. Vad man vill. Hitta på anledningar. Du kommer att bli förvånad – ju mer otrolig anledningen är, desto nöjdare blir folk.«
»Är det kul?«
»Jag garanterar att det är roligare än att snurra in sig i en massa oro över alltihop.«
»Julie?« säger Faye plötsligt. »Tänk om du förlorar, någon gång? Kommer vi fortfarande att vara tillsammans då? Eller är vi beroende av programmet för att vara tillsammans?«
En kvinna i frottéshorts ger Julie en rätt skamlös blick.
Julie tittar bort, i sin hatt.
»Här har du en«, säger hon. »Om folk frågar kan du ge dem den här. Du blir dödsförälskad i en man som säger att han är dödsförälskad i dig också. Han är äldre. Han är en viktig person, karriärmässigt. Du ger honom allt du har. Han åker till Frankrike på en viktig affärsresa. Han låter inte dig följa med. Du väntar i dagar utan att höra ifrån honom. Du ringer honom i Frankrike, och en kvinnoröst säger hallå på franska i telefonen, och du hör mannens rakapparat i bakgrunden. Ett par dagar senare får du ett hoprafsat vykort som han har postat första dagen. På kortet står det: ’Utsikten är här. Önskar att du var vacker.’ Du vacklar in i lesbiskhet, av smärtan.«
Faye ser på den rundade sidan av Julies ansikte, den djupa hyn hos en perfekt, vit druva.
Julie säger: »Säg att den här mannen som krossade ditt hjärta snabbt i minnet antog drag som i en politisk satirteckning: enormt huvud, minimal kropp, alla osmickrande drag överdrivna.«
»Jag kan säga att alla män överallt ser ut så för mig nu.«
»Ge dem den här. Du träffar en kille, när du går på college på östkusten. En populär och snygg och framför allt – och det är det som lockar dig mest – en fruktansvärt allvarlig kille. En kille som går till biblioteket och plockar fram ett ex av Gray’s Anatomy, söker rätt på den exakta platsen för och neurologin hos kvinnans klitoris – enbart, tänker du, för att han ska kunna göra det skönt för dig. Han spelar på din klitoris, hela din kropp, som på ett dyrbart instrument. Du faller pladask för killen. Din kärleks intensitet skapar något som kan beskrivas som en organisk situation: en kropp kan inte gå utan ben, ben kan inte gå utan en kropp. Han blir din kropp.«
»Men ganska snart börjar han tröttna på min kropp.«
»Nej, han blir besatt av din kropp. Han tar kontrollen över din egen varseblivning av din kropp. Han får dig att banta, eller gå upp i vikt. Han får dig att träna. Han bestämmer hur du ska klippa håret, förändra dig. Din kropp kan inte göra någonting utan honom. Du blir muskulös, av träningen. Dina kläder blir tajtare och tajtare. Han ritar upp din skiftande kontur på stora kraftpappersark och hänger upp dem i sitt rum i en sorts evolutionär utvecklingsrad. Dina vänner tycker att du är galen. Du förlorar alla dina vänner. Han har presenterat dig för alla sina vänner. Han fick dig att vända dig långsamt runt medan han presenterade dig, så att de kunde se på dig från varje tänkbar vinkel.«
»Jag är olycklig med honom.«
»Nej, du är yr av glädje. Men det finns inte så mycket du, just när du känner dig som mest fullständig.«
»Han får mig att lyfta vikter medan han ser på. Han har hantlar på rummet.«
»Din kärlek«, säger Julie, »kommer ur din ofullständighet, men reducerar dig också till en annans protetiska tillbehör, förkalkad av hans behovs Medusablick.«
»Jag sa att jag inte ville ha några abstraktioner om det här«, säger Faye otåligt.
Julie går, tyst, med ett avlägset koncentrerat pannveck. Faye ser en stor fjäril dunka absurt mot det röksvarta fönstret på en lång limousine. Limousinen står vid ett rödljus. Nu faller fjärilen bort från fönstret. Den driver planlöst bort till trottoaren och ligger där, färgsprakande.
»Han får dig att lyfta vikter, i sitt rum, på natten, medan han sitter och ser på«, säger Julie tyst. »Ganska snart lyfter du vikter naken medan han ser på från sin stol. Du börjar känna dig obekväm. För första gången känner du smaken av något som liknar förnedring i munnen. Förnedringen smakar som te. Natt efter natt fortsätter det. Du känner tesmak i munnen när han så småningom börjar gå ut, till fönstret, till utsidan av fönstret på natten, för att se dig lyfta vikter naken.«
»Det känns hemskt när han tittar på mig genom fönstret.«
»Och dessutom, så småningom, hans vänner. Han börjar så småningom bjuda över alla sina vänner på natten för att titta genom fönstret med honom när du lyfter vikter. Du kan skönja konturerna av alla hans vänners ansikten. Du kan se dem genom din egen spegelbild i den svarta rutan. Ansiktena är stela av fascination. Ansiktena påminner dig om utkarvade pumpansikten. När du tittar ser du en tunga komma ut ur ett av ansiktena och röra vid fönstret. Du kan inte avgöra om det är den vackra, allvarliga killens tunga eller inte.«
»Jag vacklar in i lesbiskhet, av smärtan.«
»Men du älskar honom fortfarande.«
Fayes sandaler smäller. Hon torkar sig i pannan och tänker efter.
»Jag är kär i en kille och vi förlovar oss och jag börjar följa med honom hem till hans föräldrar på middag. En kväll dukar jag och hör hans pappa i vardagsrummet skrattande berätta för killen att straffet för bigami är två fruar. Och killen skrattar med.«
En elektronikaffär dyker upp bredvid dem. Faye ser en reklamfilm bakom det stora skyltfönstret, återgiven i ett trettiotal teveapparaters fasettprisma. Alan Alda håller upp en produkt mellan tummen och pekfingret. Ler mot den.
»Du är kär i en kille«, säger Julie, »som hävdar att han bara kan älska dig när du står exakt i mitten av det rum du befinner dig i.«
Pat Sajak planterar sallad i trädgården till sitt hus i Bel Air. Bert Convy stiger in i sin Lear, på väg mot en husbilsutställning i Indianapolis.
»En dröm«, säger Alex Trebek till läkaren med cirkumflexögonbrynen. »Jag har en dröm där jag står och ler över en talarstol på en kulle mitt på en äng. Ängen, som är grönskande och klöverrik, är full av kaniner. De sitter och tittar på mig. Det måste vara flera miljoner kaniner på den där ängen. Allihop sitter och tittar på mig. Några av dem sänker sina små huvuden för att äta klöver. Men deras blickar lämnar mig aldrig. De sitter där och tittar på mig, en miljon små kaniner, och jag tittar tillbaka.«
»Farbror«, säger Patricia («Patty-Jo«) Smith-Tilley-Lunt, kraftig och med slappt ansikte bakom kassan på Holiday Inn Restaurant på Holiday Inn vid väg I-70 i Ashtabula, Ohio:
»Farbror farbror farbror farbror.«
»Nej«, säger Faye. »Jag träffar en man i parken. Vi är båda ute och går. Mannen har en liten hundvalp, den sötaste och vackraste hundvalp jag någonsin har sett. Hundvalpen har ett litet koppel. När jag träffar mannen viftar valpen så hårt på svansen att den tappar sin lilla balans. Mannen låter mig leka med valpen. Jag kliar den på magen och den slickar mig på handen. Mannen har med sig picknick i en korg. Vi är i parken hela dagen, med valpen. Vid solnedgången är jag störtförälskad i mannen med valpen. Jag tillbringar natten med honom. Jag låter honom komma in i mig. Jag är kär. Jag börjar se mannen och valpen så fort jag sluter ögonen.
Jag har stämt träff med mannen i parken ett par dagar senare. Den här gången har han en annan valp med sig, en annan vacker valp som viftar på svansen och slickar på min hand, och på mannens. Mannen säger att det är den första valpens bror.«
»Å, Faye.«
»Men sedan fortsätter det såhär, att jag träffar mannen i parken, och att han har en ny valp varje gång, och mannen är så varm och kärleksfull och omtänksam om både mig och valparna att jag snart är störtförälskad. Jag är störtförälskad den morgon när jag följer efter mannen till jobbet, bara för att överraska honom, typ med juice och wienerbröd, och jag följer efter honom och upptäcker att han i själva verket arbetar med djurförsök av kosmetika, och utför produktexperiment på valpar, och dödar dem, och dissekerar dem, och att innan han gör experiment på varje valp tar han med den till parken, och rastar den, och använder de vackra valparna för att dra till sig kvinnor, som han förför.«
»Du är så förkrossad och upprörd att du blir lesbisk«, säger Julie.
Pat Sajak är nära att slå Alex Trebek i tre racquetballmatcher på raken. I idrottsföreningens omklädningsrum experimenterar Trebek med en half-Windsor och gratulerar Sajak till det förnyade kontraktet och upprepar sina förhoppningar om att det inte ligger kvar någon osämja dem emellan sedan det där applådskyltsskämtet. Sajak säger att han har glömt det helt och hållet, och kallar Trebek gamle vän, och det uppstår lite handdukskrig och allmänt kamratlig stämning.
»Jag vill att du ska beskriva för mig dynamiken i den här kontakten mellan Faye Goddard och Julie Smith«, säger Merv Griffin till sin glansiga assistent. Mannen står vid fönstret och ser bilar röra sig längs Hollywood Freeway, i solen. Bilarna glittrar.
»Du och din mamma råkar vara på bio«, säger Faye. Hon och Julie står och torkar av sig i skuggan av en läderbutiks markis. »Du är ett barn. Filmen är Disneys Flubbers son. Den varar i princip hela eftermiddagen.« Hon samlar håret i nacken och lyfter upp det. »När filmen är slut och du och din mamma är ute, på trottoaren, i ljuset, bryter din mamma ihop. Hon måste hållas fast av biljettförsäljaren, så hysterisk är hon. Hon sliter i sitt vackra hår som du alltid har beundrat och önskat att du också hade kunnat få ha. Hon är helt hysterisk. Det visar sig att en man bakom er i salongen lekte med din mammas hår under hela filmen. Han rörde vid henne på ett sexuellt sätt. Hon var vettskrämd och äcklad, men gav inte ifrån sig ett ljud, på hela tiden, antagligen av rädsla för att du, barnet, skulle upptäcka att en konstig man i mörkret rörde vid din mamma på ett sexuellt sätt. Hon bryter ihop på trottoaren. Hennes man måste komma. Hon går på antidepressiva ett år. Sedan dricker hon.«
»Många år senare lämnar hennes man, din styvfar, henne för en annan kvinna. Kvinnan har samma bakgrund, karriärintressen och gör överlag samma intryck som din mamma. Din mamma blir besatt av vilka minimala skillnader mellan henne och kvinnan som kan ha fått din styvfar att lämna henne för kvinnan. Hon dricker. Kvinnan driver med hennes känslor, som den osäkra och överlag vidriga varelse hon är, genom att klä sig så likt din mamma hon kan, stoppa små minnen av din styvfar i din mammas postfack, färga sitt hår i samma röda nyans som din mamma gör. Ni jobbar allihop tillsammans i samma pyttelilla men läskigt mäktiga bransch. Det är en pytteliten och simpel och klaustrofobisk liten grupp, där ingen kan ta sig ur det bo man en gång kackat i. Du vacklar in i förvirring. Du träffar en väldigt unik och rolig och sorgsen och enastående person.«
»Räven rev en annan räv«, säger regissören Janet Goddard till en storväxt tonårspojke som är så rund och blek och uttryckslös att han ser ut som en snögubbe. »Jag vill att du säger ’Räven rev en annan räv’ utan att hålla huvudet under armen.«
»Låtsas att det är en lek«, säger hon.
Det är sant att Faye, kvällen innan Julie Smiths bror kommer att slå Julie Smith under hennes sjuhundrafyrtioförsta »JEOPARDY!«-program, berättar för Julie vad Merv Griffins underhuggare och regissören har gjort. De två kvinnorna står påklädda vid Fayes glasvägg och ser höga berg långt borta förvandlas till folierade chokladtoppar i ett växande skuggsystem.
Faye berättar för Julie att det är för att folket borta på MGE hyser så mycket respekt och beundran för Julie som de vill ha noga kontroll över valet av hennes ersättare. Att Julie för MGE är frågesportens mysterium förkroppsligad, och att teamet förståeligt nog är beredda att göra i princip vad som helst om de kan fortsätta hoppas på att klamra fast vid det där mysteriets och förkroppsligandets kraft under den ofrånkomliga förändringen, förlusten. Sedan säger hon att allt det där bara var den glansiga assistentens skitsnack, det hon nyss sa.
Julie frågar Faye varför Faye inte har berättat tidigare vad som ska hända.
Faye frågar Julie varför Julie skickar alla sina skattefria vinstpengar till sin brors läkare, men vägrar att tala med sin bror.
Julie är inte den som gråter.
Julie frågar om det kommer att vara med djurfrågor i morgon.
Det kommer att vara med mängder av djurfrågor i morgon. Regissören har själv satt ihop morgondagens kategorier och svar. Faye har tillfälligt blivit satt att hjälpa produktionsassen med att försöka reparera ett felbelyst E i studions enorma »JEOPARDY!«-logga.
Faye frågar varför Julie tycker om att hitta på låtsasanledningar till att hon är lesbisk. Hon tror att Julie i själva verket är lesbisk därför att hon hatar djur, hur det nu hänger ihop. Faye säger att hon inte förstår detta. Hon gråter, mot glasväggen.
Julie lägger sina öppna handflator mot det rena glaset.
Faye frågar Julie om Julies bror kan slå henne.
Julie säger att det inte finns någon chans att hennes bror kan slå henne, och att långt ner i hennes brors inre tystnad vet han det själv. Julie säger att hon alltid kommer att veta alla fakta som hennes bror vet, plus ett.
Genom fönstret i sminklogen kan Faye se en grå molnmassa backa över solen. Det är små regnstänk på det lilla fönstret.
Faye säger åt sminkösen att hon tar över. Julie sitter i sminkstolen, i en somrig blus och urblekt bomullskjol, och sandaler. Benen i kors, håret spretigt av mousse. Hennes ögon, lugna och klara och inte ett dugg uttråkade, är fästa vid en punkt precis nedanför hennes egen haka i den upplysta spegeln. Ett mycket litet, vänligt leende åt Faye.
»Du är sen jag älskar dig«, viskar Faye.
Hon lägger på underlagskrämen.
»Här är en«, säger Julie.
Faye jämnar ut kanten på underlagskrämen i de mjuka håligheterna under Julies käke.
»Här är en«, säger Julie, »som du kan ha i reserv. När du ligger riktigt illa till. De kommer att köpa den direkt.«
»Du kommer inte att bli nerknuffad. Han är så livrädd att han inte kan stå upp ens. Jag var tvungen att kliva över honom för att komma ner hit.«
Julie skakar på huvudet. »Säg att du var åtta. Din bror var tyst och fem. Säg att din mammas ansikte hängde trött från hennes huvud, att först män och sedan hon själv gjorde henne ful. Att hennes ansikte bara hängde där med kärlek till en tom, tyst man som lämnade er att ta i trä i all oändlighet vid vägkanten. Berätta om hur du blev övergiven av din mamma vid en äng med torrt gräs. Säg att ängen och himlen och landsvägen hade samma färg som gammal smutstvätt. Säg att ni höll i en staketstolpe hela dagen, din hand och en förstörd unges kritvita hand, och väntade på något som alltid hade kommit tillbaka, varenda gång, förut.«
Faye lägger på puder.
»Säg att det fanns en ko.« Julie sväljer. »Det var på ängen, nära där ni höll i staketet. Säg att kon stod där hela dagen, tuggandes på något den hade svalt för länge sedan, och såg på er. Berätta att kons ansikte var helt uttryckslöst. Att den stod där hela dagen, såg på er med ett stort ansikte som saknade uttryck.« Julie andas. »Hur den nästan fick dig att vilja skrika. Vinden låter som skrik. Stå där och ta i trä hela dagen med en unge som är tystnaden förkroppsligad. Som kan, det vet du, stå där för evigt, i väntan på den enda bil den känner till, och inte någonsin behöver förstå. En ko ser på dig, där den står, på samma sätt som den ser på allting annat.«
En våtservett tar hand om allt överflödigt puder. Julie pressar sina målade läppar mot papperet Faye håller ut.
»Säg att du, än i dag, inte tål djur, för att djurens ansikten är uttryckslösa. Inte ens tanken på dem. Säg åt dem att titta, att verkligen titta, in i ett djurs ansikte, någon gång.«
Faye låter en kam löpa försiktigt genom Julies fuktiga, spretiga hår.
Julie ser på Faye i en spegel kantad av glödlampor. »Säg sedan att de ska titta noga på mäns ansikten. Säg åt dem att stå helt stilla, under en viss tid, och se in i en mans ansikte. En mans ansikte innehåller ingenting. Titta noga. Säg åt dem att titta. Och inte på vad ansiktena gör – mäns ansikten slutar aldrig röra sig – de är som antenner. Men det enda ansiktena gör är att färdas genom olika gestaltningar av tomhet.«
Faye tittar efter Julies ögon i spegeln.
Julie säger: »Säg att det inte finns några hål för dina fingrar i mäns masker. Säg att hur skulle du någonsin kunna hoppas på att älska det du inte kan gripa tag i.«
Julie snurrar på sin sminkstol och ser upp på Faye. »Det är då jag älskar dig, om jag älskar dig«, viskar hon, medan hon drar ett finger nerför sin vita, pudrade kind och sträcker sig fram för att rita en vinklad, vit linje på Fayes ansikte. »Det är när ditt ansikte rör sig, får ett uttryck. Försöker se ut ur dig själv, annorlunda, hela tiden. Meddelar folk att du vet att ditt ansikte är minst vackert i vila.«
Hon fortsätter att hålla fingrarna på Fayes ansikte. Faye sluter ögonen mot tårar. När hon öppnar dem ser Julie fortfarande på henne. Hon ler ett underbart leende. Långt över tjugo. Hon tar Fayes händer.
»Du frågade en gång vad jag får ut av dikter«, sa hon. Nästan en viskning – hennes mikrofonröst. »Och du frågade om vi, oss, var beroende av tävlingen, för att ens finnas. Älskling?« – hon lyfter Fayes ansikte med ett finger under hakan – »Minns du? Minns du havet? Vårt soluppgångshav, som vi älskade? Vi älskade det för att det var som vi, Faye. Havet var uppenbart. Vi såg på något uppenbart, hela tiden.« Hon nyper i en bröstvårta, så mjukt att Faye inte ens känner det. »Hav är bara hav när de rör sig«, viskar Julie. »Det är vågorna som gör haven till något mer än väldigt stora pölar. Haven är bara sina vågor. Och varenda våg i havet kommer slutligen att möta det den rör sig mot, och brytas. Allt det vi såg på, hela tiden när du frågade, var uppenbart. Det var uppenbart och en dikt för det var vi. Se det på det sättet, Faye. Ditt eget ansikte, när det börjar anta ett uttryck. En våg, som bryts på en klippa, ger upp sin form i en gest som uttrycker den formen. Förstår du?«
Det var inte på stranden som Faye hade frågat om framtiden. Det var i Los Angeles. Och den abnorma vågen som kom från ingenstans och bröts av sig själv då?
Julie ser på Faye. »Förstår du?«
Fayes ögon är öppna. De vidgas. »Tycker inte du om mitt ansikte i vila?« Studion är babyblå. Den enorma »JEOPARDY!«-loggan är sänkt. Dess E flimrar ett hjälplöst fluorescerande flimmer. Julie vänder bort huvudet från den sjuka bokstaven. Alex har en blomma i kavajslaget. De tre tävlingsdeltagarnas namn framträder handskrivna på skärmen framför deras pultar. Alex kastar den traditionella slängkyssen till Julie. Pat Sajak ger Faye tummen upp från andra sidan scenen. Han gestikulerar. Faye tittar bakom draperiet och ser ett bananskal på den ljusblå mattan, omsorgsfullt placerat på den upptejpade gångväg Alex går varje dag från sin pult till planen full med svar. Dee Goddard och Muffy deMott och Merv Griffins glansiga man sitter hukade över monitorerna i regissörsbåset. Janet Goddard lägger in en bild av en blek rund pojke som förkrymper sin lilla pult. Den tredje tävlingsdeltagaren, i mitten, känner lite på sitt smink. Faye känner doften av puder. Hon ser Sajak gnida händerna mot varandra. De röda ljusen tänds. Alex höjer armen till hälsning. Han har ingen digitalklocka på armen.
Regissören, i sitt bås, med sitt headset, säger något till kamera två.
Julie och publiken ser på varandra.
Ur Girl with curious hair, 1989.