EXAMENSTAL TILL STUDENTERNA VID KENYON COLLEGE, 21 MAJ 2005
Det var en gång två fiskyngel som var ute och simmade och så mötte de en gammal fisk som var på väg åt andra hållet.
»God morgon killar«, frågade han, »hur känns vattnet i dag tycker ni?«
Småfiskarna bara simmade vidare. Men så efter en stund tittade den ena på den andra och frågade: »Vad fan är vatten för något?«
Om ni är oroliga för att jag tänker presentera mig själv som den kloka gamla fisken som tänker förklara för fiskynglen vad vatten är för något – var inte det. Jag är inte den kloka gamla fisken. Historiens uppenbara poäng är att det oftast är de mest påtagliga, allmänt utbredda sanningarna som det är svårast att se och tala om. Och visst, nu får jag det att låta som en banal plattityd, men faktum är att i vuxenvärldens skyttegravar kan banala plattityder innebära skillnaden mellan liv och död. Vilket kanske kan uppfattas som en medveten överdrift, eller abstrakt nonsens från min sida.
En stor procentandel av allt det som jag går omkring och tar för givet är, visar det sig ofta, lika vilseledande som felaktigt. Följande är bara ett exempel på den totala förvirring som råder kring något som jag tycker mig vara helt säker på: Allting i min egen omedelbara erfarenhet stöder min djupa tro på att det är jag som är universums absoluta medelpunkt, tillvarons verkligaste, mest levande och betydelsefulla människa. Eftersom denna form av fundamental självcentrering är så socialt motbjudande talar vi sällan om den, men innerst inne är den mer eller mindre densamma hos oss alla. Den programmeras i oss redan vid födseln. Tänk så här: Du har inte gjort en enda erfarenhet där inte du själv befunnit dig i centrum. Världen som du uppfattar den ligger utsträckt framför dig, eller bakom dig, till vänster eller till höger om dig, på din teve, på din datorskärm eller var det nu kan vara. Andra människors tankar och känslor måste på något sätt kommuniceras till dig, men dina egna befinner sig alltid i förgrunden och är så intensiva, verkliga att – ni förstår vad jag menar. Men ni behöver inte oroa er för att jag ska börja predika om medkänsla eller anpassning eller de så kallade »dygderna«. Det här handlar inte om dygd – det handlar om att försöka att i någon mening förändra eller frigöra sig från det man är förprogrammerad att vara, vilket består i att vara djupt och bokstavligt självcentrerad, och att se och tolka allting genom självets lins. Människor som på detta sätt kan justera sitt program beskrivs ofta som »välanpassade«, vilket jag ser som en adekvat beskrivning.
Mot bakgrund av detta stolta akademiska sammanhang inställer sig den uppenbara frågan om hur mycket av detta arbete med justeringar och programmering som kräver faktiskt intellekt eller kunskap. Och här blir det knepigare. Det bedrägligaste med universitetsutbildning är förmodligen, åtminstone i mitt eget fall, att den frigör min tendens att överintellektualisera saker och ting, att förlora mig i abstrakta argument inne i mitt eget huvud istället för att uppmärksamma vad som pågår framför mina egna ögon. Uppmärksamma vad som pågår inuti mig. Jag är övertygad om att ni vid det här laget känner till hur extremt svårt det är att vara uppmärksamma och vakna och inte hypnotiseras av den ständigt pågående monologen i era huvuden. Tjugo år efter min examen börjar jag gradvis komma till insikt om att humaniora-plattityden »att lära sig att tänka« egentligen är en omskrivning för en mycket mer grundläggande idé: »Att lära sig att tänka« innebär i själva verket att lära sig att utöva någon form av kontroll över hur och vad man tänker. Att göra sig så medveten och uppmärksam att man kan välja vad man fäster sin uppmärksamhet på, välja hur man skapar mening av sina erfarenheter. För om du i ditt vuxna liv inte kan utföra denna typ av val kommer du att paja ihop totalt. Tänk på den gamla klichén om att »medvetandet är en god betjänt men en grym herre«. Hur fjantig och ointressant den, likt de flesta klichéer, än må vara uttrycker den en stor och fasansfull sanning. Det är absolut ingen tillfällighet att vuxna som begår självmord medelst handeldvapen nästan alltid skjuter sig – i huvudet. De skjuter den grymme herren. Och sanningen är den att de flesta av dessa självmördare i själva verket är döda redan innan de trycker på avtryckaren. Och nu vill jag göra gällande att när allt skitsnack tystnat är det detta som borde vara värdet av din humanistiska bildning: att lära sig undvika att framleva ditt bekväma, framgångsrika, respektabla vuxenliv som en död, omedveten, en slav under hjärnan och det faktum att du, dag efter dag, är programmerad att känna fullständig och kejserlig ensamhet.
Det där lät lite som en medveten överdrift, eller abstrakt nonsens, så låt oss bli lite mer konkreta. Sanningen är ju den att ni som nu utexamineras ännu inte har en aning om vad »dag efter dag« verkligen innebär. För det finns nämligen delar av amerikanskt vuxenliv som aldrig nämns i examenstal. En sådan del utgörs av leda, rutin och vanmakt. Era föräldrar och äldre släktingar som är här i dag vet säkert vad jag talar om.
Låt oss säga att det är en helt vanlig dag och du stiger upp på morgonen, åker till ditt spännande arbete, arbetar hårt i nio–tio timmar och vid slutet av dagen är du trött, du är stressad, och allt du vill är att åka hem och äta en god middag och kanske slappa ett par timmar och krypa till kojs tidigt eftersom du måste upp nästa dag och göra om alltihop igen. Men så kommer du på att det inte finns någon mat hemma – på grund av ditt spännande arbete har du inte haft tid att handla på hela veckan – så nu efter jobbet måste du sätta dig i bilen och köra förbi affären. Det är sen eftermiddag och rusningstid, så att åka förbi affären tar betydligt längre tid än det borde, och när du väl kommer dit är affären smockfull eftersom det, såklart, är den tid på dygnet då även andra arbetande människor försöker handla lite mat, och affären är upplyst på ett otäckt fluorescerande sätt och dränkt med själsdödande muzak eller dussinpop och det är typ det sista stället i världen som du vill befinna dig på, men du kan inte bara springa in och snabbt ut igen: du måste vandra längs det gigantiska, ljusdränkta varuhusets packade gångar för att hitta det du behöver, och du måste manövrera din sketna kundvagn mellan alla dessa andra trötta, stressade människors kundvagnar, och sen har du pensionärerna, långsamma som glaciärer, och flummarna och ADHD-kidsen som står i vägen och du gnisslar tänder och försöker vara trevlig när du ber dem att släppa förbi dig och så, till sist, äntligen, har du fått tag på allt du behöver till middagen, det är bara det att nu visar det sig att det inte finns tillräckligt många kassor öppna, fast det är middagsrusning, så kön är extremt lång, vilket är idiotiskt och fruktansvärt irriterande, men du kan inte ta ut din ilska på den hysteriska kassörskan som är så utsliten på grund av det långtråkiga och meningslösa arbetet att det är omöjligt att föreställa sig för oss här på detta prestigefyllda universitet.
Hursomhelst, till slut blir det din tur och du betalar för maten och väntar på att din check eller ditt kort ska godkännas av en apparat, och uppmanas sen att »ha en trevlig dag« i ett röstläge som måste vara dödens eget, och sen måste du köra dina sladdriga, hemska plastpåsar med varor i vagnen genom den proppade, guppiga, skräpiga parkeringsplatsen och försöka lasta in påsarna i bilen på ett sånt sätt att allt inte ramlar ut och ligger och rullar omkring i bagageutrymmet, och sen måste du köra hela vägen hem genom tung, långsam, SUV-dominerad rusningstrafik etc., etc.
Poängen är att det är just när det kommer till den här typen av meningslösa och frustrerande skitsaker som det gäller att göra ett val. För trafikstockningar och överbefolkade varuhusgångar och långa köer ger mig tid att tänka, och om jag inte tar ett medvetet beslut om hur jag ska tänka och vad jag ska fästa min uppmärksamhet på, kommer jag att bli ledsen och förbannad varje gång jag måste handla mat, för min förprogrammerade hjärna säger mig att denna typ av situationer alltid handlar om mig, om min hunger och min trötthet och min vilja att ta mig hem så fort som möjligt, och det kommer att verka precis som om alla andra är i vägen just för mig. Och vilka är alla dessa som är i vägen för mig? Se bara hur motbjudande de flesta av dem är och hur dumma och kolika och döda i blicken och ickemänskliga de ter sig här i kön, eller hur irriterande och ouppfostrat det är att folk pratar högt i mobiltelefon när de köar, och är inte detta djupt orättvist: jag har arbetat hårt hela dagen och jag håller på att svälta ihjäl, och jag är trött och jag kan inte ens ta mig hem för att äta och varva ner på grund av alla dessa förbannade jävla människor.
Eller så kan jag, givetvis, om jag befinner mig på en mer socialt medveten nivå av mitt i förväg inställda program, tillbringa tiden i eftermiddagsköerna med att känna ilska och avsmak för alla stora, idiotiska, blockerande SUV:ar och Humrar och V12-pickuper som bränner upp innehållet i sina hundraliterstankar, och jag kan begrunda det faktum att de patriotiska och religiösa klistermärkena alltid tycks sitta på de största, mest frånstötande fordonen som framförs av de fulaste, mest hänsynslösa och aggressiva förarna, som alltid verkar tala i telefon samtidigt som de svänger in framför oss andra för att komma fem futtiga meter före i kön, och jag kan tänka på hur våra barnbarn kommer att förakta oss för att vi gjorde slut på allt bränsle och förmodligen pajade klimatet och hur bortskämda och idiotiska och avskyvärda vi alla är, och hur allt bara suger, och så vidare och så vidare …
Och om jag nu tänker så när jag är ute och handlar eller kör bil – vad spelar det för roll? Det gör väl de flesta. Jo, men problemet är bara det att det ofta sker så automatiskt, och med sådan lätthet, att jag bara tänker utan att välja. Jag tänker som jag är programmerad att tänka. Detta är det automatiska och omedvetna tänkande som jag använder när jag upplever vuxenlivets trista, frustrerande och fullpackade delar och agerar utifrån den automatiska och omedvetna uppfattningen att jag är världens centrum och att vad som borde bestämma världens prioriteringar är mina omedelbara behov och känslor. Men saken är den att det går att tänka på diametralt olika sätt när det kommer till den här typen av situationer. Om man ser sig omkring i trafiken, på bilarna som har trängt sig in och står på tomgång framför mig: det är inte omöjligt att några av dem i SUV:arna har varit med om fruktansvärda trafikolyckor och nu tycker att det är så läskigt att köra bil att deras terapeuter mer eller mindre har tvingat dem att skaffa sig en stor, tung SUV så att de ska känna sig säkra i trafiken. Eller att den där Hummern som just var nära att preja mig av vägen körs av en pappa med ett akut sjukt barn bredvid sig i framsätet, och nu försöker han ta sig till ett sjukhus så fort han bara kan, och hans brådska är därför på alla sätt viktigare än min: i själva verket är det jag som är i vägen för honom. Eller så tvingar jag mig själv att överväga sannolikheten att alla andra i kassakön är precis lika uttråkade och frustrerade som jag, och att en del av dem förmodligen, när allt kommer omkring, har det svårare, långtråkigare och känner mer smärta i sina liv än jag i mitt.
Och än en gång, tro inte att jag tänker komma med några förmaningar, försöka få er att tro att ni »borde« tänka så här eller att någon skulle förvänta sig det av er. För det är svårt. Det krävs vilja och mental ansträngning, och om ni är som jag kommer ni ibland inte att klara av det eller ens känna för det. Men i de allra flesta fall, bara du vet om att valmöjligheten finns, kan du välja att se den där feta, apatiska, söndersminkade kvinnan som just skrek på sin unge i den där kassakön med andra ögon. Hon är kanske inte alltid sådan. Hennes man är kanske döende i skelettcancer och hon har suttit uppe tre nätter på raken och hållit hans hand. Eller kanske just denna kvinna i själva verket är den underbetalda länsstyrelsebyråkrat som föregående dag, genom föga annat än en nypa byråkratisk välvilja, såg mellan fingrarna och för din frus räkning löste ett i annat fall mardrömslikt trafikskatteärende. Givetvis är inte detta speciellt troligt. Men det är inte heller helt otroligt. Allt beror på vad du väljer att ta med i beräkningen. Om du på förhand anser dig veta hur allt ligger till, och vem och vad som är viktigast, om du vill handla som du är programmerad, kommer du, liksom jag, inte att beakta de möjligheter som inte är meningslösa eller enerverande. Men om du verkligen har lärt dig att tänka, vart du ska rikta din uppmärksamhet, kommer du att veta att dina valmöjligheter är flera. Det kommer till och med att ligga i din makt att uppleva en trång, larmande, utdragen och helvetisk konsumtionssituation som inte bara meningsfull, utan till och med helig, belyst inifrån av samma stoff som en gång tände stjärnorna – medkänsla, kärlek, alltings grundläggande enhet. Inte så att det nödvändigtvis behöver ligga någon sanning i den typen av mystifikationer. Den enda sanningen är att det är du själv som måste ta makten över dina försök att se saker och ting på ett visst sätt. Att medvetet välja vad som har mening, och vad som inte har det. Att själv få bestämma vad du vill tro på.
För det här är, om än lite knäppt, också sant: i vuxenvärldens skyttegravar finns det inte något sånt som ateism. Det går inte att välja att inte tro. Alla tror. Vi har bara att välja på vad. Och ett enastående starkt skäl att välja att tro på någon form av Gudom eller mystiskt väsen – om det så är Jesus K eller Allah eller Jahve eller Gudinnan Wiccan av De Fyra Nobla Sanningarna eller någon form av oomkullrunkelig uppsättning etiska principer – är att vad helst annat du väljer att tro på kommer att sluka dig levande. Sätt din tilltro till pengar och saker – låt dem fylla ditt liv med mening – och du kommer aldrig att ha tillräckligt av dem. Du vill bara ha mer. Så är det bara. Dyrka din kropp och din skönhet och dina sexuella behag och du kommer alltid att känna dig ful, och när tiden och ålderdomen väl givit sig tillkänna kommer du att hinna dö tusen dödar innan de äntligen får dig i jorden. Men på någon nivå känner vi redan till allt det här eftersom det har kodifierats som myter, ordspråk, klichéer, banaliteter, epigram, parabler: det är sånt som utgör skelettet till varje god berättelse. Knepet är att låta sanningen navigera ens medvetande genom vardagen. Dyrka makten och du kommer att känna dig liten och rädd, och du kommer bara att vilja ha mer och mer makt för att hålla rädslan borta. Dyrka ditt intellekt, försök att framstå som smart, och allt kommer att sluta med att du känner dig dum, att du inte duger någonting till och att du när som helst kan bli avslöjad. Och så vidare.
Eller så här: problemet med den här typen av tro är inte att den leder till ondska eller synd; problemet är att den är omedveten. Den är förprogrammerad. En dyrkan du glider in i utan att lägga märke till det och som gör ditt seende alltmer selektivt och din värderingsförmåga alltmer frikopplad från det faktum att det är just Värdera du håller på med. Och Världen kommer inte att försöka hindra dig när du agerar som du är förprogrammerad att göra, för människornas och pengarnas och maktens värld brummar på rätt så förnöjt i sin pöl, och dess bränsle består av fruktan och frustration och begär och självdyrkan. Vår nutida kultur har rustat dessa krafter så starkt att de har förmått frambringa enorm rikedom och välbefinnande och personlig frihet. Frihet att härska över våra egna kraniestora kungadömen, ensamma i skapelsens mitt. Denna form av frihet har mycket som talar för sig. Men å andra sidan finns det en mängd olika sorters frihet, och den mest värdefulla av dem kommer du inte att höra mycket talas om därute i den värld där allt går ut på seger, prestation och skryt. Verklig frihet har med uppmärksamhet, medvetenhet, disciplin och ansträngning att göra, hur man bryr sig om människor på riktigt och hur man uppoffrar sig för dem, om och om igen, på myriader olika små osexiga vis, dag ut och dag in. Det är verklig frihet. Alternativet är omedvetenhet, förprogrammering och att försöka skaffa sig så många prylar som möjligt innan man dör – allt med en känsla av att en gång ha ägt, men nu förlorat, något oändligt värdefullt.
Jag kan förstå om det här inte låter så värst kul eller fräscht eller ens särskilt inspirerande. Men detta är, såvitt jag kan se – och om man avlägsnar all retorisk bullshit – Sanningen. Ni får ta det hur ni vill. Men om ni tycker att jag hytter finger och predikar som någon annan Dr Laura, då avfärdar ni mig nog för lätt. För det här handlar inte om moral, eller religion, eller dogmer, eller stora snitsiga teorier om livet efter döden. Sanningen handlar om livet före döden. Den handlar om hur man ska orka leva till trettio, eller kanske femtio, utan att hela tiden behöva fundera på om man inte borde skjuta skallen av sig. Det handlar om något så enkelt som medvetenhet. Medvetenhet om något så grundläggande och så verkligt, så svårt att få syn på, att vi hela tiden måste påminna oss själva, om och om igen: »Detta är vatten. Detta är vatten.«
Det är ofattbart svårt att lyckas med det, att förbli levande och medveten, dag efter dag efter dag.
Översättning av Stefan Lindberg. Publicerad i Glänta 2008:4.