K. I. # 40 06–97
Benton Ridge OH
»Det är armen. Du skulle inte tänka på den som någon direkt tillgång på det sättet, eller hur. Men det är armen. Vill du se den? Du kommer inte att bli äcklad? Här är den i alla fall. Här är armen. Det här är skälet till att jag kallas Arm-Johnny. Det var jag som kom på det, det var ingen som var, typ, hårdhjärtad – jag. Jag ser hur du försöker vara artig och inte titta på den. Men titta bara. Det stör mig inte. I huvudet kallar jag den inte armen jag kallar den Tillgången. Hur skulle du beskriva den då? Säg. Tror du att jag kommer att bli ledsen eller? Vill du höra mig beskriva den? Den ser ut som en arm som kom på andra tankar redan när den låg i mammas mage med resten av mig. Det är mer som en liten pyttenuttfena, den är liten och ser fuktig ut och mörkare än resten av mig. Den ser fuktig ut även fast den är torr. Det är inte direkt någon vacker syn. Jag brukar oftast ha den i ärmen tills det är dags att hala fram den och använda den som Tillgång. Lägg märke till att axeln är normal, den är precis som den andra axeln. Det är bara armen. Den når bara ner till bröstvårtan ungefär här på bröstet, ser du? En jävla grej alltså. Ingen vacker syn. Jag kan röra på den, den kan svänga runt såhär. Om du tittar noga här i slutet så sitter det sådana här små grunkor som man ser att de först ville bli fingrar men sedan inte tog form. När jag låg i magen. Den andra armen – ser du? En helt vanlig arm, lite musklig eftersom jag använder den jämt. Den är vanlig och lång och har rätt färg, det är den armen jag visar hela tiden, oftast har jag den andra ärmen hopnålad så att det inte ens ser ut att vara någon arm alls där. Men den är stark. Armen. Den är inget att se på men den är stark, ibland försöker jag få dem att ställa upp på armbrytning för att se hur stark den är. En stark liten fenjävel. Om de tror att de står ut med att röra vid den. Jag säger att om de inte tror att de står ut med att röra vid den så är det helt okej, jag blir inte ledsen eller något. Vill du röra vid den?«
F.
»Inga problem. Inga problem.«
F.
»Det som händer är – ja för det första är det alltid tjejer där. Förstår du vad jag menar? Vid gjuteriet där, vid Lanes. Det ligger en krog där precis vid busshållplatsen. Jackpot – det är min bästa vän – Jackpot och Kenny Kirk – Kenny Kirk är hans kusin, Jackpots, som båda står över mig på gjuteriet för jag gick ut skolan och gick inte med i facket förrän senare – de ser verkligen bra och normala ut och Går Hem Hos Tjejerna om du förstår vad jag menar, och det sitter alltid tjejer och hänger kvar där. Som i en grupp, vi sitter i ett gäng eller en grupp allihop, vi bara hänger kvar, tar några öl. Jackpot och Kenny är alltid ihop med en eller annan av dem och sedan har de som de är ihop med vänner. Du förstår. Ett helt gäng, typ, är vi som sitter där. Är du med på vad det är för situation? Och jag börjar dra mig undan lite med den eller den tjejen, och efter ett tag kommer den första fasen där jag börjar berätta för dem hur jag fick namnet Arm-Johnny och om armen och så. Det är en fas i min grej. I hur jag använder Tillgången för att få lite fitta. Jag beskriver armen medan den fortfarande är inne i ärmen och får det att låta som om den är det absolut fulaste man kan tänka sig. De får den här blicken som att Å Stackars Lilla Vän Du Är Så Hård Mot Dig Själv Du Borde Inte Skämmas För Armen. Så vidare. Om att jag är en så schyst kille och att de blir så ledsna över att se mig tala om min egen del av mig själv på det sättet särskilt när det inte ens var mitt eget fel att jag föddes med armen. Och då när de börjar med den fasen kommer nästa fas när jag frågar om de vill se den. Jag säger att jag skäms så mycket för armen men på något sätt litar på dem och de verkar så snälla och om de vill kan jag nåla upp ärmen och släppa ut armen och låta dem se på armen om de tror att de kunde stå ut med det. Jag fortsätter tjata om armen tills de knappt står ut att höra ett ord till om den. Ibland är det något gammalt ex till Jackpot som är den som börjar hänga kvar med mig nere på Frame Eleven och ner mot Lanes och pratar om att jag är en så bra lyssnare och känslig och inte som Jackpot och Kenny och att hon inte kan tänka sig att armen är så illa som jag påstår och sådant. Eller så sitter vi hemma hos henne i kokvrån eller något i den stilen och jag bara Det Är Så Varmt Att Jag Vill Ta Av Mig Tröjan Men Jag Vill Inte För Jag Skäms För Armen. Sådär. Det finns ett antal, typ, faser. Jag kallar den aldrig Tillgången högt det kan du lita på. Du är välkommen att röra vid den när du känner för det. En av faserna är att jag vet att jag efter ett tag verkligen börjar verka helt läskig för den här tjejen, jag märker det, för det enda jag kan prata om är armen och hur fuktig och dallrig den är men samtidigt stark men hur jag i princip skulle dö om en så snäll och snygg och perfekt tjej som hon såg den och blev äcklad, och jag märker att det här snacket verkligen får dem att rysa inombords och de börjar tänka innerst inne att jag faktiskt är rätt töntig men de kan inte dra sig ur nu för här har de trots allt suttit och sagt allt det här gulliga om vilken känslig ung man jag är hela tiden och att jag inte borde skämmas och att armen inte alls kan vara så farlig. I den här fasen är det som om de har bundit in sig i ett hörn och om de slutar hänga med mig nu vet de att jag kan säga att det var På Grund Av Armen.«
F.
»Oftast runt två veckor, något sådant. Nästa fas är den lite kritiska när jag visar dem armen. Jag väntar tills hon och jag är ensamma någonstans och halar ut den jäveln. Jag får det att verka som att hon har övertalat mig och att jag nu litar på henne och att hon är den som jag äntligen känner att jag kan släppa ut den ur ärmen och visa den för. Och så visar jag den för henne precis som jag gjorde för dig nyss. Det finns fler saker också som jag kan göra med den som ser ännu värre ut, få det att se ut – ser du? Ser du det här? Det är för att det inte ens finns något armbågsben, det är bara en –«
F.
»Eller någon sådan där salva eller vaselinaktig gelé på den så att den ser ännu fuktigare och glansigare ut. Armen är inte alls någon vacker syn när jag sätter igång och halar ut den inför dem det kan jag säga på en gång. Det får dem att spy nästan, när de ser den, vad jag förstår. Och just det, några springer ut också, vissa bara kutar rakt ut genom dörren. Men majoriteten? Majoriteten av dem sväljer hårt en eller två gånger och börjar säga såhär Å Den Den Den Är Inte Alls Så Farlig men de tittar bort helt och hållet och försöker att inte se på mitt ansikte där jag har den här väldigt blyga och rädda och tillitsfulla minen på hela tiden som till exempel den här saken jag kan göra med läppen så att den faktiskt darrar lite. Euh? A äh? Och var gång förr eller senare inom typ fem minuter sätter de igång och börjar gråta. Nu sitter de verkligen i skiten, ju. De har, typ, bundit in sig i ett hörn genom att säga att den inte alls kan vara så ful och att jag inte ska skämmas och sedan ser de den och jag ser till att den är ful, ful ful ful och vad ska de göra nu? Låtsas? Alltså de flesta tjejerna här i trakten tror att Elvis lever någonstans. Det är inte direkt några snillen till tjejer. De blir helt förstörda varje gång. Det blir ännu värre om jag frågar Men Kära Någon Vad Är Det För Fel, varför gråter de, Är Det Armen och de måste säga Det Är Inte Armen, de måste, de måste försöka låtsas att det inte är armen utan att det är att de tycker så synd om mig som skäms så mycket för något som inte alls är så farligt måste de säga. Ofta gråtandes med ansiktet i händerna. Den kulminerande fasen kommer sedan när jag reser mig och går bort till henne och sätter mig och nu är det jag som tröstar dem. En, typ, faktor här som jag har lärt mig den hårda vägen är att när jag börjar hålla om dem och trösta dem håller jag om dem med den bra sidan. Jag ger dem inte mer av Tillgången. Tillgången är tillbaka ordentligt instoppad och utom synhåll i ärmen nu. De är helt förstörda och gråter och det är jag som kramar om dem med den bra armen och bara Det Är Ingen Fara Gråt Inte Var Inte Ledsen Det Betyder Så Mycket För Mig Att Kunna Lita På Att Du Inte Blir Äcklad Av Armen Förstår Du Inte Att Du Har Befriat Mig Från Skammen Över Armen Tack Tack Tack och så vidare medan de kurar in ansiktet i min hals och bara gråter och gråter. Hänger du med i allt det här?«
F. …
»Mer fitta än en toasits, alltså. Jag driver inte. Fråga Jackpot och Kenny om du vill om det här. Kenny Kirk är den som började kalla den för Tillgången. Gör det.«
Ur Brief interviews with hideous men, 1999.