För egen del hade jag börjat drömma mardrömmar om vuxenlivets realiteter så tidigt som vid kanske sju års ålder. Jag visste, redan då, att drömmarna hade att göra med min pappas liv och arbete och hur han såg ut när han kom hem från arbetet mot slutet av dagen. Han kom alltid hem mellan 17:42 och 17:45, och det var oftast jag som såg honom först när han kom in genom ytterdörren. Det följande var nästan koreografiskt rutinmässigt. När han kom in vände han sig genast om för att trycka igen dörren bakom sig. Han tog av hatten och överrocken och hängde rocken i hallgarderoben, lossade lite på slipsknuten med två fingrar, tog av den gröna gummisnodden från The Dispatch, gick in i vardagsrummet, hälsade på min bror och satte sig ner med tidningen och väntade på att mamma skulle komma med en grogg åt honom. Själva mardrömmarna började alltid med en vidvinkelbild av ett antal män bakom skrivbord som stod på rad i ett stort, starkt upplyst rum eller en sal. Skrivborden stod i exakta rader och kolumner som skrivborden i ett R. B. Hayes-klassrum, men här liknade alla borden mer de stora, gråa stålborden som lärarna hade längst fram i rummet, och det fanns många, många fler, kanske 100 eller ännu fler, alla upptagna av en man i kostym och slips. Om det fanns fönster, minns jag inte att jag la märke till dem. Vissa av männen var äldre än andra, men de var alla uppenbart vuxna – folk som körde bil, ansökte om försäkringsskadereglering och tog sig en drink medan de läste tidningen innan middagen. Rummet i mardrömmen var minst lika stort som en fotbollsplan eller flaggfotbollsplan; det var fullständigt tyst och hade en stor klocka på varje vägg. Det var också väldigt ljust. I hallen, när han vände sig från ytterdörren medan hans vänstra hand lyftes för att ta av hatten, såg pappas ögon ljuslösa och döda ut, tömda på allt vi associerade med hans verkliga persona. Han var en vänlig, hygglig man med alldagligt utseende. Hans röst var mörk men inte klangfull. Älskvärd som han var, hade han en humor som gjorde att han, trots sin reserverade natur, inte kändes distanserad eller otillgänglig. Till och med när min bror och jag var små var vi medvetna om att han ägnade oss mer tid och ansträngde sig mer för att visa att vi var viktiga för honom än de flesta andra pappor gjorde på den tiden. (Det tog många år innan jag egentligen insåg vad mamma kände för honom.) Hallen låg precis intill vardagsrummet, där pianot var, och på den tiden satt jag ofta och läste eller lekte med mina lastbilar utom sparkhåll nedanför pianot medan min bror gjorde sina Hanon-övningar, och det var ofta jag som först la märke till ljudet av pappas nyckel i ytterdörren. Det tog bara fyra steg och en kort strumpglidning in i hallen innan jag såg honom komma in med en ström av utomhusluft. Jag minns hallen som mörk och kall och full av lukt från garderoben, som mestadels var fylld av mammas olika kappor och matchande handskar. Ytterdörren var tung och svår att öppna och låsa, som om det fanns någon sorts lufttryck i hallen. Dörren hade ett litet, rombformat fönster i mitten, fast vi flyttade sedan innan jag hann bli tillräckligt lång för att kunna se ut genom det. Han måste trycka sidan i dörren på något sätt för att få den att stängas helt, och jag såg inte hans ansikte innan han vände sig om för att ta av sig hatten och rocken, men jag minns att axlarnas vinkel när han lutade sig mot dörren påminde om hans ögon på något sätt. Jag skulle inte kunna beskriva hur nu och kunde garanterat inte göra det då, men jag vet att det där hade sin inverkan på mardrömmarna. Hans ansikte var inte alls som när han var ledig på helgerna. På den tiden kände jag bara till skräcken i dem – mycket av svårigheterna de klagade över med att få mig att gå och lägga mig och somna på kvällen berodde på dessa drömmar. Inte heller kan det alltid ha varit skymning klockan 17:42, även om det är så jag minns det, liksom att den inkommande utomhusluften han för med sig är kall, och doftar brända löv och sådär sorgligt som gatan doftar när solen är på väg ner och alla hus får samma färg och allas lyktor på verandorna tänds som bålverk mot något namnlöst. Hans blick när han vände sig från dörren gjorde mig inte rädd, men känslan var på något sätt besläktad med känslan av att vara rädd. Ofta hade jag fortfarande en lastbil i handen. Hans hatt åkte upp på hatthyllan, rocken krängdes av, sedan viktes rocken över hans vänsterarm, garderoben öppnades av hans högerhand, rocken fördes över till den handen medan den tredje trägalgen från vänster tas ner med vänsterhanden. Det var något i den här rutinen som kastade skuggor djupt ner i delar av mig som jag aldrig kom nära på egen hand. Jag visste förstås något om leda då, på Hayes, och Riverside, eller på söndagseftermiddagar när det inte fanns något att göra – den rastlösa barndomsleda som mer är som oro än förtvivlan. Men jag tror inte att jag medvetet kopplade samman pappas uppsyn på kvällen med den helt andra och djupare, rent själsliga leda hans arbete, vilket jag visste var försäkringsman för i tvåan skulle alla i mrs Claymores klass prata inför klassen om vilket yrke ens pappa hade, innebar. Jag visste att försäkringar var ett skydd som vuxna ansökte om om det fanns en risk för något, och jag visste att det fanns siffror i dem på grund av de dokument som jag såg i hans portfölj när jag fick trycka upp spännena och öppna den åt honom, och min bror och jag hade fått huset där försäkringsbolagets HK fanns och pappas pyttelilla fönster på framsidan utpekade av mamma från bilen, men vad hans jobb faktiskt innebar i praktiken var alltid oklart. Och så förblev det i många år framåt. När jag ser tillbaka kan jag misstänka att det fanns något av en hålla-för-ögon-och-öron-stämning i min brist på nyfikenhet beträffande exakt vad pappa tvingades göra hela dagarna. Jag minns vissa spännande narrativa scener baserade på de konkurrerande, nästan primitiva konnotationerna till ordet försörja, som hade varit mrs Claymores samlingsbegrepp för vad våra fäder gjorde. Men jag tror inte att jag visste eller ens kunde föreställa mig, som barn, att min pappa under nästan 30 år, 51 veckor om året, satt hela dagen vid ett metallbord i ett tyst, lysrörsbelyst rum och läste blanketter, gjorde beräkningar och fyllde i fler blanketter med resultaten av dessa beräkningar, med bara kortare avbrott då och då för att svara i telefonen eller sitta i möten med andra försäkringsmän i andra tysta rum med stark belysning. Med bara ett litet och sollöst nordligt fönster som såg ut mot andra små kontorsfönster i andra grå byggnader. Mardrömmarna var verklighetstrogna och kraftfulla, men de var inte sådana man vaknar skrikande av och sedan måste försöka förklara för sin mamma när hon kommer vad drömmen handlade om så att hon kunde försäkra en om att det inte fanns något av det slag man just hade drömt om i verkligheten. Jag visste att han tyckte om att ha musik eller ett piggt radioprogram påslaget på ganska hög volym jämt och ständigt när han var hemma, eller höra min bror spela medan han läste The Dispatch innan middagen, men jag är säker på att jag inte då kopplade ihop detta med den överväldigande tystnad han satt i hela dagarna. Jag visste inte att mammas tillredning av hans matlåda var en av hörnstenarna i deras äktenskapliga kontrakt, eller att han under varma dagar tog ner sin lunch i hissen och åt den sittande på en ryggstödslös stenbänk som stod vänd mot en liten gräskvadrat med två träd och en abstrakt offentlig skulptur, och att han många förmiddagar höll kursen med hjälp av dessa 30 minuter utomhus på samma sätt som sjömän som inte ser land tar sikte med hjälp av stjärnorna. Pappa dog i en hjärtinfarkt när jag var sexton, och jag måste erkänna att hans bortgång, trots den uppenbara chocken och saknaden, var mindre svår att acceptera än mycket av det jag fick veta om hans liv när han var borta. Till exempel var det väldigt viktigt för mamma att pappa skulle ligga begravd någonstans där det fanns åtminstone några träd i sikte, och med tanke på kyrkogårdens logistik och detaljerna i begravningskontraktet han hade förberett åt dem båda orsakade detta enormt mycket strul och kostnader under en svår tid, vilket varken min bror eller jag förstod poängen med förrän flera år senare när vi fick veta om hans arbetsdagar och bänken där han tyckte om att äta lunch. På Mirandas förslag såg jag till, en vår, att besöka platsen där hans lilla gräsfyrkant och träd hade varit. Området hade ombildats till en sådan där liten och i stort sett oanvänd innerstadspark som var vanligt förekommande i Nya Columbus förnyelseprogram under början av 80-talet, där det inte längre fanns gräs eller bokar utan bara ett litet, modernt barnlekområde, med träflis i stället för sand och en lekställning byggd enbart av återvunna däck. Samt en gungställning, vars två tomma gungor rörde sig fram och tillbaka i olika takt hela tiden jag satt där. Under en fas i mitt tidiga vuxenliv fanns det perioder när jag föreställde mig hur pappa satt på den där bänken år efter år, tuggade och såg på den där utskurna kvadraten med något grönt, alltid fullständigt medveten om exakt hur mycket tid det var kvar på lunchen utan att ta fram klockan. Ännu sorgligare var det att föreställa sig vad han tänkte på när han satt där, att föreställa sig att han kanske tänkte på oss, våra ansikten när han kom hem eller hur vi luktade på kvällen när vi hade badat och han kom in för att pussa oss på hjässan – men ärligt talat har jag ingen aning om vad han tänkte på, hur hans inre liv kan ha gestaltat sig. Och att om han levde skulle jag ändå inte veta. Eller att försöka (vilket Miranda känner var det allra sorgligaste) föreställa sig vilka ord han kan ha använt för att beskriva sitt arbete och kvadraten och de två träden för mamma. Jag kände pappa tillräckligt väl för att veta att han inte kan ha uttryckt sig särskilt direkt – jag är säker på att han aldrig satte eller la sig ner bredvid henne och verkligen pratade om lunchen på bänken och de två sjukliga träden som på hösten drog till sig svärmar av flyttande starar, som i flock mer liknade bin än fåglar när de svärmade in och tyngde ner almarnas eller kastanjernas armar och fyllde huvudet med ljud innan de lyfte igen i en stor flock för att sträcka ut och dra ihop sig som en stor stretchande hand mot innerstadshimlen. Att alltså försöka föreställa sig kommentarer och attityder och små halvanekdoter som med tiden förmedlade så mycket information till henne att hon skulle gå genom eld för att få hans gravplats flyttad till de dyrare områdena närmare grinden och dess lilla bestånd av himalayatall. Det var kanskeinte någon riktig mardröm, men inte heller någon dagdröm eller fantasi. Den kom när jag hade legat i sängen ett tag och var på väg att börja somna men bara halvvägs framme – den del av fjäderfallet ner i sömnen där de tankespår man har följt börjar bli surrealistiska vid kanterna, tills själva tankarna sedan vid någon punkt ersätts av bilder och konkreta objekt och scener. Man rör sig, stegvis, från att bara tänka på något till att uppleva att det verkligen är där, rullas upp, en berättelse eller värld man ingår i, samtidigt som tillräckligt mycket av en ändå är vaken för att man på något plan ska märka att det man upplever inte riktigt stämmer, att man är på gränsen eller kanten till att drömma på riktigt. Än i dag, som vuxen, kan jag fortfarande medvetet inse att jag är på väg att somna när mina abstrakta tankar förvandlas till faktiska objekt och små filmer, vars logik och associationer är om så bara en aning skumma – och samtidigt är jag alltid medveten om det här, om det ologiska och hur jag reagerar på det. Drömmen föreställde ett stort rum fullt av män i kostym och slips som satt vid rader av stora, grå skrivbord, böjda över papperen på sina skrivbord, orörliga, tysta i ett monokromt rum eller en sal under långa, fluorescerande ljusramper med hög lumen, männens ansikten pösiga och fårade med vuxen spänning och slitenhet så att de ser ut att hänga lite löst, så som någons ansikte kan bli slappt och löst när han ser ut att stirra på något utan att egentligen se det. Jag inser att jag aldrig riktigt kunde förmedla exakt vad det var som var så fruktansvärt med den här scenen med ett upplyst, fullkomligt tyst rum fullt av män som satt försjunkna i rutinarbete. Det var den sortens mardröm vars skräck mindre handlar om det man ser än om känslan man har i bröstet inför det man ser. Vissa av männen hade glasögon; det fanns också några små, prydligt trimmade mustascher. Vissa hade grått eller uttunnande hår eller sådana där stora, mörka påsar med komplex textur under ögonen som både pappa och farbror Gerald hade. Vissa av de yngre männen hade bredare kavajslag; de flesta hade det inte. En del av det läskiga i drömmens vidvinkelperspektiv var att männen i rummet framträdde både som individer och som en stor anonym massa. Det var minst 20 eller 30 rader om ett dussin skrivbord vardera, var och en med ett diarium och en skrivbordslampa och mappar med papper i och en man i en stol med rak rygg bakom skrivbordet, varje man med en något annorlunda modell eller mönster på slipsen och sitt aningen särskilda sätt att sitta och ha armarna och böja huvudet, vissa fingrade på hakan eller pannan eller slipsens veck, eller bet död hud från området runt tumnageln, eller drog suddgummit på sin blyertspenna eller locket på kulspetspennan längsmed underläppen. Man märkte att de särskilda sätten att sitta och de små, frånvarande ovanor som gjorde dem till individer hade utvecklat sig under år eller till och med årtionden av den här sortens sittande med den dagliga arbetsbördan, med bara tillfälliga avsiktliga rörelser för att vända ett hophäftat blad, eller flytta ett lösblad från den vänstra sidan av en öppen dokumentmapp till den högra, eller stänga en dokumentmapp och skjuta den ett par decimeter åt sidan och sedan dra till sig en annan dokumentmapp och öppna den, stirra ner i den som om de stod vid någon hemsk klippavsats och dokumenten var marken långt under dem. Om min bror drömde, hörde vi definitivt aldrig något om det. Männens ansiktsuttryck var på något vis samtidigt bortdomnade och oroliga, enerverade och kraftlösa och uppskruvade – det såg mindre ut som att de kämpade mot rastlösheten än som att de för länge sedan hade gett upp alla förhoppningar och förväntningar som kan göra en rastlös. Några av stolarnas sittytor hade kuddar av manchester eller sars, en eller ett par i starka färger och med fransar på kanten så att man kunde se att de var handgjorda och skänkta av någon kär person, kanske som födelsedagspresent, och av någon anledning var den här detaljen det värsta av allt. Drömmens ljusa rum var döden, jag kände det – men inte på något sätt man kunde förmedla eller förklara för mamma om jag skrek högt av rädsla och hon skyndade in. Och att någonsin försöka berätta för pappa om drömmen var – också senare, när den hade försvunnit lika plötsligt som läsproblemet – otänkbart. Känslan av att berätta för honom om den hade varit som att komma till vår moster Tina, en av mammas systrar (som, utöver de andra korsen hon måste bära, hade fötts med en gomspalt som operationerna inte hade kunnat åtgärda, förutom att hon också hade en medfödd lungsjukdom), och säga någonting om gomspalten till moster Tina och fråga henne hur hon kände för den och om hennes liv hade påverkats av den, varpå bara det att föreställa sig hur hennes ögon skulle se ut var otänkbart. Det samlade intrycket var att dessa färglösa, tomögda, långvarigt lidande ansikten tillhörde någon sorts död som väntade mig långt innan jag upphörde att gå runt på jorden. Sedan, när den verkliga sömnen sänkte sig över mig, blev det en riktig dröm, och jag förlorade perspektivet av någon som bara ser in i drömmen och var i den – perspektivlinsen dras plötsligt bort, och jag är en av dem, en del av massan av män med gråa ansikten som kväver hostningar och känner på tänderna med tungan och viker kanterna på papper ner i avancerade dragspelsveck och sedan noggrant rätar ut dem igen innan jag lägger tillbaka dem i rätt dokumentmapp. Och drömmens perspektivs syn rör sig sakta längre och längre in tills det framför allt är jag som syns, i närbild, med en handfull andra skrivbords mäns ansikten och överkroppar som inramning, och baksidan av några fotoramar och antingen en miniräknare eller en telefon på sidan av skrivbordet (min stol är också en av dem som har en hemmagjord kudde). Som jag minns det nu ser jag varken ut som min far eller som mitt verkliga jag i drömmen. Jag har väldigt lite hår, och det jag har är prydligt vattenkammat runt sidorna, samt ett litet bockskägg eller kanske pipskägg, och mitt ansikte, som är riktat mot skrivbordet i koncentration, ser ut som om det har tillbringat de senaste 20 åren tryckt mot något hårt och fast. Och vid ett visst tillfälle i händelseförloppet, just när jag håller på att ta bort ett gem eller öppna en skrivbordslåda (man hör inget ljud) ser jag upp och in i linsen på drömperspektivet och stirrar tillbaka på mig själv, men utan något spår av igenkänning i ansiktet, eller glädje eller rädsla eller förtvivlan eller vädjan – ögonen är platta och genomskinliga, och bara mina på det sätt som ett väldigt gammalt fotoalbums bild av en själv som barn i en miljö man inte minns icke desto mindre är en själv – och i drömmen, när våra ögon möts, är det omöjligt att veta vad mitt vuxna jag ser eller hur jag reagerar eller om det alls finns något där.

ÄNNU SENARE SKULLE ETT ANNAT GEMENSAMT OCH KOHERENT OBEHAG BLAND OSS SOM UTGJORDE DE ANINGSLÖSA 4 GÄLLA DEN AVSEDDA BETYDELSEN AV ORDET DEM I DE UPPREPADE IMPERATIV SOM MR JOHNSON HADE FÖRST SKRIVIT OCH SEDAN STRUKIT OCH DOLT TAVLANS UNDERVISNING MED. UNDER INCIDENTEN OCH DESS EFTERSPEL HADE ALLA UTAN ATT REFLEKTERA ÖVER DET ANTAGIT ATT TAVLANS DEM HANDLADE OM DE ELEVER HAN VAR VIKARIERANDE LÄRARE ÅT, OCH ATT DE OFRIVILLIGA UPPREPNINGARNA VAR NÅGON STÖRD DEL AV MR JOHNSONS PSYKE SOM UPPMANADE HONOM ATT DÖDA OSS ALLIHOP. SÅ VITT JAG KAN MINNAS VAR DET MIN STOREBROR (SOM VID DET LAGET HADE TAGIT VÄRVNING I ARMÉN GENOM EN TYST ÖVERENSKOMMELSE MED FRANKLIN COUNTYS CIVILA DOMSTOL, OCH SÅ SMÅNINGOM HAMNADE I SAMMA REGEMENTE SOM TERENCE VELAN SKULLE UTMÄRKA SIG I TRE ÅR SENARE) SOM FÖRST FRAMKASTADE ATT IMPERATIVENS DEM KANSKE INTE ALLS SYFTADE PÅ OSS, UTAN ATT DET I STÄLLET KUNDE HA VARIT OSS SOM MR JOHNSONS STÖRDA DEL UPPMANADE, OCH ATT DEM VAR NÅGON HELT ANNAN SORTS ELLER GRUPP MÄNNISKOR. EXAKT VILKA DESSA DEM KAN HA VARIT MENADE ATT SYFTA PÅ VAR JU INTE LÄTT ATT VETA – DEN BORTGÅNGNE VIKARIEN KUNDE KNAPPAST KOMMA MED NÅGRA KLARGÖRANDEN, NOTERADE MIN BRORS BREV.

Jag har bara väldigt övergripande, impressionistiska minnen av själva mrs Rosemans sal, vilken inte, ens när den var nästan tom efter massuttåget, kändes särskilt stor. Det fanns antingen 30 eller 32 bänkar vända mot norr, och på den norra väggen satt svarta tavlan med sin spretiga massa av 212 överskrivna DÖDA DEM och fragmentariska bitar av detsamma, såväl som lärarens skrivbord och ett grått stålskåp rakt väster om tavlan där vi förvarade konstnärsmaterial och medborgarkunskapsrelaterade audiovisuella hjälpmedel. Den östra väggen bestod delvis av två stora rektangulära fönster, där den undre halvans gångjärn satt längs fönsterbrädan och kunde ställas upp en aning utåt när det var varmt. Utan pålagda scener gav den nätformade ståltråden fönstren en institutionell karaktär och bidrog till en känsla av att sitta instängd i en bur. Sedan var det den kronologiska raden av amerikanska presidenter som löpte ovanför de övre fönsterkarmarna nära taket. Själva innertaket var en institutionellt nedsänkt variant av vita asbestplattor, vars totala antal var 96 plus 12 delade plattor i den södra änden (plattornas dimensioner kunde inte delas jämnt med lektionssalens längd, som var uppskattningsvis 7,5 meter). Två långa, fluorescerande ljusramper hängde någon halvmeter under låtsastaket, i balkar som jag antar måste ha suttit fast i samma metallgaller som takplattorna hängde i. Alla ljuddämpande byggmaterial var av asbest på den tiden. Innerväggarna såg ut att vara gjorda av slaggbetongblock täckt med flera lager färg (möjligen så många som fyra eller flera lager, så att den ojämna texturen på betongblocken därunder blev väldigt utjämnad och övertäckt), vilken i salarna var kräkgrön och i korridorerna ett slags gräddbeige eller grå. Golvplattorna hade ett ojämnt schackmönster som också var i blekgrått och grönt, men en något annorlunda ton eller nyans av grönt, så att det var oklart om golvet hade valts för att passa till väggarna eller om det bara var en slump. Jag visste ingenting om när R. B. Hayes var byggt, eller hur det hade gått till – huset revs dock under Carter och Rhodes ledning och ersattes av en ny byggnad som sades vara mer energisnål. På medborgarkunskapssalens södra vägg (som ingen utom läraren kunde se på grund av hur alla elevernas bänkar stod) satt salens klocka och ringklockan som satt fast på den och högtalaren, som hade sidor av trä och någon sorts syntetisk säckväv där fram, och var kopplad till informationssystemet på rektorsexpeditionen.

Salens västliga vägg – där de oanvända klädkrokarna satt, och mot vilken alla de vettskrämda eleverna nyss hade kravlat på varandra för att fly rummet medan Richard Allen Johnson stod fastfrusen och förbytt, med den spetsformiga kritan utsträckt som ett leksakssvärd – hade också, längst bak, två mer fristående skåp med överblivna eller skadade exemplar av Från hav till glittrande hav …, olika provformulär och -material, hårt papper och en stor burk slöa saxar, två stora lådor med bildband om olika samhälleliga och rättsliga institutioner, liksom ett antal vita ullperuker och vinröda eller plommonfärgade velvetinvästar, med vita, rynkade plastronger som satt fastnålade i slagen, tillsammans med en skorstenshatt, ett par ståltrådsglasögon utan glas, en hopfällbar rullstol och en lång cigaretthållare samt över ett dussin små amerikanska handflaggor (de senare inaktuella eftersom de bara hade 49 stjärnor i hörnet), allt tillbehör till den årliga Presidentdagsuppvisningen som mrs Roseman organiserade och regisserade varje år i februari, och där Chris DeMatteis månaden förut hade gestaltat Franklin D. Roosevelt, och mrs Roseman hade mått illa och känt sig svimfärdig och fått regissera hela föreställningen sittande i den lilla trappen upp till gymnastiksalens scen, och i vilken jag hade en dubbelroll, som både flaggviftande demokrativän i publiken under Thomas Jeffersons andra installationstal och Abraham Lincolns Gettysburgtal och åskan i det åskväder under vilket Philip Finkelpearl i rollen som Benjamin Franklin höll en pappdrake i ett snöre med en stor nyckel på medan Raymond Gillies och jag stod precis bakom scenen och draperiet och rullade ut en stor kopparplåt med små bitar av grön filt som tejpats på de vassa kanterna fram och tillbaka i en rörelse som liknade den när man smäller ut ett överkast för att få det att ligga rakt på sängen, så att det uppstod ett ljud som lät väldigt likt åska om man hörde det från sittplatserna i salen, medan Ruth Simmons och Yolanda Maldonado stod med vuxens tillsyn på gångbryggan ovanför raden av scenlampor och släppte ner blå och vita pappblixtar som vi hade ägnat en hel lektion åt att rita upp sicksackmönstret i med linjaler och sedan skära ut. Pappa fick lov att gå tidigare från jobbet för att komma på uppvisningen, och även om mamma än en gång inte kände sig i form och inte kunde komma var det roligt att berätta för henne sedan om allt som hade hänt, att Terence Velan hade stått i skorstenshatt och ullskägg och hade memorerat Gettysburgtalet och reciterade det perfekt medan limmet till hans långa skägg lossnade på ena sidan och började glida längre och längre ner, tills skägget lossnade helt på ena sidan och gungade i draget från sexton ursinnigt viftande små flaggor, och att Chris DeMatteis glömde (eller aldrig fick tillfälle att ens öva in, som han hävdade) större delen av sina repliker och valde att bara skjuta ut underkäken och den tomma cigaretthållaren mer och mer och upprepa »fruktan själv, fruktan själv« om och om igen (pappa hävdade att det var minst ett dussin gånger) medan Gregory Oehmke och bakom honom i motljus, flera andra pojkar som hade tillgång till sina pappors hjälmar och hylsor stormade fram med kvastar och aluminiumfoliebajonetter (Llewellyn tog också med ett sidovapen som visade sig vara äkta, fast han hävdade att slagstiftet var borttaget, och efteråt blev han ställd till svars och hans pappa fick åka dit och prata med mrs Roseman) mot Iwo Jimas papier mâché-bålverk.

Ur Oblivion, 2004.