K. I. # 20 12–96
New Haven CT
»Och ändå blev jag inte kär i henne förrän hon hade berättat historien om den otroligt skräckinjagande händelsen när hon blev brutalt skändad och tillfångatagen och var väldigt nära att bli mördad.«
F.
»Låt mig förklara. Jag vet hur det kan låta, tro mig. Jag kan förklara. Vi låg i sängen, och som svar på någon sorts uppmaning eller association, berättade hon en anekdot om när hon liftade och en gång blev upplockad av vad som visade sig vara en psykotisk sexualförbrytare som sedan körde henne till ett ensligt område och våldtog henne och nästan garanterat hade mördat henne om hon inte hade lyckats tänka fort och klart under enorm skräck och press. Oavsett vad jag kan ha tänkt om kvaliteten och innehållet i de tankar som fick henne att kunna förmå honom att låta henne leva.«
F.
»Inte jag heller. Vem skulle det nu, i dessa dagar när varenda – när det finns samlarbilder på psykotiska seriemördare? Jag är med tanke på dagens samtalsklimat mycket noga med att ducka för alla antydningar om att någon skulle citat ha bett om det, det kan vi bara glömma, men det får en ju utan tvekan att tvivla över omdömesförmågan i fråga, eller åtminstone naiviteten –«
F.
»Förutom att det var kanske en liten aning mindre otroligt i kontexten av vad hon var för sorts typ, att det handlade om vad man kanske kan kalla en citat müslibrud, eller post-hippie, new ageare, eller vilken term man nu föredrar, på college där man ofta för första gången konfronteras med sociala taxonomier kallade vi dem müslibrudar eller bara müsli, begrepp som omfattade de prototypiska sandalerna, oraffinerade fibrer, fåniga mysterier, emotionell inkontinens, överdrivet långt hår, extrema vänsteråsikter i sociala frågor, ekonomiskt stöd från föräldrar de talar illa om, bara fötter, obskyra importreligioner, likgiltig hygien, ett sliskigt och lite klyschigt ordförråd, hela den där förutsägbara peace and love-post-hippie-stilen som o–«
F.
»En stor utomhuskonsert-snedstreck-performancekonst-stadsfestivalgrej i en park nere i stan där – det var ett ragg, inte mer än så. Jag kommer inte att försöka framställa det som något finare än var det var, eller mer ödesbestämt. Och jag ska erkänna med risk för att låta beräknande att hennes prototypiska müslimorfologi var uppenbar från första början, från första anblicken från andra sidan scenen, och den dikterade villkoren för närmandet och taktiken i själva raggandet och gjorde alltihop nästan kriminellt enkelt. Hälften av tjejerna – det är en mindre ovanlig typologi bland välutbildade kvinnor här ute än man kan tro. Du vill inte veta vilken sorts festival eller varför vi tre var där, tro mig. Jag ska bara ta PK-tjuren vid hornen och erkänna rakt ut att jag kategoriserade henne som en solklar engångsförbindelse, och att mitt intresse för henne nästan helt baserades på det faktum att hon var snygg. Sexuellt attraktiv, sexig. Hon hade en enastående kropp, till och med under ponchon. Det var hennes kropp som attraherade mig. Ansiktet var lite konstigt. Inte fult men speciellt. Tads bedömning var att hon såg ut som en otroligt sexig anka. Inte heller är jag helt oskyldig till anklagelsen om att jag spanade in henne på filten under konserten och karnivoriskt släntrade över med ett uppenbart engångssyfte. Och, eftersom jag hade vissa tidigare erfarenheter av müslisläktet, att engångsvillkoret framför allt berodde på den makabra otänkbarheten i att behöva prata med en new age-brigadör längre än en kväll. Oavsett om du håller med eller ej tror jag vi kan anta att du förstår.«
F.
»Den där innerst-inne-är-livet-bara-en-söt-kaninunge-fluffigheten hos dem som gör det så ytterst svårt att ta dem på allvar eller inte börja känna att man utnyttjar dem på något sätt.«
F.
»Fluffighet eller tokighet eller intellektuell slapphet eller en sorts naivitet som verkar liksom trångsynt. Välj det som stör dig minst. Och ja och oroa dig inte jag är medveten om hur allt det här låter och kan mycket väl föreställa mig vilka omdömen du håller på att forma nu utifrån hur jag beskriver vad som drog mig till henne men om jag verkligen ska förklara det här för dig som du bad så har jag inget annat val än att vara brutalt öppen i stället för att lägga på alla pseudosensitiva trevlighetseufemismer om hur en hyfsat erfaren, välutbildad man kommer att betrakta en ovanligt snygg tjej vars livsfilosofi är fluffig och ogenomtänkt och i slutändan ganska föraktlig. Jag ska ge dig den komplimangen att jag inte låtsas oroa mig för huruvida du förstår vad jag talar om i fråga om svårigheten att inte bli otålig eller rentav föraktfull – hyckleriet, den flagranta självmotsägelsen, hur man från början kan förutse den obligatoriska entusiasmen för regnskogen, fläckugglan, kreativ meditation, självhjälpspsykologi, makrobiotik, rabiat misstro till alla de betraktar som auktoriteter utan att någonsin verka stanna upp och reflektera över den rigida auktoritetstro som är inbyggd i den rigida likriktningen i deras egna citat slutcitat rebelliska uniformer, ordförråd och attityder. Efter att ha tagit mig igenom både college och två år nu på forskarutbildningen måste jag erkänna att jag har en nästan heltäckande – sådana där rika ungdomar i trasiga jeans vars sätt att protestera mot apartheid var att bojkotta sydafrikanskt gräs. Silverglade kallade dem »De Inåtriktade«. Den trångsynta naiviteten, fördömandet i den citat medkänsla de hyser för dem som har citat slutcitat tillfångatagits eller förslavats i sina ortodoxa amerikanska livsval. Och så vidare och så vidare. Det faktum att De Inåtriktade aldrig tänker på att det är redligheten och hushållandet hos de rea– att det aldrig slår dem att de själva har själva blivit koncentratet av allt i den kultur som de förlöjligar och betraktar sig själva som motståndare till – eller ironin i att den bekymmerslösa teleologin i den här citat annalkande nya tidsåldern är exakt samma kulturella tillståndsöverskridning som Manifest Destiny var, eller Tredje riket eller dialektiken i proletariatet eller kulturrevolutionen – likadant. Och de kommer aldrig ens på tanken att deras visshet om att de är annorlunda är det som gör dem likadana.«
F.
»Du anar inte.«
F.
»Okej och nästan-föraktet handlar här mer specifikt om hur man kan såhär avslappnat släntra över och böja sig ner vid hennes filt för att inleda ett samtal och slött leka med filtens fransar och lätt skapa den känsla av förtrolighet och kontakt som gör det möjligt att ragga upp henne och på något sätt nästan känna sig kränkt över hur jävla lätt det är att få samtalet att flyta in i en känsla av kontakt, hur utnyttjande man känner sig när det är så lätt att få den här typen att betrakta en som en tvillingsjäl– man vet nästan vad som kommer att sägas härnäst utan att hon ens behöver öppna sin vackra mun. Tad sa att hon var som en sorts lent, slätt, perfekt stycke pseudokonst som man vill köpa så att man kan gå hem och sm–«
F.
»Nej, inte alls, för jag försöker förklara att den aktuella typologin krävde en taktik av vad som framstod som en blandning av generad bekännelse och brutal öppenhet. I det första ögonblick då en tillräckligt intim stämning hade etablerats i samtalet för att få en citat bekännelse att verka det minsta rimlig började jag anta ett känsligt-snedstreck-plågat ansiktsuttryck och citat bekänna att jag faktiskt inte bara hade råkat gå förbi hennes filt och trots att vi inte ens kände varandra känt en mystisk men överväldigande lust att bara böja mig ner och säga tjohej men nej nu var det något med henne som på något sätt gjorde det helt omöjligt att vara något annat än fullkomligt ärlig som tvingade mig att bekänna att jag i själva verket avsiktligt hade närmat mig hennes filt och inlett ett samtal därför att jag hade sett henne från andra sidan av scenen och känt en mystisk men överväldigande sensuell energi som verkade strömma ut ur själva hennes väsen och som drog mig till sig och att jag hade böjt mig ner och presenterat mig och inlett ett samtal med henne därför att jag ville få kontakt och få tillfälle att älska ömsesidigt omtänksamt och ömsint med henne, och hade skämts för att erkänna detta naturliga begär och därför till en början ljugit en aning när jag förklarade varför jag gick fram till henne, tills nu någon mystisk själslig ömhet och generositet som jag intuitivt kände fanns inom henne nu fick mig att känna mig så rofylld att jag kunde erkänna att jag hade lurats lite, förut. Lägg märke till den speciella retoriska blandningen av barnslig diktion som tjohej och luras och vaga abstraktioner som ömsint och energi och rofylld. Detta är De Inåtriktades lingua franca. Det var faktiskt så att jag gillade henne på riktigt, upptäckte jag, som person – hon hade en road min under hela samtalet som gjorde det svårt att inte le tillbaka, och en ofrivillig impuls att le är en av de bästa känslorna som finns, eller hur? Mer att dricka? Vi tar en till va?«
F. …
»Ja och av denna tidigare erfarenhet har jag lärt mig att en kvinnlig müsliknaprare brukar definiera sig själv som motståndare till allt som hon betraktar som oövertänkta och hycklande attityder hos citat borgerliga kvinnor och därför är i stort sett omöjlig att förolämpa, förkastar hela tanken på anständighet och förolämpning, ser så kallad ärlighet av även den mest brutala eller motbjudande sort som bevis på oförställdhet och respekt, att citat säga som det är, intrycket att man respekterar henne som person för mycket för att ansätta henne med osannolika fiktioner och utelämna väldigt grundläggande energier och begär från kommunikationen. För att inte tala om – för att göra din egen indignation och avsmak fullständig, antar jag – att extremt, bortom-skalansnygga kvinnor nästan oavsett typ brukar, enligt min erfarenhet, dela samma besatthet vid den här tanken på respekt, och göra nästan vad som helst var som helst för vilken mansperson som helst som får henne att känna sig tillräckligt djupt och innerligt respekterad. Jag behöver knappast påpeka att detta inte är något annat än den kvinnliga varianten av det psykologiska behovet av att tro att andra tar en på lika stort allvar som man själv gör. Det finns inte direkt något fel med det här, som psykologiskt behov, men vi bör förstås ändå ha i åtanke att ett djupt behov av att få något från andra gör oss lättköpta. Jag ser på dig vad du tycker om brutal öppenhet. Faktum är att hon hade en kropp som min kropp var sexuellt attraherad av och ville ha samlag med och det var egentligen inte ädlare eller mer komplicerat än så. Och hon visade sig verkligen komma direkt från Centrala Müsliknapraragenturen, kanske jag ska tillägga. Hon hyste någon sorts monomant hat mot den amerikanska skogsindustrin, och var upptagen på livstid i en av de där apostroftunga orientreligionerna som jag skulle bli mycket förvånad om någon kunde uttala korrekt, och trodde stenhårt på det livsviktiga värdet av vitaminer och mineraler i kolloidala lösningar i stället för i tablettform, etcetera, och sedan, när jag träget hade sett till att det ena ledde till det andra och hon låg där i min lägenhet och vi hade gjort det jag ville göra med henne och utbytt de standardmässiga horisontella komplimangerna och försäkringarna, tjatade hon om sin obskyra levantinska församlings åsikter visavi energifält och själar och kontakt mellan själar genom det hon kallade citat fokus, och använde ordet, ja alltså själva det där citat K-ordet flera gånger utan ironi eller ens minsta synbara medvetenhet om att ordet genom taktisk överanvändning har blivit utslitet och nu kräver åtminstone osynliga citattecken omkring sig, och jag antar att jag borde säga också att jag redan från början hade planerat att ge henne det särskilda felaktiga numret när vi bytte nummer på morgonen, vilket alla utom en väldigt liten och cynisk minoritet jämt brukar vilja. Byta nummer alltså. En kille i Tads studiegrupp om åtalbara kränkningars farfars bror eller farföräldrar eller något sånt där har en sommarstuga precis utanför Milford där de aldrig är, där det finns en telefon men ingen telefonsvarare eller omkoppling eller något, så när någon man har gett det särskilda numret till slår det särskilda numret bara ringer och ringer det, så de första dagarna brukar tjejen inte ens inse att det hon fått inte är ens riktiga nummer och under några dagar kan hon fortsätta tro att man kanske bara har varit extremt upptagen och borta mycket och att det kanske också är därför man inte har ringt henne heller. Vilket dämpar risken för att såra någons känslor och därför, hävdar jag, är bra, även om jag mycket väl kan tän–«
F.
»En sådan där fantastisk tjej vars kyssar smakar sprit fast hon inte druckit någon sprit. Cassis, bär, tuggummi, helt ångande och len. Citat slutcitat.«
F. …
»Ja, och i anekdoten är hon i alla fall där då, står och liftar helt tanklöst på landsvägen, och just den här dagen råkar mannen i bilen som stannar nästan så fort hon har räckt ut tummen – hon sa att hon kände att det var ett misstag i samma ögonblick som hon satte sig. I bilen. Bara på vad hon kallade energifältet i bilen, sa hon, och att skräcken grep tag i hennes själ i samma ögonblick som hon satte sig. Och visst sjutton, det dröjer inte länge innan mannen i bilen kör av från landsvägen och in i någon sorts ensligt område, vilket verkar vara det som psykotiska sexualbrottslingar alltid gör, man läser alltid ensligt område i alla redogörelser för citat brutala sexualmord och ohyggliga upptäckter av oidentifierade kvarlevor av en scouttrupp eller amatörbotaniker, etcetera, allmänt känd kunskap som du kan vara säker på att hon nu mindes, skräckslagen som hon var, medan mannen började bete sig mer och mer läskigt och psykotiskt redan på landsvägen och sedan snart körde av och in i första bästa ensliga område.«
F.
»Hennes förklaring var att hon inte egentligen uppfattade det psykotiska energifältet förrän hon hade stängt bildörren och de var i rörelse, och det var för sent. Hon var inte melodramatisk över saken men beskrev sig själv som bokstavligen förlamad av skräck. Fast du kanske undrar som jag gjorde när man hör om sådana här fall varför offret inte bara hoppar ur bilen så fort mannen börjar le maniskt eller bete sig oberäkneligt eller tala obesvärat om hur mycket han avskyr sin mamma och drömmer om att våldta henne med hennes LPGA-godkända sandklubba och därefter hugga henne 106 gånger etcetera. Men här påpekade hon att utsikterna om man hoppar ut ur en bil i hög hastighet och slår i asfalten i 100 kilometer i timmen – man kommer ju minst att bryta ett ben eller något, och sedan när man försöker släpa sig bort från vägen och in i snårskogen är det såklart inget som säger att inte mannen kommer att vända om för att jaga upp en igen, vilket dessutom kom ihåg att han nu kommer att vara förorättad dessutom över den implicita avvisningen i att man föredrar att slå i asfalten i 100 km/h före att stanna kvar i hans sällskap, med tanke på att psykotiska sexualförbrytare har en notoriskt låg toleransnivå för avvisning, och så vidare.«
F.
»Någonting i hans uppsyn, i ögonen, citat energifältet i bilen – hon sa att hon visste direkt i djupet av sin själ att mannen hade för avsikt att brutalt våldta, tortera och mörda henne sa hon. Och jag trodde henne på den punkten, att man intuitivt kan urskilja farans epifenomen, uppfatta psykos i någons uppsyn – man behövde inte köpa allt om energifält eller ESP för att acceptera dödsintuition. Och jag ska inte ens ge mig in på att försöka beskriva hur hon ser ut när hon berättar historien, återupplever den, hon är naken, med håret ringlande över hela ryggen, och sitter meditativt med benen i kors mitt bland de stökiga lakanen och röker Merit ultralight-cigaretter som hon hela tiden tar bort filtren från eftersom hon hävdar att de är fulla av tillsatser och farliga – farliga medan hon sitter där och kedjeröker, vilket var så uppenbart irrationellt att jag inte ens kunde – ja och någon sorts blåsa på hälsenan, av sandalerna, och sträcker överkroppen åt sidan för att följa med i fläktens pendelrörelser så att hon rör sig in och ut ur månskenet från fönstret vars vinkel i sig skiftar medan månen rör sig uppåt och tvärsöver fönstret – det enda jag kan säga är att hon var ljuvlig. Fotsulorna smutsiga, nästan svarta. Månen så full att den ser uppsvälld ut. Och långt hår som svämmar över åt alla håll, mer än – vackert glänsande hår som får en att inse varför kvinnor använder balsam. Tads stallbroder Silverglade som säger att hon ser ut som om hennes huvud växte fram ur håret i stället för tvärtom och frågar hur lång brunstperiod hennes art har och dreglar och skrockar. Mitt minne är mer verbalt än visuellt, är jag rädd. Det är på sjätte våningen och det blir kvavt inne i mitt sovrum, hon använde fläkten som kallt vatten och slöt ögonen när det kom emot henne. Och när den psykotiske mannen i fråga väl tar av ner mot det ensliga området och slutligen säger rakt ut ungefär vilka egentliga avsikter han har – uppenbarligen berättar han i detalj om specifika planer och tillvägagångssätt och verktyg – är hon inte det minsta förvånad, hon sa att hon hade känt vilken liksom vidrigt skruvad själsenergi hon satt sig i bilen med, hur helt skoningslöst och obevekligt psykotisk han var och vilken sorts umgänge de hade framför sig i detta ensliga område, och dragit slutsatsen att hon skulle bli ännu en i raden av ohyggliga upptäckter för någon amatörbotaniker några dagar längre fram om hon inte kunde fokusera sig in till någon sorts djup, själslig kontakt som skulle göra det svårt för mannen att mörda henne. Det här var hennes ord, det var den här sortens pseudoabstrakta terminologi hon – och ändå var jag nu samtidigt så fångad av anekdoten att jag helt enkelt accepterade terminologin som en sorts främmande språk utan att försöka döma den eller be om förtydligande, jag beslöt mig bara för att anta att fokusera var hennes obskyra församlings eufemism för bön, och att vem kunde i en desperat situation som den här egentligen säga något om vad som skulle vara en sund reaktion på den enorma chock och skräck som hon måste känna, vem kunde säga med någon säkerhet alls att bön inte skulle vara det rätta. Skyttegravar och ateister och så vidare. Det jag minns bäst är att vid det här laget var det, för första gången, mycket mindre ansträngande att lyssna på henne – hon hade en oväntad förmåga att återberätta det på ett sätt som avledde ens uppmärksamhet från henne själv och placerade maximal uppmärksamhet på själva anekdoten. Jag måste erkänna att det var första gången jag inte tyckte att hon var det minsta tråkig. Vill du ha en till?«
F.
»Att hon inte var melodramatisk över den, anekdoten, när hon berättade, eller la på något onaturligt lugn som vissa som lägger på en onaturlig nonchalans när de berättar om en händelse som är tänkt att öka dramatiken i berättelsen och/eller få dem att verka nonchalanta och sofistikerade, några av de saker som ofta är det mest irriterande i att lyssna på hur vissa sorters vackra kvinnor lägger upp en historia eller anekdot – att de är vana att få en hög grad av uppmärksamhet, och behöver känna att de kontrollerar den, alltid försöker kontrollera exakt vilken sorts och grad av uppmärksamhet man ger dem i stället för att bara lita på att man ägnar dem rätt grad av uppmärksamhet. Jag är säker på att du har lagt märke till det här hos väldigt attraktiva kvinnor, att när man ger dem uppmärksamhet börjar de genast posera, även om posen är den pålagda nonchalans de lägger på för att framstå som ickeposerande. Det blir tråkigt väldigt fort. Men hon var, eller verkade, märkligt ickeposerande för att vara så attraktiv och ha en så dramatisk historia att berätta. Det slog mig, när jag lyssnade. Hon verkade sant posefri när hon berättade, mottaglig för uppmärksamhet men inte suktande – eller föraktfull mot uppmärksamheten, hon visade inget förakt eller nedlåtenhet, vilket jag hatar när folk gör. Vissa vackra kvinnor, något fel på rösten, något som gnisslar eller någon bristande modulation eller ett skratt som ett maskingevär och man blir livrädd och flyr. Hennes talröst är en neutral alt utan gnissel eller långa släpiga O:n eller vaga spår av nasal gnällighet som – också barmhärtigt sparsam med de liksom och alltså som kan få en att börja tugga på insidan av kinden när man umgås med den här typen. Inte heller fnittrade hon. Hennes skratt var helt vuxet, djupt, härligt att höra. Och det här var den första sorgliga eller melankoliska känslan som slog mig, när jag lyssnade med ökande uppmärksamhet på anekdoten, att de egenskaper jag fann att jag beundrade i hennes berättelse om anekdoten delvis var samma egenskaper hos henne som jag hade varit föraktfull mot när jag raggade upp henne i parken.«
F.
»Den främsta av dem – och jag är inte ironisk nu – var att hon verkade, citat, uppriktig på ett sätt som egentligen kan ha varit bara trångsynt naivitet men oavsett vilket var attraktivt och väldigt kraftfullt när man lyssnade på hennes möte med psykopaten, på så sätt att jag märkte att det hjälpte mig att koncentrera mig nästan totalt på själva anekdoten och därmed hjälpte mig att föreställa mig på ett nästan skräckinjagande levande realistiskt sätt precis hur det måste ha känts för henne, för vem som helst, att upptäcka att man befann sig utan annan orsak än slumpen på väg in i ett ensligt skogsområde tillsammans med en mörk man i jeansväst som säger att han är din inkarnerade död och som växlar mellan att le med psykotisk glädje och gorma och uppenbarligen inte vet något lustigare än att sjunga läskiga sånger om de olika skarpa föremål han har i bagageutrymmet på Cutlassen och beskriva i detalj vad han använt dem till med andra personer och nu planerar att in i minsta detalj göra med dig. Det var tack vare den där – hennes märkliga, oberörda uppriktighet som jag upptäckte att jag plötsligt hörde uttryck som lamslagen av skräck, slutcitat, mindre som melodramatiska filmklyschor och mer som uppriktiga om än inte särskilt konstfulla försök att helt enkelt beskriva hur det måste ha känts, känslorna av chock och overklighet som blandades med bränningar av ren skräck, det helt och hållet emotionellt våldsamma i en så enorm rädsla, frestelsen att fly bort i katatoni eller chock eller vanföreställningar, kapitulera, medan de for längre och längre in i det ensliga området, inför det förföriska i tanken på att det måste ha skett något slags misstag, att något så enkelt och slumpmässigt som att hoppa in i en rödbrun Cutlass -87 med dålig ljuddämpare som bara råkade vara den första bil som stannade vid sidan av en slumpmässig landsväg bara inte kunde resultera i döden för inte någon abstrakt annan människa utan verkligen ens egen död, och i händerna på någon vars orsaker inte har det minsta med en själv eller vad ens personlighet rymmer att göra, som om allt man någonsin har fått höra om relationen mellan personlighet och motiv och utgång bara hade varit ren fiktion från början till –«
F.
»– till slut, att känslorna hade skiftat mellan hysteriska och dissociativa ryck och köpslåenden om ens eget liv på skyttegravsmanér och bara en helt katatonisk tomhet och flykt in i sitt inre skri av den förgrenande tanken på att hela ens till synes slumpmässiga och lite slappa och njutningslystna men ändå jämförelsevis skuldfria liv på något sätt hela tiden hade varit kopplat i en kedja som på något sätt har rättfärdigat eller på något sätt kopplat en, kausalt, till att ofrånkomligen hamna vid den här overkliga slutpunkten, ens livs citat slutcitat punkt, dess så att säga vassa kant eller gräns, och att banala klyschor som jag greps av panik eller det här är något som bara händer andra eller till och med sanningens ögonblick nu får en fasansfull, neural klangbotten och vitalitet när –«
F.
»Inte av – att bara vara helt narrativt ensam med sin egen självförsörjande narrativa synvinkels meditation över exakt vilken småbarnsnivå av rädd man borde befinna sig på, hur mycket man borde avsky och förakta det här sjuka skruvade gormande äcklet bredvid en som man skulle döda utan att blinka om man kunde men samtidigt ofrivilligt hyste den allra högsta respekt, nästan vördnad – vilken ren handlingskraft den person har som kan göra en såhär skräckslagen, att han kunde föra en till den här punkten bara genom att vilja det och nu kan, om han skulle vilja, ta en bortom den, bortom en själv, förvandla en till en ohygglig upptäckt, ett brutalt sexualmord, och känslan av att man skulle göra precis vad som helst eller säga eller ge ifrån sig vad som helst för att få honom att gå med på att nöja sig med att våldta en och sedan släppa en, eller till och med tortyr, till och med beredd att ta lite ickedödlig tortyr till förhandlingsbordet om han bara kunde nöja sig med att skada en och sedan av någon anledning välja att köra iväg och lämna en sårad och andandes i ogräset och gråtandes mot skyn och traumatiserad bortom all återställning i stället för som ingenting, ja det är en klyscha men var det här allt? var det såhär det skulle sluta? och i händerna på någon som antagligen inte ens gick ut hantverksgymnasiet och inte hade den minsta igenkännbara själ eller förmåga till empati med någon annan, en blind, ohygglig kraft som gravitationen eller en rabieshund, och ändå var det han som ville att det skulle hända och besatt makten och i allra högsta grad redskapen för att få det att hända, redskap som han nu namnger i en vanvettig ramsa om knivar och fruar och liar och dockor och sylar, däxlar och hackor och andra föremål vars namn hon inte kände igen men som ändå lät precis som något –«
F.
»Ja och en stor del av anekdotens mellersta dels upptrappning i handlingen bestod av en detaljerad skildring av denna inre kamp mellan att ge efter för hysterisk rädsla och att behålla den fattning som behövdes för att koncentrera sig på situationen och komma på något listigt och övertygande att säga till den sexualstörde mannen medan han kör djupare och djupare in i det ensliga området och ser sig illavarslande omkring efter en fördelaktig plats och blir mer och mer öppet uppriven och psykotisk och omväxlande ler och gormar och åkallar Gud och minnet av sin brutalt mördade mor och håller så hårt i ratten på Cutlassen att knogarna är helt gråa.«
F.
»Det stämmer, psykopaten är också mulatt, men med örnlika och nästan feminint späda ansiktsdrag, ett faktum hon har utelämnat eller undanhållit under en stor del av anekdoten. Hon sa att hon inte hade tänkt på att det kunde vara viktigt. I dagens samtalsklimat skulle man inte direkt vilja vara för hård i kritiken mot tanken på att någon med en kropp som hennes satte sig i en främmande bil med en mulatt. På ett sätt måste man ju applådera vidsyntheten. Då när jag hörde anekdoten tänkte jag inte ens riktigt på att hon hade utelämnat etnicitetsdetaljen så länge, men det finns något beundransvärt i det med, måste man erkänna, fast om man –«
F.
»Poängen är att hon trots skräcken på något sätt förmår att tänka fort som attan och tänker igenom saken och bestämmer sig för att hennes enda chans att överleva detta möte är om hon kan skapa en citat kontakt med sexualpsykopatens citat själ medan han kör dem båda djupare in i det ensliga skogsområdet och letar efter precis rätt plats att köra av och brutalt ge sig på henne. Att hennes mål är att fokusera mycket noga på den psykotiske mulatten som en besjälad och vacker om än plågad person i sin egen rätt i stället för att bara se honom som ett hot mot henne eller en ond kraft eller inkarnationen av hennes egen död. Försök sätta all terminologisk new age-gegga inom parentes och koncentrera dig på själva den taktiska strategin om du kan för jag är väl medveten om att det hon är i färd med att beskriva inte är något annat än en version av den utslitna gamla kärleken övervinner allt-banaliteten men försök för ett ögonblick bortse från allt förakt du kanske känner och försök att se de mer konkreta följderna av – i den här situationen i form av vilket mod och vilken beslutsamhet hon uppenbarligen har att verkligen ta till här, för hon säger att hon tror att tillräckligt med kärlek och fokus kan tränga igenom till och med psykos och ondska och skapa en citat själskontakt, slutcitat, och att om mulatten kan fås att känna bara en droppe av denna påstådda själskontakt finns det en liten chans att han kommer att vara oförmögen att gå vidare och faktiskt döda henne. Vilket förstås på en psykologisk nivå inte alls är särskilt otänkbart, eftersom sexualpsykopater är välkända för att avpersonalisera sina offer och likna dem vid objekt eller dockor, Det och inte Du så att säga, vilket ofta är deras förklaring till hur de förmår att utsätta en människa för så otroligt mycket brutalitet, alltså att de inte alls ser dem som människor utan bara som föremål för psykopatens egna behov och avsikter. Och ändå kräver kärlek och empati av den här sortens kontaktomfattning citat slutcitat total fokusering, sa hon, och hennes skräck och fullt begripliga oro för sig själv var minst sagt ytterst distraherande, så hon insåg att hon stod inför den svåraste och viktigaste striden i hela sitt liv, sa hon, en strid som skulle äga rum helt och hållet inom henne själv och hennes egna själsförmågor, en tanke som jag vid det här laget fann enormt intressant och fängslande, särskilt eftersom hon verkar så okonstlad och uppriktig när ens livs strid vanligen är en så neonblinkande förvarning om melodram eller manipulation av lyssnaren, att man försöker dra ut honom på kanten av stolsitsen och så vidare.«
F.
»Jag lägger med intresse märke till att du nu avbryter mig för att ställa samma frågor som jag avbröt henne för att ställa, vilket är precis den sortens konvergerande –«
F.
»Hon sa att det bästa sättet att beskriva fokus för någon som inte hade genomgått det som uppenbarligen var hennes församlings svåra och tidskrävande uppsättning lektioner och övningar var att föreställa sig fokus som en intensiv koncentration som har skärpts och intensifieras ännu mer, till en enda vass punkt, att föreställa sig en sorts nål av koncentrerad uppmärksamhet vars extrema tunnhet och känslighet också, förstås, var det som gjorde det möjligt för den att tränga in, och men att kraven på att man uteslöt alla yttre orosämnen och höll nålen tunt fokuserad och vasst riktad var extrema till och med under de bästa omständigheter, vilket de här djupt skräckinjagade omständigheterna förstås inte var.«
F.
»Så i bilen, under, kom ihåg det, en enormt hotfull och pressad situation, uppbådar hon koncentrationen. Hon stirrar rakt in i sexualpsykopatens högra öga – det öga som är tillgängligt för henne i hans örnlika profil medan han kör Cutlassen – och förmår sig själv att hålla blicken stadigt på honom hela tiden. Hon förmår sig själv att inte gråta eller bönfalla utan bara använda sin inträngande fokusering för att försöka känna med och sätta sig in i sexualbrottslingens psykos och vrede och skräck och inre kval, och säger att hon ser framför sig hur hennes fokus borrar sig in genom mulattens slöja av psykos och tränger in i olika skikt av vrede och skräck och vanföreställningar för att komma åt skönheten och ädelheten i den allmänmänskliga själen under all psykos, och pressa fram en begynnande kontakt, grundad på medkänsla mellan deras själar, och hon fokuserar väldigt spänt på mulattens profil och berättar tyst för honom vad hon såg i hans själ, vilket hon hävdade var sanningen. Det var det avgörande slaget i hennes andliga liv, sa hon, på grund av all den under omständigheterna helt begripliga fruktan och avsky för sexualbrottslingen som hela tiden hotade att försvaga hennes fokus och bryta kontakten. Och ändå började samtidigt effekterna av hennes fokus på den störde bli påtagliga – när hon kunde behålla fokus och tränga in i honom och behålla själskontakten började mulatten vid ratten stegvis upphöra med gormandet och falla in i en spänd tystnad, liksom tankfullt, och hans högra profil spändes och stramades åt hypertoniskt och hans döda högeröga fylldes av ångest och kval när han kände en svag föraning av den sortens kontakt med en annan själ han alltid både hade trånat efter och samtidigt också fruktat i sin själs innersta djup, förstås.«
F.
»Bara att det är allmänt känt att ett grundläggande skäl till att den prototypiske sexualmördaren våldtar och mördar är att han betraktar våldtäkt och mord som sina enda tillgängliga medel för att skapa någon som helst meningsfull kontakt med sina offer. Att det är ett grundläggande mänskligt behov. Jag menar att få kontakt alltså. Men också skrämmande och väldigt mottagligt för vanföreställningar och psykos. Det är hans skruvade sätt att ha ett, citat, förhållande. Vanliga förhållanden skrämmer vettet ur honom. Men med ett offer, när han våldtar och torterar och mördar, kan sexualpsykopaten pressa fram en sorts citat slutcitat kontakt genom sin förmåga att få henne att uppleva stark rädsla och smärta, medan hans jublande känsla av total Gudslik kontroll över henne – vad hon känner, om hon känner, andas, lever – detta erbjuder honom en viss säkerhetsmarginal i förhållandet.
F.
»Helt enkelt att det är det här som först verkade liksom genialiskt i hennes taktik, oavsett hur fånig själva terminologin var – att den riktade in sig rakt på psykopatens viktigaste svaghet, hans groteska blyghet så att säga, skräcken för att en vanlig, själsblottande kontakt med en annan människa kommer att hota att sluka och/eller utplåna honom, med andra ord att han kommer att bli offret. Att i hans kosmologi handlar det om att äta eller bli uppäten – Gud så ensamt, känner du? – men att den brutala kontroll som han och hans vassa verktyg har över själva hennes liv och död får mulatten att känna att han här har hundra procent fullkomlig kontroll över förhållandet och att den koppling han så förtvivlat längtar efter inte kommer att blotta eller sluka eller utplåna honom. Inte för att det här heller skiljer sig i grunden från när en man kollar in en attraktiv tjej och närmar sig henne och slugt tillämpar precis rätt retorik och trycker på rätt knappar för att förmå henne att följa med honom hem, utan att en enda gång säga något eller röra vid henne på något sätt som inte är fullständigt mjukt och behagligt och av allt att döma respektfullt, och mjukt och respektfullt för henne till sin säng med satinlakan och i månskenet älskar ömsint och uppmärksamt med henne och gör så att hon kommer om och om igen tills hon citat bönfaller om nåd och är helt under hans emotionella kontroll och känner att hon och han måste ha en djup och oskiljaktig kontakt eftersom kvällen har varit så perfekt och ömsesidigt respektfull och tillfredsställande och därpå tänder sina cigaretter och påbörjar ett pseudointimt postkoitalt småprat på en eller två timmar bland hans uppslitna lakan och verkar väldigt förtrolig och nöjd när det han egentligen vill är att vara på någon helt antipodisk plats än den där hon är hädanefter och sitter och tänker på hur han ska ge henne ett visst frånkopplat telefonnummer och aldrig mer kontakta henne. Och att en alldeles för uppenbar del av skälet till hans kalla och beräknande och kanske lite bedrägliga beteende är att den potentiella innerligheten i just den kontakt han har jobbat så hårt för att få henne att känna skrämmer slag på honom. Jag vet att jag inte säger något du inte redan är säker på att du vet. Med ditt sluga, svala leende. Du är inte den enda som kan läsa av folk, förstår du. Han är dum som tror att hon är så dum, tänker du. Som om han kom undan med något. Den satyrosauriske sybaritiske manlige heterosapien, en typ som den genomsnittliga korthåriga menstruerande behåbrännaren känner igen på en mils avstånd. Och patetisk. Han är ett rovdjur, tror du, och han själv tror att han är ett rovdjur, men han är den verkligt skräckslagne, han är den som springer för sitt liv.«
F.
»Jag ger dig chansen att överväga att det kanske inte är motivet som är psykotiskt. Permutationen är bara den psykotiska att ta till våldtäkt, mord och tankebedövande skräck i stället för ömsint sex och att lämna ut ett falskt nummer vars falskhet inte är så omedelbart uppenbar att det kommer att såra någon i onödan och orsaka obehag för en själv.«
F.
»Och du ska veta att jag är väl bekant med typologin bakom alla de här små ironiska ansiktsuttrycken du kör med, de oberörda små frågorna. Jag vet vad en exkurs är och jag vet vad ett torrt skämt är. Tro inte att du drar ur mig saker eller medgivanden jag inte är medveten om. Bara överväg möjligheten att jag kanske förstår mer än du tror. Men om du vill ha en till köper jag en till det är inga problem.«
F.
»Okej. En gång till, långsamt. Att bokstavligen mörda i stället för att bara springa är mördarens psykotiskt bokstavliga sätt att lösa konflikten mellan sitt behov av närhet och sin skräck för minsta lilla närhet. Särskilt, ja, med en kvinna, att få nära kontakt med kvinnor, som den övervägande majoriteten av sexualpsykopater hatar och fruktar, ofta som en följd av skruvade modersrelationer som barn. Den psykotiske sexualmördaren mördar därmed ofta citat symboliskt sin mor, som han hatar och fruktar men förstås inte bokstavligen kan mörda eftersom han fortfarande är insnärjd i den infantila tron att han utan hennes kärlek skulle dö på något sätt. Psykopatens relation till henne präglas av både förskräckligt hat och av skräck och förtvivlat trånande behov. Denna konflikt känns helt outhärdlig för honom och han måste därmed symboliskt lösa den genom psykotiska sexualbrott.«
F.
»När hon talade hade hon ingen eller nästan ingen – hon verkade helt enkelt återge vad som hade hänt utan att kommentera det på något sätt, eller reagera. Men hon lät inte heller distanserad eller monoton. Det fanns en oupp– ett jämnmod över henne, en känsla av att hon var rotad i sig själv eller en sorts konstlöshet som påminde, påminner, om ett slags spänd koncentration. Jag hade lagt märke till detta i parken när jag först såg henne och kom och satte mig på huk bredvid henne, eftersom en hög grad av ej självmedveten uppmärksamhet och koncentration inte precis tillhör standardutförandet för en skitsnygg müslibrud som sitter på en ullfilt mot –«
F.
»Okej men ändå, man kan inte påstå att det är särskilt esoteriskt eller hur när alla verkligen vet det, det är ju allmänt känt om barndomens koppling till vuxnas sexualbrott i populärkulturen nuförtiden. Sätt på nyheterna för Guds skull. Det krävs inte direkt någon von Braun för att göra kopplingen mellan problem med nära relationer till kvinnor och problem i barndomsrelationen till modern. Alla vet det där.«
F.
»Att det var en titanisk kamp, sa hon, i Cutlassen, på väg längre in i det ensliga området, för så fort skräcken fick övertaget för ett ögonblick eller hon av någon anledning tappade sitt intensiva fokus på mulatten, om så bara för ett ögonblick, var effekten på kontakten påtaglig – hans profil sjönk ner i flinet igen och högerögat blev tomt och dött medan han fick ett nytt utbrott och återupptog sitt psykotiska sjungande om verktygen i bakluckan och vad han planerade att göra med henne så fort han hittade den idealiska ensliga platsen, och hon märkte att han när själskontakten vacklade automatiskt föll tillbaka i att lösa sina närhetskonflikter på det enda sätt han visste. Och jag minns tydligt att hon sa att hon vid det här laget, så fort hon föll till föga och tappade fokus ett ögonblick och hans öga och ansikte föll tillbaka in i den läskiga, psykotiska, konfliktfria upprymdheten, till sin förvåning märkte att hon inte längre kände en förlamande skräck för sin egen skull utan en nästintill hjärtekrossande sorg för hans skull, den psykotiske mulatten. Och jag kan säga att det var ungefär vid den här punkten i historielyssnandet, fortfarande med oss nakna i sängen, som jag började erkänna för mig själv att det inte bara var en anmärkningsvärd postkoital anekdot utan att det här var, på vissa sätt, en ganska anmärkningsvärd kvinna, och att jag kände mig lite ledsen eller tankfull över att jag inte hade lagt märkte till den här anmärkningsvärdheten hos henne när jag först hade blivit attraherad av henne i parken. Det här var medan mulatten under tiden har fått syn på en plats som motsvarar hans kriterier och knastrande har kört åt sidan i gruset vid sidan av vägen genom det ensliga området och ber henne, något ursäktande eller ambivalent tycks det, att gå ur bilen och lägga sig på mage på marken och hålla händerna bakom huvudet i samma ställning som både polisgripanden och gängavrättningar tillämpade, en välkänd ställning förstås och tveklöst utvald för de associationer den väckte och ämnad att betona både tanken på straffvård och den på våldsam död. Hon varken tvekar eller vädjar. Hon hade sedan länge bestämt sig för att hon inte får ge efter för frestelsen att bönfalla eller vädja eller protestera eller på något sätt verka göra motstånd. Hon satsade alla sina kort på de här fåniga trossatserna om närhet och ädelhet och medkänsla som mer grundläggande och ursprungliga själskomponenter än psykos och ondska. Jag vill påpeka att dessa trossatser verkar mycket mindre banala och vaga när någon verkar villig att riskera livet för dem. Det här var medan han beordrar henne att lägga sig framstupa i gruset vid vägkanten medan han går bak till luckan för att botanisera bland sin samling tortyrredskap. Hon säger att hon vid det här laget mycket klart kände att hennes nålformade fokuserings kontaktskapande kraft understöddes av andliga resurser som var långt större än hennes egna, för trots att hon låg framstupa med ansiktet och ögonen i klövern eller floxen i gruset invid bilen och hennes ögon var helt stängda kände hon hur själskontakten bestod och till och med stärktes mellan henne och mulatten, hon hörde kvalen och förvirringen i sexualförbrytarens fotsteg när han närmade sig bakluckan på Cutlassen. Hon upplevde ett helt nytt fokusdjup. Jag lyssnade väldigt spänt på henne. Det handlade inte om fasa. Hon säger att hennes sinnen, när hon låg där hjälplös och i nära kontakt, fick den nästan outhärdliga skärpa som brukar förknippas med droger eller extrema meditationsstadier. Hon kunde urskilja dofterna från syren och durra från flox och texasmålla, den vattniga mintdoften från årets första klöver. Iförd korpsvart gympadräkt under en sorts bomulls-dirndl med vid midja och på ena handleden en lång rad armband av fuskkoppar. Ur lukten på gruset hon låg med ansiktet i kunde hon extrahera den råkalla grönskan i vårjorden under gruset och urskilja trycket från och formen på varje gruskorn mot hennes ansikte och stora bröst genom gympadräktens överdel, vinkeln på solljuset mot hennes övre ryggrad och aningen av en virvel i den återkommande vindfläkten från höger till vänster över den tunna filmen av svett i hennes nacke. Med andra ord vad man kunde kalla en nästan hallucinatorisk accentuering av alla detaljer, som när man i vissa mardrömmar minns den exakta formen på varje grässtrå i ens fars gräsmatta den dag ens mor lämnade honom och tog med en hem till sin syster. Många av de billiga armbanden hade hon uppenbarligen fått i present. Hon hörde det långsamma tickandet av den svalnande bilmotorn och bin och spyflugor och gnisslande syrsor från trädkanten långt borta, träd som möttes av samma spiralformade vindfläkt som hon kände på ryggen, och fåglar – tänk dig frestelsen att förtvivla när man hör sorglösa fåglar och insekter bara några meter bort från där man ligger bunden och klar för the gambrel – av försiktiga steg och andetag bland skramlet av verktyg vars former man kunde lista ut utifrån vilka ljud de gav ifrån sig mot varandra när de rördes om av en kvalfylld hand. Bomullen i dirndl-kjolen var sådan där ljus, fin, oraffinerad bomull som är nästan som gasväv.«
F.
»Det är en galge som slaktare har. Häng i bakbenen och tappa ut blodet. Det kommer från hindiordet för ben. Det slog henne aldrig att hon kunde resa sig och försöka fly. En viss procent av psykopaterna skär av sina offers hälsenor för att få dem att halta och förebygga flyktförsök, kanske visste han att det inte behövdes med henne, kände att hon inte gjorde motstånd, inte ens övervägde att göra motstånd, eftersom hon använde all sin energi och fokus för att bevara känslan av närhet och kontakt med hans kvalfyllda förtvivlan. Hon säger att hon nu kände skräck men inte sin egen. Hon hörde ljudet av att mulatten slutligen drog ut någon sorts machete eller bolo från bagageutrymmet, sedan en kort halv-vacklan när han försökte komma tillbaka längs Cutlassen till den plats där hon låg framstupa, och hörde sedan stönet och sladdningen åt sidan när han gick ner på knä i gruset bredvid bilen och kräktes. Spydde. Kan du tänka dig. Att han nu är den som spyr av skräck. Hon säger att det vid det här laget var någonting som bistod henne och att hon var helt och hållet fokuserad. Att hon vid det här laget var fokus personifierat, hon hade sammansmält med själva fenomenet kontakt. Hennes röst i mörkret är entonig utan att vara torr; den är saklig på samma sätt som en ringklocka är saklig. Det känns som om hon är tillbaka där vid vägen. En sorts skotopi. Hur hon i detta förändrade tillstånd av förhöjd uppmärksamhet på allt omkring henne säger att klövern doftar som svag mint och floxen som nyslaget hö och hon känner hur hon och klövern och floxen och den råkalla grönskan under floxen och mulatten som kastar upp i gruset och till och med hans maginnehåll alltihop bestod av precis samma sak och hörde ihop genom något mycket djupare och mer grundläggande än det vi så snävt kallar citat slutcitat kärlek, något hon utifrån sin bakgrunds perspektiv kallar kontakt, och att hon kände hur den psykotiske mannen kände denna sanning i samma stund som hon gjorde det och hon kunde känna vilken lavinartad skräck och infantil konflikt denna upplevelse av kontakt väckte i hans själ och sa än en gång utan att låta dramatisk eller verka tänka på hur det lät att hon också kunde känna denna skräck, inte sin egen utan hans. Att när han kom emot henne med bolon eller macheten och en jaktkniv i bältet och nu med någon sorts ritualistisk form eller symbol som ett samek eller ett skakigt omikron målat på det mörka ögonbrynet med blodet eller läppstiftet från ett tidigare offer och vände på henne så att hon hamnade i våldtäktslämpligt ryggläge i gruset grät han och tuggade på underläppen som en livrädd liten unge och gav ifrån sig små hjälplösa ljud. Och att hon höll blicken fast vid hans medan han lyfte på hennes poncho och gastunna kjol och skar bort gympadräkten och underkläderna och våldtog henne, vilket tänk dig med tanke på den nästan surrealistiska sinnesnärvaron hon erfor i detta tillstånd av totalt fokus hur detta måste ha känts för henne, att bli våldtagen i gruset av en gråtande psykopat vars knivskaft slår till dig varje gång han tränger in, och ljudet av bin och ängsfåglar och långt borta viskningarna från landsvägen och hans machete som klingar matt mot stenar i samma rytm, hon hävdar att det inte krävdes någon viljeansträngning för att hålla om honom när han grät och sluddrade medan han våldtog henne och smeka honom längs bakhuvudet och viska små tröstande stavelser i en lugnande moderlig visa. Vid det här laget märkte jag att jag trots att jag var spänt koncentrerad på hennes berättelse och våldtäkten vid vägen hade egna tankar och känslor som snurrade runt och gjorde kopplingar och associationer, till exempel slog det mig att det här hon gjorde under våldtäkten var ett oavsiktligt men taktiskt genialiskt sätt att på sätt och vis förebygga den, eller förvandla den, våldtäkten, transcendera dess väsen som ondsint attack eller övergrepp, för om en kvinna när en våldtäktsman kommer emot henne och helt barbariskt bestiger henne på något vis kan välja att ge sig själv, uppriktigt och medkännande, då kan hon ju egentligen inte bli våldtagen, eller hur? Att genom något själsligt trick hade det nu blivit så att hon gav sig själv i stället för att bli citat tagen med våld, och att på detta genialiska sätt, utan minsta motstånd, hade hon berövat våldtäktsmannen hans förmåga att dominera och ta. Och som svar på ditt ansiktsuttryck, nej, jag antyder inte att det här var samma sak som att hon bad om det eller bestämde sig för att hon ville slutcitat, och nej det här gör inte själva våldtäkten mindre brottslig. Inte heller hade hon på något sätt för avsikt att använda samtycke eller medkänsla som en taktik för att dränera våldtäkten på dess övergreppsliga karaktär, eller använda själva fokuseringen eller själskontakten som taktiker för att orsaka honom inre konflikter och smärta och sluddrande skräck, så när hon vid någon punkt under den förvandlade och fullkomligt sinnesnärvarande våldtäkten insåg allt detta, såg vilka effekter hennes fokus och otroliga prestation av medkänsla och kontakt hade på hans psykos och själ och smärtan de faktiskt orsakade honom, blev det komplicerat – hennes motiv hade bara varit att göra det svårt för honom att mörda henne och bryta själskontakten, inte att han skulle plågas, så att i det ögonblick hennes medkännande fokusering förstod inte bara hans själ utan effekten av själva denna medkännande fokusering på denna själ blev det hela splittrat och dubbelt så komplicerat, ett element av självmedvetenhet hade introducerats och var nu i sig ett föremål för hennes fokus, som någon sorts diffraktion eller regress i självmedvetenhet och medvetenhet om självmedvetenhet. Hon talade inte om denna splittring eller regress i andra termer än strikt emotionella. Men den höll nu på att ske – splittringen. Och jag upplevde samma sak när jag lyssnade. På ett plan var jag spänt uppmärksam på hennes röst och historia. På ett annat plan var jag – det var som om jag hade ställt upp ett inre loppisbord. Jag kom hela tiden att tänka på ett dåligt skämt på den obligatoriska översiktskursen i religion under första året på college: mystikern går fram till pitabrödsförsäljaren och bara Ett med allt, tack. Det var inte den sortens distraherade splittring där man både lyssnar och inte. Jag lyssnade både intellektuellt och känslomässigt. Jag – denna översiktskurs var populär för läraren var så färgstark och ett så utmärkt och stereotypt exempel på hela 60-talets mentalitet, flera gånger under terminen återvände han till poängen att gränsdragningen mellan psykotiska vanföreställningar och vissa former av religiösa uppenbarelser var enormt små och esoteriska och använde en analogi med en vässad knivsegg för att förmedla hur fin gränsen var mellan de båda, psykos och uppenbarelse, och samtidigt mindes jag också med nästan hallucinatorisk detaljskärpa den där kvällens utomhuskonsert och festival och konturerna av människor i gräset och på filtar och paraden av lesbiska vissångerskor på den dåligt förstärkta scenen, till och med konturerna på molnen ovanför och skummet i Tads glas och lukten av olika vanliga och flytande insektsmedel och Silverglades parfym och grillad mat och solbrända barn och hur hon när jag fick syn på henne första gången sittandes långt bort bakom och mellan benen på ett vegetariskt kebabstånd åt ett äpple som fortfarande hade kvar det lilla klistermärket från affären och att jag hade betraktat henne med en sorts road distans för att se om hon skulle äta upp klistermärket utan att ta bort det. Det tog lång tid för honom att få utlösning och hon höll om honom och såg kärleksfullt på honom hela tiden. Om jag hade ställt någon sådan där fråga som du skulle ställa som om hon verkligen kände kärlek när mulatten våldtog henne eller bara betedde sig på ett kärleksfullt sätt hade hon sett tomt på mig och inte alls förstått vad jag menade. Jag minns att jag grät framför filmer om djur när jag var liten, trots att vissa av de här djuren var rovdjur och knappast vad man kan kalla medkännande varelser. På ett annat plan verkade detta hänga ihop med hur jag först hade lagt märke till hennes likgiltighet inför grundläggande hygien på festivalen och bildat mig uppfattningar och dragit slutsatser enbart utifrån detta. Precis som jag nu ser att du bildar dig uppfattningar utifrån början av saker som jag beskriver som sedan hindrar dig från att höra resten av det jag försöker beskriva. Det är tack vare hennes inflytande som det här får mig att tycka synd om dig i stället för att bli sur. Och allt det här hände på en gång. Jag blev mer och mer sorgsen. Jag rökte min första cigarett på två år. Månskenet hade flyttat sig från henne till mig men jag kunde fortfarande se hennes profil. En tefatsstor cirkel av vätska på lakanet hade torkat och försvunnit. Du är den sortens åhörare för vilken retorikerna uppfann exordium. Underifrån i gruset utsätter hon den psykotiska mulatten för den välkända Kvinnliga blicken. Och hon beskriver hans ansiktsuttryck under våldtäkten som det mest hjärtskärande man kan tänka sig. Att det inte hade varit ett uttryck så mycket som ett slags antiuttryck, tomt på allting medan hon oavsiktligt bestal honom på det enda sätt han någonsin haft att känna närhet på. Hans ögon var hål i världen. Hon blev nästan förtvivlad, sa hon, när hon insåg att hennes fokus och kontakt tillfogade psykopaten långt mer smärta än han någonsin hade kunnat tillfoga henne. Det var så hon beskrev splittringen – ett hål i världen. Jag började i mörkret i vårt rum känna mig hemskt sorgsen och rädd. Det kändes som om det hade funnits mycket mer äkta känsla och närhet i den där antivåldtäkten hon hade genomlidit än i något av det så kallade älskande jag ägnade mina dagar åt att jaga efter. Jag är säker på att du vet vad jag talar om här. Nu är vi på din terra firma. Hela prototypiska manssyndromet. Eric Drar Sarah I Håret Till Sin Tipi. Det välkända Subjektets privilegium. Tro inte att jag inte kan ditt språk. Hon avslutade i mörkret och det var bara i minnet som jag såg henne klart. Den välkända Manliga blicken. Hennes sittställning en protofeminin kontrapost med ena höften på en nicaraguansk filt med en stark doft av oraffinerad ull och sina jag lovar helt hisnande ben liksom utrullade åt sidan så att vikten låg på den ena armen som var utsträckt bakom henne medan den andra handen höll i äpplet – beskriver jag det här korrekt? Kan du – bomullskjolen, hår som nästan nådde ner till filten, filten mörkgrön med gult filigranmönster och en sorts kväljande lila franskant, en linneblus under en väst av fuskhjortskinn, sandaler i bastväskan, barfota med fenomenalt smutsiga fotsulor, helt otänkbart smutsiga, med naglar som naglarna på riktiga arbetarhänder. Tänk dig att kunna trösta någon medan han gråter över vad han gör mot dig medan du tröstar honom. Är det underbart eller sjukt? Har du hört talas om couvade? Ingen parfym, en svag doft av någon oraffinerad tvål som de där gamla kakorna med mörkgul tvättsåpa ens moster alltid försökte – jag insåg att jag aldrig hade älskat någon. Visst är det banalt? Som en klyscha? Förstår du hur mycket jag öppnar mig för dig nu? Och vem fan orkar göra grillspett med bara grönsaker? Jag var tvungen att respektera hennes filtgräns, när jag närmade mig. Man kommer inte bara fram från ingenstans och ber att få sitta på någons ullfilt. Gränser är viktiga för den här typen. Jag satte mig respektfullt på huk precis bredvid kanten med tyngden på knogarna så att slipsen hängde rakt ner mellan oss som en motvikt. Medan vi småpratade och babblade på och jag började tillämpa taktiken av plågsamt-erkännande-av-verkligt-motiv såg jag hennes ansiktsuttryck och fick känslan av att hon visste precis vad jag höll på med och varför och var både road och mottaglig, jag märkte att hon kände en omedelbar samhörighet mellan oss, en aura av kontakt, och det är sorgligt att tänka på hur jag såg på hennes medgörlighet, hennes gensvar, lite besviken över att hon var så lättövertalad, det kändes både tråkigt och uppfriskande att det var så lätt, att hon inte tillhörde de där hisnande skönheterna som tror att de är för vackra för att någon ska ha rätt att närma sig och automatiskt betraktar alla män som supplikanter eller liderliga töntar, de där kyliga, och som kräver utmattningstaktik snarare än fejkad samhörighet, en samhörighet som är hjärtskärande lätt att fejka, måste jag säga, om man kan sina kvinnliga typologier. Jag kan upprepa det där om du vill, om du vill ha den exakta formuleringen. Hennes beskrivning av våldtäkten, vissa logistiska detaljer som jag utelämnar nu, var utförlig och detaljerad och retoriskt oskyldig. Jag blev mer och mer sorgsen, när jag lyssnade, och försökte föreställa mig det hon hade lyckats genomföra, och blev mer och mer ledsen över att jag när vi var på väg från parken hade känt ett sådant där svagt styng av besvikelse, kanske till och med ilska, och önskat att hon varit en större utmaning. Att hennes vilja och önskningar hade varit lite mer i konflikt med mina. Det här är förresten känt som Werthers axiom, där citat intensiteten hos ett begär B står i omvänd proportion till hur lätt det är att tillfredsställa B. Även känt som Romantik. Och ledsnare och ledsnare över att det aldrig någonsin tidigare – det här kommer du gilla – aldrig någonsin hade slagit mig tidigare vilket tomt sätt det här var att närma sig kvinnor på. Inte ondskefullt eller rovlystet eller sexistiskt – tomt. Att inte bara känna sig utan vara tom. Medan hon under tiden, inne i själva berättelsen, skymtade, fortfarande djupt inne i psykopaten vars penis fortfarande är inne i henne, tumvävnaden i hans hand medan han gjorde ett trevande försök att smeka hennes huvud tillbaka, såg det färska snittet och insåg att det var sitt eget blod mannen hade använt till märket i pannan. Som inte alls var någon runa eller hieroglyf, visste jag, utan bara en cirkel, Ur-tomrummet, nollan, det romantikens axiom vi också kallar matematik, ren logik, där ett inte är två och aldrig kan bli det. Och att citat våldtäktsmannens mockafärg och örnlika drag mycket väl kunde vara brahmanska och inte negroida. Ariska med andra ord. Dessa och andra detaljer höll hon inne med – hon hade ingen anledning att lita på mig. Och inte heller kan jag – jag kan inte för mitt liv minnas om hon åt klistermärket, eller vad som hände med äpplet över huvud taget, om hon slängde det eller något. Ord som kärlek och själ och förlossa som jag bara trodde gick att använda inom citationstecken, utslitna klyschor. Jag lovar att jag kände då hur bottenlöst ledsen mulatten var. Jag –«
F.
»Det är inget bra ord, jag vet. Det är inte bara citat ledsen som när man blir ledsen på en begravning eller på bio. Mer en lavinartad känsla. En sorts tidlöshet över det. Som ljuset blir på vintern precis före skymningen. Eller att – okej – under, säg, höjdpunkten av sex, den absoluta höjdpunkten, när hon börjar komma, när hon verkligen svarar på det man gör och man kan se i hennes ansikte att hon börjar komma, och ögonen vidgas på det där sättet som visar både överraskning och igenkänning, och som ingen levande kvinna kan spela eller fejka om man verkligen ser spänt in i hennes ögon och verkligen ser henne, du vet vad jag talar om, det där toppögonblicket av maximal mänsklig sexuell kontakt när man känner sig närmast henne, med henne, så mycket närmare och verkligare och mer extatisk än när man själv kommer, vilket alltid känns mer som att tappa taget om den person som har grabbat tag i en för att hindra en från att falla, en enkel neural nysning som inte ens är i samma arenas riktnummer som när hon kommer, och – och jag vet vad du kommer att tänka om det här men jag säger det ändå – men hur till och med det här ögonblicket av maximal kontakt och enad triumf och glädje över att få dem att börja komma har ett tomrum av genomborrande sorg över sig, över förlusten av dem i deras ögon när deras ögon vidgas till sin absolut vidaste punkt och sedan medan de börjar komma börjar slutas, stängas, ögonen, och man känner det där välbekanta lilla stynget av ledsnad inuti sitt jubel medan de välver sig och deras ögon sluter sig och man känner att de har slutit ögonen för att stänga en ute, man har blivit en inkräktare, de är nu förenade med själva känslan, klimaxen, att bakom de där fördragna ögonlocken är ögonen nu helt och hållet upprullade och stirrar spänt inåt, in i något tomt djup dit man själv som sände dem dit inte kan följa med. Det är för jävligt. Jag formulerar inte det här så bra. Jag kan inte få dig att känna det som jag kände. Du kommer att vända det här till Narcissistisk Man Vill Ha Kvinnans Blick Riktad På Sig Under Klimax, jag vet. Men jag har ingenting emot att berätta att jag hade börjat gråta, vid anekdotens klimax. Inte högljutt, men ändå. Ingen av oss rökte längre. Vi satt båda upp mot huvudgaveln, vända åt samma håll, men rygg mot rygg minns jag det som under historiens sista del, när jag grät. Minnet är underligt. Jag minns att jag lyssnade efter någon sorts bekräftelse från henne på att jag grät. Jag skämdes – inte för att jag grät, men för att jag så förtvivlat gärna ville veta hur hon tog det, om det fick mig att verka sympatisk eller självisk. Hon stannade hela dagen där han lämnade henne, på rygg i gruset, och grät, sa hon, och tackade sina särskilda religiösa principer och krafter. Medan jag själv såklart som jag är säker på att du kunde ha förutsett grät för min egen skull. Han lät kniven ligga och körde iväg i den högljudda Cutlassen, och lämnade kvar henne där. Han kan ha sagt åt henne att inte röra sig eller göra något under ett bestämt tidsintervall. Om han gjorde det, vet jag att hon lydde. Hon sa att hon fortfarande kunde känna honom i sin själ, mulatten – det var svårt att bryta fokuseringen. Jag var helt säker på att den psykotiske hade kört iväg någonstans för att ta livet av sig. Det verkade så uppenbart utifrån anekdotens inledning att någon skulle dö. Historiens emotionella inverkan på mig var djup och oförutsedd och jag ska inte ens försöka förklara den för dig. Hon sa att hon grät för att hon hade insett att medan hon stod och liftade hade hennes religions andliga krafter lett den psykotiske till henne, att han hade varit ett verktyg för hennes andliga tillväxt och förmåga att fokusera och förändra energifält genom sin medkänslas handlingar. Hon grät av tacksamhet, säger hon. Han lämnade kniven nerkörd i marken upp till skaftet bredvid henne där han hade kört ner den, uppenbarligen efter att ha huggit i marken dussintals gånger i ett förtvivlat barbari. Hon sa inte ett ord om att jag grät eller vad det innebar för henne. Jag visade mycket mer känslor än vad hon gjorde. Hon lärde sig mer om kärlek den där dagen med sexualförbrytaren än vid någon annan fas under sin andliga resa, sa hon. Vi kan väl ta varsin sista och så får det räcka sedan. Att hela hennes liv faktiskt ofrånkomligt hade lett henne till det där ögonblicket när bilen stannade och hon hoppade in, att det faktiskt var en sorts död, men inte alls på det sätt som hon hade fruktat när de for in i det ensliga området. Det var den enda egentliga kommentaren hon tillät sig, precis vid slutet av anekdoten. Jag brydde mig inte om ifall den var citat sann. Det skulle bero på vad man menade med sann. Det spelade bara ingen roll. Jag var rörd, förvandlad – tro vad du vill. Det kändes som om tankarna snurrade i citat ljusets hastighet. Jag var så ledsen. Och att oavsett om det hon trodde hände hände – det verkade sant i vilket fall. Att även om hela fokuserad-själskontakt-teologin, även om det bara var katakresiskt new age-svammel, så hade hennes tro på det ändå räddat hennes liv, så om det är svammel eller inte blir irrelevant, eller hur? Kan du förstå varför detta, att inse detta, skulle kunna få en att känna sig kvalfull i – av insikten om att hela ens sexualitet och sexualhistoria hade mindre genuin kontakt och känsla än jag kände när jag bara låg där och hörde henne berätta om hur hon låg där och insåg vilken tur hon hade haft att någon ängel hade besökt henne i en psykotisk förklädnad och visat henne att det hon hade bett för hela livet var sant? Du tycker att jag säger emot mig själv. Men kan du föreställa dig hur något av det där kändes? Att se hennes sandaler på andra sidan rummet på golvet och minnas vad jag hade tänkt om dem bara några timmar tidigare? Jag sa hela tiden hennes namn och hon sa Ja? och jag sa hennes namn igen. Jag är inte rädd för hur det här ska låta i dina öron. Jag skäms inte nu. Men om du kunde förstå, hade jag – kan du förstå varför det inte fanns en chans att jag bara kunde släppa henne efter det här? Varför jag kände en sådan huggande sorg och skräck vid tanken på att hon skulle ta sin väska och sina sandaler och sin new age-filt och gå och skratta när jag grep tag i hennes kant och bönföll henne att inte gå och sa att jag älskade henne och försiktigt stänga dörren och tassa iväg barfota nerför korridoren och aldrig se henne igen? Varför det inte spelade någon roll att hon var lite fluffig och inte så jättesmart? Ingenting annat spelade någon roll. Hon hade min fulla uppmärksamhet. Jag hade blivit förälskad i henne. Jag trodde att hon kunde rädda mig. Jag vet hur det här låter, tro mig. Jag kan din typ och jag vet vad du måste fråga. Fråga nu. Här har du din chans. Jag kände att hon kunde rädda mig sa jag. Fråga nu. Säg det. Jag står här naken inför dig. Döm mig nu, din kyliga lilla fitta. Flata, subba, hora, fitta, slampa, luder. Nöjd nu? Precis som du trodde? Var nöjd du. Jag bryr mig inte. Jag vet att hon kunde det. Jag vet att jag älskade. Slut på historien.«