Den deprimerade personen befann sig i ett tillstånd av fruktansvärd och oupphörlig emotionell smärta, och omöjligheten att dela eller formulera denna smärta var i sig ett inslag i smärtan och en bidragande orsak till att den var så fasansfull.
Då den deprimerade personen alltså inte hyste något hopp om att kunna beskriva den emotionella smärtan eller uttrycka dess fullständighet inför sin omgivning, beskrev hon i stället omständigheter, både tidigare och pågående, som på olika sätt var kopplade till smärtan, till dess etologi och orsaker, i hopp om att åtminstone kunna uttrycka för andra något av smärtans kontext, dess – så att säga – form och textur. Den deprimerade personens föräldrar, till exempel, som hade skilt sig när hon var liten, hade använt henne som bricka i sina sjuka spel. Den deprimerade personen hade, som barn, behövt ortodonti, och båda föräldrarna hade hävdat – inte utan grunder, med tanke på de mediceisk-juridiska tvetydigheterna i uppgörelsen efter skilsmässan, tillade alltid den deprimerade personen när hon beskrev den smärtsamma striden mellan föräldrarna om kostnaderna för hennes ortodonti – att den andra borde betala för detta. Och den frätande vreden hos båda föräldrarna över den andras småaktiga, själviska vägran att betala ventilerades inför dottern, som om och om igen tvingades höra från båda föräldrarna hur kärlekslös och självisk den andra var. Föräldrarna var båda välbeställda, och båda hade var för sig i enrum förklarat för den deprimerade personen att han/hon förstås, om det väl kom till kritan, absolut kunde tänka sig att betala för all ortodonti den deprimerade personen kunde tänkas behöva och mer därtill, att det var en fråga som, i grund och botten, inte handlade om pengar eller dentition utan om »principer«. Och den deprimerade personen såg alltid noga till, när hon som vuxen försökte beskriva för en förtrogen vän omständigheterna kring stridigheterna om betalningen för hennes ortodonti och arvet i form av emotionell smärta denna strid hade skänkt henne, att medge att det mycket väl kan ha varit så att varje förälder verkligen tyckte att det, faktiskt, var just det (dvs. en fråga om »principer«), även om det olyckligtvis inte var »principer« som tog hänsyn till dotterns behov eller känslor när hon tog emot det emotionella budskapet att hennes föräldrar prioriterade att vinna småaktiga poäng gentemot varandra framför hennes käkhälsa varför de, om man såg saken från ett visst perspektiv, utgjorde en form av vanvård eller svek för att inte säga rentav ett övergrepp från föräldrarnas sida, ett övergrepp som uppenbarligen hade kopplingar – här brukade den deprimerade personen nästan alltid tillägga att hennes terapeut instämde i denna bedömning – till den bottenlösa, kroniska förtvivlan hon som vuxen upplevde varje dag och kände sig hopplöst fången i. Det här var bara ett exempel. Den deprimerade personen hade ett genomsnitt på fyra inskjutna ursäkter varje gång hon återgav för sina stöttande vänner den här sortens smärtsamma och skadliga tidigare omständigheter i telefonen, tillsammans med en sorts inledning där hon försökte beskriva hur smärtsamt och skräckinjagande det var att inte känna att man kunde formulera själva den kroniska depressionens olidliga smärta utan att tvingas nöja sig med att återberätta exempel som antagligen lät, det var hon alltid noga med att erkänna, tråkiga eller självömkande eller som om hon var en sådan där person som är narcissistiskt besatt av sin »smärtsamma uppväxt« och sitt »smärtsamma liv« och vältrar sig i sitt elände och insisterar på att återge det in i minsta detalj för sina vänner som försöker vara stöttande och omhändertagande, och trötta ut och stöta bort dem.
De vänner som den deprimerade personen vände sig till för att få stöd och försökte öppna sig och dela åtminstone de kontextuella konturerna av sina oupphörliga psykiska våndor och känslor av isolering med uppgick till cirka ett halvt dussin och stod i viss rotation. Den deprimerade personens terapeut – som hade både doktorsexamen och läkarexamen, och var självutnämnd talesperson för en terapiinriktning som betonade vikten av att odla och regelbundet nyttja ett nätverk av stöttande personer i omgivningen för varje endogent deprimerad vuxen människas resa mot läkedom – refererade till dessa väninnor som den deprimerade personens Skyddsnät. De uppskattningsvis ett halvt dussin roterande medlemmarna i detta Skyddsnät tenderade att vara antingen gamla vänner från den deprimerade personens barndom eller tjejer hon hade delat rum med under olika skeden av sin utbildning, omhändertagande och jämförelsevis oförstörda kvinnor som nu bodde i alla möjliga olika städer och som den deprimerade personen ofta inte hade träffat på flera år, och som hon ofta ringde fjärrsamtal till sent på kvällen, för att få tala med någon och få stöd och bara några få väl valda ord som kunde hjälpa henne att få ett realistiskt perspektiv på dagens förtvivlan och samla ihop sig och samla kraft inför kampen med nästa dags emotionella våndor, och till vilka den deprimerade personen, när hon ringde, alltid började med att säga att hon bad om ursäkt om hon drog ner dem eller verkade tråkig eller självömkande eller frånstötande eller slet bort dem från deras aktiva, pulserande, i stort sett smärtfria fjärrliv.
Den deprimerade personen var också, när hon vände sig till medlemmar av sitt Skyddsnät, noga med att aldrig beskriva omständigheter som hennes föräldrars ändlösa kamp om hennes ortodonti som orsaken till hennes oupphörliga depression i vuxen ålder. Det var så enkelt att skuldbelägga andra, sa hon, det var patetiskt och föraktligt, och dessutom hade hon fått mer än nog av den varan när hon tvingats höra på sina jävla föräldrar under alla de där åren, deras ändlösa skuldbelägganden och motbeskyllningar i fråga om henne, genom henne, och hur de använde den deprimerade personens (dvs. den deprimerade personens som barn) egna känslor och behov som ammunition, som om hennes helt giltiga känslor och behov bara var någon sorts slagfält eller konfliktscen, vapen som föräldrarna kände att de kunde ta till mot varandra. De hade uppvisat långt större intresse och passion och emotionell tillgänglighet i sitt hat mot varandra än någon av dem hade visat gentemot den deprimerade personen själv, som barn, erkände den deprimerade personen att hon kände, stundtals, än i dag.
Den deprimerade personens terapeut, vars terapiinriktning förkastade överföringsrelationen som terapeutisk resurs och därmed avsiktligt undvek konfrontation och »måsten« och alla normativa, fördömande, »auktoritets«baserade teorier till förmån för en mer värdeneutral bioexperimentell modell och det kreativa bruket av analogier och berättelser (inklusive, men detta var inte nödvändigtvis obligatoriskt, bruket av handdockor, polystyrenrekvisita och leksaker, rollspel, mänskliga skulpturer, spegling, dramaterapi, och, i lämpliga fall, fullständiga minutiöst författade och planlagda Barndomsrekonstruktioner), hade använt följande läkemedel som försök att hjälpa den deprimerade personen att hitta någon lindring för sitt akuta affektiva obehag och framsteg på sin (dvs. den deprimerade personens) resa mot att få erfara något som mer liknade ett normalt vuxenliv: Seroxat, Zoloft, Prozac, Tofranil, Wellbutrin, Larozyl, Cardiazol i kombination med unilateral ECT (under en tvåveckorsperiod av frivillig tvångsinläggning på en regional klinik för affektiva störningar), Parnate både med och utan litiumsalter, Nardil både med och utan Xanax. Ingen av dessa hade resulterat i någon påtaglig lindring från smärtan och känslorna av emotionell isolering som gjorde den deprimerade personens varje vaken timme till ett obeskrivligt helvete på jorden, och många av medicinerna hade själva biverkningar som den deprimerade personen kände var helt outhärdliga. Den deprimerade personen tog nu bara väldigt små, dagliga doser Prozac mot sina ADHD-symtom och Ativan, ett milt och icke beroendeframkallande lugnande medel, mot de panikattacker som gjorde timmarna på hennes dysfunktionella och ickestöttande arbetsplats till ett helvete. Den deprimerade personens terapeut anförtrodde henne försiktigt men upprepade gånger sin (dvs. terapeutens) tro att den absolut bästa medicinen för hennes (dvs. den deprimerade personens) endogena depression var att odla och regelbundet nyttja ett Skyddsnät som den deprimerade personen kände att hon kunde vända sig till för att tala med och luta sig mot för villkorslös omtanke och stöttning. Hur exakt detta Skyddsnät var uppbyggt och vilka en eller två personer som var dess mest speciella, mest förtrogna »kärnmedlemmar« genomgick en viss förändring och rotation under tidens gång, vilket terapeuten hade uppmuntrat den deprimerade personen att betrakta som fullständigt normalt och okej, eftersom det bara var genom att ta risker och blottlägga de svagheter som krävdes för att fördjupa stöttande relationer som individen kunde upptäcka vilka vänskapsrelationer som svarade mot hennes behov och i vilken utsträckning.
Den deprimerade personen kände att hon litade på terapeuten och gjorde ett försök att som överenskommet vara precis så fullständigt öppen och ärlig mot henne som hon kunde. Hon erkände för terapeuten att hon alltid var ytterst noga med att anförtro den person det råkade vara hon ringde fjärrsamtal till på kvällen sin (dvs. den deprimerade personens) tro att det skulle vara gnälligt och patetiskt att skylla sin ständiga, obeskrivliga smärta som vuxen på sina föräldrars traumatiska skilsmässa eller deras cyniska användning av henne medan de hycklande låtsades som om de var och en brydde sig mer om henne än den andra gjorde. Hennes föräldrar hade, trots allt – vilket den deprimerade personens terapeut hade hjälpt henne att inse – gjort så gott de bara kunde med de emotionella resurser som de haft att tillgå just då. Och den deprimerade personen hade, trots allt, inflikade hon alltid, med ett tunt skratt, till sist fått den ortodonti hon behövde. De gamla vännerna och rumskamraterna som utgjorde hennes Skyddsnät brukade ofta säga till den deprimerade personen att de önskade att hon kunde vara lite mindre hård mot sig själv, vilket den deprimerade personen ofta svarade på genom att ofrivilligt brista ut i gråt och säga att hon visste bara alltför väl att hon var en sådan där fruktad person som alla önskar att de inte kände som ringer på olämpliga tidpunkter och bara pratar och pratar om sig själv och som det ofta tar flera allt ihärdigare och obekvämare försök att avsluta samtalet med. Den deprimerade personen sa att hon var bara alltför skräckinjagande medveten om vilken glädjelös börda hon var för sina vänner, och under fjärrsamtalen var hon alltid noga med att uttrycka hur enormt tacksam hon var för att hon hade en vän hon kunde ringa och tala med och få omsorg och stöd av, om än bara för en kort stund, innan kraven från denna väns rika, glädjerika, aktiva liv förståeligt nog kom i vägen och krävde att hon (dvs. vännen) avslutade samtalet.
De hemska känslor av skam och otillräcklighet som den deprimerade personen kände inför att ringa fjärrsamtal till stöttande medlemmar av sitt Skyddsnät om kvällarna och tynga ner dem med sina klumpiga försök att formulera åtminstone den större kontexten till sina emotionella våndor var en fråga som den deprimerade personen och hennes terapeut just nu ägnade mycket arbete åt under sina stunder tillsammans. Den deprimerade personen erkände att när den empatiska vän det nu var hon talade med till slut erkände att hon (dvs. vännen) var hemskt ledsen men att det inte fanns någonting hon kunde göra åt att hon absolut måste avsluta samtalet nu, och till sist lösgjorde den deprimerade personens krävande fingrar från sina byxben och la på luren och återgick till sitt rika, pulserande fjärrliv, satt den deprimerade personen nästan alltid kvar där och lyssnade på den tomma, surrande signalen i telefonen och kände sig ännu mer isolerad och otillräcklig och usel än innan hon ringde. Dessa destruktiva skamkänslor inför att vända sig till andra för att få gemenskap och stöd var frågor som terapeuten uppmuntrade den deprimerade personen att försöka komma i kontakt med och utforska så att de kunde behandlas in i minsta detalj. Den deprimerade personen erkände för terapeuten att hon när hon (dvs. den deprimerade personen) vände sig med ett fjärrsamtal till någon medlem av sitt Skyddsnät nästan alltid såg framför sig vännens ansikte, i telefonen, med ett uttryck av kombinerad tristess och medömkan och avsky och abstrakt skuld, och nästan alltid fick för sig att hon (dvs. den deprimerade personen) kunde urskilja, i vännens allt längre tystnader och/eller omständliga upprepningar av uppmuntrande klyschor, den långtråkighet och frustration som människor alltid känner när någon klänger sig fast vid dem och blir en börda. Hon erkände att hon bara alltför väl kunde föreställa sig att alla vännerna nu ryste till när telefonen ringde sent på kvällen, eller under samtalet såg otåligt på klockan eller riktade tysta gester och ansiktsuttryck av hjälplös instängdhet till alla andra människor i rummet (dvs. de andra människorna i »vännens« rum), ohörbara gester och uttryck som blev mer och mer extrema och desperata allteftersom den deprimerade personen fortsatte att mala på. Den deprimerade personens terapeuts egna mest uppenbara omedvetna vana eller tics bestod i att placera alla fingertopparna i knät medan hon lyssnade uppmärksamt på den deprimerade personen och slött sträckte på fingrarna så att hennes hopparade händer formade olika slutna former – t.ex. kub, sfär, pyramid, rät cylinder – och sedan se ut att studera eller meditera över dem. Den deprimerade personen ogillade denna vana, men hon skulle också vara den första att erkänna att detta mest berodde på att den förflyttade hennes uppmärksamhet till terapeutens fingrar och naglar och fick henne att jämföra dem med sina egna.
Den deprimerade personen hade anförtrott både terapeuten och sitt Skyddsnät att hon mindes, bara alltför väl, hur hon på sin tredje internatskola en gång hade sett sin rumskompis tala med en okänd pojke i rummets telefon medan hon (dvs. rumskompisen) gjorde miner och gester av avsmak och tristess över samtalet, och hur denna självsäkra, populära och attraktiva rumskompis till sist vände sig till den deprimerade personen med en överdriven pantomim över någon som knackar på dörren, och fortsatte pantomimen med ett helt desperat ansiktsuttryck tills den deprimerade personen förstod att hon skulle öppna rummets dörr och gå ut och knacka högljutt på den öppna dörren för att ge rumskompisen en ursäkt att avsluta samtalet. Medan hon gick i skolan hade den deprimerade personen aldrig talat om händelsen med pojkens telefonsamtal och den lögnaktiga pantomimen med den där specifika rumskompisen – en rumskompis som den deprimerade personen inte alls hade fått någon bra kontakt med, och som hon hade ogillat på ett bittert, kuvat sätt som hade fått den deprimerade personen att förakta sig själv, och inte hade gjort något försök att behålla kontakten med när den där ändlösa fjärde terminen var till ända – men hon (dvs. den deprimerade personen) hade delat detta ångestladdade minne av händelsen med många av vännerna i sitt Skyddsnät, och hade också delat hur bottenlöst hemskt och patetiskt hon hade känt att det skulle ha varit att vara den där anonyma, okända pojken i andra ändan av telefonlinjen, en pojke som godtroget försökte ta en emotionell risk och öppna sig och försöka få kontakt med den självsäkra rumskompisen, omedveten om att han var en ovälkommen börda, patetiskt omedveten om den tysta tristesspantomimen och föraktet i andra ändan av telefonlinjen, och hur den deprimerade personen nästan mer än något annat var rädd för att en gång hamna i den situationen att man är den som man tyst måste vädja till någon annan i rummet om hjälp att få en ursäkt att avsluta samtalet med. Den deprimerade personen brukade därför alltid bönfalla den vän som hon talade med att tala om för henne så fort hon (dvs. vännen) började känna sig uttråkad eller frustrerad eller äcklad eller kände att hon hade andra mer angelägna eller intressanta saker att göra, att snälla för Guds skull vara fullständigt uppriktig och ärlig och inte sitta en sekund längre i telefon med den deprimerade personen än hon (dvs. vännen) absolut verkligen ville. Den deprimerade personen visste mycket väl, förstås, försäkrade hon terapeuten, hur patetiskt det kunde låta för vissa att behöva den sortens försäkran, hur det var bara alltför tänkbart att det inte lät som en öppen inbjudan att avsluta samtalet utan i själva verket som en krävande, självömkande, föraktligt manipulativ bön om att vännen inte skulle avsluta samtalet, aldrig skulle avsluta samtalet. Terapeuten1) brukade flitigt, så fort den deprimerade personen delade med sig av något bekymmer över hur något yttrande eller någon handling skulle kunna »verka« eller »se ut«, stötta den deprimerade personen i utforskandet av hur dessa föreställningar om hur hon »verkade« eller »framstod« för andra fick henne att känna.
Det kändes förnedrande; den deprimerade personen kände sig förnedrad. Hon sa att det kändes förnedrande att ringa fjärrsamtal till sina barndomsvänner sent på kvällen när de uppenbarligen hade annat att göra och liv att leva och pulserande, sunda, omtänksamma, intima, omsorgsfulla partnerförhållanden att vara i; det kändes förnedrande och patetiskt att konstant be om ursäkt för att man tråkade ut någon eller känna att man måste tacka dem översvallande bara för att de var ens vänner. Den deprimerade personens föräldrar hade så småningom delat på kostnaderna för hennes ortodonti; en professionell medlare hade till sist anlitats av deras jurister för att strukturera förlikningen. Medling hade också krävts för att förhandla fram uppdelade betalningsplaner för den deprimerade personens internatskolor och sund kosthållningsläger och oboelektioner och bil- och kollisionsförsäkringar, såväl som för den plastikkirurgi som krävdes för att korrigera en missbildning i os nasale och cartilago alaris i den deprimerade personens näsa som hade gett henne något som kändes som en olidligt uttalad och trynaktig uppåtnäsa och som, tillsammans med den uttagbara ortodontiska tandställning hon var tvungen att ha på sig tjugotvå timmar om dygnet, hade fått det att se sig i speglarna i rummen på hennes internatskolor att kännas som mer än någon människa skulle kunna stå ut med. Och samtidigt hade den deprimerade personens far ändå, samma år som han gifte om sig – i en gest av antingen sällsynt kompromisslös omtanke eller en coup de grâce som den deprimerade personens mor hade sagt var tänkt att göra hennes egna känslor av förnedring och överflödighet helt fullständiga – ensam stått för betalningen av de ridlektioner, ridbyxor och förskräckligt dyra stövlar som den deprimerade personen hade behövt för att få gå med i sin näst sista internatskolas ridklubb, där några av medlemmarna var de enda flickorna på just denna internatskola som den deprimerade personen kände, erkände hon för sin far i telefon i tårar en sen och sant fruktansvärd kväll, hade minsta acceptans för henne och hyste minsta empati eller medkänsla över huvud taget inom sig och i vilkas närvaro den deprimerade personen inte hade känt sig så totalt trynförsedd och tandställningsprydd och otillräcklig och avvisad att det hade känts som en daglig handling av enormt personligt mod att ens lämna rummet för att gå och äta middag i matsalen.
Den professionella medlare som hennes föräldrars jurister till sist hade enats om att han skulle hjälpa dem att strukturera förlikningarna om kostnaderna för att tillgodose den deprimerade personens behov under uppväxten hade varit en högt respekterad konfliktlösningsspecialist vid namn Walter D. (»Walt«) DeLasandro Jr. Som barn hade den deprimerade personen aldrig träffat eller ens fått en skymt av Walter D. (»Walt«) DeLasandro Jr., även om hon hade fått se hans visitkort – komplett med den parentetiska informalitetsinviten – och hans namn hade åberopats i hennes närvaro vid otaliga tillfällen under barndomen, tillsammans med det faktum att han för sina tjänster fakturerade så förbluffande mycket som 130 $ i timmen plus omkostnader. Trots överväldigande känslor av motvilja hos den deprimerade personen – som visste mycket väl hur mycket det kunde låta som skuldbeläggande – hade hennes terapeut starkt rekommenderat henne att tala med medlemmar i sitt Skyddsnät om ett viktigt emotionellt genombrott som hon (dvs. den deprimerade personen) hade uppnått under en Inre-Barn-Fokuserad Upplevelsebaserad Terapi-Retreathelg som terapeuten hade stöttat henne i att ta risken att anmäla sig till och överlämna sig själv helt åt upplevelsen av. I I.-B.-F.U.T.-Retreathelgens Smågrupps-Dramaterapisal hade andra medlemmar i hennes grupp rollspelat den deprimerade personens föräldrar och föräldrarnas partner och jurister och en myriad andra emotionellt negativt laddade figurer ur den deprimerade personens barndom och, under den avgörande fasen i dramaterapiövningen, långsamt kretsat kring den deprimerade personen, och rört sig in och tryckt sig allt tätare tillsammans mot henne så att hon inte kunde fly eller komma undan eller krympa, och hade (dvs. smågruppen hade) dramatiskt reciterat särskilt föreskrivna rader som utformats för att frammana och uppväcka blockerade trauman, vilket nästan omedelbart hade fört in den deprimerade personen i en strömvirvel av ångestfyllda känslomässiga minnen och sedan länge begravda trauman och resulterat i att den deprimerade personens Inre barn trädde fram och i ett kathartiskt raserianfall i vilket den deprimerade personen hade slagit upprepade gånger på en hög velourkuddar med ett slagträ av polystyrenskum och hade skrikit obsceniteter och återupplevt sedan länge undertryckta och varande emotionella sår, av vilka ett2) var en djup, rudimentär ilska över det faktum att Walter D. (»Walt«) DeLasandro Jr. hade kunnat fakturera hennes föräldrar 130 $ i timmen plus omkostnader för att stå i mitten och spela rollen av medlare och absorbator av skit från båda håll medan hon (dvs. den deprimerade personen, som barn) hade tvingats utföra i princip samma koprofagtjänster mer eller mindre dagligen helt gratis, utan att få någonting för det, tjänster som det inte bara var brutalt orättvist och olämpligt att ett emotionellt känsligt barn skulle känna sig tvungen att utföra utan om vilka hennes föräldrar sedan dessutom hade vänt sig om och försökt få henne, den deprimerade personen själv, som barn, att känna sig skyldig för de förbluffande kostnaderna för Walter D. DeLasandro Jr., konfliktlösningsspecialists, tjänster, som om det upprepade käbblet och kostnaderna för Walter D. DeLasandro Jr. var hennes fel och bara genomgicks för hennes bortskämda lilla trynnäsade snedtandade skull och inte alls på grund av hennes jävla föräldrars rent jävla sjuka oförmåga att kommunicera och ha ett ärligt samtal och ta itu med sina egna sjuka, dysfunktionella problem med varandra. Denna övning och detta kathartiska raseri hade gjort det möjligt för den deprimerade personen att komma i kontakt med vissa verkligt grundläggande bitterhetsproblem, hade Smågruppsledaren på den Inre-Barn-Fokuserade Upplevelsebaserade Terapi-Retreathelgen sagt, och kunde ha utgjort en verklig vändpunkt på den deprimerade personens resa mot läkedom, om ilskan och velourkuddspucklandet inte hade fått den deprimerade personen att känna sig så känslomässigt nedbruten och uttömd och traumatiserad och bortgjord att hon hade känt att hon inte hade något annat val än att flyga hem igen samma kväll och missa resten av I.-B.-F.U.T.-R.-helgen och Smågruppsbearbetningen av alla uppgrävda känslor och problem.
Den överenskommelse som den deprimerade personen och hennes terapeut så småningom utarbetade tillsammans medan de bearbetade den obegravda förbittringen och de efterföljande känslorna av skuld och skam över något som alltför lätt kunde framstå som bara ännu mer av det självömkande skuldbeläggande som ledsagade den deprimerade personens upplevelser på retreathelgen var att den deprimerade personen skulle ta den känslomässiga risk det innebar att öppna sig och dela upplevelsens känslor och insikter med sitt Skyddsnät, men bara med de två eller tre högst stående »kärnmedlemmar« som den deprimerade personen just nu kände verkligen fanns där för henne på det mest empatiska och ofördömande sättet och stöttade henne. Det viktigaste villkoret i överenskommelsen var att den deprimerade personen fick tillstånd att avslöja för dem hur hon tvekade inför att dela denna förbittring och dessa insikter och informera dem om att hon var medveten om hur patetisk och skuldbeläggande de (dvs. förbittringen och insikterna) kunde låta, och avslöja att hon bara delade detta potentiellt patetiska »genombrott« med dem för att hennes terapeut bestämt och uttryckligen hade föreslagit det. När terapeuten godkände detta villkor hade hon bara protesterat mot den deprimerade personens förslag om att använda ordet »patetisk« när hon talade med sitt Skyddsnät. Terapeuten sa att hon kände att hon kunde stötta den deprimerade personens bruk av ordet »sårbar« mycket mer helhjärtat än ordet »patetisk«, eftersom hennes känsla i magen (dvs. terapeutens mage) var att den deprimerade personens förslag att använda »patetisk« inte bara kändes självföraktande utan också krävande och till och med något manipulativt. Ordet »patetisk« kändes, bekände terapeuten öppet och ärligt, ofta som en försvarsmekanism som den deprimerade personen använde för att skydda sig själv mot en lyssnares möjliga negativa omdömen genom att klargöra att den deprimerade personen redan dömde sig själv långt mycket hårdare än någon lyssnare någonsin skulle ha hjärta att göra. Terapeuten var noga med att poängtera att hon inte dömde eller kritiserade eller avfärdade den deprimerade personens bruk av »patetisk« utan bara försökte att öppet och ärligt dela de känslor som det väckte i henne i deras relationella kontext. Terapeuten, som vid det här laget hade mindre än ett år kvar att leva, tog en kort paus efter detta för att återigen dela med den deprimerade personen sin (dvs. terapeutens) övertygelse om att självhat, destruktiva skuldkänslor, narcissism, självömkan, krav, manipulation och många av de andra skambaserade beteenden som endogent deprimerade vuxna människor brukade uppvisa bäst kunde förstås som psykologiska försvarsmekanismer uppresta av ett rudimentärt skadat Inre barn mot tänkbara situationer av trauma och övergivenhet. Dessa beteenden var, med andra ord, primitiva emotionella profylaxer vars verkliga funktion var att förebygga intimitet; de var psykiska rustningar utformade för att hålla andra på så långt avstånd att de (dvs. andra) inte kunde komma så emotionellt nära den deprimerade personen att de kunde åsamka några sår som skulle kunna återkasta och spegla de djupa rudimentära såren från den deprimerade personens barndom, sår som den deprimerade personen var omedvetet besluten om att fortsätta förtränga till vilket pris som helst. Terapeuten – som under årets kallare månader, när hennes rikligt fönsterprydda hem var kallt, bar en kappa av handgarvat indianhjortskinn som bildade en lite spöklik, fuktigt köttfärgad bakgrund till de slutna former hennes händer bildade i knät medan hon talade – försäkrade den deprimerade personen att hon inte försökte läxa upp henne eller lägga på henne (dvs. den deprimerade personen) terapeutens eget sätt att förstå depressiv etiologi. Det var mer att det helt enkelt i just det här skedet kändes rätt på en intuitiv »magnivå« att terapeuten skulle dela med sig av några av sina egna känslor. Faktiskt, sa terapeuten att det kändes rimligt för henne att postulera i detta skede av deras terapeutiska relation, kunde den deprimerade personens akuta kroniska affektiva störning egentligen i sig betraktas som uppbyggd av en emotionell försvarsmekanism: dvs. så länge som den deprimerade personen hade depressionens akuta affektiva obehag som kunde sysselsätta henne och uppta hennes emotionella uppmärksamhet, kunde hon undvika att känna eller komma i kontakt med de djupa rudimentära barndomssår som hon (dvs. den deprimerade personen) uppenbarligen fortfarande var fast besluten om att hålla ifrån sig.3)
Flera månader senare, när den deprimerade personens terapeut plötsligt och oväntat dog – som en följd av vad expertisen bedömde var en »olyckligt« giftig kombination av koffein och ett homeopatiskt aptithämmande medel som ändå, med tanke på terapeutens gedigna medicinska bakgrund och kunskap om kemiska reaktioner, bara en person i väldigt grav förnekelse skulle kunna bortse ifrån att den måste, på något plan, ha varit avsiktlig – utan att lämna minsta anteckning eller kassett eller uppmuntrande sista ord till någon av de personer och/eller klienter i hennes liv som, trots all handikappande rädsla och isolering och alla försvarsmekanismer och rudimentära sår från tidigare trauman, hade kommit att få en intim relation till henne och släppt in henne emotionellt trots att det gjorde dem sårbara inför nya tänkbara traumatiska upplevelser av förlust och övergivenhet, upplevde den deprimerade personen traumat av denna nya förlust och övergivenhet så förkrossande, och dess påföljande våndor och förtvivlan och hopplöshet så outhärdlig, att hon, ironiskt nog, nu tvingades vända sig ursinnigt och gång på gång under kvällarna till sitt Skyddsnät, och ibland ringde tre eller till och med fyra fjärrvänner på en kväll, ibland ringde samma vänner två gånger på en kväll, ibland väldigt sent på kvällen, ibland till och med – det var den deprimerade personen kväljande säker på – så att hon väckte dem eller avbröt dem mitt i stunder av sund, glädjerik sexuell intimitet med deras partner. Med andra ord tvingade nu rena överlevnadsmekanismer, i det turbulenta kölvattnet efter känslorna av chock och sorg och förlust och övergivenhet och bittert svek efter terapeutens plötsliga död, den deprimerade personen att åsidosätta sina inre känslor av skam och otillräcklighet och genans inför att vara en patetisk börda och luta sig med all kraft på empatin och den emotionella omsorgen hos sitt Skyddsnät, trots det faktum att detta, ironiskt nog, hade varit ett av de två områden på vilka den deprimerade personen mest kraftfullt hade motsatt sig terapeutens rådgivning.
Förutom de förkrossande känslor av övergivenhet som terapeutens oväntade dödsfall väckte kunde det inte heller ha inträffat mer olägligt med tanke på den deprimerade personens resa mot inre läkedom, eftersom det (dvs. det oväntade dödsfallet) kom just när den deprimerade personen var på väg att arbeta sig igenom och bearbeta några av sina viktigaste problem med skam och förbittring angående själva den terapeutiska processen och hur den intima relationen mellan terapeut och patient hade påverkat hennes (dvs. den deprimerade personens) outhärdliga isolering och smärta. Som en del av sorgeprocessen anförtrodde den deprimerade personen stöttande medlemmar av sitt Skyddsnät det faktum att hon kände att hon, insåg hon, hade erfarit ett avsevärt mått av trauma och ångest och känslor av isolering också i själva den terapeutiska relationen, en insikt som hon sa att hon och terapeuten hade arbetat intensivt med att tillsammans utforska och bearbeta. Bara som ett exempel, fjärrberättade den deprimerade personen, hade hon upptäckt och kämpat i terapin med att arbeta sig igenom känslan av att det var ironiskt och förnedrande, med tanke på hennes föräldrars dysfunktionella besatthet av pengar och allt vad denna besatthet hade kostat henne som barn, att hon nu, som vuxen, hade hamnat i en sits där hon var tvungen att betala en terapeut 90 $ i timmen för att lyssna tålmodigt på henne och svara ärligt och deltagande, dvs. att det kändes förnedrande och patetiskt att känna sig tvungen att köpa tålamod och empati, hade den deprimerade personen erkänt inför sin terapeut, och som ett ångestfullt eko av exakt samma barndomssmärta som hon (dvs. den deprimerade personen) var så väldigt angelägen om att lägga bakom sig. Terapeuten hade – efter att ha lyssnat uppmärksamt och ickedömande på det som den deprimerade personen senare erkände för sitt Skyddsnät bara alltför lätt kunde ha tolkats som rent och skärt och knussligt gnäll över kostnaderna för terapin, och efter en lång och välavvägd paus under vilken både terapeuten och den deprimerade personen hade stirrat på den äggformade bur som terapeutens hopparade händer i knät för ögonblicket formade4) – svarat att hon (dvs. terapeuten), även om hon på ett rent intellektuellt eller »huvud«-plan med all respekt inte höll med om substansen eller »det propositionella innehållet« i det den deprimerade personen sa, icke desto mindre helhjärtat stöttade den deprimerade personen i delandet av alla tänkbara känslor som den terapeutiska relationen i sig gav upphov till inom henne (dvs. inom den deprimerade personen5)) så att de gemensamt kunde arbeta med att bearbeta dem och utforska säkra och lämpliga miljöer och sammanhang för att uttrycka dem.
Den deprimerade personens minnen av terapeutens tålmodiga, uppmärksamma och ickedömande bemötande gentemot till och med hennes (dvs. den deprimerade personens) mest hätska och barnsligt återhållna gnäll kändes som om de bar med sig ännu fler och ännu mer outhärdliga känslor av förlust och övergivenhet, såväl som nya friska vågsvall av förbittring och självömkan som den deprimerade personen bara alltför väl visste var extremt frånstötande, försäkrade hon de vänner som utgjorde hennes Skyddsnät, förtrogna vänner som den deprimerade personen vid det här laget ringde nästan konstant, ibland nu till och med under dagen, från sin arbetsplats, slog sina närmaste vänners fjärrarbetsnummer och bad dem ta tid från sina egna utmanande, stimulerande karriärer för att lyssna och stötta, dela och samtala och hjälpa den deprimerade personen att nå fram till ett sätt att bearbeta denna sorg och förlust och på något sätt lyckas överleva. Hennes ursäkter för att hon besvärade dessa vänner under dagsljusa timmar på deras arbetsplatser var utmejslade, invecklade, högljudda, barocka, obarmhärtigt självkritiska och nästan ständiga, liksom hennes uttryck för tacksamhet gentemot Skyddsnätet för att det bara Fanns Där för henne, bara lät henne återigen börja kunna lita på någon och ta risken att öppna sig, bara lite, för den deprimerade personen delade att det kändes som om hon än en gång hade upptäckt, och nu med en förkrossande ny klarhet i kölvattnet efter att terapeuten plötsligt och ordlöst hade lämnat henne, delade hon i sin arbetsplats headsettelefon, precis hur skräckinjagande sällsynta de människor som hon någonsin kunde hoppas verkligen kunna kommunicera och dela med och bygga upp sunda, öppna, tillitsfulla, ömsesidigt omhändertagande relationer att luta sig mot var. Till exempel var hennes arbetsmiljö – vilket den deprimerade personen villigt erkände att hon hade gnällt över många långa tröttsamma stunder förut – helt och hållet dysfunktionell och destruktiv, och den helt och hållet ostöttande emotionella stämningen där gjorde tanken på att försöka skapa några som helst ömsesidigt omhändertagande relationer med sina medarbetare till ett groteskt skämt. Och den deprimerade personens ansatser att öppna sig i sin emotionella isolering och försöka odla och utveckla omtänksamma vänner och relationer omkring sig genom kyrkliga grupper eller dieter och holistiska gymnastikkurser eller träblåsensembler och dylikt hade visat sig så förkrossande, delade hon, att hon i princip hade bönfallit terapeuten att ta tillbaka sitt försiktiga förslag att verkligen göra ett försök med detta. Och sedan beträffande tanken på att rusta sig ännu en gång och våga sig ut på den Hobbesianska köttmarknad som utgjorde »dejtingscenen« och än en gång försöka hitta och bygga någon som helst sund, omhändertagande, funktionell kontakt med en man, oavsett om det handlade om ett fysiskt intimt partnerförhållande eller till och med bara som nära och stöttande vänner – vid den här punkten i sitt delande skrattade den deprimerade personen tomt in i headsettelefonen hon bar när hon satt i sitt bås på sin arbetsplats och frågade om det ens var nödvändigt, med en vän som kände henne så väl som den medlem av hennes Skyddsnät som det nu var hon för tillfället delade med gjorde, att gå in på varför den deprimerade personens svårbehandlade depression och starkt laddade självförtroende- och tillitsproblem gjorde den tanken till en totalutopisk flykt av Ikarosaktig inbillning och förnekelse. Bara för att ta ett exempel, delade den deprimerade personen från sin arbetsplats, hade det under den andra terminen av hennes tredje år på college skett en traumatisk händelse där den deprimerade personen hade suttit ensam på gräsmattan i närheten av en grupp populära, självsäkra manliga studenter under en lacrossematch med ett annat college och tydligt hade hört hur en av männen skrattande sa, om en kvinnlig student den deprimerade personen var ytligt bekant med, att den enda viktiga skillnaden mellan denna kvinna och en offentlig toalett var att toaletten inte fortsatte att patetiskt hänga efter en när man var färdig med den. I delandet med stöttande vänner kom den deprimerade personen nu plötsligt och oväntat att översvallas av känslomässiga minnen från den tidiga session under vilken hon för första gången hade återgett denna händelse för terapeuten; de hade arbetat med grundaffekter under detta famlande öppningsskede i den terapeutiska processen, och terapeuten hade utmanat den deprimerade personen att identifiera om det förtal hon råkat höra hade fått henne (dvs. den deprimerade personen) att känna sig i första hand mer arg, ensam, rädd eller ledsen. 6),6(A)
Vid det här skedet i sorgeprocessen efter terapeutens eventuella död för sin egen (dvs. för terapeutens egen) hand hade den deprimerade personens känslor av förlust och övergivenhet blivit så intensiva och överväldigande och så fullkomligt överskuggat hennes rudimentära försvarsmekanismer att, till exempel, varje gång någon fjärrvän som den deprimerade personen hade vänt sig till slutligen erkände att hon (dvs. »vännen«) var förfärligt ledsen men det fanns ingenting att göra hon måste verkligen absolut sluta prata nu och återgå till de krav som hennes eget rika, pulserande, odeprimerade liv ställde på henne, drev nu en primalinstinkt för vad som kändes som ingenting annat än grundläggande överlevnadsmekanism den deprimerade personen att svälja varje sista pulvriserad rest av stolthet och skamlöst tigga om två eller till och med bara en enda minut till av vännens tid och uppmärksamhet, och om den »deltagande vännen«, när hon gett uttryck för sitt hopp om att den deprimerade personen skulle hitta ett sätt att vara mildare och vänligare mot sig själv, stod fast och på ett älskvärt sätt avslutade samtalet, ägnade den deprimerade personen nu nästan ingen tid alls åt att slött lyssna på signalen i luren eller gnaga på nagelbandet på pekfingret eller våldsamt gnugga handen mot pannan eller känna särskilt mycket alls bortom den rena primala desperationen medan hon snabbt slog nästa tiosiffriga nummer på sitt Skyddsnäts telefonlista, en lista som vid det här stadiet i sorgeprocessen hade kopierats ett flertal gånger och placerats i den deprimerade personens adressbok, i hennes arbetsstations TELEFON.VIP-fil, plånbok, det dragkedjeförslutna innerfacket i hennes handväska, hennes miniskåp på det Holistiska Gymnastik- och Dietcentret samt i en särskild hemmagjord ficka innanför den bakre skinnpärmen i den Känslodagbok som den deprimerade personen – på sin framlidna terapeuts inrådan – bar med sig överallt.
Den deprimerade personen delade, med varje tillgänglig medlem av sitt Skyddsnät i tur och ordning, delar av den störtflod av emotionellt känsliga minnen från den session under vilken hon första gången hade öppnat sig och berättat för den framlidna terapeuten om händelsen då de skrattande männen hade jämfört den kvinnliga collegestudenten med en toalett, och delat att hon aldrig hade lyckats glömma händelsen, och att den deprimerade personen, trots att hon inte hade haft någon egentlig personlig relation eller koppling till den kvinnliga student som männen hade jämfört med en toalett eller ens känt henne särskilt bra över huvud taget, hade, under lacrossematchen mot ett annat college, fyllts av skräck och medkännande förtvivlan vid tankepatoset på att denna kvinnliga student var föremål för sådant hån och skrattande mellankönsligt förakt utan att hon (dvs. den kvinnliga studenten, som den deprimerade personen återigen erkände att hon hade väldigt lite koppling till) ens någonsin visste om det. Det tycktes den deprimerade personen högst sannolikt att hennes (dvs. den deprimerade personens) hela senare känslomässiga utveckling och förmåga att känna förtroende och våga öppna sig och ta kontakt hade blivit djupt ärrad av denna händelse; hon valde att göra sig öppen och sårbar genom att dela – om än bara med den absolut mest förtrogna och högtstående och speciella »kärn«-medlemmen i sitt nuvarande Skyddsnät – att hon hade erkänt för terapeuten att hon, än i dag, som förment vuxen, ofta plågades av tanken på att skrattande grupper av människor ofta hånade och förnedrade henne (dvs. den deprimerade personen) utan att hon visste om det. Den framlidna terapeuten hade, delade den deprimerade personen med sin allra närmaste fjärrförtrogna, pekat på minnet av den traumatiska händelsen på college och den deprimerade personens reaktiva förmodan om hån och åtlöje som ett klassiskt exempel på hur en vuxens återhållna, rudimentärt emotionella försvarsmekanismer kunde bli destruktiva och dysfunktionella och hålla den vuxne emotionellt isolerad och berövad gemenskap och omtanke, till och med från sig själv, och kunde (dvs. de destruktiva rudimentära försvarsmekanismerna kunde) förvägra den deprimerade vuxne tillgång till sina egna dyrbara inre resurser och verktyg både för att kunna vända sig till någon för att få stöd och för att vara vänlig och medkännande och uppmuntrande gentemot sig själv, och att återhållna försvarsmekanismer därigenom, paradoxalt nog, bidrog till att öka just den smärta och sorgsenhet som de ursprungligen hade rests för att förebygga.
Det var medan hon delade detta raka, sårbara, fyra år gamla minne med den enskilt speciella »kärn«-Skyddsnätsmedlemmen som den sörjande deprimerade personen nu kände att hon djupast litade på och lutade sig mot och verkligen kunde kommunicera över headsettelefonen med som hon (dvs. den deprimerade personen) plötsligt upplevde det som hon senare skulle beskriva som en känslomässig insikt som var nästan lika traumatisk och värdefull som insikten hon nått nio månader tidigare på den Inre-Barn-Fokuserade Upplevelsebaserade Terapi-Retreathelgen innan hon helt enkelt hade känt sig för kathartiskt uttömd och försvagad för att kunna fortsätta och hade tvingats flyga hem. Dvs. den deprimerade personen berättade för sin mest förtrogna och stöttande fjärrvän att hon (dvs. den deprimerade personen), paradoxalt nog, på något sätt verkade ha hittat, mitt i de extrema känslorna av förlust och övergivenhet i kölvattnet av terapeutens överdos av naturliga stimulansmedel, de resurser och den inre respekt för sin egen emotionella överlevnad som krävdes för att hon äntligen skulle känna sig förmögen att riskera att försöka följa det andra av den framlidna terapeutens två mest utmanande och svåra förslag och börja be vissa bevisligen uppriktiga och stöttande andra människor att säga rakt ut när de någonsin i smyg kände att de föraktade, förlöjligade, dömde eller äcklades av henne. Och den deprimerade personen delade att hon nu, äntligen, efter fyra år av gnälligt och våldsamt motstånd, till sist ämnade verkligen börja faktiskt ställa förtrogna andra denna fröbärande ärliga och potentiellt förkrossande fråga, och att eftersom hon var alltför medveten om sin egen grundläggande svaghet och defensiva förmåga att förneka och undvika hade hon (dvs. den deprimerade personen) valt att inleda denna frågeprocess av tidigare skådad sårbarhet nu, dvs. med den högtstående, ojämförligt ärliga och medkännande »kärn«-Skyddsnätsmedlem som hon delade med genom headsettelefonen vid sin arbetsplats i just detta ögonblick.7) Den deprimerade personen tog här ett ögonblicks paus för att infoga det faktatillägg att hon bestämt hade beslutat sig för att ställa denna potentiellt djupt traumatiserande fråga utan de vanliga patetiska och irriterande försvarsmekanismerna av inlindande och ursäkter eller inskjuten självkritik. Den deprimerade personen ville höra, utan spärrar och förbehåll, bedyrade hon, den enskilt allra värdefullaste och närmaste vännen i sitt nuvarande Skyddsnäts brutalt ärliga åsikt om henne som person, de potentiellt negativa och fördömande och sårande delarna såväl som de positiva och bekräftande och stöttande och omhändertagande delarna. Den deprimerade personen underströk att hon var allvarlig i detta: hur melodramatiskt det än kunde tänkas låta kändes en brutalt ärlig bedömning av henne av en objektiv men djupt omtänksam annan människa, i just detta skede, nästan bokstavligen som en fråga om liv och död.
För hon var rädd, erkände den deprimerade personen för den förtrogna och sängliggande vännen, så på djupet rädd som hon aldrig tidigare varit, för något som hon började känna att hon upptäckte och lärde sig och kom i kontakt med om sig själv under sorgeprocessen efter förlusten av en terapeut som under nästan fyra år hade varit den deprimerade personens närmaste och mest betrodda förtrogna och källa till stöd och bekräftelse och – inget ont om någon av medlemmarna i hennes Skyddsnät – hennes absolut bästa vän i hela världen. För det hon hade upptäckt, anförtrodde den deprimerade personen i fjärrsamtalet, under sin viktiga dagliga Tysta Stund8) nu, under sorgeprocessen, när hon satt tyst och samlade sig och såg djupt in i sitt inre, var att hon varken kunde känna eller identifiera några verkliga känslor inom sig för terapeuten, dvs. för terapeuten som person, en person som hade dött, en person som bara någon i verkligt bedövande förnekelse kunde bortse från troligen hade tagit sitt liv, och alltså en person som troligen, antog den deprimerade personen, själv hade lidit av avsevärd emotionell vånda och isolering och förtvivlan som kunde jämföras med eller kanske – även om det bara var på en »huvudmässig« eller rent abstrakt intellektuell nivå som hon verkade kunna ens föreställa sig denna möjlighet, erkände den deprimerade personen i headsettelefonen – till och med överskred den deprimerade personens egen. Den deprimerade personen delade att den mest skrämmande implikationen av detta (dvs. av det faktum att hon, till och med när hon samlade sig och såg djupt in i sig själv, inte kände att hon kunde hitta några verkliga känslor för terapeuten som en autonomt värdefull människa) verkade vara att all hennes förtvivlade smärta och våndor efter terapeutens självmord i själva verket helt och hållet hade handlat om henne själv, dvs. om hennes förlust, om hennes övergivenhet, hennes sorg, hennes trauma och smärta och primala affektiva överlevnad. Och att, delade den deprimerade personen att hon tog den ytterligare risken att avslöja, denna förkrossande uppsättning insikter nu, i stället för att väcka känslor av medkänsla, empati och utåtriktad sorg gentemot terapeuten som person, hade, vilket var ännu mer skrämmande – och här väntade den deprimerade personen tålmodigt medan den särskilt tillgängliga förtrogna vännen försökte kräkas så att hon sedan kunde ta risken att dela detta med henne – att dessa förkrossande skrämmande insikter bara hade, hemskt nog, tyckts uppväcka och skapa ännu fler och vidare känslor i den deprimerade personen för sig själv. Vid det här laget i delandet tog den deprimerade personen en paus för att högtidligt svära inför sin allvarligt sjuka, regelbundet kräkandes men fortfarande omtänksamma och intima fjärrvän att det inte fanns någon destruktiv eller patetiskt manipulativ självkritik här i det hon (dvs. den deprimerade personen) öppnade sig och delade och bekände, bara en djup och oöverträffad rädsla: den deprimerade personen var rädd för sig själv, för så att säga »[sitt] själv« – dvs. för sin så kallade »personlighet« eller »ande« eller så att säga »själ«, dvs. för sin egen förmåga till grundläggande mänsklig empati och medkänsla och omsorg – berättade hon för den stöttande vännen med neuroblastom. Hon undrade uppriktigt, sa den deprimerade personen, ärligt, desperat: vilken slags person kunde egentligen tyckas känna ingenting – »Ingenting«, betonade hon – för någon annan än sig själv? Kanske inte någonsin? Den deprimerade personen grät in i headsettelefonen och sa att hon precis här och nu helt skamlöst bönföll sin för närvarande absolut bästa vän och förtrogna i världen (dvs. vännen med den elakartade tumören i binjuremärgen) att dela sin brutalt raka bedömning, att gå rakt på sak, att inte säga någonting överslätande eller urskuldande eller stöttande som hon inte ärligt bedömde som sant. Hon litade på henne, försäkrade hon. För hon hade bestämt sig, sa hon, för att själva hennes liv, hur mycket våndor och förtvivlan och obeskrivlig ensamhet det än rymde, vid denna punkt i hennes resa mot sann läkedom hängde på att hon välkomnade – också om det innebar att hon måste lägga åt sidan all tänkbar stolthet och försvarsmekanismer och tigga om, inflikade hon – omdömet från vissa förtrogna och särskilt noggrant utvalda medlemmar av hennes närmsta skyddskrets. Så, sa den deprimerade personen, medan rösten brast, hon bad nu sin enskilt mest förtrogna vän att dela sin mest privata bedömning om den deprimerade personens »personlighets« eller »andes« kapacitet till mänsklig omtanke. Hon måste få höra hennes respons, grät den deprimerade personen, också om denna respons var delvis negativ eller sårande eller traumatisk eller hade potential att knuffa henne rakt över den emotionella gränsen en gång för alla – till och med, vädjade hon, om denna respons inte låg djupare än på den kallt intellektuella »huvud«-nivån av objektiv verbal beskrivning; hon skulle nöja sig också med det, lovade hon, hopkrupen och darrande i nästan fosterställning uppe på sin arbetsplats i båsets ergonomiska stol – och därför krävde hon nu att hennes obotligt sjuka vän skulle fortsätta, utan att hålla tillbaka något, och låta henne veta: vilka ord och termer kunde bäst tillämpas för att beskriva och analysera en så solipsistisk, självupptagen, ändlöst emotionellt vakuum- och svamplik person som hon nu själv tyckte sig vara? Hur skulle hon bedöma och beskriva – om så bara för sig själv, när hon såg in i sig själv och mötte sig själv ansikte mot ansikte – vad allt det som hon så smärtsamt fått inse sa om henne?
Ur Brief interviews with hideous men, 1999.
1) De många olika former som terapeutens hopparade fingrar antog liknade nästan alltid, i den deprimerade personens ögon, olika sorters geometriskt olikartade burar, en association som den deprimerade personen inte hade delat med terapeuten eftersom dess symboliska betydelse verkade för uppenbar och enkelspårig för att slösa bort deras tid tillsammans på. Terapeutens naglar var långa och välformade och välskötta, medan den deprimerade personens naglar var tvångsmässigt nedbitna och så korta och spruckna att nagelroten ibland stack fram och började spontanblöda.
2) (dvs. ett av de varande såren)
3) Den deprimerade personens terapeut var alltid extremt noga med att undvika att framstå som om hon dömde eller anklagade den deprimerade personen för att hon höll fast vid sina försvarsmekanismer, eller antyda att den deprimerade personen på något medvetet sätt hade valt eller valt att klamra sig fast vid en kronisk depression vars våndor fick varje hennes (dvs. den deprimerade personens) vakna timme att kännas som mer än någon människa skulle kunna uthärda. Att på så vis avstå från omdömen eller värdepålägganden var viktigt inom den terapiinriktning inom vilken terapeutens läkningsfilosofi hade vuxit fram under nästan femton år av klinisk erfarenhet till att utgöras av en integrerad kombination av villkorslöst stöd och fullkomlig ärlighet om de känslor som utgjorde den omsorgsprofessionalism som krävdes för en produktiv terapeutisk resa mot äkthet och inre helhet. Försvarsmekanismer mot intimitet var, enligt den deprimerade personens terapeuts empiristiska teoribildning, nästan alltid återhållna eller rudimentära överlevnadsmekanismer; dvs. att de hade, vid något tillfälle, varit lämpliga och nödvändiga i en viss miljö och med högsta sannolikhet hade tjänstgjort som skydd för ett försvarslöst barndomspsyke mot något potentiellt outhärdligt trauma, men i nästan samtliga fall hade de (dvs. försvarsmekanismerna) kvarlämnat olyckliga avtryck och hämningar så att de nu, i det vuxna livet, inte längre var anpassade till den aktuella miljön utan faktiskt nu, paradoxalt nog, egentligen gav upphov till mycket mer trauma och smärta än de förhindrade. Icke desto mindre hade terapeuten klargjort från början att hon inte på något sätt ämnade pressa, mästra, lirka, argumentera, övertala, kollra bort, lura, predika, förnedra eller manipulera den deprimerade personen till att släppa taget om sina återhållna eller rudimentära försvarsmekanismer innan hon (dvs. den deprimerade personen) kände att hon var redo och kunde ta risken att ta språnget ut i det okända i tro på att hon hade inre resurser och självkänsla och personlig mognad och läkning för att klara det (dvs. lämna försvarsmekanismernas trygga bo och i frihet och glädje börja flyga).
4) Terapeuten – som var betydligt äldre än den deprimerade personen men ändå yngre än den deprimerade personens mor, och som, förutom nageltillståndet, inte liknade denna mor i nästan några fysiska eller stilistiska avseenden – irriterade ibland den deprimerade personen med sin ovana att bilda en fingerbur i knät och ändra formen på buren och stirra ner på de geometriskt skilda burarna under deras arbete tillsammans. Med tiden, medan den terapeutiska relationen fördjupades i termer av intimitet och delande och förtroende, retade sig emellertid den deprimerade personen mindre och mindre på synen av fingerburarna, och så småningom var den inte mycket mer än en distraherande faktor. Långt mer problematisk i termer av den deprimerade personens problem i fråga om förtroende och självkänsla var terapeutens ovana att då och då se upp väldigt hastigt på den stora solstråleformade väggklockan bakom den mockafåtölj där den deprimerade personen i allmänhet satt under deras stunder tillsammans, se (dvs. terapeuten såg) väldigt hastigt och nästan förstulet på klockan, så att det som kom att störa den deprimerade personen mer och mer med tiden inte var att terapeuten såg på klockan utan att terapeuten uppenbarligen försökte dölja eller skyla över det faktum att hon såg på klockan. Den deprimerade personen – som var plågsamt känslig, erkände hon själv, inför möjligheten att någon som hon försökte öppna sig för och dela sina känslor med i hemlighet var uttråkad eller äcklad eller intensivt längtade efter att bli av med henne så fort som möjligt, och i motsvarande grad var hypervaksam på minsta rörelse eller gest som skulle kunna tyda på att en lyssnare var medveten om att tiden gick eller längtade efter att tiden skulle gå, så att det aldrig någonsin gick henne förbi om terapeuten såg hur flyktigt som helst antingen upp på klockan eller ner på det smala, eleganta armbandsuret vars visare vilade dold från den deprimerade personens sikt mot undersidan av terapeutens slanka handled – hade till sist, sent under den terapeutiska relationens första år, brustit ut i gråt och berättat att hon alltid kände sig fullständigt förnedrad och värdelös när terapeuten försökte dölja det faktum att hon ville veta vad klockan var. Mycket av den deprimerade personens arbete hos terapeuten under det första året av hennes (dvs. den deprimerade personens) resa mot läkedom och inre helhet hade rört hennes känslor av att vara helt unikt och motbjudande tråkig eller krånglig eller patetiskt självupptagen, och av att inte kunna lita på att det fanns genuint intresse och medkänsla och omsorg i den person som hon vände sig till för att få stöd; faktiskt bestod den terapeutiska relationens första verkliga genombrott, talade den deprimerade personen om för medlemmar i sitt Skyddsnät under den första kvalfyllda tiden efter terapeutens död, i att den deprimerade personen, sent under den terapeutiska relationens andra år, hade kommit i tillräcklig kontakt med sina egna inre värden och resurser för att bestämt kunna dela med terapeuten att hon (dvs. den respektfulla men bestämda deprimerade personen) skulle föredra att terapeuten helt enkelt öppet kunde se upp på den solformade klockan eller öppet vända på handleden för att se på undersidans armbandsur i stället för att uppenbarligen tro – eller åtminstone följa ett beteendemönster som fick det att se ut, från den deprimerade personens erkänt överkänsliga synvinkel, som om terapeuten trodde – att den deprimerade personen gick att lura om hon oärligt smygtittade på klockan med en gest som försökte se ut som en meningslös titt på väggen eller en frånvarande skiftning i formen på den burliknande fingerformationen i sitt knä. Ett annat viktigt resultat av det terapeutiska arbete som den deprimerade personen och hennes terapeut hade utfört tillsammans – ett resultat som terapeuten hade sagt att hon personligen kände utgjorde ett frö till ett viktigt utvecklingssprång och till fördjupning i förtroendet och ärlighetsnivån i deras samtal – inträffade under den terapeutiska relationens tredje år, när den deprimerade personen till sist hade erkänt att hon också kände att det var förnedrande att bli tilltalad på det sätt som terapeuten tilltalade henne, dvs. att den deprimerade personen kände sig bemött på ett nedlåtande och ovärdigt sätt, och/eller behandlad som om hon var ett barn ibland under deras arbete när terapeuten tröttsamt började rabbla och rabbla om och om igen om sin terapeutiska filosofi och de mål och önskningar hon hade beträffande den deprimerade personen; plus för att inte tala om, när de ändå var inne på hela det ämnet, att hon (dvs. den deprimerade personen) också ibland kände sig förnedrad och förbittrad varje gång terapeuten såg upp från händernas bur i sitt knä på den deprimerade personen och hennes (dvs. terapeutens) ansikte än en gång antog sitt vanliga uttryck av lugn och gränslöst tålamod, ett uttryck som den deprimerade personen erkände att hon visste (dvs. den deprimerade personen visste) att det var tänkt att förmedla ickedömande uppmärksamhet och intresse och stöd men som icke desto mindre ibland utifrån den deprimerade personens synvinkel mer såg ut som känslomässig likgiltighet, som klinisk distans, som ett enbart professionellt intresse som den deprimerade personen köpte och inte det intensivt personliga intresse och empati och medkänsla som hon ofta kände att hon hade ägnat hela sitt liv åt att tråna efter. Det gjorde henne arg, erkände den deprimerade personen; hon kände sig ofta arg och förbittrad över att inte vara något annat än ett objekt för terapeutens professionella medkänsla eller för de förmenta »vännernas« i hennes patetiska »Skyddsnäts« välgörenhet och abstrakta skuldkänslor.
5) Även om den deprimerade personen, som hon senare berättade för sitt Skyddsnät, oroligt hade sökt i terapeutens ansikte efter bevis på en negativ reaktion medan hon (dvs. den deprimerade personen) öppnade sig och spydde ut alla de här potentiellt frånstötande känslorna kring deras terapeutiska relation, åtnjöt hon icke desto mindre vid detta skede i sessionen en tillräckligt stark impuls av emotionell ärlighet för att kunna öppna sig ännu mer och tårdrypande dela med terapeuten att det också kändes förnedrande och ibland till och med som något slags övergrepp att veta att hon, till exempel, i dag (dvs. den dag då den deprimerade personen och hennes terapeut sådde ett frö till större uppriktighet och uppnådde ett viktigt relationsresultat tillsammans), så fort den deprimerade personens tid hos terapeuten var slut och de hade rest sig från sina respektive vilstolar och stelt kramats hejdå tills nästa gång de skulle träffas, att vid just det ögonblicket skulle hela terapeutens till synes intensiva personliga koncentrerade uppmärksamhet och stöd och intresse för den deprimerade personen dras tillbaka och sedan utan ansträngning föras vidare till nästa patetiska föraktliga gnälliga självupptagna snedtandade gristrynade fetlårade jävla mähä som väntade därute precis utanför med en gammal veckotidning och väntade på att få ragla in och patetiskt klamra sig fast vid terapeutens kappfåll i en timme, så hjälplöst suktande efter att få ha en personligen intresserad vän att de betalade nästan lika mycket i månaden för den patetiskt tillfälliga illusionen om att de hade en vän som de för fan betalade i hyra. Den deprimerade personen visste bara alltför synnerligen väl, fortsatte hon – med en pica-gnagd hand i vädret för att hindra terapeuten från att avbryta henne – att terapeutens professionella distans i själva verket inte alls var oförenlig med sann omvårdnad, och att terapeutens noggranna upprätthållande av en professionell, snarare än en personlig, nivå på omsorgen och stöttandet och engagemanget innebar att man kunde räkna med att detta stöd och denna omsorg alltid skulle Finnas Där för den deprimerade personen och inte falla offer för den vanliga ombytligheten hos mindre professionella och mer personliga mellanmänskliga relationers oundvikliga konflikter och missförstånd eller naturliga växlingar i terapeutens eget personliga humör och emotionella tillgänglighet och empatiförmåga en viss dag, för att inte tala om att hennes (dvs. terapeutens) professionella distans innebar att åtminstone innanför väggarna till terapeutens kyliga men vackra hemmottagning och deras avtalade tre timmar tillsammans varje vecka kunde den deprimerade personen vara helt och hållet öppen och ärlig med sina egna känslor utan att någonsin behöva vara rädd för att terapeuten skulle ta dessa känslor personligt och bli arg eller kall eller fördömande eller spydig eller avvisande eller någonsin skulle skämma ut eller förlöjliga eller överge den deprimerade personen, att terapeuten, ironiskt nog, på många sätt, vilket den deprimerade personen sa att hon bara var alltför medveten om, i själva verket var den deprimerade personens – eller åtminstone den isolerade, förtvivlade, krävande, patetiska, själviska, bortskämda sårade Inre barn-delen av den deprimerade personens – fullkomligt idealiska personliga vän: dvs. här hade vi, trots allt, en person (alltså terapeuten) som alltid skulle Finnas Där för att lyssna och verkligen bry sig och känna med och vara emotionellt tillgänglig och givande och som kunde ta hand om och stötta den deprimerade personen och ändå aldrig skulle kräva någonting alls tillbaka från den deprimerade personen i termer av empati eller emotionellt stöd eller i termer av att den deprimerade personen någonsin egentligen skulle bry sig om eller ens fundera över terapeutens egna helt giltiga mänskliga känslor och behov. Den deprimerade personen visste också utmärkt väl, hade hon medgett, att det i själva verket var de 90 $:na i timmen som gjorde den terapeutiska relationens imitation av vänskap så idealiskt ensidig: dvs. de enda förväntningarna eller kraven från terapeutens sida gentemot den deprimerade personen rörde de avtalade 90 $:na i timmen; när detta enda krav var tillgodosett, fick allt i relationen vara till för och handla om den deprimerade personen. På en rationell, intellektuell »huvud«-nivå var den deprimerade personen fullständigt medveten om alla dessa realiteter och uppväganden, sa hon till terapeuten, så självklart kände hon att hon (dvs. den deprimerade personen) inte hade någon rationell orsak eller ursäkt för att känna de fåfänga, krävande, barnsliga känslor hon just hade tagit den största emotionella risken någonsin att dela att hon kände, och ändå erkände den deprimerade personen för terapeuten att hon icke desto mindre fortfarande, på en mer basal, emotionellt intuitiv eller »mag«-nivå kände att det verkligen var förnedrande och kränkande och patetiskt att hennes kroniska emotionella smärta och isolering och oförmåga att öppna sig tvingade henne att spendera 1 080 $ i månaden för att köpa det som i många avseenden var en sorts låtsasvän som kunde förverkliga hennes barnsligt narcissistiska fantasier om att få sina egna emotionella behov tillgodosedda av en annan människa utan att behöva ömsesidigt möta eller känna med eller ens fundera över den andres egna emotionella behov, en utåtriktad empati och omtanke som den deprimerade personen i tårar erkände att hon ibland kände att hon aldrig någonsin skulle ha kapacitet att ge. Den deprimerade personen tillade här att hon ofta oroade sig, trots de många trauman hon hade utsatts för i händerna på försök till relationer med män, att det i själva verket var hennes egen oförmåga att sluta vara så destruktivt krävande och faktiskt Finnas Där för en annan människa och verkligen emotionellt ge som hade gjort dessa försök till intima, ömsesidigt omsorgsfulla partnerförhållanden med män till sådana helt och hållet förtvivlat förnedrande misslyckanden.
Den deprimerade personen hade vidare infogat i sitt fröbärande delande med terapeuten, berättade hon senare för de utvalda elit-«kärn«-medlemmarna i sitt Skyddsnät efter terapeutens död, att hennes (dvs. den deprimerade personens) förbittring över de 1 080 $ som den terapeutiska relationen kostade i månaden egentligen handlade mindre om den faktiska kostnaden – som hon kunde erkänna rakt ut att hon hade råd med – än om den kränkande tanken på att betala för en konstgjord ensidig vänskap och uppfyllandet av en narcissistisk fantasi, varpå hon hade gett ifrån sig ett tomt skratt (dvs. den deprimerade personen hade gett ifrån sig ett tomt skratt under det ursprungliga inskottet i delandet med terapeuten) för att visa att hon hörde och la märke till det oavsiktliga ekot av hennes kalla, snåla, emotionellt otillgängliga föräldrar i hävdandet att invändningen inte handlade om den faktiska kostnaden utan om tanken eller »principen« bakom kostnaden. Det hon egentligen kände, medgav den deprimerade personen senare för förtrogna vänner att hon hade erkänt inför den medkännande terapeuten, var att det var som om terapiavgiften på 90 $ i timmen var nästan en sorts lösensumma eller »beskyddarpengar«, som gav den deprimerade personen dispens från den bittra inre skammen och förödmjukelsen i att ringa upp avlägsna tidigare vänner som hon för fan inte ens hade sett på åratal och inte hade någon legitim rätt att hävda att de var vänner längre och ringa dem oinbjuden på kvällen och inkräkta på deras funktionella och saligt ovisst glädjerika om än kanske något ytliga liv och luta sig skamfullt mot dem och hela tiden öppna sig och försöka formulera kärnan av depressionens hemska och oupphörliga smärta fastän det var just denna smärta och förtvivlan och ensamhet som gjorde henne, det visste hon, alldeles för emotionellt undernärd och krävande och självupptagen för att någonsin kunna verkligen Finnas Där på samma sätt för sina fjärrvänner så att de i sin tur kunde öppna sig och anförtro sig åt och luta sig tillbaka mot henne, dvs. att hon (dvs. den deprimerade personen) var så föraktligt, girigt och narcissistiskt omnikrävande att bara en fullkomlig idiot inte skulle vara övertygad om att medlemmarna i hennes så kallade »Skyddsnät« skulle inse det bara alltför lätt, och bli fullständigt frånstötta av det, och stanna kvar i telefonen enbart av den allra renaste och mest abstrakta formen av mänsklig barmhärtighet, medan de hela tiden himlade med ögonen och gjorde miner och såg på klockan och önskade att samtalet var över eller att hon (dvs. den patetiskt krävande deprimerade personen i telefonen) skulle ringa någon annan i stället för henne (dvs. den uttråkade, frånstötta, ögonhimlande förmenta »vännen«) eller att hon aldrig den där gången hade hamnat i samma rum som den deprimerade personen eller ens gått på just den internatskolan eller att den deprimerade personen aldrig ens hade fötts och inte ens existerade, så att alltihop kändes totalt, outhärdligt patetiskt och förnedrande »om sanningen ska fram«, om terapeuten verkligen ville att hon skulle »fullständigt ärligt och ocensurerat dela« som hon alltid »påst[od] att [hon] vill[e]«, erkände den deprimerade personen senare till sitt Skyddsnät att hon hade fräst hånfullt åt terapeuten, medan ansiktet (dvs. den deprimerade personens ansikte under den fröbärande men alltmer otäcka och förödmjukande terapisessionen under tredje året) ryckte av vad hon föreställde sig måste ha varit en grotesk blandning av ilska och självömkan och fullständig förödmjukelse. Det hade varit den fantiserade bilden av hur hennes eget ilskna ansikte måste ha sett ut som hade fått den deprimerade personen att vid denna sena punkt under sessionen börja gråta, kvida, snörvla och snyfta på fullt allvar, berättade hon senare för förtrogna vänner. För nej, om terapeuten verkligen ville höra sanningen, den faktiska »mag«-nivåsanningen under all hennes barnsligt defensiva ilska och skam, hade den deprimerade personen delat från sin hukande, nästan fosterställning under solstrålsklockan, där hon snyftade men medvetet valde att inte torka tårarna eller ens näsan, så kände den deprimerade personen egentligen att det som egentligen var orättvist var att hon kände att hon bara kunde – till och med här i terapin med den pålitliga och medkännande terapeuten – att hon kände att hon bara kunde dela smärtsamma omständigheter och historiska insikter om sin depression och dess etiologi och textur och många symtom i stället för att känna att hon verkligen kunde kommunicera och formulera och uttrycka depressionens oupphörliga vånda i sig, en vånda som var en överskuggande och outhärdlig realitet under varje hennes svarta, vakna timme på jorden – dvs. att inte kunde dela hur det egentligen kändes, hur depressionen fick henne att känna inombords dagligen, hade hon tjutit hysteriskt, med upprepade slag mot vilstolens armstöd i mocka – eller öppna sig och kommunicera och uttrycka den för någon som inte bara kunde lyssna och förstå och bry sig utan faktiskt kunde och skulle känna den med henne (dvs. känna det som den deprimerade personen kände). Den deprimerade personen erkände för terapeuten att det hon kände att hon verkligen hungrade efter och egentligen verkligen fantiserade om var att ha förmågan att på något sätt verkligen egentligen bokstavligen kunna »dela med sig« av den (dvs. den kroniska depressionens ständiga plåga). Hon sa att depressionen kändes så central och ofrånkomlig för hennes identitet och den hon var som person att det att inte kunna dela depressionens inre känsla eller ens faktiskt kunna beskriva hur den kändes var för henne som till exempel att känna ett desperat, livsavgörande behov av att beskriva solen på himlen och ändå bara förmå eller få lov att peka på skuggorna på jorden. Hon var så enormt trött på att peka på skuggor, hade hon snyftat. Hon (dvs. den deprimerade personen) hade sedan omedelbart hejdat sig och skrattat tomt åt sig själv och bett terapeuten om ursäkt för att hon använt en så blommigt melodramatisk och självömkande analogi. Den deprimerade personen delade senare allt detta med sitt Skyddsnät, in i minsta detalj och ibland under mer än en kväll, som en del av sorgeprocessen efter att terapeuten dött av en homeopatisk koffeinöverdos, inklusive sitt (dvs. den deprimerade personens) minne av att terapeutens uppsyn av medkänsla och ickedömande uppmärksamhet på allt som den deprimerade personen till sist hade öppnat sig och ventilerat och fräst och spottat och gnällt och kvidit ut under den traumatiska fröbärande genombrottssessionen hade varit så formidabel och villkorslös att hon (dvs. terapeuten) hade blinkat mycket mindre än någon ickeprofessionell lyssnare den deprimerade personen någonsin hade delat med ansikte mot ansikte någonsin hade blinkat. De två för tillfället mest förtrogna och stöttande »kärn«-medlemmarna av den deprimerade personens Skyddsnät hade svarat, nästan i kör, att det lät som att den deprimerade personens terapeut hade varit väldigt speciell, och att den deprimerade personen uppenbarligen saknade henne väldigt mycket, och den särskilt värdefulla och deltagande och högtstående, fysiskt sjuka »kärn«-vän som den deprimerade personen hade lutat sig mer och tyngre mot än något annat stöd under sorgeprocessen föreslog att det absolut mest kärleksfulla och lämpliga sättet att hedra både terapeutens minne och den deprimerade personens egen sorg över sin förlust kunde vara om den deprimerade personen försökte bli en lika speciell och omhändertagande och outtröttligt omsorgsfull vän till sig själv som den avlidna terapeuten hade varit.
6) Den deprimerade personen tog, i ett desperat försök att öppna sig och låta sitt Skyddsnät hjälpa henne att hedra och bearbeta sina känslor inför terapeutens död, risken att dela sin insikt att hon själv sällan om ens någonsin hade använt ordet »ledsen« i den terapeutiska processens dialoger. Hon hade i allmänhet använt orden »förtvivlan« och »våndor«, och terapeuten hade, oftast, funnit sig i dessa onekligen melodramatiska ordval, även om den deprimerade personen länge hade misstänkt att terapeuten förmodligen kände att hennes (dvs. den deprimerade personens) val av »våndor«, »förtvivlan«, »plågor« och så vidare var på en gång melodramatiska – alltså krävande och manipulativa – å ena sidan, och bagatelliserande – alltså skambaserade och destruktiva – å den andra. Den deprimerade personen delade också med fjärrvänner under den förkrossande sorgeprocessen den smärtsamma insikten att hon aldrig någonsin hade frågat terapeuten rakt ut vad hon (dvs. terapeuten) tänkte eller kände vid en given tidpunkt under deras tid tillsammans, och inte heller hade frågat, en enda gång, vad hon (dvs. terapeuten) egentligen tyckte om henne (dvs. den deprimerade personen) som människa, dvs. om terapeuten som person tyckte om henne, inte tyckte om henne, tyckte att hon var en helt okej alt. totalt frånstötande person etc. Det här var bara två exempel.
6a) Som en naturlig del av sorgeprocessen sköljde sinnesintryck och emotionella minnen över den deprimerade personens plågade psyke vid oväntade tidpunkter och på sätt som var omöjliga att förutse, trängde sig på henne och skrek efter uttryck och bearbetning. Terapeutens hjortskinnskappa hade, till exempel, trots att terapeuten hade verkat nästan fetischistiskt fäst vid detta indianplagg och burit det, tycktes det, i princip dagligen, alltid varit fläckfritt ren och alltid erbjudit en fläckfri köttfärgad bakgrund som såg rå och fuktig ut mot de varierade burlika former som terapeutens omedvetna händer bildade – och den deprimerade personen delade med medlemmar i sitt Skyddsnät, efter terapeutens död, att hon aldrig hade förstått hur eller genom vilken process kappans hjortskinn hade kunnat förbli så rent. Den deprimerade personen erkände att hon ibland hade drabbats av den narcissistiska föreställningen att terapeuten bar det fläckfria köttfärgade plagget enbart under just deras avtalade stunder tillsammans. Terapeutens kyliga hemmottagning innehöll också, på väggen mittemot bronsklockan och bakom terapeutens vilstol, en enormt snygg skrivbords- och datorförvaringskombination i molybden, där en hylla pryddes, på var sida om den lyxiga Braun-kaffebryggaren, av små inramade fotografier av den framlidna terapeutens man och systrar och son, och den deprimerade personen brast ofta ut i nya snyftningar av förlust och förtvivlan och självkritik i headsettelefonen i sitt bås när hon bekände inför sitt Skyddsnät att hon inte en enda gång ens hade frågat vad terapeutens närmaste hette.
7) Den särskilt värdefulla och stöttande fjärrvän som den deprimerade personen hade bestämt sig för att hon kände sig minst kränkt av att ställa en fråga som var såhär pass laddad med öppenhet och sårbarhet och emotionell risk till var en tidigare elev på en av den deprimerade personens allra första barndomsinternat, en obeskrivligt generös och omhändertagande frånskild tvåbarnsmor i Bloomfield Hills, Michigan, som nyligen hade genomgått sin andra omgång av cellgiftsbehandlingar för ett elakartat neuroblastom som drastiskt hade reducerat antalet ansvarsområden och aktiviteter i henne rika, funktionella, pulserande och utåtriktade vuxenliv, och som därmed nu inte bara nästan alltid var hemma utan också åtnjöt nästan obegränsat konfliktfri tillgänglighet och tid att tala i telefon, vilket den deprimerade personen alltid var noga med att lägga in en daglig tackbön för i sin Känslodagbok.
8) (dvs. när hon såg till att skapa utrymme i sin morgonrutin för de tjugo minuter som terapeuten länge hade föreslagit för att tyst samla sig och komma i kontakt med känslor och äga dem och skriva om dem, se in i sig själv med en medkännande, ickedömande, nästan klinisk objektivitet)